Efter händelserna i förra filmen bor Lisbeth Salander utomlands. När hon får reda på att hennes "förmyndare", tillika våldtäktsman, Nils-Erik Bjurman inte har skött sina åtaganden återvänder hon till Sverige. Samtidigt anställer tidningen Millennium en ny journalist för att rota i en traffickinghärva. När både journalisten och hans flickvän blir mördade blir Lisbeth misstänkt för morden. Alla spår leder dock till den mystiske Zala - en skuggfigur i den undre världen.

Andra delen i Millenniumtrilogin liknar mest en Dan Brown-thriller i sin osannolika uppbyggnad, men trots allt var boken relativt intressant mycket tack vare Lisbeths karaktär. Det är därför inte särskilt konstigt att filmen väljer att fokusera på henne. Noomi Rapace lyckas däremot inte upprepa den fina rollprestationen från den första filmen. Hon levererar replikerna stötvis och utan särskild inlevelse. Ja, jag vet att Lisbeth ska vara lite "speciell" men jag tänkte snarare på en psykotisk William Shatner i vissa scener. Det är dock antagligen inte Rapaces fel utan den stolpiga dialogen.

Michael Nyqvist är faktiskt den bättre av de två huvudrollerna - vilket jag inte trodde jag skulle säga efter hans ganska bleka porträtt i första filmen. I birollerna är det blandad kompott. Paolo Roberto spelar sig själv och det hela blir mest skrattretande. Jag tror helt enkelt inte att man kan leverera repliker som "Jag fick nog in minst 100 slag i fejan på snubben" utan att man låter som en gangster från en pilsnerfilm. Däremot är Lena Endre alltid en trevlig syn och gör en bra roll även här. Vad som fäller birollerna är däremot skurkarna som verkar helt bortkomna i rollerna. Speciellt "Zala" spelad av Georgi Staykov är totalt vedervärdig och kan ha den värsta ryska accent jag någonsin hört. (Nej, Staykov är inte ryss utan bulgar.)

Manuset är en enda jävla röra. Boken hade en spännande traffickinghärva som knöt samman alltihop. Här lämnas den samma i baksätet, eller kastas ut från bilen överhuvudtaget, bara efter en dryg halvtimme in i filmen. Eller som journalisten Dag säger: "En hora är bara en hora, vem bryr sig?" Tydligen inte ens filmskaparna. Istället för att fokusera på traffickinghärvan blir filmen helt "The Lisbeth Salander Show" och verkligen frossar i hennes karaktär. Speciellt tröttsamt blir det med de utdragna sexscenerna mellan Lisbeth och hennes flickvän/kk Miriam Wu. Från en rent, låt oss säga estetisk, synvinkel klagar jag inte men rent filmiskt hade man kunnat fokusera på lite andra saker än att återigen fastslå Lisbeths diversitet när det gäller sex.

Regin, av annars så duktige Daniel Alfredson, är oinspirerad och ganska blek. Den är inte direkt dålig, men har inte heller något av Alfredsons annars så vackra bildspråk. Alfredsons skådespelarregi är inte heller något att hurra för, vilket märks inte minst när det gäller Rapace. Överhuvudtaget ger regin (och filmen) ett stressat intryck och skulle antagligen behövt ett halvår till i produktion för att göra källmaterialet rättvisa.

Det här är ingen dålig film som sådan. Den är inte särskilt bra heller utan blir mest till en parantes. Däremot lyckades den bli en rätt kraftig besvikelse efter den utmärkta filmatiseringen av Män som hatar kvinnor. Jag tror jag hyr sista delen en regnig söndag eller nåt istället för att se den på bio. En dussinfilm.

Betyg: 2+ samtidigt överproducerade som underproducerade besvikelser av 5 möjliga

Ta en lite närmre titt på postern. Jepp, det är hela handlingen där, kondenserad till två meningar. Eller, tja, det är något med en hämndhistoria och en präst också, men det är rätt trist. Ok, ok, jag ska inte var elak på förhand. Här är "handlingen":

Joshua Harlow har vunnit en "turnering" för lönnmördare. Han får tio miljoner men återvänder ändå till turneringen när den hålls nästa gång, nu ute efter hämnd. Samtidigt har prästen Joseph MacAvoy tappat tron och tror numera på Jack Daniels istället. Han stöter på en annan av deltagarna i tävlingen som lurar honom att svälja en spårsignal så att han ser ut som en medtävlande på mördarnas radar. Inte bra. Sen så finns där en kinesisk hit(wo)man som också är med på ett hörn.

