Saxat från recensionen av samma film publicerad 2010-05-08

Regi: Samuel Bayer

Manus: Wesley Strick & Eric Heisserer

Skådespelare: Jackie Earle Haley, Rooney Mara, Kyle Gallner mfl.

Produktionsbolag: Platinum Dunes/New Line Cinema

År: 2010

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1179056/

Ett gäng ungdomar upptäcker till sin fasa att de delar samma mardröm - en brännskadad man med en knivförsedd handske försöker döda dem. När ungdomarna dör en efter en är det upp till Quentin och Nancy att ta reda på allt de kan om mannen - Freddy Krueger. Om de bara kan hålla sig vakna...

Det är knappast en överdrift att jag var entusiastisk när jag satte mig i biostolen för den här filmen. Även om jag inte hyste några som helst tankar att den skulle vara lika underhållande och bra som Wes Cravens originalfilm kom jag fortfarande ihåg hur jäkla kul jag hade med Freddy vs. Jason (2003). Alla varningar från andra skräckfans till trots hoppades jag på en popcornskräckrulle med en intressant nytolkning av Freddy. Sen började filmen.

Låt mig få det här ur vägen med en gång - ja, Jackie Earle Haley är bra som Freddy. Inte lysande, men väl dock bra. Problemet är mest att han inte har något som helst manus att arbeta med. Medan Robert Englunds porträttering av karaktären hade ett välskrivet manus där Englund kunde sätta sin egen prägel på Freddy utifrån Cravens minutiösa beskrivningar verkar det som att Haley helt baserar sin Freddy på tidigare roller. Haleys Freddy är helt enkelt en blandning mellan hans roller från Watchmen (2009) och Little Children (2006).

Medan Haley gör vad han kan är resten av skådespelarna, med ett undantag, skrattretande usla. Kyle Gallner kommer undan med hedern i behåll i rollen som Quentin men hans kvinnliga medprotagonist, spelad av Rooney Mara, är något av det mest blodfattiga (zing!) jag sett. En kommentar på IMDB sa det bäst: "The Kristen Stewart of 2010. New actress, same bad habit. Reach a damn high note!" Mara lyckas spela hela filmen som genom ett töcken och jag ville bara skaka lite liv i henne. Jämför med Heather Langenkamps porträtt av samma roll i originalet och det är som natt och dag.

Jag har redan nämnt att manuset är under all kritik, men det tål att nämnas igen. Från att ha varit en variant av skönheten & odjuret har det blivit en vanlig ful-gubbe-historia. Det som gjorde de klassiska filmerna i serien så underhållande, förutom Freddy själv, var ofta de surrealistiska kvaliteterna i drömsekvenserna. I Freddys värld kunde allt hända och gjorde så också. I den här filmen har man tonat ner drömsekvenserna och tagit bort nästan all form av surrealism. Just drömlogiken var något som gjorde att många scener i originalet fungerade på två plan - dels ur rent underhållningsvärde och dels på ett djupare, mer skrämmande psykologiskt plan. Scenerna stannade med en och det är ingen tillfällighet att Tinas dödsscen från första filmen nästan blivit en del av det kollektiva medvetandet. Samma scen i re-maken är helt enkelt usel. Det finns inget sätt att komma runt det - den är usel. Jag hade kunnat klaga på manuset i flera paragrafer till men det skulle kräva spoilers angående den lilla gnutta historia som nu trots allt finns. Låt mig bara säga att ändringarna i historien suger lika mycket som de rent omgjorda scenerna.

Regin är nästan helt frånvarande. Bayer har tidigare endast regisserat musikvideos och det märks. Allting är stylish och ser ut att kunna komma från närmsta reklam för hudvårdsprodukter. Tänk öppningssekvensen till Sex & The City satt i lite mörkare toner och ni har den konstnärliga "visionen" Bayer försöker förmedla ganska klart för er. Visserligen, om Haley hade kommit in i en ballerinakjol hade filmen åtminstone bjudit på ett skratt här och där. Regin är nämligen liksom manuset totalt i avsaknad av humor.

Hur mycket jag än älskar originalet (eller kanske just därför) och Freddy Krueger måste jag erkänna att detta är riktigt, riktigt uselt. Det är en av de sämsta filmer jag sett på bio på mycket länge och jag hoppas verkligen att den inte kommer ge upphov till några uppföljare. Det är väl för mycket att hoppas på då den går väldigt bra på biograferna just nu. One, two, the cash cow's bell is tolling for you...

