Vi tar en liten paus från I Am Legend och ger oss på vad som med största sannolikhet kommer räknas som 2009 års största skräckfilm. Några ord innan jag sätter igång med recensionen eftersom det här är ytterst förvirrande. Jag hittade den här filmen i en importaffär och tänkte att det är ovanligt att så pass snygga bootlegs når Sverige. Men nej, tydligen har Paranormal Activity funnits ute på marknaden i över två år. Varför kommer den då först på bio i år? Ingen aning. Varken IMDB eller någon annan filmsajt kan ge mig ett ordentligt svar. Vad som jag vet är att Steven Spielberg klippte om originalfilmen och ändrade en del i slutet. Detta och vissa effekter tycks dock vara det enda som skiljer de två versionerna åt. Den film jag fick tag i är alltså originalversionen och inte den som ska gå upp på bio i Sverige snart. Puh, efter den förklaringen, hur är filmen?

Filmen handlar om det unga paret Micah och Katie som precis har flyttat in i ett nytt hus tillsammans. Sedan barnsben har oförklarliga saker hänt i Katies närhet och det verkar som det finns något i det nya huset som vill kommunicera med henne. Micah köper en videokamera för att dokumentera allt som händer och förhoppningsvis fånga något oförklarligt på film.

Skådespeleriet i filmen är inte så mycket skådespel som det är två människor som sitter och pratar med varandra. Det är förvisso realistiskt, men det har inte de estetiska kvalitéer som bra skådespel har. Det är fullkomligt naturligt eftersom manusförfattaren försöker göra en Blair Witch - det vill säga att försöka lura i folk att det här är på riktigt. Givetvis är det bara riktigt dumt. Blair Witch hade en riktigt bra reklamkampanj som faktiskt lyckades lura en del människor. Jag tror inte någon går på att den här filmen är "the real deal". Det är bara drygt tio år sedan The Blair Witch Project  gick upp på bio. Om den här filmen hade gjorts om 20 år så kanske, kanske den skulle kunna spela på samma effekt men nu är det helt enkelt för tidigt.

Manuset haltar betänkligt på sina ställen. Micah är (pardon my French) ett riktigt rövhål och vi får egentligen ingen förklaring på varför Katie står ut med honom. Det finns en scen där hon ilsknar till men efter att Micah fortsätter vara kungen av skithögar förefaller den scenen vara totalt meningslös. Vidare blir manuset aldrig särskilt spännande. Där föregångaren The Blair Witch Project hade elementet av att vara vilse i en skog, hunger, törst och en gruppdynamik mellan tre personer utspelar sig Paranormal Activity  i ett ganska lyxigt hus...och det är allt. Man kan dela upp filmen i två distinkta delar - dag och nattscener. Dagscenerna är i stort bara transportsträckor till de i alla fall något suggestiva nattscenerna där saker faktiskt händer. Den obefintliga dynamiken mellan huvudrollsinnehavarna gör dagscenerna lika roliga att titta på som att titta på färg som torkar.

Det här var en grym besvikelse. Efter att ha hört så mycket gott om den här filmen hade jag ganska höga förväntningar men blev bara uttråkad. Jag vet att bioversionen har lite annorlunda scener och klippning men efter att ha läst på är jag övertygad om att inte ens dessa kan rädda den här filmen. Det här är riktigt dåligt.

Betyg: 1 fotspår i mjöl av 5 möjliga

I den andra filmatiseringen av Richard Mathesons bok I Am Legend får vi följa Dr/Överste Robert Neville och hans liv i det ödelagda Los Angeles, cirka 1977. Neville spenderar dagarna med att jaga efter överlevande från det virus som drabbat mänskligheten. Överlevarna är nämligen blodtörstiga galningar som vill att världen ska återvända till en mer medeltida livsstil utan teknologi eller mer avancerad vetenskap. När Neville träffar på andra överlevande utan det karakteristiska vita ansiktet och galna idéer inser han att det trots allt finns hopp för mänskligheten - om han bara kan tillverka ett vaccin i tid.

