Regi: Marcus Dunstan

Manus: Marcus Dunstan & Patrick Melton

Skådespelare: Josh Stewart, Andrea Roth, Juan Fernández mfl.

Produktionsbolag: Fortress Features & Imaginarium Entertainment Group

År: 2009

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0844479/

Byggarbetaren Arkin är egentligen inte en dålig kille, men när hans fru är i trubbel med lånehajar måste han fixa pengar på mindre lagliga sätt. Arkin planerar att stjäla juveler från en familj han nyligen arbetat för. Vad han inte räknat med är att han inte på något sätt är ensam i huset när han brutit sig in...

Det sägs att allt går att sälja med mördande reklam, men det går också med passiv exponering antar jag. The Collector är en vad jag kallar för "reahögsfilm". De senaste åren har jag sett en kopia av den här rullen i varenda realåda i södra Sveriges filmbutiker. Till sist blev det också så att jag skaffade den. Jag vet inte om de gjort enormt många kopior av The Collector eller om den floppat totalt hos uthyrarna, men hur som helst måste jag säga att jag faktiskt gillade den.

Det bra först. Det här är det närmsta jag sett en modern amerikansk giallofilm. Det är en blandning mellan suspens och brutalt våld med karaktärer man bryr sig om. Marcus Dunstan har verkligen lyckats just med spänningen i många av scenerna, oftast helt utan dialog. Josh Stewart bär filmen föredömligt som den ofrivillige protagonisten Arkin. Slutligen är det väldigt trevligt att få höra ett soundtrack som innehåller både Depeche Mode, Einstürzende Neubauten och Bauhaus. Bra där.

Problemet med The Collector är att den vill för mycket. Den vill så gärna vara bryggan mellan dagens och gårdagens skräckfilm att den ibland trillar platt på näsan. Det märks inte minst på fotot som i ena sekunden kan vara riktigt snyggt och andra stunder se ut som en full apa fått tag på en kamera. Likaså vet Dunstan och Melton inte hur de ska avsluta sitt manus riktigt. Jag hade helt klart föredragit ett definitivt slut, men D&M kunde inte hålla sig från en väldigt typisk cliffhanger. Här och där lyser också logiska luckor upp filmen som en nödraket.

Trots min kritik är The Collector en sevärd rulle för den som gillar hemskheter och rödfärg. Ge den en chans!

Betyg: 3+ fast något motiv står inte att finna av 5 möjliga

Regi: Martin Donovan

Manus: Martin Donovan

Skådespelare: Martin Donovan, David Morse, Olivia Williams mfl.

Produktionsbolag: DViant Films/This Is That Productions/Optix Digital Pictures

År: 2011

Längd: 87 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1555058/

Pjäsförfattaren Robert Longfellow var en gång en lovande ny talang, men när hans senaste uppsättningar blivit fiaskon återvänder han hem till barndomshemmet i Los Angeles för att samla tankarna. Hans gamle barndomskamrat, Gus, bor fortfarande hemma och har gång på gång hamnat i trubbel med lagen. En kväll bjuder Gus in sig själv på en öl - en kväll som Robert sent ska glömma.

Jag såg den här filmen för David Morse. Morse är en ständigt underskattad skådespelare som borde få fler och bättre roller. Han är bra även i Collaborator som den obehaglige Gus. Dessvärre är de andra beståndsdelarna av Martin Donovans manus inte lika bra. Eller Donovans regi. Eller Donovan i huvudrollen. Det här är ett skrytprojekt som heter duga och sådana brukar sällan bli bra. Såvida man inte är en riktigt duktig skådespelare bör man hålla tassarna borta från att försöka regissera sig själv; i alla fall i en seriös dramaroll. Donovan är ingen lysande skådespelare.

Skådespelarinsatserna, förutom Morse, är dock Collaborators minsta problem. Manuset är genomtråkigt. Utan att avslöja för mycket är mer än halva filmen ett gisslandrama utan någon som helst suspens. Jag vaggades aldrig in i någon osäkerhet om hur det skulle sluta och det gör också att mitt intresse falnade ganska snabbt. Samtidigt är Robert en sådan genomdryg karaktär att jag mest ville att Gus skulle skjuta honom. Jag kan inte känna någon som helst sympati för "det plågade geniet" som har en framgångsrik fru, två barn och ändå rör till precis allting på grund av sin egen stolthet. Väx upp, för fan!

Som ni märker är Collaborator inte en bra film. Här finns glimtar av något bra, David Morse är som alltid sevärd, men det här är knappast en film jag kommer komma ihåg om några veckor.

