Regi: Anthony DiBlasi

Manus: Anthony DiBlasi (baserad på Clive Barkers novell med samma namn)

Skådespelare: Jackson Rathbone, Shaun Evans, Hanne Steen mfl.

Produktionsbolag: Matador Pictures/Midnight Picture Show mfl.

År: 2009

Längd: 90 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad, med stor sannolikhet 15 år

När collegestudenten Quaid träffar den aspirerande regissören Steve föds idén till en dokumentär om folks innersta rädslor. Quaid, allt mer frustrerad med projektet och vad han anser vara människors självcensur framför kameran, börjar ta till allt mer extrema metoder för att få fram en sann skräck hos intervjupersonerna samtidigt som han måste brottas med sina egna demoner.

Jag har ett ambivalent förhållande till Clive Barker. Vissa av hans noveller har gått rakt in och lagt sig någonstans i min hjärnas mörkaste vrår, andra har gått helt förbi. Ofta är det noveller som vid en första genomläsning inte ger så mycket som efter ett tag blir mina favoriter. Dread, tagen från Barkers novellsamling Books of Blood Volume 1, är dock en av novellerna jag inte kunnat släppa sen jag läste den för drygt fem år sedan - speciellt inte eftersom jag alltid tyckt att det skulle blivit en perfekt film. Så hur förvaltar regissören/manusförfattaren Anthony DiBlasi sitt källmaterial? Med blandad framgång skulle det visa sig.

Det stora problemet med DiBlasis version av Barkers mardröm är att han har på tok för bråttom. Novellen lyckades vara krypande och subtil trots sin korta längd. DiBlasi, förstagångsregissör här, har inte erfarenheten för att kunna visa den underliggande psykologin på ett bra sätt. Det blir väldigt mycket skriva på näsan och "telling but not showing".

Därmed inte sagt att filmen är skräp. Fotot är snyggt, skådespelarna (i synnerhet Laura Donnelly som den vanställda Abby) är bra och när DiBlasi väl kommer fram till det han uppenbart längtat efter att filma (de sista 20 minuterna) ser man helt klart att han bara behöver lite mer kött på benen innan han kan bli en riktigt duktig regissör. Jag tycker bara det är lite synd att Dread var hans första film. Den har mycket stor potential och vissa scener är ypperliga, men som helhet kan jag inte ge den mer än ett medelbetyg.

Betyg: 3 det där hade nog Livsmedelsverket rynkat på näsan åt av 5 möjliga

Regi: Jonathan Liebsman

Manus: Christopher Bertolini

Skådespelare: Aaron Eckhart, Michelle Rodriguez, Ramon Rodriguez mfl.

Produktionsbolag: Original Film/Relativity Media

År: 2011

Längd: 116 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

En marinofficer som precis gått i pension dras in i hetluften igen när Jorden attackeras av en okänd fiende från rymden.

Ja, jo, ovanstående är exakt vad den här filmen handlar om. Det finns inga större förvecklingar, karaktärsutveckling eller överraskningar. Det borde betyda att det här är en riktigt dålig film. Istället är Battle: Los Angeles ett utmärkt exempel på att helheten är större än dess delar.

Christopher Bertolini har skrivit ett manus som är modellerat efter dussintalet andra invasionsfilmer. Det är ultraamerikanskt och saker exploderar i tid och otid. Det som räddar den här filmen är Liebsmans regi. Battle: Los Angeles är nämligen rätt ovanligt presenterad - det är en krigsfilm som råkar ha aliens istället för en sci-fi film som råkar innehålla slagscener. Det gör att actionscenerna känns svulstiga, påkostade och märkligt nog verklighetstrogna.

Här finns vissa riktigt dumma saker och felsteg. Bland annat en situation som enkelt kunnat lösas på alla tänkbara sätt förutom tillvägagångssättet soldaterna försöker med. Skådespelarna är... utbytbara och är mest place holders för actionscenerna.

Det här är en svår film att ge ett omdöme om. Helt klart värd din tid om du bara vill ha lite pang-pang. Bra film? Njä, det skulle jag inte säga. Men underhållande!

Betyg: 3- använd en granat din dumme jävel av 5 möjliga

Regi: Dominic Sena

Manus: Bragi F. Schut

Skådespelare: Nicolas Cage, Ron Perlman, Claire Foy mfl.

Produktionsbolag: Atlas Entertainment/Relativity Media

År: 2011

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad, gränsfall mellan 11 och 15 år.