Charlton Heston, allas vår NRA-knäppgök, spelar huvudrollen i den här adaptionen av Mathesons bok och gör det ganska väl - om man nu gillar Heston. Jag har mer än lite problem med hans macho-bullshit som är som en fattigmansversion av Clint Eastwood. Han har några scener som är okej, men så fort han ska dra på känslorna blir det mest patetiskt.  Men eftersom det här en mer actionorienterad tolkning av boken fungerar det förhållandevis bra. De andra skådespelarna har egentligen inte särskilt mycket att göra. Huvudskurken, ledaren för de infekterade, spelas av Anthony Zerbe och han gör det helt okej. Den tredje större rollen, Hestons kärleksintresse, spelas av Rosalind Cash och är fullständigt vedervärdig. Hennes "yo-jag-är-från-hooden-biatch!" blir väldigt tröttsamt efter ett tag och det känns mest som hennes karaktär var ett billigt försök att casha in på den vid tiden så populära blaxploitationgenren.

Manuset har vissa intressanta idéer, så som att göra de infekterade till skurkar som inte bara är ute efter att döda utan faktiskt har ett motiv bakom sina handlingar, även om motivet i fråga är fullständigt galet. Det finns också intressanta paralleller att dra till Kalla kriget och synen på individualism kontra kollektivism. Dessvärre haltar manuset också betänkligt ibland. Exempelvis undrade jag vad Neville egentligen hade för motivation att jaga de infekterade. Om han bara hade väntat ut dem hade de självdött. Men, det är ju Heston och Heston måste få skjuta något en gång i kvarten för att inte få abstinens. En annan puckad detalj när det gäller så gott som alla Hestons filmer återfinns även här. Mannen kan inte behålla tröjan på. Jag är ledsen, Charlton, men din håriga bringa har aldrig varit särskilt snygg.

Regin är vad som är bäst med den här filmen med långa, svepande tagningar och tid ägnad åt att ge karaktärerna (vissa i alla fall) lite mer kött på benen. Boris Sagal fastnade tyvärr i TV-filmsträsket efter den här filmen och det är riktigt synd. Killen hade uppenbart talang.

Det här är en väldigt splittrad film. Vissa delar är hur bra som helst medan andra fick mig att bara skaka på huvudet. Den har också en tendens att vara lite väl långsam emellanåt. Trots den första filmatiseringens tekniska brister överglänser den The Omega Man när det gäller suggestiv stämning och det är A och O(mega...ursäkta ordvitsen, kunde inte motstå) när det gäller post-apokalyptiska historier. Det är inte på något sätt en dålig film, men inte särskilt bra heller.

Betyg: 3- håriga Charlton Heston-bröst av 5 möjliga

Nu så här under temaveckan tänkte jag försöka mig på några komparativa recensioner av olika inkarnationer av samma verk. Grundverket för de här recensionerna är Richard Mathesons bok I Am Legend från 1954. Tre kända filmatiseringar bygger på boken: I Am Legend (2007), The Omega Man (1971) och objektet för dagens recension, The Last Man On Earth (1964). Syftet är att visa hur historien har förändrats de senaste 50 åren eller ta reda på om den ens gjort det. Boken recenseras sist för att knyta ihop alla versionerna med originalverket.

The Last Man On Earth handlar om Dr. Robert Morgan och hans liv i det post-apokalyptiska USA år 1968. Tre år tidigare har ett mystiskt virus förvandlat sina offer till vampyrliknande varelser som vandrar omkring på nätterna efter blod. Morgan, en hyllad kemist, är övertygad om att det finns ett botemedel för viruset. Det gäller bara att han kommer fram till det innan hans hem/fort kryllar av vampyrer.

Vincent Price är...fantastisk. Hans tolkning av Robert Morgan är egentligen den enda rolltolkningen i den här filmen som är bra men det spelar egentligen inte så mycket roll då hans spenderar mestadelen av filmen själv med sin egen röst som enda sällskap. Resten av skådespelarna är inte mycket att hurra för, men det är inte så konstigt om man tänker på att filmen gjordes som en lågbudgetproduktion i Italien. De inhyrda italienska skådespelarna vet verkligen hur man levererar dåliga tolkningar. Se bara på hela spaghettiwesterngenren. Hur som helst så är de inte särskilt mycket att bry sig om.