Betyg: 2- plågade genier som kör sakta genom staden på natten av 5 möjliga

Regi: Michael Hoffman

Manus: Ethan & Joel Coen

Skådespelare: Colin Firth, Cameron Diaz, Alan Rickman mfl.

Produktionsbolag: Crime Scene Pictures & Michael Lobell Productions

År: 2012

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0404978/

Konstkuratorn Harry Deane hatar verkligen sin chef, den vedervärdige mediemogulen Lionel Shahbandar. Som hämnd för ett arbetsliv fullt av skit bestämmer sig Deane för att lura chefen att köpa en Monetförfalskning för tolv miljarder pund. Planen inbegriper en amerikansk kvinnlig rodeostjärna, en pensionerad major och dessvärre ett lejon.

Bröderna Coen är märkliga filmskapare. Ibland slår de till med fantastiska filmer, exempelvis The Big Lebowski (1998) och No Country For Old Men (2007), men varvar lika ofta med sömnpiller. De senaste tio åren har, med undantag för den sistnämnda, inte varit Coens bästa. Det är därför extra kul att Gambit är riktigt jävla bra. Bröderna Coen har skrivit ett fruktansvärt roligt manus som ständigt överraskar och roar. Manuset är av klassisk "heistfilmstyp" som påminner om 60- och 70-talens förvecklingskomedier. Jag har verkligen saknat den här typen av filmer och Coen levererar en film som förtjänar bli en modern komediklassiker.

Filmen bärs upp av en mycket välspelande ensemble med Colin Firth i huvudrollen, en Cameron Diaz som aldrig varit bättre och en underbar Alan Rickman i en skurkroll - rollerna han byggt sin karriär på. Michael Hoffman sitter i regissörsstolen och har jobbat fram en komisk tajming som fick mig att gapskratta flertalet gånger. Humorn bygger både på klassiska dialogskämt med mycket brittisk touch och off-beat-skämt med... tja, kroppsfunktioner. Blandningen blir väldigt bra och säregen.

Jag kan inte nog rekommendera Gambit. Det är en smärre skandal att den här filmen inte har svensk biopremiär förrän i maj när den går att beställa på dvd från England. Filmen har fått genomgående usla recensioner, men lyssna inte på belackarna - om du gillar brittisk humor med en air av 60-tal är det här en högtidsstund!

Betyg: 5 blev världens kritiker kollektivt idioter över en natt? av 5 möjliga

Det är egentligen underligt att det inte hänt förrän nu. Vikingalegender och historier har en klar målgrupp i dagens tv-utbud. Alla som gillar Game Of Thrones (2011) bör gilla Vikings, tänkte jag när fick reda på att den här serien var i produktion. Mina farhågor var att piloten skulle visa på en urvattnad version av de spännande händelserna som hjälpte till att forma vår del av världen. Tack och lov hade jag fel.

Teamet bakom serien är inga duvungar precis. Framförallt finns det många med erfarenhet från andra historiska dramaserier, såsom skaparen av The Tudors (2007 - 2010) och folk som arbetat med serier som Breaking Bad (2008 - 2013) , The Walking Dead (2010) , The X-Files (1993 - 2002) och The Borgias (2011) för att nämna några. Kort sagt finns det en jäkla massa talang här! När serien dessutom är välresearchad och snygg som få är det här något att hålla ögonen på.

Storyn kretsar kring Ragnar Lodbrok, en av de mer kända vikingakungarna, och hans liv. Manusförfattarna har kunnat ta sig en del kreativa friheter då vedertagna historiska källor om Lodbrok saknas, men serien känns genuin. Intressant är också hur mytologi vävs in i narrativet på ett ganska naturligt och snyggt sätt.

En längre titt på serien kommer i min framtida podcast (som nu tänker ta upp både litteratur och tv... svårt att begränsa mig). Fram tills dess kan ni säkert hitta en feed på nätet. Det här är årets tv-överraskning hitintills!  

Regi: Declan O'Brien

Manus: Mike MacLean

Skådespelare: Eric Roberts, Kerem Bursin, Sara Malakul Lane

Produktionsbolag: Star Entertainment

År: 2010

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1619880/

En hybrid mellan en bläckfisk och en vithaj skapad av den amerikanska militären rymmer från sina skapare. Mexico få snart besök av både forskaren som skapade monstret och havets slåttermaskin själv.