Två korsriddare försöker ta sig hem igen efter att ha deserterat. Deras väg för dem genom det av Östeuropa drabbade digerdöden. Efter att ha blivit igenkända som desertörer och fängslade får riddarna en chans att bli skuldfria från kyrkan. De ska eskortera en misstänkt häxa till ett kloster...

Januari är i regel en ganska fattig filmmånad och nu när dvd-släppen börjar komma från årets första månad blir det tyvärr alltför tydligt. Season Of The Witch är väl inte det allra sämsta jag sett, men en totalt onödig film. Den försöker göra en poäng om att vissa själar inte går att rädda och att mänsklig godhet inte alltid är den rätta vägen att gå. Filmen misslyckas dessvärre och istället blir det en och en halv timme med vandrande genom fina miljöer med riktigt usla CGI-effekter inskjutna här och var.

Om jag skulle gå in på allt som är historiskt fel i den här filmen skulle jag troligen behöva skriva en d-uppsats. Jag är inte den som inte kan uppskatta en film trots uppenbara historiska brister. Det krävs dock att filmen har en bra historia att berätta. Season Of The Witch har inte något intressant att berätta. När den dessutom är till största delen uselt spelad (Cage lika usel som han varit sedan cirka 1996 och Perlman som mest verkar undra varför han är med i det här skräpet) är kalkonstämpeln nära. Det som räddar den från fågel-med-löjlig-haka-stämpel är att den trots allt har ett vackert foto och Christopher Lee i en liten biroll. Ingen film som har Lee i en roll kan vara helt genomusel. Det är dock nära...

Betyg: 2- väldigt uppenbara tupéer på skådespelare som verkligen bara går på tomgång av 5 möjliga

Regi: Simon Hunter

Manus: Philip Eisner (baserat på rollspelet med samma namn)

Skådespelare: Thomas Jane, Ron Pearlman, Devon Aoki mfl.

Produktionsbolag: Isle Of Man Film/Paradox Entertainment mfl.

År: 2008

Längd: 111 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad, troligen 15 år.

År 2707 styrs världen av fyra stora företag som strider sinsemellan. Under strider i Östeuropa friläggs en urgammal maskin som ett brödraskap lyckades begrava flera århundraden tidigare. Maskinen, av utomjordiskt ursprung, omvandlar döda människor till mutanter som har en enda sak i sina zombieskallar - mer soldater. Brödraskapet inser att världen återigen står inför en katastrof som den de en gång hindrade. Det är upp till en liten grupp frivilliga att få stopp på maskinen en gång för alla.

Oj... jag läste just ovanstående paragraf igen. Det här låter riktigt löjligt. Det är det också - men på ett ganska bra sätt. Mutant Chronicles var en av alla filmer som gång på gång fastnade i developement hell. Jag tror första gången jag läste om att en filmadaption av den svenska rollspelsvärlden planerades var omkring 1995. Jag vet inte riktigt vad som var så svårt med rättigheter och annat att lösa, men när filmen till sist kom var det inte precis en stor marknadsföringsbudget som förde fram den. Faktum är att den först släpptes i en ofullbordad version i Europa.

Hur som helst är det här en helt okej sci-fi action-rulle som vet precis vad den vill vara - testosteronfylld och explosiv där någon dör eller sprängs var femte sekund. Och ja, för vad den är så funkar den ganska bra. Ron Pearlman, apmannen själv, gör som alltid en bra roll och får sällskap av den underskattade actionskådisen Thomas Jane och alltid lika undersköna Devon Aoki som dessvärre har en del dialog i den här filmen. Om du inte blinkar kan du även se John Malkovich i en lättförglömlig biroll.

Vad som förvånade mig med Mutant Chronicles är hur jäkla mycket jobb de lagt på miljöerna. Det är ofta riktigt, riktigt snygg design som hjältarna kutar runt i. Tyvärr skulle datoreffekterna behövt en rejäl putsning innan filmen släpptes. Något så pass basalt som explosioner och blodsprut ser väldigt fejk ut större delen av tiden. Manuset, enkelt som det är, lyckats också med en del logiska luckor. Mest uppenbart blir det på den väldigt varierande kraften i gängets handgranater som kan fungera från allt till att ha ihjäl alla inom en 30 meters radie till att gå att fokusera på en två meters punkt i ett stängt rum beroende på vad historien behöver för tillfället.

Om ni som jag gillar science fiction eller action för den delen och inte har något bättre för er kan ni hitta betydligt sämre tidsfördriv än den här filmen. Inget mästerverk, men inte alls så dålig som många vill få den att framstå som.

Betyg: 3 filmer som kommer få en direkt-till-dvd-uppföljare någon gång av 5 möjliga.