Ubaldo Ragona har regisserat och gör vad han kan med den begränsade budgeten. Jag kan väl egentligen inte klaga på regin i den här filmen men det skulle vara riktigt kul att se vad som skulle hänt om man gav Ragona fria händer och en mycket större budget. Det skulle kunna ha blivit en ännu större klassiker än vad det nu är.

Så hur fungerar manuset? Jo, ganska väl måste jag säga. I alla fall till det riktigt dumma slutet. Vissa repliker och scener är kanske lite väl stolpiga men på det hela taget är det helt okej. Det tråkiga med manuset är att Matheson själv var involverad i projektet men efter en rad omskrivningar gjorts tog han bort sitt namn från den färdiga produkten. Det retar mig något enormt att tänka vilken film det kunde blivit om Matheson hade fått genomföra sin vision.

Sammanfattningsvis är det här en av de få science fiction-klassikerna som faktiskt fortfarande håller för annat än ironiska kommentatorspår. Visst, här finns en hel del som skulle kunna förbättras, men historien håller (ja, inte slutet då) och Vincent Prince är magisk i huvudrollen. Rekomenderas.

Betyg: 4- vampyrer...eller zombies...eller vad fan de nu är av 5 möjliga

Omröstningen om temaveckor är avslutad och science fiction är vinnaren! Dessvärre hade jag ingen större inspiration idag utan plockade ut min samlingsbox med "50 Sci-fi Classics" inhandlad i ett svagt ögonblick för några år sedan. Att filmerna i boxen skulle vara klassiker är det samma som att säga att de är gamla och ingen har brytt sig om att förnya rättigheterna för dem. Jag valde en film på måfå och satte igång. Det visade sig kanske inte vara så mycket science fiction, men det får duga för stunden. Felaktig marknadsföring är trist.

White Pongo handlar om ett forskarteam i Kongo som får höra talas om att det ska finnas en stor, vit gorilla ute i djungeln. De tror att det kan röra sig om den felande länken mellan apa och människa och beger sig ut för att leta rätt på den.

Det här är, som ni säkert förstår, ingen bra film. Tråkigt nog är den inte ens kalkonrolig. Den är långdragen (vilket är skickligt med tanke på att filmen bara är 71 minuter lång), tråkig och innehåller fler transportsträckor än vad jag orkade räkna. Med "transportsträckor" menar jag ordets bokstavliga innebörd. Om man hade klippt bort kanotscenerna hade filmen säkert klockat in på dryga halvtimmen.

Skådespelarna varierar mellan att vara fullständigt vedervärdiga till knappt underkända. Maris Wrixon är väl egentligen den enda som kan sägas komma undan med hedern i behåll som det obligatoriska blonda våpet. Jag måste ändå berömma filmen för att inte göra henne till en klassisk dumbass in distress utan faktiskt ger henne lite skinn på näsan. Det är dock också det snällaste man kan säga om skådespelarinsatserna.

Det märks verkligen att det här är en lågbudgetfilm och när vi snackar lågbudget från 1945 då är det verkligen lågbudget. Så gott som alla scenerna med någon form av djur är tagna direkt från stock footage och ibland helt ologiska. Vad gör till exempel ett lejon i djungeln? Eller för den sakens skull en björn? Regin följer samma lågbudgetkänsla och det märks att det här var en film som bara skulle pumpas ut så snabbt som möjligt för att tjäna snabba pengar på sunkiga matinébiografer. På det hela taget påminner den mestadels om de filmer från tidigt 1900-tal som det danska filminstitutet så politiskt korrekt kallade för "filmer om djur, natur och negrer". Ja, på den nivån är det.

Betyg: 1 vit jätteapa med plastansikte av 5 möjliga

Det här är historien om Bret "The Hitman" Harts sista år i WWF (senare WWE) och wrestlingcirkusen där. Vi får följa med i hans dagliga liv och hans ständigt ökande tvivel om var wrestlingen är på väg. Bret Hart som hade spelat en hjälte under hela sin karriär fick finna sig i att bli en karaktär som publiken skulle hata.

