Regi: Jon Favreau

Manus: Justin Theroux

Skådespelare: Robert Downey Jr., Mickey Rourke, Gwyneth Paltrow mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios/Paramount Pictures

År: 2010

Längd: 124 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

Sedan sitt avslöjande av sin hemliga identitet som Iron Man lever Tony Stark ett ännu mer spektakulärt jet set-liv än tidigare. Allt är dock inte som det ska vara. Den amerikanska senaten är upprörd över att Stark inte vill lämna över tekniken bakom sin dräkt och Stark själv börjar känna av sitt dåliga hjärta. Samtidigt är en rysk fängelsekund med imponerande tekniska kunskaper av någon anledning ute efter Tony - och han har teknik snarlik Tonys egen på sin sida.

Iron Man (2008) var en färsk injektion i de allt tröttare adaptionerna av Marvels superhjältar. Robert Downey Jr. gjorde verkligen rollen som den excentriske Tony Stark till sin egen och filmen bjöd på rolig dialog och en jäkla massa action. Två år senare kommer en uppföljare som behåller den roliga dialogen men dessvärre tonar ner actionscenerna. Tony Stark/Iron Man har alltid varit en av mina favoriter i Marvels universum. Han är en fullblodsnarcissist med ordentliga personliga problem både när det gäller sin hälsa och sin relation till alkohol. Det gör honom till en hjälte med en mörk sida - vilket oftast är de bästa hjältarna.

I Iron Man 2 läggs det stor vikt vid Starks personliga problem men dessvärre görs det inte lika bra som i Marvels serier. Downey Jr. underspelar sin roll i de mer personliga scenerna samtidigt som han är lika bra som innan i de mer komiska och actionladdade. Paltrow gör som innan en väldigt bra roll som Pepper Potts och scenerna mellan henne och Downey Jr. är bland filmens höjdpunkter rent dialogmässigt. Dessvärre utnyttjar inte filmen en annan känd skådespelerskas, Scarlett Johansson, talang tillnärmelsevis lika mycket som jag hade hoppats på. Hennes rollfigur är väl inte en av Marvels större skapelser, men jag hade ändå sett fram emot att se Black Widow sparka lite mer röv än vad hon gjorde. Som det är nu fick hon en riktigt bra scen och resten var utfyllnad. På skurksidan har vi Mickey Rourke i en roll som såg mycket bättre ut på papper och i trailers än i den färdiga filmen. Rourke kan se riktigt hotfull ut men hans löjliga ryska accent fråntar honom möjligheten att verkligen leva sig in i sin roll. Tack och lov är Sam Rockwell mycket bättre som korrumperad senator.

Favreu, som även har en mindre biroll i filmen, har lyckats väl med de actionscener som nu finns i filmen (speciellt slutstriden är väldigt välregisserad) och i dialogscenerna. Vad han inte riktigt lyckats med är scenerna där Downey Jr. i allmänhet och Rourke i synnerhet ska föra filmen själva. Det blir lätt lite stelt och tillgjort. Man bör dock ha i åtanke att Therouxs manus inte är så mycket att hurra för alla gånger. Vissa av scenerna känns på tok för utdragna och Theroux visar en ganska dålig förståelse för källmaterialet. Han ska dock ha en eloge för att han gett James Rhodes/War Machine en så framträdande roll som han har.

Iron Man 2 fungerar bra som matinéunderhållning och som uppbyggnad till den enorma superhjältesluggerfesten The Avengers (2012). Det är dock en film som skulle tjänat på att ha haft ett tajtare manus och mer action.

Betyg: 3 intressanta toalettlösningar för superhjältar av 5 möjliga

Regi: Elio Quiroga

Manus: Elio Quiroga

Internationell engelsk titel: The Haunting

Skådespelare: Ana Torrent, Héctor Colomé, Rocìo Muñoz mfl.