Roger Corman är ett namn som kommer dyka upp ganska ofta i Kitschhimmeln. För den som inte känner till honom är han skräpfilmens okrönte konung, men har även vunnit en Oscar för sitt livsverk. Corman hade mycket väl kunnat vara Skitfinkulturs skyddshelgon med sin meritlista. Från hans respekterade (åtminstone i vissa fall) adaptioner av Edgar Allan Poes historier till filmer som Sharktopus har Corman en plats i filmhistorien som ingen kan ta ifrån honom. Sharktopus tillhör väl tyvärr inte hans bättre filmer.

Allt som Corman gjort sig känd för finns här: värdelösa skådespelare, billiga effekter och givetvis exploitation av alla de slag. Jag höll på att smälla av när en av huvudkaraktärerna dricker tequila i poolen... iförd sombrero. Ni vet, alla i Mexico gör sånt! Men ja, vad ska man säga om manuset? Det här borde inte kunna bli tråkigt. Kom igen, en mördarmaskin designad av en bläckfisk och en haj, hur kan man gå fel med det? Ändå känns den knappa en och en halv timmen dubbelt så lång. Här finns förvisso några riktigt roliga scener (exempelvis fiskaren som skriker "Oh God, not like this! efter att monstret fångar honom. Hade han verkligen övervägt möjligheten innan?) men överlag är det mest ganska trist.

Det finns bättre creature features, både av och inte av Corman. Se dem istället.

Bäst: Sharkopus morrar och kan vandra omkring på land!

Sämst: Allt annat

Betyg: 2- posters som är bättre än filmen av 5 möjliga

Regi: Gustavo Hernández

Manus: Oscar Estévez

Skådespelare: Florencia Colucci. Abel Tripaldi, Gustavo Alonso mfl.

Produktionsbolag: Tokio Films

År: 2010

Längd: 86 min

Land: Uruguay

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1646973/

Laura och hennes far ska sälja det gamla familjehemmet ute på den uruguayanska landsbygden. Innan dess måste det rustas upp. Snart hör dock Laura konstiga ljud i huset och strax därpå hittar hon sin far ihjälslagen. Vem som helst hade stuckit därifrån så snabbt hon bara kunde, men det är ett problem - dörrarna går inte att öppna och fönstren är igenspikade...

Jag hittade den här filmen genom att göra vad jag alltid borde göra - backtracka från remakes som släpps i Hollywood. Den här filmen har mycket riktigt en amerikansk remake, men fråga mig inte varför. Det här är 86 minuters tortyr - på fel sätt. Historien är fruktansvärt ointressant och stildraget att försöka berätta hela filmen i realtid (vilket den misslyckas med) fungerar helt enkelt inte. Vet ni vad som händer när man försöker berätta en skräckhistoria i realtid? Det blir minst 70 minuter av famlande i bokstavligt mörker.

Florencia Colucci har huvudrollen som Laura och är även hon värdelös. Hon har ett ansiktsuttryck (inte olikt en kvinnlig Keanu Reeves) och ett sätt att låta skrämd på. Upprepa ad nauseum. De övriga skådespelarna är mest där. De har inte särskilt mycket att göra och kunde varit vem som helst.

Regissören, Gustavo Hernández, gjorde den här filmen på fyra dagar och med en budget på 6 000 dollar. Det syns. Kanske inte så mycket där man skulle kunna tro, gällande rekvisita, miljöer och dylikt men i det hastiga ihopslängandet av scener som är filmens dubiösa trademark. Även om Hernández hävdar att allt är i realtid, utan klipp, finns här klipp och scener man kan plocka ut. Inte ens det lyckades han med.

La Casa Muda undviker en nolla i betyg just för att det är en lågbudgetproduktion med åtminstone några produktionsvärden. Men, här är the kicker: det här var Uruguays officiella bidrag till Oscarsgalan 2012! Det kanske inte är konstigt att det här var den första film jag såg från landet i fråga...

Betyg: 1 inte särskilt tyst hus av 5 möjliga

Regi: Dan Bradley

Manus: Carl Ellsworth & Jeremy Passmore (baserat på Kevin Reynolds & John Milius manus från originalfilmen)

Skådespelare: Chris Hemsworth, Isabel Lucas, Josh Hutcherson mfl.

Produktionsbolag: Contrafilm

År: 2012

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1234719/

Marinsoldaten Jed återvänder hem efter en tjänstgöringstur i Irak. Det verkar dock att han tagit kriget med sig hem. Morgonen efter vaknar Jed och hans yngre bror, Matt, av att soldater seglar ner i fallskärmar och tanks rullar på gatorna...