Jag hävdar att wrestling är kultur. Vad då? Fejkade slagsmål och löjliga historier? Skulle det vara kultur? Ja, på samma sätt som dans räknas som kultur - människor som kan göra fantastiska saker med sina kroppar och trollbinda en publik. Det finns en väldigt bra defintion av wrestling från det stora landet i väst - "sports entertainment". Det är inte en sport som sådan eftersom det inte bygger på brottarnas skicklighet så mycket som det gör på deras talang att underhålla publiken. Ofta går detta hand i hand och då är wrestling förbannat kul att titta på. Personligen växte jag upp med underhållningsformen och håller fortfarande lite koll på vad som händer i WWE även om jag inte följer programmen i sig själv.

Så, efter det där lilla försvarstalet om wrestlingens kulturstatus, hur är filmen? Svaret är att den är riktigt bra. Paul Jay har fått tillstånd att följa Bret Harts liv från nära håll i ett år. Från familjemiddagar till händelserna backstage är detta är ett porträtt av en man från en bakgrund som inte var som alla andras. Hans far, Stu Hart, styrde familjen med järnhand och startade sitt eget wrestlingpromotionbolag där Bret och hans bröder arbetade. Just Stu Harts roll som familjepatriark hade Jay gärna fått undersöka lite närmre för vissa av sakerna han utsatte sina barn för gränsade till sadism. Stu hade en egen träningslokal i källaren av det stora familjehuset som passande nog kallades för "The Dungeon" där han bokstavligen spöade skiten ur sina söner. Friskt beteende?

Hur som helst lyckades Jay verkligen pricka rätt år att följa Bret Hart i och med vad som hände mot slutet av 1997. Jag vill inte avslöja något för den som vill se den här filmen, men hela historien om hur WWE gick mot en mer "edgy" och "vuxen" riktning lämnar en med en riktigt dålig smak i munnen och slutade till sist med händelserna i Montreal som blivit ökända inom wrestlingvärlden.

Jay lyckas få filma där inte särskilt många har fått tillträde innan - bakom kulisserna på de största wrestlinggalorna. Det är otroligt intressant att se hur fruktansvärt olika brottarna är sina alter egon bakom scenen. Speciellt talande är det för den nästan 200 kilo tunge "Vader" som i verkligheten är en jättekänslig kille som mestadels håller på med att försöka jobba som kontrakterare. Förvandlingen till den extremt högljudde och våldsamme Vader är väldigt fascinerande.

Bret Hart då? Visst, man kan skönja ett väldigt stort ego, men man kan inte förneka att vad han vill göra och bevara är ganska hedersvärt - en slags superhjälteteater lämplig för barn som drar mer och mer åt att vara vuxenunderhållning. Det är en underdoghistoria med något så ovanligt som en väldigt känd underdog som trots sin status inom branschen får slåss mot väderkvarnar. Dokumentären har en viss sensationalistisk ton och drar lite väl mycket på stråkarna ibland men den är riktigt sevärd. Skaffa gärna versionen med minidokumentären om Brets bror Owen och hans tragiska öde. Den är också sevärd.

Betyg: 4 väderkvarnsfighter av 5 möjliga

I tisdags hade remaken av science fictionklassikern V premiär i amerikansk TV. Tack vare teh wonderz of teh internetz kunde undertecknad se den streaming igår. Jag önskar att jag lagt energin något mer konstruktivt istället.

V är den klassiska invasionshistorien. Utomjordingar kommer till jorden, ser ut som oss och vill oss bara väl men visar sig vara onda ödlor istället. Vad som gjorde originalet så bra var dels den Spielbergska familjekänslan, kitschen och framförallt den skrämmande allegori över nazismen den visade upp. I remaken är allt det här som bortblåst.