Produktionsbolag: Eqlipse Producciones Cinematográficas S.L

År: 2009

Längd: 120 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns: 15 år

Francesca och Pedro flyttar tillsammans med sin tioåriga dotter och sin nyfödde son till ett hus på landet i hopp om att lyfta Franscesca ur den extrema beskyddarinstinkt hon känner för sin son. Snart börjar märkliga saker hända i det pittoreska huset. Både Francesca och hennes dotter drömmer om spöklika små flickor och det hörs märkliga ljud ifrån vinden. Det står snart klart att huset ruvar på hemligheter från Francoregimens dagar och att något ont kan ha stannat kvar.

Jag köpte den här filmen lite på vinst och förlust (jäkla 2 för 199-erbjudanden!) eftersom jag i regel gillar spansk skräck. Tyvärr börjar genren bli lite väl formelmässig. Ett spökhus som lurar på hemligheter från Francoregimen? Check. Ett äkta par där kvinnan tros vara eller mindre galen av sin man? Check. Barnspöken och ett starkt mor-barn-förhållande? Check. Ni förstår var jag vill komma - det här är helt enkelt förutsägbart. Det är abosolut ingenting fel med förutsägbar skräck (slashers är exempelvis skitkul), men det som varit så uppfriskande med den spanska skräckvågen är att filmerna lyckats blåsa nytt liv i "spökfilmsgenren". Nu börjar genren tyvärr bli lika formelmässig som den japanska skräckvågens insnöande på tekniska prylars ondska för några år sedan.

Skådespelarna gör sitt jobb, varken mer eller mindre, och manuset rullar på utan vidare överraskningar. Däremot är fotot lika utsökt som det brukar vara i de spanska skräckfilmerna från senare år och filmen är en fest för ögat. Regin är okej, även om filmen ibland inte riktigt verkar veta om den ska vara subtil skräck eller förlita sig på bu-effekter.

No-Do är en helt okej film att plocka fram när höstmörkret ruvar och regnet piskar mot rutorna. Jag hade dock förväntat mig lite mer.

Betyg: 3- flickspöken som aldrig verkar kunna säga vad de vill ha av 5 möjliga

Regi: Andreas Öhman

Manus: Andreas Öhman & Jonathan Sjöberg

Skådespelare: Bill Skarsgård, Martin Wallström, Cecilia Forss mfl.

Produktionsbolag: Naive

År: 2010

Längd: 85 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: 7 år

Det går inte så bra när Sam flyttar in tillsammans med sin tjej Frida. I föräldrahemmet lämnas nämligen Sams bror Simon kvar. Simon har Aspergers syndrom och har således väldigt svårt för förändringar. Eftersom Sam är den ende som kan förklara saker för honom så att han förstår blir det så att Simon flyttar hem till honom och Frida. Det dröjer inte länge förrän Frida inte orkar med Simons rutiner längre och lämnar Sam. Nu måste Simon hitta "en annan jävla tjej" till sin bror för att saker ska bli som förr.

Psykiska sjukdomar och/eller syndrom är rent ut sagt skitsvårt att skildra bra på film. Hollywood försöker då och då, gärna med autism, men i de allra flesta fall blir det mest platt och den psykiskt sjuke framstår som en magisk liten tomte med superkrafter. När filmerna inte faller i den fällan blir de oftast överdrivet sentimentala och kräkframkallande sockersöta. Av alla Hollywoodskildringar av personer med större eller mindre psykiska problem (undantaget direkt våldsamma psykiska problem där det finns  gott om bra skildringar) är det egentligen bara Rain Man (1988), Forrest Gump (1994) och One Flew Over The Cuckoo's Nest (1975) som är någonting att vilja ha. Så hur klarar då debutanten Andreas Öhman av att skildra Aspergers syndrom? Väldigt, väldigt väl är svaret.

