Survivors följer en liten grupp överlevande från en influensapandemi (har du hört den förut?) i England. Med 90% av jordens befolkning borta faller samhället in i total anarki och kaos. Den starkes rätt råder och mat blir hårdvaluta. I denna efter-apokalyps letar Abby Grant efter sin son som hon tror kan ha överlevt viruset. Tillsammans med en samling omaka överlevare tar Abby upp sin bas i en gammal herrgård varifrån hon letar efter sin son. Allt är dock inte riktigt som det ska i den närliggande staden. En våldsam milis har tagit över kontrollen över stadens matförråd och samtidigt har den enda överlevande från brittiska regeringen sina egna tankar och idéer om hur man ska återuppbygga civilisationen.

Survivors följer i en lång tradition av filmer och tv-serier där ett dödligt virus har ihjäl merparten av jordens befolkning. Intressant nog är detta en re-make på en serie från 1975 som mina föräldrar har tjatat om under större delen av min uppväxt. Därför var jag väldigt förväntansfull när jag bänkade mig inför första avsnittet. Resultatet var...ok. Seriens styrka gentemot den uppsjö av liknande produktioner är att den först och främst handlar om människor. Det finns inga zombies på anabola (28 Days Later, Dawn of the Dead) eller religiösa tolkningar (The Stand, Left Behind) på vad som inträffat. Istället läggs fokus på hur människor bygger samhälle och gemenskap. Detta kanske låter torrt och trist, men det fungerar faktiskt ganska väl.

Karaktärsporträtten är en blandning mellan högt och lågt. Julie Graham är perfekt i rollen som Abby Grant, den oroliga modersgestalten för hela gruppen. Chahak Patel är också väldigt bra som gruppens enda riktigt unga medlem. Max Beesley har en förmåga att se riktigt elak ut, men det är också allt han har. Dessutom är hans karakär ganska träigt skriven, men mer om det senare. Förutom Graham och Patel lyckas Nikki Amuka-Bird väldigt väl i sin roll som den enda kvarvarande medlemmen ur den engelska regeringen.

Manuset är dessvärre väldigt splittrat och har några större logiska luckor som behöver förklaring. Exempelvis undrade jag under hela säsongen varför gruppen inte beväpnar sig eftersom de gång på gång stöter på mindre ädla överlevare som sätter gevärspipor mot deras huvuden. Borde man inte lära sig efter några gånger? Max Beesleys karaktär Tom får dessutom en väldigt märklig karaktärsutveckling. När man precis tror att man fått grepp om honom gör han något så fullständigt genomkorkat eller ur karaktär att man får börja om från början igen. Dessutom borde det vara strikt förbjudet att ha utfyllnadsavsnitt i en säsong som bara har sex avsnitt. Två avsnitt hade man kunnat stryka helt eller åtminstone kortat ner till bihandlingar. De är visserligen rätt välskrivna, men för varken karaktärerna eller historien vidare.

Till syvene och sist handlar allt om serien är underhållande att se. Jag underhölls, om inte kungligt så i alla fall furstligt, under sex avsnitt och tänker ge serien en fortsatt chans in i nästa säsong.

Betyg: 3 svininfluesavaccin av 5 möjliga

Så var det då dags för ännu en av mina favoritserier att gå i graven. Den här våren har varit tuff för tv-diggaren i mig. Battlestar Galactica, Kyle XY, Terminator - The Sarah Connor Chronicles och alltså nu Scrubs har slutat. Den sistnämnda är den jag kommer sakna mest. Inte för att Galactica är en sämre serie, men den kändes färdig. Scrubs lämnar mig med ett behov att få mer. Innan någon kommenterar, så ja, jag vet att den antagligen kommer komma tillbaka med nya skådisar nästa år, men jag vägrar se den. Man kan inte skära bort så pass viktiga karaktärer efter åtta säsonger. Omöjligt. Nåja, låt oss se lite närmre på det sista avsnittet då. För er som är internetanalfabeter eller överdrivet rädda för IPRED så kan det här betraktas som en stor spoilervarning.

Förra veckans avsnitt slutade med att J.D fick anställning på ett nytt sjukhus för att vara närmre sin son. Hela det sista avsnittet, vilket är dubbelt så långt som vanligt, är ett enda stort tårdrypande farväl med lite skratt inskjutna här och där. Jag kanske kommer uppskatta det mer när jag inte upplever den bitterljuva känslan att se det sista avsnittet av en av mina absoluta favoritserier genom tiderna, men nu upplevde jag det som lite väl tårdrypande. Eller, vänta...