Robert Carlyle, vad fan hände? Vad gör du i den här filmen? Du är en duktig skådespelare! Att Ving Rhames är med är inte så konstigt; han spelar bara i skräp nuförtiden, men Carlyle? Nåja, Carlyle ger den här filmen åtminstone lite klass vilket man inte kan säga om de andra skådespelarna. Ving Rhames spelar sin vanliga "angry black man" som han har gjort så länge någon kan minnas. Speciellt pinsamt blir det när han ska visa känslor. Låt oss bara säga att Rhames inte riktigt har övat på det registret tillräckligt. Den tredje större rollen innehas av Kelly Hu. Vem? Just det, ingen kommer ihåg Hu om hon försvinner från skärmen för några sekunder.

Stolpigt skådespel kan jag leva med - det är mer regel än undantag i dumactiongenren - men manuset är så fruktansvärt uselt att jag inte kan börja lista alla problem. Premissen i sig är det väl inget fel på. En slags Battle Royale i stadsmiljö med professionella mördare istället för skolungdomar. Vad som det däremot är något riktigt fel med är hur manuset senare kommer att utveckla sig. En "lönnmördare" är enligt alla definitioner jag fått lära mig en mördare som dödar någon tyst och effektivt (tänk: ninja) och inte spränger byggnader i luften eller skjuter alla på en strippklubb bara för skojs skull.

Det här är en oerhört grafisk film men problemet är att det inte är underhållande våld vi bjuds på - det är bara rått. Undantaget är en scen med en parkour-inspirerad jakt men annars är det bara riktigt dumt och brutalt utan någon som helst finess. Jag är definitivt inte den som ratar en film för den är för våldsam (läs föregående recensioner!) men det här är bara dumt. Regin...ja, regin vill jag inte ens tala om. Den är något av det sämsta jag sett i actionfilmsgenren på mycket, mycket länge.

The Tournament är en stark utmanare till årets sämsta film. Dock är den inte ens dålig på ett kitschigt sätt. Den är bara riktigt, riktigt usel.

Betyg: 1- av 5 möjliga. (Nej, Mr. T är inte med i filmen. Då hade jag i alla fall stått ut)

Hoffman står ensam som Jigsaws lärljunge efter händelserna i förra filmen. Han har dock inte räknat med att polisen inte är idioter och inte FBI heller så Hoffman riskerar att åka dit en gång för alla. Samtidigt sätter han igång ännu ett spel designat av sin läromästare.

Den som läste min recension av föregående film vet att jag inte gillade Costas Mandylor nämnvärt i rollen som Hoffman. Om jag inte minns helt fel så klagade jag över att han inte ens var trovärdig som människa. Mandylor fortsätter sitt slaktande av skådespelaryrket här men Tobin Bell återvänder tack och lov i en rad flashbacks och ger filmens skådespel åtminstone lite klass emellanåt. I övrigt är det samma gamla trötta skådespelare som i förra filmen. Inget riktigt uselt men inte något bra heller.

Manuset är dock en rejäl förbättring från föregående film. Här finns åtminstone en symbolik bakom "spelet" och fällorna som saknades nästan helt i femman. Det känns också som att spelets syfte faktiskt har bäring på något annat än huvudpersonens ego och är särskilt intressant i våra tider av ekonomisk kris. Samtidigt så är premissen väldigt amerikansk och bygger i stort på det amerikanska sjukvårdssystemets ruttenhet - något som kan bli daterat väldigt snabbt i och med att Obamas omtalade reform nu verkar gå igenom. Men just nu känns den faktiskt ganska så aktuell.

Det här är ingen superb film på något sätt. Den är ganska dum och förutsägbar, men den har den där speciella Saw-känslan som saknades i förra filmen. Det gör den åtminstone intressant för stunden och lagom hjärndöd en tråkig eftermiddag eller kväll.

Betyg: 2 hämndlystna cancerpatienter from beyond the grave av 5 möjliga

Jag var på bio för första gången på vad som känns som evigheter idag. Tack till Frida för biljetten. Här är lite tankar.

Ebenezer Scrooge är mycket möjligt den snålaste och suraste mannen i hela London. Sju år efter att hans affärskompanjon Marley har dött blir Scrooge hemsökt av hans vålnad. Marley varnar honom att om han inte ändrar sitt liv kommer han, likt honom, att få vandra planlöst i efterlivet släpande alla sina synder efter sig. Genom tre vålnader visar sig de forna, de nutida och de framtida jularna för Scrooge - händelser som Scrooge inte kan ignorera betydelsen av.