I rymden finns inga känslor är först och främst en komedi men har även sina mörkare dramatiska sidor. Bill Skarsgård är helt fantastisk i rollen som Simon och har en lika ljus framtid framför sig som sina namnkunniga familjemedlemmar. Klanen Skarsgård tar över världen och inte mig emot. Hur som helst, Skarsgårds porträtt av Simon är väldigt träffande för den som har någon i sin närhet med Aspergers syndrom. Filmen har kritiserats för att på ett lyteskomiskt vis driva med människor som har syndromet i fråga, men intressant nog verkar kritiken mestadels komma från människor som inte vet så mycket om syndromet. Vid en snabb koll via Google verkar det som vissa PK-människor förfasar sig medan filmen har fallit i god jord hos människor med Asperbergs och deras familjer. Det bör poängteras att karaktären Simon har en extrem form av syndromet som inte är särskilt vanlig, men för att filmens narrativ ska fungera hade det inte fungerat särskilt bra med något annat. För mig är Simon en hjälte. En hjälte som ibland kan vara fruktansvärt irriterande, men samtidigt fullkomligt logisk i sitt handlande.

Skarsgårds motspelare är även de bra. Framförallt Cecilia Forss är hur skön som helst med sitt smittande leende och extremt älskvärda personlighet. Ja, jag blev lite kär, så stäm mig. Öhmans regi är så gott som fläckfri och han och manuskollegan Sjöberg ska ha stort tack för att de inte drog ut på historien mer än nödvändigt. Det här är en film som troligen inte alls skulle funkat lika bra om den hade varit 25 minuter längre, så 85 minuter känns fullkomligt lagom. Likaså är scenografi och foto riktigt snyggt och för tankarna till SVT:s smått surrealistiska ungdomsserieproduktioner från mitten på 90-talet.

I rymden finns inga känslor är inte en perfekt film (det finns exempelvis lite att arbeta med när det gäller klippning) men det är en av de bästa svenska filmer jag sett på mycket länge. Tag lärdom, svenska filmskapare, det är sådana här filmer ni ska göra - inte den femtioelfte filmen om Beck eller ännu en uppföljare till Göta Kanal. Gå och se och stöd svensk film när den för en gångs skulle gör något bra.

Betyg: 4 flakmopeder med rymdtunnor på av 5 möjliga

Regi: David Slade

Manus: Melissa Rosenberg

Skådespelare: Kristen Stewart, Robert Pattinson, Taylor Lautner mfl.

Produktionsbolag: Summit Entertainment/Temple Hill Entertainment mfl.

År: 2010

Längd: 124 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

Efter händelserna i New Moon (2009) verkar Bellas och Edwards största problem vara när och om han ska göra henne till vampyr och om de ska gifta sig eller inte. Samtidigt har Jacob dragit sig tillbaka och ägnar mer och mer tid åt sina vänner på reservatet. Snart hotas dock Edwards och Bellas lycka av en gammal fiende som återvänder för att ta hämnd.

Jag vet inte varför jag gör det här mot mig själv. Jag satt igenom både Twilight (2008) och New Moon och var väl inte särskilt imponerad av vad jag såg. Samtidigt känner jag att jag på något vis måste hålla mig ajour med "kidsens kultur" eller något annat lika löjligt. Annars kan jag knappast aspirera på att driva en kulturblogg som ska behandla "fulkultur" på samma vis som "finkultur". Saken är bara den att Eclipse är en riktigt, riktigt usel film.

Föregående filmer i serien var om inte bra så åtminstone godkända tidsdödare som inte hade större tuggmotstånd. Förutom Pattinsons och Stewarts extremt stela skådespel var manusen helt okej adaptioner av böckerna (antar jag, eftersom jag led mig igenom halva den första innan jag inte klarade av mer). Denna känsla av acceptabelt tidsfördriv har helt försvunnit från tredje filmen i serien. Manuset är ryckigt, tempofattigt och i grund och botten riktigt tråkigt. Det värsta är att jag kan se var "felet" ligger - om Rosenberg hade lagt ner mer tid på hotet mot Bella och inte spenderat mer än hälften av tiden med att låta Jacob och Edward bråka om vem som kan stirra mest pretentiöst hade det här blivit ännu en okej film. Nu är så inte fallet.