Jag kollade just igenom slutscenerna igen och nej, jag kan inte hålla mig objektiv. Därför:

Betyg: 5 överdrivet känslosamma läkare av 5 möjliga

En samling berättelser om amerikanska storstadsbor och deras relationsproblem. Kan det vara nåt? Det enkla svaret är "nej". Det långa svaret är "utav helvete nej". Baserad på boken med samma namn (en bok med brutalt ärliga svar givna i en frågespalt om kärlek och relationer) men utan bokens bitska formuleringar så faller den här filmen platt och kan inte resa sig där den ligger och sprattlar med sitt unkna manus och dussinskådespelare. För att börja med manuset - det är en film baserad på en frågespalt. Redan där borde man misstänka flera begravda zombiehundar. Men, jag är hellre den som friar än fäller, tänkte jag och drog mig till minnes att Pirates of the Carribean baserades på en åkattraktion på Disney World och Convoy baserades på en låt utan karaktärer. Inte för det är exempel på magiska filmer men de är åtminstone underhållande. Föga anade jag den hötorgspsykologi jag skulle utsättas för...

Karaktärerna är pappfigurer av crepe och riktigt idiotiska i all sin naivitet. Det här ska föreställa män och kvinnor i sena 20 - årsåldern till tidiga 30-årsåldern. Varför har de då lika dålig självinsikt som tonåringar? Varför har de inte lärt sig någonting om hur det andra könet fungerar? Varför får Ben Affleck fortsätta skådespela? Frågorna är många. Den enda lilla ljuspunkt man kan hitta i det här debaklet är Justin Long som Alex - en kille som i alla fall är ärlig. Resten är lögnaktiga, småsinta eller omogna idioter som man bara vill slå. Just det, Scarlett Johansson är också med och har en semi-nakenscen vilket i alla fall är trevligt. En liten pluspoäng till då. Just det igen, Kris Kristofferson är också med. Liten pluspoäng till då. Fan...

Regin är...där, antar jag. Den är varken bra eller dålig. Jennifer Connelly är lika usel med vilken regissör som helst så det spelar inte så stor roll. På det hela taget är det dock en ointressant historia, några mindre skratt men en riktigt, riktigt dum film.

Betyg: 1 hysterika av 5 möjliga

 Bröderna Coen är intressanta som filmskapare. De lyckas  både vara publikfavoriter och få bra betyg av skitnödiga recensenter, vilket gör dem ganska unika i dagens filmvärld. Oavsett om de gör thrillers, så som Fargo eller No Country For Old Men, eller komedi (Oh Brother, Where Art Thou?, Arizona Junior) kan man ganska snabbt identifiera deras filmer på den säregna människobilden som ges. Karaktärerna i Coens filmer är alltid överdrivna, nära stereotyper, men lyckas ändå bli klassiker eftersom de alltid har något som bryter av den annars stereotypa normen. Så är också fallet med The Big Lebowski.

Jeffrey Lebowski, a.k.a The Dude, lever ett lugnt liv fyllt med bowling, gammal rockmusik och syraflashbacks lite då och då. Hans tillvaro vänds dock upp och ner då han en dag blir attackerad av två män i sin lägenhet som frågar honom var pengarna är. The Dude, uppenbarligen inte en man med medel, frågar om de inte tagit fel på person vilket männen inser att de har gjort. Där kunde historien slutat, men när en av männen bestämmer sig för att pissa på The Dudes matta dras The Dude in i en kidnappningshistoria med tyska nihilister, affärsmagnater och feministiska konstnärer. Ah, bröderna Coen strikes again.

The Big Lebowski är en underbar film. Jag har sett den omkring tio gånger och skrattar fortfarande åt den. Skådespelarna är briljanta, från Jeff Bridges som The Dude till Peter Stormare som den tyske nihilisten/porrstjärnan Karl Hungus. Men den som stjäler showen allt som oftast är John Goodman som fullblodspsykopaten Walter - en man som inte riktigt har kommit över Vietnam om vi säger så. Två mindre roller att också hålla ögonen på är den alltid servärde Philip Seymour Hoffman som pappersvändare och Julianne Moore som feministisk konstnär. Manuset är lysande och kan ses som både en komedi och en deckare och musiken är som alltid i bröderna Coens filmer minutiöst utvald av T Bone Burnett. Om ni inte har sett filmen, gör det nu. Om ni har sett den, se om den.