Betyg: 1 påse med bajs av 5 möjliga till Platinum Dunes (det räcker nu!)

Regi: Wes Craven

Manus: Wes Craven

Medverkande: Heather Langenkamp, Miko Hughes, Robert Englund mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema

År: 1994

Längd: 112 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0111686/

Heather Langenkamp, skådespelerskan som spelade Freddys banekvinna i franchisens första film, lever ett ganska stilla liv i L.A tillsammans med sin specialeffektsmakare till man och deras son Dylan. Runt tioårsdagen för premiären av A Nightmare On Elm Street börjar Heather få besvärande telefonsamtal från en man som låter skrämmande lik Freddy. När hennes man dör i en bilolycka börjar dessutom Dylan bete sig märkligt - nästan som Freddy...

Det här är en lysande idé. Wes Craven tar skräckikonen han skapade, sätter honom i en metafilmskontext och får med de flesta skådespelarna från den första filmen att reprisera sina roller och spela sig själva! Hur kan man inte älska en sådan setup? Tja... även om idén är lysande är utförandet knappast fläckfritt. De två största bristerna stavas Miko Hughes och för lite Freddy.

Jänkarna brukar vara duktiga på att hitta bra barnskådespelare. Miko Hughes är ett lysande undantag till denna regel. När en film i mångt om mycket baserar sig på ett barns skådespel måste man hitta en barnskådis som klarar av det. Miko är bara... usel. Det finns inget snällt sätt att säga det på. Sedan han var med i den här rullen har Hughes hunnit växa upp och ha en medelmåttig karriär. Alltid något. 

Robert Englund spelar både sig själv och Freddy. Wes Craven ville att Freddy skulle vara mer skrämmande än innan och karaktären fick en makeover när det gäller både smink och garderob. Det såg ganska häftigt ut under VHS-dagarna men i en knivskarp och restaurerad DVD-kopia ser det tyvärr ut som skit. I min värld fixar man inte det som inte är trasigt och Freddys make-up såg jävligt häftig ut redan 1984. Det behövdes ingen ny. Nåväl, kosmetika till trots verkar Englund ha lika roligt som alltid i rollen, men varför är han inte med mer? När manuset behandlar hur verklighet och film tycks flyta ihop är det bland det smartaste som skrivits i skräckgenren, men lika ofta saktar filmen ner till snigeltempo i sina "familjedramascener" med Heather och Dylan.

Jag är väldigt kluven till Wes Craven's New Nightmare. Den har en riktigt bra premiss och delar som vida överstiger den slutgiltiga produkten. Filmen brukar fungera som en vattendelare bland fansen så mitt tips är att se den och skapa en egen uppfattning.

Betyg: 3 demoner i vardande av 5 möjliga

Regi: Rachel Talalay

Manus: Michael De Luca

Medverkande: Shon Greenblatt, Lisa Zane, Robert Englund mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema & Nicolas Entertainment

År: 1991

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0101917/

Springwood, nära framtid. Freddy har haft ihjäl alla stadens tonåringar förutom John. Oförmögen att passera stadsgränsen (av någon anledning) lyckas Freddy få John ut ur staden för att locka fler offer för Springwood. När John drabbas av minneförlust och tas in på ett ungdomshem tycker hemmets psykolog att det kanske vore en bra idé att åka tillbaka till Springwood för att se om det kan få fart på Johns minne. Smart...

Tillbaka till komedi-Freddy. NOSVI är en soppa utan dess like. Filmen gjordes i kölvattnet av framgångarna med Twin Peaks (1990 - 1991) och manusförfattare Michael de Luca gör inte precis en hemlighet av var hans influenser kommer ifrån. Där David Lynch lyckades skapa excentriska och minnesvärda karaktärer lyckas De Luca bara med det förstnämnda och knappt ens det. Freddy är förminskad till i princip enbart slapstick och Lisa Zane i huvudrollen kan vara den sämsta skådespelerskan i serien. Lägg till skamlösa produktplaceringar från Nintendo (The Power Glove), serietidningsljudeffekter och den sista kvarten i usel 3D är jag fortfarande förbluffad över den här filmen. Vad fan hände?