Regin är även den katastrofal med om än ännu sämre skådespelarregi än i de tidigare delarna i serien. Det är minst sagt överraskande då David Slade tidigare har gjort den ytterst välspelade Hard Candy (2005). Kanske kunde han helt enkelt inte få ut mer av Pattison och Stewart? Taylor Lautner är inte på något sätt en stor skådis, men han framstår som lysande jämfört med tidigare nämnda duo. Utöver den vanliga trion kan Bryce Dallas Howard nämnas som filmens antagonist. Howard lyckades förstöra Gwen Stacy för mig i Spider-Man 3 (2007) och det är lika gott att hon slår sista spiken i kistan på den här filmen som en skurk i total avsaknad av karisma.

Eclipse kan vara en av årets sämsta filmer, alla kategorier. Det säger jag inte för att jag ogillar hela kulten kring Twilight utan som en bedömning av filmen på dess egna, så gott som icke-existerande, meriter. Undvik.

Betyg: 1 stäng-munnen-för-fan-innan-något-flyger-in-Stewart av 5 möjliga

Regi: Paul Greengrass

Manus: Brian Helgeland

Skådespelare: Matt Damon, Brendan Gleeson, Khalid Abdalla mfl.

Produktionsbolag: Univeral Pictures/Working Title Films

År: 2010

Längd: 115 min

Land: USA/Storbritannien/Frankrike/Spanien

Svensk åldersgräns: 15 år

Miller leder en enhet som skickas ut för att kontrollera platser i Irak där man misstänker att massförstörelsevapen tillverkas eller lagras. Efter att ha slagit till mot tre ställen utan några som helst spår efter massförstörelsevapen börjar Miller ifrågasätta de underrättelserapporter armén ger honom. Alla uppgifter verkar komma från en och samma källa - en irakisk källa kallad "Magellan".

Kommer ni ihåg allt som The Hurt Locker (2009) inte var? Det vill säga spännande, intressant och med någonting att säga? Green Zone har allt ovanstående. Paul Greengrass, mest känd för sina filmer om Jason Bourne, har förvaltat Brian Helgelands täta manus och åstadkommit en actionfest med hjärna. Matt Damon är bra i huvudrollen, men det är birollskaraktärerna som gör den här filmen så bra som den är. Khalid Abdalla är fantastisk i rollen som tolken "Freddy" och Yigal Naor gör ännu en bra roll som en högt uppsatt irakisk ledare. Tidigare har vi kunnat se honom i den eminenta miniserien House of Saddam (2008) som den seriens titelkaraktär.

Helgelands manus efter Rajiv Chandrasekarans bok tar upp en välbehövig självkritik mot anledningarna till att USA gick in i Irak. På sina ställen må skeendena skildras relativt simplistiskt, men samtidigt ställer den frågan på sin spets: Hade Irak massförstörelsevapen och om inte vilka "legitima" skäl fanns det då för kriget? Det är en uppfriskande tankeställare efter de senaste årens försök att skildra "den vanlige soldatens vardag" som i exempelvis tidigare nämnde The Hurt Locker eller Generation Kill (2008). Det är en tillbakagång till ett större perspektiv i krigsfilm som jag har saknat i Hollywood de senaste åren. Samtidigt blir det inte irriterande bombastiskt, om man bortser från musiken som ibland lämnar en sur smak av Michael Bay i munnen.

Sammanfattningsvis är Green Zone en tät och actionladdad politisk thriller som kan förgylla vilken kväll som helst. Den saknar dock det där lilla extra för att knipa toppbetyg.

Betyg: 4 Maaaaaaatt Daaaamon av 5 möjliga

Regi: Olatunde Osunsanmi

Manus: Olatunde Osunsanmi

Skådespelare: Milla Jovovich, Charlotte Milchard, Will Patton mfl.

Produktionsbolag: Fourth Kind Productions

År: 2009

Längd: 98 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11 år

Dr. Abbey Tyler håller som bäst på att repa sig efter hennes mans mystiska död när hon får höra spöklika historier från sina patienter i den lilla hålan Nome i Alaska. Tre personer berättar oberoende av varandra om att deras nattsömn störs av att en vit uggla sitter utanför deras fönster och vägrar flyga sin väg vad de än gör. Tyler dras allt djupare in i historierna som alla verkar peka på samma sak - vad det än är som stör patienternas nattsömn så är det definitivt inte ugglor.