Jag skulle våga påstå att Dickens A Christmas Carol kan vara en av de mest välkända berättelserna i västvärlden från de senaste 200 åren. Den har filmatiserats otaliga gånger och även om man inte har sett någon av dessa filmatisering eller läst boken kan de flesta åtminstone återge handlingen i stora drag. Därför är det inte heller en lätt uppgift att göra ännu en nytolkning av verket i fråga. Men faktum är att Robert Zemeckis och framförallt Jim Carrey har lyckats över all förväntan.

Jim Carrey, mannen med gummiansiktet, behöver inte slita ansiktet ur led för den här filmen eftersom den är inspelad med så kallad "performance-capture" - det vill säga filmade skådespelare som sedan gjorts om med CGI. Zemeckis har varit en av pionjärerna bakom den här tekniken men tyvärr har hans tidigare försök, The Polar Express och Beowulf, mest liknat skräp. Tredje gången gillt lyckas Zemeckis få till det. Carrey står som modell för en rad roller. Han spelar dels huvudrollen som Ebenezer Scrooge och dels alla tre vålnaderna och han gör det med stil! Carrey är något så ovanligt som en amerikansk skådespelare som faktiskt tagit sig tid att lära sig ordentlig brittisk accent. Tillsammans med hans fysiska komik blir detta ett otroligt häftigt porträtt av en av litteraturens stora karaktärer.

Det här är helt klart Carreys film rakt igenom, men också Gary Oldman måste nämnas. Oldman har de övriga stora rollerna och briljerar med sin som vanligt underbara röst. Överhuvudtaget har jag nog aldrig sett performance-capture som är lika livfull som den är fantasieggande förr.

Manuset, adapterat av Zemeckis, är väldigt bra och lyckas få med bokens kärna samtidigt som det lyfter in vissa detaljer som filmatiseringarna brukar utelämna. Vissa scener är till och med rätt kusliga. Visserligen lägger också Zemeckis till och tar bort saker som man kanske kan diskutera. Speciellt tydligt blir det i en passage som bryter av mot filmens ton och stil där det verkar som att Zemeckis främst funderat över vad som skulle se bra ut i 3-D. Jag förstår inte riktigt hela 3-D-trenden (kanske skriver ett inlägg om det senare i veckan) och såg också filmen i gammal hederlig 2-D. Det här är dock små klagomål på en annars underbar film. Det är definitivt Zemeckis bästa sedan Forrest Gump och det var 15 år sedan nu. Jag kan verkligen rekomendera den här filmen. Den har ersatt 1970-talsversionen som min favoritadaption av Dickens klassiska saga för stora och små.

Betyg: 5- "humbug" av 5 möjliga

Bernie har det inte så lätt här i livet. Född som den yngste sonen i en hårt arbetande familj i norra London är han knappast händelsernas centrum. Han blir vald sist på gympan, är klent byggd och har i stort sett "mobboffer" stämplat i pannan. Bernies liv får dock en ny vändning när dagen för hans bar mitzvah närmar sig med stormsteg. Bernie beslutar sig för att göra sin fest till tidernas bästa. Det finns bara ett problem - VM-finalen i fotboll spelas samma dag. Men Englands landslag har aldrig nått finalen och kommer inte göra det i år heller. Eller?

Gregg Sulkin (Bernie) är väldigt bra i huvudrollen och kommer säkert att gå vidare till större filmer, men den som stjäl showen helt är Eddie Marsan i rollen som Bernies far, Manny. Manny är en extrem stereotypisk judisk man, men där exempelvis Woody Allen numer gör ganska trötta tolkningar av samma stereotyp ger Marsan nytt liv åt den samma. Hans minspel och fysiska komik är helt obetalbara. Helena Bonham Carter har den kvinnliga huvudrollen och gör som alltid ett bra jobb. Dessutom, Bonham Carter i 60-talskläder är en fröjd för ögat.

Manuset, baserat på författaren Peter Straughns egna upplevelser, har sina toppar och dalar. Ibland går det lite väl långsamt fram, men samtidigt ger det karaktärerna chansen att växa. För mig som är intresserad av internationell fotboll innehåller filmen också en rad mer eller mindre subtila skämt som fotbollsfans kommer fatta men kommer gå andra helt förbi. Men manusets starkaste punkt är förhållandet mellan far och son, eller bristen på den samma. Som tittare lider vi med Bernie men samtidigt kan man inte låta bli att känna en väldig sympati för Manny, hur mesig han än är. Filmens sista scener är dessutom magiska.