Peter Jackson skrev ett manus som dessvärre inte stod att hitta till den här recensionen. Outlinen var dock mycket bättre än vad De Luca kokade ihop. De Luca har åtminstone några bra scener. Några av de riktigt skumma Twin Peaks-inspirerade sakerna är helt okej och sista striden är inte heller så dum, om det inte vore för de riktigt taffliga 3D-effekterna. Jag hade kunnat stänga av dem på DVD:n, men eftersom jag ändå har några gamla 3D-glasögon (ni vet de med röd- och gröna linser) tänkte jag att jag lika gärna kunde använda dem. Mitt huvud är argt på mig för det beslutet.

Det må vara ett billigt knep men cameo-rollerna (bland andra Johnny Depp) är också ganska underhållande. Framförallt gillar jag att Depp kom tillbaka till serien som gav honom hans genombrott. Alice Coopers lilla biroll är också en höjdare. Jag kände inte igen honom utan smink först.

NOSVI är ingen bra film, det vore verkligen att ta i. Det är däremot en tågkrasch som inte går att titta bort från. Tack och lov var inte det här slutet för Freddy. I nästa del kikar vi närmre på den sista renodlade rullen i franchisen. Sen är det bara specialaren, Freddy vs. Jason (2003) kvar. Häng på för de sista delarna i Franchise Hell! Åh helvete... jag glömde remaken...

Betyg: 2 ja, den är åtminstone underhållande av 5 möjliga

Regi: Tom Six

Manus: Tom Six

Medverkande: Dieter Laser, Ashley C. Williams, Ashlynn Yennie mfl.

Produktionsbolag: Six Entertainment

År: 2009

Längd: 92 min

Land: Nederländerna

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1467304/

Lindsay och Jenny, två amerikanska tjejer på bilsemester i Europa, hamnar i klorna på den bestialiske Dr. Heiter. Heiter, tidigare världsledande forskare gällande siamesiska tvillingar, vill förverkliga sin dröm att skapa något istället för att ta isär personer. Därför beslutar han sig för att göra en mänsklig tusenfoting... va?!

Jag såg om den här smått ökända rullen ikväll med en polare som inte sett den. Jag kom ihåg den som en ganska halvtaskig rulle, men jag måste varit full eller något när jag såg den 2009. Det här är en vedervärdigt usel film, inga halvor. THC (haha, rolig förkortning) existerar för en anledning och en anledning allena - chockvärde. Problemet är... den är inte chockerande. För att en film ska kunna bli chockerande för mig måste jag bry mig om karaktärerna, få en bra karaktärspresentation innan galenskapen släpps lös och ha ett manus som inte är fullt av logiska luckor. Sen hjälper det ju också till om skådespelarna inte är tagna från närmsta amatörteaterförening också.

Tom Six har skrivit och regisserat en trasig film som hänger ihop sämre än Dr. Heiters skapelse. Framförallt är det motiv som jag eftersöker. Varför gör Heiter som han gör? Vad är syftet? Ja, han vill skapa saker, men kunde han inte börjat med akvarellmålning eller knyppling? Så vad vi har kvar är en skurk utan motiv, värdelösa skådespelare, ofrivilligt komiska scener och ett manus som kunde agerat stand-in för ett durkslag. När chockeffekterna dessutom är ganska värdelösa blir det en enda lång gäspning av det hela. Undvik, inte för den är "moraliskt förkastlig" eller "chockerande" eller andra fraseringar man hittar i kvällstidningarnas artiklar utan för att den helt enkelt är jävligt dålig.

Betyg: 1 behöver mer Udo Kier för det här ska funka av 5 möjliga

Regi: Chris Butler & Sam Fell

Manus: Chris Butler

Medverkande: Kodi Smit-McPhee, Tucker Albrizzi, Anna Kendrick mfl.

Produktionsbolag: Laika Entertainment

År: 2012

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1623288/

Det här med att kunna se och kommunicera med spöken är inte alltid en särskilt bra väg till popularitet. Det blir elvaårige Norman smärtsamt medveten om när han blir utstött i skolan för sin förmåga. Snart visar det sig dock att Norman inte är den enda i familjen som har dessa krafter. När han kontaktas av sin sedan länge försvunne farbror inser Norman att han har sina förmågor av en anledning och att det är något han måste göra...