Kan någon förklara Milla Jovovichs storhet för mig? Ja, hon är otroligt söt, men folk verkar tycka att hon är något mer än dussintalet andra söta skådespelerskor och att hon faktiskt har lite talang. Jag har inte sett henne utnyttja denna eventuella talang förr och The Fourth Kind är inget undantag. Jovovichs porträtt av en psykolog är dessvärre utan större förtjänster. Hon är dock omgärdad av en annars duktig ensamble som bär filmen åt henne. Men seriöst, sluta casta henne i filmer nu!

Filmen i sig är uppbyggd som en dramatisering av fejkade "riktiga" händelser. Ljud- och bildupptagningar har manipulerats för att se äkta ut och blandas med helt dramatiserade scener. Illusionen som skapas är faktiskt riktigt bra. Så pass bra att jag kände mig nödgad att kolla upp huruvida några eller alla av banden var riktiga ljudupptagningar som manipulerats för att passa filmens narrativ eller ej.  Filmen tar en väldigt jordnära (pun so intended) väg till huvudtemat och lyckas på ett effektivt sätt forma en historia som lämnar mycket över för egen tolkning. Sammanlagt är manuset filmens starkaste punkt.

Regin duger, men Osunsanmis främsta meriter ligger helt klart i hans skrivande. Han spelar själv en mindre biroll i filmen och gör det förvånansvärt bra. Av hans sida på IMDB att döma verkar han dock ha hamnat i uppföljarträsket så tiden får utvisa om han får använda sin talang till annat än att regissera och/eller skriva direkt-till-dvd-uppföljare.

Sammanfattningsvis är The Fourth Kind en helt okej film. Den hade till och med kunnat hoppas upp ett pinnhål till på betygsskalan om det inte hade varit för Jovovich. Nu blir det bara ett trevligt (läs: krypande obehagligt) tidsfördriv.

Betyg: 3+ ugglor som anas i mossen av 5 möjliga

Regi: Miguel Sapochnik

Manus: Eric Garcia & Garrett Lerner

Skådespelare: Jude Law, Forest Whitaker, Alice Braga mfl.

Produktionsbolag: Relativity Media

År: 2010

Längd: 111 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15 år

I en framtid inte alltför långt borta härskar The Union över människors liv och kroppar. För att förlänga sina liv kan människor numera köpa ersättning för så gott som vilket organ som helst. Men priserna för organen är fruktansvärt höga och den som inte kan betala sina avbetalningar löper risk för att få "produkterna" hämtade av indrivare - oavsett om det tar livet av dem eller inte. Remy är en indrivare som efter en olycka får ett nytt hjärta. När han inte kan jobba som indrivare längre har han ingen inkomstkälla tillräcklig för att betala hjärtat. Snart jagas han av sina forna kollegor.

Ibland hittar man en film man aldrig hört talas om som verkligen knockar en. Det här är dessvärre inte en av de filmerna. På pappret ser det bra ut. Skådespelarna är bra (Jude Law är som alltid lysande) och manuset har en intressant premiss. Dessvärre är genomförandet under all kritik. Från att ha byggt upp en bisarrt fascinerande dystopi faller filmen som ett korthus efter att Remy har fått sitt nya hjärta. Jag hade förväntat mig något i stil med The Futigive (1993) i science fiction-form. Det här är mest gråtfest och några lagom brutala actionscener. Just det, det här definitivt ingen film för den äckelmagade. Indrivandet av organen sker på plats med modifierad fältläkarutrustning. Det blir...kladdigt.

Repo Men irriterar mig otroligt mycket. Den hade kunnat bli en helt okej film, eller till och med riktigt bra. Nu faller den på ett skitmanus som saknar riktning och en regissör som inte vet hur han ska få ut det mesta av sina skådespelare. Som jag tidigare skrev är Law riktigt bra, men det har mer med Law att göra än Sapochniks skådespelarregi. När marknaden fylls av sånt här skräp är det då konstigt att science fiction-fansen får vänta längre och längre mellan de riktigt bra filmerna som trots allt kommer? Kort sagt, det här är allt Inception (2010) inte är - långsamt och trist.