Betyg: 4 starkt pårökta övervintrade hippies av 5 möjliga

James T Kirk är en ung man på glid trots sin uppenbara intelligens. Efter att ha antagits till Stjärnflottan börjar han dock reda upp sitt liv samtidigt som han retar gallfeber på både befälen och läraren Spock. Efter att ett nödrop från Vulcan har nått flottan måste samtliga rekryter bemanna de kvarvarande skeppen för att undersöka saken.

Jag har haft några timmar på mig att smälta den senaste installationen i franchisen som förändrade mitt liv - Star Trek. Så vad tyckte ärketrekkien? För att försöka mig på ett onomatopoetiskt uttryck för att sammanfatta mina känslor: Wiiiih-Njaaaa-WTF-Mhm-Wiiih-Hmm...Spänn fast er för den nördigaste recensionen i galaxen.

Star Trek har en fin och lång historia som populärkulturellt fenomen. Fyrtio år av karaktärsporträtt, intriger, krig, lite kärlek och annat trevligt. Hur förvaltar J.J Abrams detta arv? Han förvaltar det väldigt, väldigt, dåligt. Därmed inte sagt att filmen är dålig. Vad gode herr Abrams har gjort är att starta om från början, plocka bort det han inte gillade med originalserien (det vill säga intelligens, moralfrågor och filosofiska utläggningar) och gjort en actionrulle. Visst, det refereras till de föregående serierna och filmerna både högt och lågt, men när man så in i grunden förändrar maktbalansen i det universum vi trekkies kommit att älska är det inte utan att man sitter där med några elefantstora frågetecken svävande över huvudet.

Jag har en lista på femtielva detaljer att klaga över men det skulle inte någon som inte har si så där ett halvt liv av Star Trekbesatthet bry sig om. Men, i stora drag är det dessa detaljer som stör mig. Spoilers a plenty:


1. De sprängde Vulcan. Eller de...imploderade Vulcan för att vara exakt. Jesus Maria och alla de enögda getterna! De gjorde sig av med Vulcan! Snacka om en spark i kontinuitetens fiktiva skrev. Abrams måste vara äckligt nöjd med att ha förstört 40 års kontinuitet på egen hand. Duktig pojke.

2. Vad i helsike gör en Jem Hadar tillsammans med Scotty?

3. Romans mellan Spock och Uhura? Men jisses...

4. Klippningen suger helt enkelt. Många av actionscenerna är så jobbigt klippta att man inte se vad som händer på skärmen.

5. Vem är alla de där utomjordingarna i flottan? De ser ut som dockor! Det är inte Star Wars det här!


Ok, så långt för de dåliga sakerna. De bra sakerna då?

1. Castingen är makalös. De har verkligen hittat rätt skådespelare till alla karaktärer. Chris Pine gör en grym Kirk, Zachary Quinto en lika grym Spock och Karl Urban är helt rätt som McCoy.

2. Tempot är snabbt och manuset intressant på ett matinéfilmssätt.

3. Leonard Nimoy är tillbaka!

4. Effekterna är riktigt, riktigt bra. Skeppen känns för första gången som tunga maskiner och inte något man kan bryta itu med en tandpetare.

5. Filmen är helt enkelt kul att se.

Det är den här sista punkten som gör mig lite kluven. På ett sätt vill jag gärna hata den eftersom den förstör så otroligt mycket av den värld som jag älskar. Samtidigt inser jag att detta är en särdeles bra sci-fifilm och de är ganska sällsynta. Det är svårt att ge en riktigt bedömning än eftersom jag kan sätta min högra hand på att det kommer en uppföljare av något slag. Det kan bli en TV-serie eller film, men en uppföljare kommer. Jag väntar med att ge min mer djupgående analys tills dess och konstaterar helt enkelt att detta var en mycket bra sci-fifilm som är lätt att dras med i. Nybörjare såväl som veteraner har alla något att hämta här. Nu ska jag äta gravglass över Vulcan.

Betyg: 4 skalliga romulans av 5 möjliga