Den långsamma uppbyggnaden från originalet lyser med sin frånvaro och här kastas vi istället in i historien med att utomjordingarna kommer, människorna blir hänförda, sen lite rädda och sen avslöjas en stor konspiration. Allt inom loppet av 45 minuter. Kitschen är som sagt bortbytt och det är väl förståeligt. Men varför, varför, varför måste Besökarnas taleskvinna se ut som någon modell från L'orèal? Jag förväntade mig att hon när som helst skulle försöka sälja hudvårdsprodukter till mig. Likaså, vad tusan har hänt med rymdskeppen? Det liknar inte så mycket ett skepp som det gör den egenförsörjande världen i Arthur C. Clarkes Rendezvous with Rama. 

Ovanstående är dock kosmetika. Manuset då? Ja...var ska jag börja? Istället för en allegori över totalitära system är det nu en allegori över terroristorganisationer. Newsflash! Folk utanför USA och världens oroshärdar är inte rädda för terrorister! Ett totalitärt system är fan så mycket mer skrämmande. Bara idén att Besökarna skulle destabiliserat världen för att förbereda deras ankomst är så fruktansvärt löjlig att jag bara vill skrika. Destabiliserat världen? Så ni menar att bara för att USA sket knäck över en terrorattack så ligger hela världen i spillror? Dessutom låter hela konspirationen misstänkt likt den "riktiga" konspirationsteorin om ödlefolket (http://en.wikipedia.org/wiki/Lizard_people). Logiskt antar jag eftersom Besökarna är ödlor (och nej, det är ingen spoiler. Om ni inte visste det är ni populärkulturanalfabeter) men medan originalet helt enkelt tog en del från teorin och förkastade det riktigt löjliga verkar remaken gå på teorin fullt ut.

Finns det inget som är bra? Tja, piloten är ju snabbt berättad och ibland fungerar det till avsnittets fördel. Dessutom är Joel Gretsch riktigt bra i den manliga huvudrollen. Annars är det ganska tunnsått med överraskningar och/eller saker att förundras över. Men jag kommer fortsätta titta. Varför? För att det är science fiction! Man kan inte vara kräsen som sci-finörd.

Betyg: 2- L'orèalreklamfilmer av 5 möjliga

Igår var det som bekant Halloween. En tradition jag har (tänk Kalle Ankas jul) är att varje år sätta mig ner med en av de största skräckfilmsklassikerna genom tiderna. Här är lite tankar:

Michael är inte som andra sexåringar. På Halloween 1963 mördar han sin syster med en köttkniv. När hans föräldrar hittar honom har han ett helt blankt ansiktsuttryck utan någon tillstymelse till känsla. Femton år senare ska Michael flyttas från sin vårdanstalt till en rättegångssal av sin läkare Dr. Loomis. Michael flyr och beger sig hem till Haddonfield för att ta upp tråden där han slutade.

Skådespelarna i Halloween är av väldigt varierande kvalité. Det är Jamie Lee Curtis första film och med avstamp från sin roll här blev hon känd som "The Scream Queen" i Hollywood. Curtis spelade in en hel del skräck innan hon tog steget över till drama och komedi och hon blev castad om och om igen av en bra anledning - hon sparkar röv. Curtis har en kvalité som är få skådespelerskor förunnad. Hon må se ut som en "girl next door" men hennes förvandling till kvinnan som gör allt för att överleva är fullständigt trovärdig i film efter film.

Donald Pleasence var redan en etablerad skådespelare men rollen som Dr. Loomis blev hans signaturroll under de sista tjugo åren av hans liv. Pleasence har en riktigt bra karaktär att arbeta med och det är inte särskilt långsökt att tänka att han baserade sin tolkning på Kapten Ahab från Moby Dick. Hans nästan konstanta överspel passar riktigt bra in i filmen eftersom hans karaktär helt enkelt ska försöka svälja den enorma rädsla han bär på samtidigt som han måste kasta sig in efter det han fruktar mest - Michael.