Regi: Brad Anderson

Manus: Anthony Jaswinski

Skådespelare: Hayden Christensen, John Leguizamo, Thandie Newton mfl.

Produktionsbolag: Herrick Entertainment/Mandalay Vision

År: 2011

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad, troligen 11 år.

När Detroit mörkläggs under ett strömavbrott upptäcker en grupp människor att alla andra verkar har försvunnit. Deras kläder finns kvar, deras glasögon, smycken etc, men människorna har gått upp i rök. Efter att ha sammanstrålat på ett av få ställen med elektricitet (en bar) inser de att det är mörkret själv som är deras fiende. Och med en bensindriven generator som hostar och hackar är det bara en tidsfråga innan även baren mörkläggs...

Det här var verkligen ett skott i mörkret (ha!) för min del. Anledningen till att jag skaffade filmen var att ingen på de forum jag brukar besöka kunde enas om huruvida det här var en otroligt tät och spännande skräckfilm eller bara en riktigt, riktigt dum dito. Dessvärre får jag sälla mig till det sistnämnda lägret. Idéen är det inget fel på - alla människor har någon gång hoppat till av något som kommer mot dem ur mörkret - men utförandet är riktigt tafatt.

Filmen går i princip runt på fyra skådespelare där Christensen och Leguizamo drar de största lassen. Christensen visar att han fortfarande har det där gnälliga uttrycket som gjorde Star Wars-prologerna så skrattretande usla i vissa scener. Samtidigt känns det lite som Anderson har gett Christensen ett enda direktiv - "du är plågad och saknar din fru." Christensen hörde tydligen jävligt bra på det örat för alla hans scener är hjärta och smärta, om han så springer från skuggor eller pratar med den 12-årige grabben som också är med i det lilla överlevargänget. Leguizamo å andra sidan har jag alltid haft respekt för (även om hans filmografi innehåller avgrundsdjupa dalar) men här är det ett konstant över- och/eller underspel som verkligen blir pinsamt ibland. 

Manuset är så fullt med hål och logiska luckor att det är ett under att det ens gick att läsa. Framförallt är huvudkaraktärerna så fruktansvärt korkat skrivna att man helst gömmer ansiktet i handflatorna av skam under stora delar av filmen. Det värsta är ändå att här finns så mycket potential att göra något med! Vad det hade behövt är en bättre manusförfattare och bättre regissör... vad fan... Brad Anderson? Brad Anderson som gjorde en av förra årtiondets i min mening mest underskattade filmer, Session 9 (2001) och även plågade Christian Bale i The Machinist (2004)? Vad hände?!

Betyg: 1 vem-vare-som-släckte? av 5 möjliga

Regi: George Nolfi

Manus: George Nolfi (efter Philip K. Dicks novell Adjustment Team)

Skådespelare: Matt Damon, Emily Blunt, Anthony Mackie mfl.

Produktionsbolag: Gambit Pictures/Electric Shepherd Productions

År: 2011

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

David Norris är en ung kongressledamot med siktet inställt på senaten. Efter en smärre skandal får honom att förlora valet precis på upploppet träffar han den vackra ballerinan Elise. Tre år senare träffas de igen på en stadsbuss - något som absolut inte skulle ha skett då det gick emot Planen - den kosmiska plan som alla människor tvingas följa av en hemlighetsfull "organisation". Paret som aldrig skulle blivit måste nu stoppas, till varje pris.

Det fanns exakt en anledning till att jag ville se den här filmen och det var det faktum att den baserades på en novell av Philip K Dick. Dick är en av mina favoritförfattare, alla kategorier, och hans böcker och noveller brukar bli riktigt bra filmer (exempelvis Blade Runner (1982) och Minority Report (2002)). Dicks historier är oftast väldigt svåra att filmatisera så det krävs både en duktig regissör och en duktig manusförfattare. Dessvärre är George Nolfi, både manus och regi, bara en adekvat sådan. Det här är hans första film som regissör och det märks tyvärr på sina ställen. Speciellt slutet, sockersött och kvävande, känns otroligt påklistrat och är inte alls likt något som Dick skulle ha skrivit. Missförstå mig inte, Dicks historier behöver i nio fall av tio ordentliga bearbetningar för att fungera som filmmanus, men skillnaden mellan manuset till The Adjustment Bureau och exempelvis Blade Runner är att det sistnämnda exemplet utforskade nya delar av historien på ett intressant sätt. The Adjustment Bureau tar helt enkelt Dicks historia och klistrar in riktigt trötta klicheér istället för att komma med något nytt till bordet.