Jag missade visningen av ParaNorman på årets Fantastisk Film Festival, vilket jag sparkade mig själv för under någon veckas tid. Det verkade vara en film helt i min smak. Det är det också. ParaNorman kombinerar skräckfilmstematik, animation och komik på ett föredömligt vis. Framförallt så backar den inte för att visa upp den svärta som omger uppväxtåren. Det är inte alltid så lätt och jag kunde verkligen relatera till vissa scener helt enkelt för att de hänt mig själv.

Röstskådespelarna är bra (John Goodman är fantastisk) och berättelsen flyter på. Att det inte är en film för de allra minsta är nog tydligt av bara postern att döma. Manuset är förvånansvärt mörkt och påminner mig en hel del om Neil Gaimans bättre stunder. Någon beskrev berättelsen som "allt som Coraline (2009) försökte vara men till slut misslyckades med." Det är en ganska bra beskrivning. Liksom Coraline har ParaNorman helt fantastiska tekniska produktionsvärden men framförallt har den en problematik som inte är lika mycket "skriva på näsan" som den förstnämnda. Rekommenderas.

Betyg: 4 solklara Oscarsnomineringar av 5 möjliga

Regi: Stephen Hopkins

Manus: Leslie Bohem

Medverkande: Lisa Wilcox, Kelly Jo Minter, Robert Englund mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/Heron Communications/Smart Egg Pictures mfl.

År: 1989

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0097981/

Alice har repat sig från förra filmen och ska precis ta studenten när drömmarna om Freddy börjar igen. Det är dock något som är annorlunda den här gången. Istället för att gå direkt efter Alice verkar drömmarna mer handla om Amanda Krueger, Freddys mor. Snart inser Alice att drömmarna, som hon tidigare kunnat kontrollera, är helt ur hennes händer och vad Freddy är ute efter - att återfödas genom hennes ofödda barn.

Vad är det med del 5 i diverse slasherserier och att bli sönderklippta? NOSV gick samma öde till mötes som både Halloween V (1989) och Friday the 13th Part V (1985) - att få sina mest kreativa och bloddrypande scener antingen kortade eller helt bortklippta. Till Franchise Hell skaffade jag de oklippta versionerna i den mån det gick och jag måste säga att ja, det här gör skillnad. När ovanstående scener försvunnit har ofta allt runt omkring dem också klippts bort. I NOSV:s fall har mycket riktigt läcker gotisk scenografi försvunnit. 

Leslie Bohem har tonat ner Freddys one-liners och lagt honom på ungefär samma nivå som tidigare om än ganska lökig på sina ställen. Eller ja, manusskrivandet ska ha varit en katastrof från början till slut med den slutgiltiga versionen klar bara några dagar innan produktionen skulle dra igång. Ungefär halva Bohems manus filmades och resten är rewrites. Det funkar dock ganska bra måste jag säga och inte som många filmer som haft samma problem.

Skådespelarna är helt okej och framförallt är tidigare nämnda scenografi riktigt välgjord. Scenerna från Amanda Kruegers liv tillför också precis lagom till bakgrundshistorien utan att avslöja för mycket. NOSV är helt enkelt en välkonstruerad slasher som kanske inte kommer gå till historien som en av de bästa inom sin genre eller ens i sin franchise, men ett helt okej tidsfördriv. Det går dock inte att komma ifrån att titeln är bland den mest ofrivilligt roliga under 80-talets skräckvåg. Om vi kunde stryka den tekniskt kompetenta men hemskt stämningsdödande "seriescenen" (you'll see...) hade minustecknet i betyget försvunnit.

Betyg: 3- drömdemoner på skateboard av 5 möjliga

Regi: Renny Harlin

Manus: Brian Helgeland/Jim Wheat/Ken Wheat

Medverkande: Lisa Wilcox, Andras Jones, Robert Englund mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/Heron Communications/Smart Egg Pictures mfl.

År: 1988

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0095742/

Överlevarna från förra filmen har börjat gå tillbaka till sina vardagsrutiner, men Freddy tänker inte vila. I vad som måste vara slashergenrens mest originella uppvaknande (brinnande hundurin.... ja... verkligen) reser sig Freddy från graven och gör processen kort med våra hjältar. Kristen lyckas dock överföra sin gåva att dra in folk i sina drömmar till sin vän Alice innan hon dör. Gissa vem som blir Freddys nästa mål?