Regin kanske hade behövt lite stramare tyglar, men på det hela taget är det här en väldigt bra och hjärtvärmande film. Gillar ni dysfunktionella brittiska familjer, torr humor och en gnutta fotboll får ni inte missa den här filmen. Ni andra kan säkert ha rätt kul åt den ni också.

Betyg: 4 stiff upper lips av 5 möjliga

Efter händelserna i föregående film (som är på tok för förvirrande för att sammanfatta här) är Jigsaw till slut död. Död, död, död. Är han död? Ja, han är död. Men Jigsaw har ännu en lärljunge i polisen Hoffman. FBI-agenten Strahm överlever sin fälla från föregående film och börjar misstänka att Hoffman kanske har någonting med saken att göra.

Okej, jag erkänner - jag hade tråkigt och hade sparat Saw V till just en sådan tråkkväll. Filmerna i franchisen må inte vara mästerverk (förutom den första som fortfarande är infernaliskt bra) men de brukar åtminstone vara tillräckligt smart konstruerade för att hålla mitt intresse uppe. Saw V skulle tyvärr visa sig vara ett undantag.

Costas Mandylor är riktigt usel i huvudrollen som Hoffman och har ingen av Tobin Bells (Jigsaw) undertryckta vrede i sitt spel. Faktum är att jag först och främst tänkte på en Robert Patrick från Terminator II när han ska imitera en människa. Så illa är det. Mandylor är inte riktigt övertygande som människa. Hjälp. Den andra större rollen innehas av Scott Patterson, mest känd som Luke i Gilmore Girls. Han är väl inte heller någon demonskådespelare, men gör åtminstone sitt jobb ganska klanderfritt. En kul biroll är Julie Benz som fortsätter sin karriär med att nästla sig in i en annan kultserie. Kolla in hennes IMDB-sida så fattar ni vad jag pratar om.

Bra skådespel har dock aldrig varit huvudsaken med att se en Saw-film. Manuset och framförallt fällorna har alltid spelat de riktiga huvudrollerna i filmerna. Tyvärr är båda dessa saker ytterst oinspirerade i seriens femte del. Det är dumt, förutsägbart och går på tomgång. Man kan klaga över hur de övriga filmerna i serien red på originalets smarta storytelling och bara försökte utöka den, men de tidigare uppföljarna fungerade åtminstone som tillägg till en redan komplex mythos. I Saw V är den största överraskningen att vi faktiskt får reda på hur Jigsaw, svårt cancersjuk som han var, kunde övermanna sina offer i den första filmen. Jippi?!

Inte ens specialeffekterna är något att hurra för och som vi alla vet brukar Saw-filmerna inte direkt spara på den röda färgen. Här ser till och med blodet ut som dålig majssirap. Sammanfattningvis vet jag inte om jag vågar se nästa del i serien - inte för att den skulle vara alltför skrämmande utanför att den kanske skulle vara sista spiken i kistan till en originalfilm som var både nyskapande och förbannat spännande.

Betyg: 1+ blodfattiga uppföljare av 5 möjliga

Ibland är jag glad över att min korta sommarsejour som biografarbetare just var en sommarsejour. Som just nu, då världens samlade pre-pubertala ungdomar skriker i högan sky över åldersgränsen på den nya filmen i Twilight-serien, New Moon. För att hjälpa mina forna kollegor en smula tänkte jag ta det här blogginlägget till att informera om hur det här med åldersgränser funkar i Sverige.

Tack och lov har vi ingen utbredd filmcensur i vårt land längre. Den sista större film som censurerades var Casino (1995) där regissören Martin Scorsese spelade in en kortfilm som han krävde att få visa innan föreställningen. I kortfilmen beklagade sig Scorsese över beslutet att klippa hans film och att de biografbesökare som kände sig lurade kunde skicka den använda biobiljetten till honom så skulle han ersätta dem ur egen ficka. Detta, tillsammans med EU-lagstiftning om lättad censur, tvingade den svenska censuren att i stort sett ta ner skylten. Men sen var det ju det här med åldersgränserna. De åldersgränser vi har är idag är som följer:

1. Barntillåten (BT) - filmen får ses av alla.

2. Från 7 år - filmen får ses av barn över 7 år eller av samtliga i vuxens sällskap.

3. Från 11 år - filmen får ses av barn över 11 år eller av barn över 7 år i vuxens sällskap.

4. Från 15 år - filmen får ses av ungdomar över 15 år. Inga undantag medges, varken med eller utan vuxens sällskap.

Så ser det ut och det är detta som upprört folk. Eftersom jag inte haft möjlighet att se New Moon (var är mitt presspass, SF?!) har jag ingen aning om hur jag skulle bedöma filmen i fråga, men det är inte det som är det viktiga i det här fallet heller. Vad folk måste komma ihåg är att dessa åldersgränser inte sätts efter en strikt mall - det vore omöjligt - utan är ett resultat av vad människor som du och jag tycker om saken. Man kan hålla med enskilda fall eller protestera mot dem men saken är den att vi tack och lov har ett system där det går att överklaga sådana här beslut, vilket distributören Nordisk Film nu har gjort. Jag anser att Statens Biografbyrås direktör Anki Dahlin är något på spåren då hon efterlyser att en eventuell 13-årsgräns bör införas i Sverige.

Slutligen, något att tänka på om ni fortfarande tänker försöka smita in på filmen - skyll inte på biografpersonalen. Biografpersonalen har ingenting med det här att göra. Foajévärden (killen/tjejen som river biljetterna) har final say-so om vem som får och inte får komma in. Personalen i kassan måste sälja till alla som vill ha, men informerar givetvis kunden om att de inte tror att de kommer komma in. Faktum är att foajévärden begår ett lagbrott genom att släppa in folk som är yngre än vad åldersgränsen säger. Så svär så mycket ni vill på biografpersonalen - det finns ingenting de kan göra åt saken. Rikta er istället till Statens Biografbyrå om ni vill klaga.

Då kör vi igång med sista filmen baserad på boken I Am Legend. Boken recenseras någon gång under denna eller början av nästa vecka.

Robert Neville (har ni hört den förut?) lever i ett post-apokalyptiskt New York år 2012. Tre år tidigare spårade ett påstått mirakelvaccin mot cancer ut. De som inte dog genast förvandlades till zombieliknande varelser som skyr solljus. Neville tillhör den procent som visade sig vara immuna mot viruset och tur är väl det - han är nämligen inte bara överste inom armén utan också en sjujävlars vetenskapsman som spenderar sina dagar med att forska om ett motvaccin mot...vaccinet?

Will Smith är ett välbekant ansikte i mastodontfilmer och har här en svår uppgift - att bära en storproduktion helt själv. Han klarar det med bravur. Många glömmer bort att mellan Smiths allt mer patetiska försök att sälja komedier så är han också en väldigt duktig skådespelare. Smith är särskilt bra i scenerna där hans påtvingade ensamhet får honom att prata med skyltdockor och faktiskt då och då tvivla på om de verkligen är av plast eller riktiga människor. Smiths enda kompanjon (till en början i alla fall) är schäfern Sam. Hur värderar man ett djurs skådespelartalanger? Svaret är att man inte gör det. Däremot är vänskapen mellan Sam och Neville en av filmens höjdpunkter.

Manuset är helt okej och följer en för närvarande skrämmande tanke - ett vaccin som ges i stora kvantiteter som visar sig ha hemska biverkningar. Dessvärre är filmens upplösning inte alls lika stark som den hade kunnat vara. Om ni är intresserade kan ni hitta det mycket bättre originalslutet på YouTube. Nu blir det istället lite väl mycket "den  heroiske mannen räddar dagen" över det hela.

Medan manuset är helt okej är det dock scenografi och foto som imponerade mest på mig i den här filmen. Post-apokalypsen har aldrig varit så vacker och det är så här en stad som övergivits antagligen skulle sett ut efter några år. Byggnaderna står fortfarande men det växer högt gräs på Times Square. Saker och ting har inte börjat rosta utan förklaring men bristen på elektricitet gör staden till en hemsk urban urskog om nätterna. På det hela taget är I Am Legend en vacker film att titta på - med ett stort undantag. Zombierna kan vara något av det fulaste jag sett på film när det kommer till CGI-effekter. De saknar tyngd, textur och ser helt enkelt för jävliga ut.

Det här är en riktigt bra film och den vassaste filmatiseringen av Mathesons roman. Den är inte perfekt, men den visar upp en ny sida av den på senare år så populära zombietematiken. Det är en re-make som ironiskt nog känns nyskapande, vilket inte är det allra vanligaste.

Betyg: 4+ Bob Marley-dyrkande forna rapstjärnor av 5 möjliga