Även om manus och regi inte håller samma klass som jag hade hoppats på är det här en relativt underhållande film. Matt Damon gör kanske inte sitt livs roll precis, men han kan tillsammans med Emily Blunt bära den här filmen riktigt effektivt. Fram tills det tidigare nämnda slutet håller filmen dessutom ett gott tempo med mycket vackert foto på sina ställen. Den är klart värd en regnig eftermiddag men absolut ingenting man måste se på bio.

Betyg: 3 springa-i-dörrar-actionrullar med åtminstone början till hjärna av 5 möjliga

Det är en mörk dag för filmälskare. Leslie Nielsen, mest känd för sina komiska roller i bland annat The Naked Gun-filmerna (1988 - 1994), och Irvin Kershner, främst känd för att ha regisserat den i mitt, och många andras, tycke främsta filmen i Star Wars-sagan, The Empire Strikes Back (1980) har gått ur tiden. Skitfinkultur tar en tyst minut, tackar Nielsen för skratten och Kershner för fanboytjuten, och konstaterar att två veteraner inte kommer roa oss med nya filmer.

    Leslie Nielsen (1926 - 2010)                           Irvin Kershner (1923 - 2010)

Regi: Paul Gross

Manus: Paul Gross

Skådespelare: Paul Gross, Caroline Dhavernas, Joe Dinicol mfl.

Produktionsbolag: Rhombus Media/Whizbang Films Inc.

År: 2008

Längd: 114 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15 år

Seregant Michael Dunne blir sårad i strid i första världskrigets Europa och skickas hem till Kanada för att läka sina skador. Dunne har dock inga planer på att återvända utan åberopar psykiska besvär så att han inte ska skickas tillbaka till fronten. Istället blir han rekryteringsofficer i hemlandet. En dag träffar Michael på den väldigt krigsentuasiastiske unge mannen David som inte har kunnat ta värvning på grund av sina astmaproblem. Saker och ting blir komplicerade när det visar sig att Davids syster är den sjuksköterska som Michael blev kär i på sjukhuset.

Det finns en uppsjö bra filmer om både andra världskriget och Vietnamkriget (och minst lika många dåliga) men första världskriget har av någon anledning ofta blivit ganska styvmoderligt behandlat i filmhistorien. Min teori är att andra världskriget har klart definierade bad guys i nazisterna och Vietnamkriget har den komplexa situationen med Kalla kriget och protesterna på hemfronten. Första världskriget är å andra sidan ganska svårt att få grepp om. Det finns inga ideologiska motpoler som i det andra världskriget och det finns inget bakomliggande hot såsom dominoteorin. Allt som finns är ond, bråd död, med stridande som egentligen inte har någon koll på varför de strider. Samtidigt finns det riktigt spektakulära och gripande historier även från första världskriget, så som Röde Baronen eller för den sakens skull vapenvilan vid jul då tidigare stridande spelade fotboll och höll bön tillsammans.

Det finns alltså en djup historieskatt att gräva ur och Passchendaele använder sig i princip inte av någonting alls. Slaget vid Passchendaele var ett av krigets blodigaste och mest utdragna slag, men vad vi istället får se här är en riktigt träig kärlekshistoria, Paul Gross illa dolda försök att framställa sig själv som supersoldaten framför alla supersoldater och en sista halvtimme i skyttegravarna. Filmen heter Passchendaele, inte Jag blev kär i min sjuksköterska och strosade runt med henne i naturen i 90 minuter innan något händer. Det finns gott om bra kärlekshistorier satta till en krigsfond - det mest uppenbara exemplet torde vara Casablanca (1942) - men det här är fruktansvärt långtråkigt och utan någon som helst kemi mellan huvudrollsinnehavarna.

Dialogen, även den skriven av Gross (börjar vi se ett tema här?) är riktigt stolpig och låter som den kommer från närmsta tantsnuskroman. Regin (av gissa vem?) är i sina bästa stunder frånvarande och i sina sämsta usel. Det enda som kan sägas till den här filmens försvar är att de trots allt hittat väldigt vackra naturmiljöer att strosa runt i. Men det räcker knappast med vacker natur och tal om krig i en film som ska skildra ett enormt fältslag. Visa oss det förbannade fältslaget! Inte bara 20 minuter av det! Sammanlagt dog mellan 460 000 och 849 000 soldater i slaget. Förtjänar inte det en film utan en Paul Gross som går och tittar lystet på sjuksköterskor mer än halva speltiden? Undvik, eller ännu bättre, gör en film om det faktiska slaget!

Betyg: 1+ lervällingsslag av 5 möjliga