Red Dawn  (1984) är en av mina guilty pleasures. Det är en film som verkligen är en produkt av kalla kriget-paranoia och jag trodde inte att den skulle kunna göras idag. Red Dawn handlar i korthet om att Sovjetunionen med allierade invaderar USA. Vi får följa en grupp tonåringar som startar gerillakrigföring under namnet Wolverines. Filmen utspelar sig i en riktig amerikansk förortsidyll i Colorado och det var också det, tillsammans med skådespelarna, som gjorde originalet en så pass märklig film att den blev underhållande. Remaken är... sak samma. Tidsandan trogen är det nordkoreanerna som de stora skurkarna, men visst är de backade av det gamla ryska hotet.

Originalfilmen lyckades med konststycket att samla många skådespelare som skulle bli kända under namnet Brat Pack. Vi får bland annat se en ung Charlie Sheen, Jennifer Grey och Patrick Swayze. Remaken har inte lika namnkunniga skådespelare, men mannen som lyckas vara med i allt nuförtiden, Chris Hemsworth, gör en bra roll som Jed. Resterande skådespelare är väl inte usla, men inte särskilt bra heller.

Det som skiljer de båda versionerna är actionscenerna. Här är remaken mycket bättre på alla plan. Dessvärre är karaktärsutvecklingen än sämre än originalet och manuset på samma skrattretande nivå. Men! Det är underhållande! Att filmindustrin i USA fortfarande, efter snart 30 år, inte insett ironin i att göra en film där amerikaner strider på samma sätt som vissa delar av befolkningen i länder som de själva går i krig med. Det gör att remaken av Red Dawn fortfarande är en underhållande rulle. Inte på samma sätt som filmskaparna skulle vilja, men ändock underhållande.

Betyg: 3 om jag skulle starta en separatistgrupp skulle jag kalla dem för Kackerlackorna av 5 möjliga

Best Short Film - Live Action: Curfew

Best Short Film - Animated: Paperman

Best Documentary - Short Subjects: Innocente

Best Documentary - Features: Searching For Sugar Man

Best Achievement In Visual Effects: Life Of Pi

Best Achievement In Sound Mixing: Les Misérables

Best Achievement In Sound Editing: Skyfall & Zero Dark Thirty

Best Achievement In Music Written For Motion Pictures - Original Song: Skyfall (Skyfall)

Best Achievement In Music Written For Motion Pictures - Original Score: Life Of Pi

Best Achievement In Makeup & Hairstyling: Les Misérables

Best Achievement In Costume Design: Anna Karenina

Best Achievement In Art Direction: Lincoln

Best Achievement In Editing: Argo

Best Achievement In Cinematography: Life Of Pi

Best Animated Feature: Brave

Best Foreign Language Film Of The Year: Amour (Österrike)

Best Writing, Screenplay Based On Material Previously Produced Or Published: Argo

Best Writing, Screenplay Written Directly For The Screen: Django Unchained

Best Achievement In Directing: Life Of Pi (Ang Lee)

Best Performance By An Actress In A Supporting Role: Les Misérables (Anne Hathaway)

Best Performance By An Actor In A Supporting Role: Django Unchained (Christoph Waltz)

Best Performance By An Actress In A Leading Role: Silver Linings Playbook (Jennifer Lawrence)

Best Performance By An Actor In A Leading Role: Lincoln (Daniel Day-Lewis)
Best Motion Picture Of The Year: Argo

Den 85:e Oscarsgalan är över och jag måste säga att det var en av de bättre jag sett. Seth MacFarlane fungerade väldigt bra som värd. Han låg då och då på gränsen till vad som skulle kunna klassas som acceptabelt i amerikansk tv (något som många trodde han skulle göra) men gjorde aldrig några plumpa övertramp. De flesta skämten var riktigt bra och jag hoppas verkligen att han ångrar sitt uttalande att han bara tänkte vara värd denna enda gång.

Prismässigt tippade jag lite sämre än förra året och landade på 63 %. Det har varit ett år av antingen väldigt enkla klasser att tippa eller extremt svåra. Jag missade några av de tekniska klasserna, tog en rövare som inte gick hem i Best Actress och måste säga att jag blev genuint förvånad över att Argo knep statyetten för bästa film. Resten av missarna var klasser som var extremt svårtippade (exempelvis Best Supporting Actor). Nåja, you win some, you lose some.

Skitfinkultur återvänder till sitt uppdrag att föra fram skräpkulturen på samma sätt som finkulturen redan imorgon. Då blir det förhoppningsvis mer av David Lynch-projektet. Tills dess, godnatt, godmorgon eller var i dygnsrytmen ni än befinner er.