Renny Harlin - the destroyer of worlds. Nej, men har den här mannen någonsin gjort en bra film? Han lyckades nästan till också med göra Die Hard 2 (1990) tråkig med sitt klåpande. Jag vet inte till vilken demon han sålde sin själ för att som relativ rookie få basa över dåtidens största skräckfilmsserie men han måste ha gjort en bra deal. Harlins totala vedervärdighet i regissörsstolen är dock inte den här filmens enda problem. Manuset, bland annat av sedermera Oscarsbelönade Brian Helgeland, lyckas på ett effektivt sätt kastrera Freddy och förminska honom till en one-linerspottande freak show som har väldigt lite att göra med den kompletta galning han en gång framställdes som. Visst ser vi slashers först och främst för att se monstret eller skurken genomföra sin katharsis, men det är stor skillnad på det tysta kontrakt vi som publik har med manusförfattarna om detta och att helt skamlöst bygga manuset kring det!

Men, efter den där urladdningen, det här är ändå inte en helt igenom usel film. Här finns några bra scener och skådespelarna är, med vissa undantag, ganska okej. Specialeffekterna är också bra och var troligen det som tog längst tid att göra. Harlin har själv sagt att han hade problem (surprise) med att få filmen att se ut som han ville och att regin därför blev lite lidande. Jo tack. NOSIV fungerar som underhållning en gång, men jag kan säga att det här är den film i serien som jag såg minst fram emot att se om. Inget speciellt. Se den om du vill hänga med i handlingen i nästa rulle i serien, annars finns det bra mycket bättre saker att göra med din tid.

Betyg: 2 finnar som borde stannat i Finland av 5 möjliga

Regi: Chuck Russell

Manus: Chuck Russell/Wes Craven/Frank Darabont/Bruce Wagner

Medverkande: Heather Langenkamp, Patricia Arquette, Robert Englund mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/Heron Communications/Smart Egg Pictures mfl.

År: 1987

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0093629/

Sex år efter att Nancy Thompson lyckats slå Freddy Krueger på hemmaplan är hon redo att göra sin praktik som AT-läkare på en psykiatrisk klinik. Till kliniken kommer Kristen, en tonåring som drömmer fruktansvärda mardrömmar som manifesterar sig som självskadebeteende. Snart står det klart att de övriga ungdomarna på avdelningen också drömmer mardrömmar... och alla om samma man.

Efter att film nummer två förvisso gick bra på bio men inte charmade kritikerna återvände Wes Craven till sin skapelse med intentionen att ha ihjäl Freddy en gång för alla. Att det inte blev så vet vi, men Craven tog verkligen ut svängarna med manuset till den här rullen! Idén att förlägga handlingen till en psykiatrisk klinik för ungdomar med självskadebeteenden känns väldigt logisk. En återkommande tematik i de tidigare filmerna var att ingen trodde på protagonisterna utan snarare lutade åt att de blivit galna. Resultatet blev en säregen blandning av ömsom bland de mörkaste scenerna i franchisen och ömsom halvt om halvt komiska skräckklassiker.

New Line Cinema lyckades samla en imponerade samling namn. Heather Langenkamp återvänder i sin roll som Nancy och i huvudrollen ser vi en ung Patricia Arquette. Även Laurence Fishburne har en större biroll och på manussidan är det värt att notera Frank Darabont, trefaldigt Oscarsnominerad och högaktuell med tv-versionen av The Walking Dead (2010). Slutligen har vi en av mina favoritkompositörer, David Lynchs maestro Angelo Badalamenti, som ansvarig för soundtracket. Puh! 

Tråkigt nog håller inte NOSIII rakt igenom. Vissa saker som kanske verkade som en bra idé 1987 har inte åldrats med stil. Dessutom lider filmen av det som många filmer i den här franchisen tycks lida av - en tredjeakt som inte håller vad de två första bygger upp mot. NOSIII har dock så pass många bra idéer och skräckscener att jag måste rekommendera den varmt. Det här är, med lite god vilja, en riktigt bra installation i serien och bör ses av alla skräckfans.

Betyg: 4+ ok, det DÄR är en fallossymbol om jag någonsin sett en av 5 möjliga