Betyg: 2- hjärtan med bäst-föredatum av 5 möjliga

Regi: Harald Zwart

Manus: Christopher Murphey

Skådespelare: Jaden Smith, Jackie Chan, Taraji P. Henson

Produktionsbolag: Jerry Weintraub Productions/China Film Group

År: 2010

Längd: 140 min

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns: 11 år

Tolvårige Dre flyttar tillsammans med sin mamma till Kina. Efter att ha pratat med "fel" tjej hamnar Dre snabbt i trubbel med det lokala kung fu-gänget. Dre blir påpucklad några gånger innan han räddas av vaktmästaren Han. För att pojkarna ska lämna Dre ifred följer Han med honom till dojon där hans plågoandar tränar. Jo, de kan lämna honom ifred - om han går med på att ställa upp i en kung fu-turnering.

The Karate Kid från 1984 är en av mina favoritfilmer genom alla tider. Sedan jag var liten kan jag inte se den utan att fälla en tår. Jag vet inte vad det är med den som gör den så bra - förhållandet mellan Daniel och Mr. Miyagi, lärdomarna Daniel får motta eller hela filmens sprakande scenografi och stämning från tiden då 80-talet var som mest pastellfärgat. Drygt 25 år senare kommer då en re-make. Rent semantiskt borde "re-make" innebära att man gör om något, att man ändrar på vissa saker från den tidigare utgåvan och tillför något nytt. I Hollywood idag verkar det mest betyda "ta ett gammalt manus från en film som folk gillade och flytta handlingen till ett annat land". Klart! Nu tar vi kafferast!

Det är lite svårt att kritisera den här filmen, eftersom den i grund och botten är samma film som originalet. Scenografin är annorlunda och fightingen är mer korreograferad men när man tar scener ord för ord ur originalmanuset blir det mest en gäspning av det hela. Nu är jag inte helt rättvis - det finns smärre skillnader, men dessa gör historien sämre. Exempelvis tryckte Mr. Miyagi alltid på att det enda som räknades i livet var balans på olika sätt. Detta kunde gälla karate eller förhållande till andra människor. Jackie Chans Mr. Han försöker uttrycka något liknande men det faller mest platt och blir till mystiskt mumbo-jumbo. Scenografin har som sagt förändrats även den och även om Kina är ett förbaskat vackert land fick jag känslan av att filmen mestadels gjort som ett försök att locka turister. Den skulle lika gärna kunnat heta The Karate Kid: Welcome To China, We Got Old Shit. Varenda landmärke ska med, från Den förbjudna staden till Kinesiska muren.

Var den här filmen faller är dock på en mycket viktig punkt - bristen på konflikt. Ja, Dre får spö åt höger och vänster men gänget han hamnar i trubbel med känns inte alls lika hotfulla och elaka som Cobra Kai gör i originalet. Sen saknade jag verkligen den elakaste av de elaka - John Kresse. Den "onde" tränaren här blir mest en pappfigur (pun intended om ni tänker tillbaka på originalet).

Några ord om skådespelarna också. Jackie Chan är bra i rollen som Mr. Han men han är ingen Pat Morita. Jag älskar verkligen Chans filmer, men Chan är en fysisk komiker alternativt en lagom trovärdig hårding - han är inte en gammal mysfarbror och kommer nog aldrig att bli. Jaden Smith har jag klagat över i tidigare recensioner, men här är han faktiskt inte helt illa. Han börjar växa in i samma typ av charm som hans far har. Ibland blir det lite väl mycket Fresh Prince of Beijing, men på det hela taget sköter sig Smith helt okej.

Så, ska du se den här filmen? Tja, gillar du urvattnade versioner av klassiker, kör på. Jag skulle personligen investerat i en dvd-box med orignalfilmerna (nåja, nummer ett och nummer två i alla fall) från valfri videobutik. Såg en sådan för strax under hundralappen för inte så länge sedan.

Betyg: 2+ filmer som gjordes bättre för 26 år sedan av 5 möjliga