De övriga skådespelarna är inga man lägger på minnet. De varierar från helt okej till vedervärdiga, men det är inte något man tänker på särskilt mycket. Istället är det manus och regi som spelar de övriga viktiga rollerna. Halloween måste ses med sin tidsmässiga kontext i åtanke. Sedan den kom har en helt otrolig mängd filmer haft den som inspirationskälla eller helt enkelt kopierat den och därför känner vi också igen dess konventioner. Vad som gör att den fortfarande håller är dock John Carpenters regi. Carpenter behöver ingen introduktion - om du har sett lite skräck från de senaste 30 åren vet du antagligen vem han är. I och med de låga produktionskostnaderna fick Carpenter använda sig av hela sin uppfinningsförmåga när det gäller de rent tekniska bitarna. Detta syns inte minst i kameraarbetet som började som en ekonomisk nödvändighet men utnyttjades på ett sådant sätt att filmen fick en suggestiv, nästan voyeuristisk, ton.

Manuset är väldigt, väldigt enkelt men det fungerar för sitt syfte. Ond man återvänder till staden han växte upp för att mörda folk. Okej, det är inte Shakespeare, men med regin, Curtis och Pleasence måste det ha verkat otroligt skrämmande för biopubliken 1978. Filmen blev som bekant kult och får fortfarande uppföljare. Uppföljarna är av varierande kvalité, men man kan inte ta ifrån originalet dess betydelse för filmhistorien. Men frågan är om den fortfarande håller? Jag skulle säga att den gör det. Den är absolut inte särskilt extrem med dagens mått mätt, rent filmiskt har den överträffats många gånger inom samma genre, men den har ändå något speciellt. Jag tänker i alla fall fortsätta med min tradition och kanske till och med utöka den med uppföljarna nästa år. Alla...nio uppföljare. Eller kanske inte.

Betyg: 4 stilbildande skräckikoner av 5 möjliga

Under andra världskrigets sista dagar "rekryteras" sju tonåriga pojkar för att vakta en bro dit amerikanerna är på väg. Utan träning och utan egentligt hopp om att överleva får de bevittna den en gång så stolta krigsmakten svika dem gång på gång. Men med ungdomlig idealism kommer också ungdomlig dumhet och snart brakar helvetet löst.

Jag måste erkänna att jag inte gjorde kopplingen mellan den här filmen och dess namne från 1959 förrän de kommer till bron i titeln. Originalet är ansett som en av de främsta krigsfilmsklassikerna från Europa och skulle ha överskuggat den här remaken om jag hade tänkt på det så det var egentligen bara bra att jag åtminstone till en början kunde se den här filmen på dess egna meriter. Så håller den samma klass som sin föregångare? Tyvärr är svaret nej.

Filmen är ytterst välspelad med Francois Goeske i huvudrollen som bombflyktingen Albert. Även Lars Steinhöfel är bra i rollen som hans bäste vän, Walter och för att toppa en duktig ensamble har vi Franka Potente (The Bourne Identity) med på ett hörn. Det enda jag störde mig på med skådespelarna var de uppenbart icke-amerikanska amerikanska soldaterna. Brytningen var på sina ställen väldigt tydlig.

Så långt är allt väl. Vad den här filmen faller på är sitt manus. Originalet var lågmält och fokuserade mer på karaktärsutveckling än på action. Här är det precis tvärtom. Actionscenerna dominerar filmens andra hälft och det är egentligen inte särskilt spännande eftersom vi som publik vet hur det kommer att sluta. Då skulle det vara mycket mer intressant att som originalet fokusera på vad som rör sig i huvudet på de vanliga skolpojkar som kastas in i stridens hetta direkt från skolbänken. En annan, totalt onödig, bihandling är kärleksförhållandet mellan Walter och hans lärarinna (Potente). Den hade bäring i originalet, men kunde enkelt ha strukits här för att ge mer tid åt karaktärsutveckling.

Regin är av varierande kvalité och det märkligaste är att regissören klarar av de känslosamma dramascenerna mycket bättre än de actionscener han tvingats fokusera på. Det kanske är lite galghumoristiskt, men jag kunde inte låta bli att skratta till när jag såg regissörens namn - Wolfgang Panzer. En kille som heter Panzer gör en film om andra världskriget. Jisses...

På det hela taget är det här en dussinfilm. Den är varken särskilt bra eller dålig och jag hade kunnat ge den ett lite högre betyg om det nu inte vore som så att den obönhörligen kommer bli jämförd med sitt överlägsna original. Se det istället.

Betyg: 2+ slovakiska amerikaner av 5 möjliga