Regi: Shane Black

Manus: Fred Dekker & Shane Black

Skådespelare: Boyd Holbrook, Trevante Rhodes, Jacob Tremblay mfl.

Produktionsbolag: Twentieth Century Fox/Davis Entertainment/TSG Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 107 min

Land: Kanada/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3829266/

Någonstans i Mexico går ett fritagningsförsök av fångar hos en kartell väldigt fel när ett rymdskepp kraschlandar i skogen. Krypskytten Quinn överlever den efterföljande eldstriden med skeppets pilot, men plockas snabbt in av militärpolis när han försöker ta sig hem obemärkt. Quinn får snart veta att en till av utomjordingarna finns i ett hemligt militärlabb - och militären behöver hans expertis. Utan mycket till val får Quinn och ett gäng andra "oönskade" inom armén stå i vetenskapsmännens tjänst. De borde ha kommit ihåg en bra tumregel - nobody ties the Predator to a table...

Predator (1987) var en av de där filmerna som bara kunde gjorts på 80-talet. Totalt fullpumpad med machismo, inoljade muskler och pojkar med stora vapen är den fortfarande en fröjd för ett barn av nämnda årtionde. Om vi ska vara ärliga har det inte kommit någon riktigt bra film i franchisen sedan den första heller. Uppföljarna (och de där missriktade versusfilmerna mot Xenomorphs...) höll varken samma klass eller tangerade originalet i underhållningsvärde. Shane Black lyckas dock ta rovdjuret ur 80-talet och göra det hotfullt igen.

Ja, The Predator är en särdeles dum film, men den är dum på rätt sätt. Det är för det första äntligen ett nytt bloddrypande kapitel i en franchise som blivit allt tamare för varje film. I Blacks händer bjuds vi på förstklassigt underhållningsvåld där man inte sparat på den röda färgen. För det andra lyckas Black få med det som gjorde den första filmen så pass underhållande - samspelet mellan soldaterna. Det kanske verkar som en enkel sak, men att skriva rolig dialog till en actionfilm som hela tiden ligger på gränsen till att vara småstötande kräver sin författare. The Predator innehåller bland annat det mest brutala skämt jag hört den här sidan Bill Hicks. Ni kommer veta när ni hör det.

Skådespelarmässigt är väl inte The Predator något att skriva hem om, men manuset är överraskande smart... för att vara så dumt. Det här är helt enkelt en stänga-av-hjärnan-och-ät-din-vikt-i-popcorn-film som det inte kommer alltför många av nuförtiden. Det är en relik från en svunnen tid uppolerad till 2018 och med lika delar praktiska effekter som CG. Fans av franchisen kommer inte bli besvikna. Om ni uppskattar fiktiva blodbad kommer ni andra inte heller bli det.

Betyg: 4 kicks to the jaw av 5 möjliga

Regi: Mike Flanagan

Manus: Mike Flanagan (baserat på Shirley Jacksons roman)

Medverkande: Michiel Huisman, Carla Gugino, Oliver Jackson-Cohen mfl.

Produktionsbolag: Amblin Television/Paramount Television

År: 2018

Längd:  cirka 600 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6763664/

Familjen Crain har aldrig kunnat lägga vad som hände i Hill House bakom sig. Efter att ha renoverat och sålt ett antal hus genom åren fanns det någonting i Hill House som inte ville att de skulle ge sig av. När, Olivia, mamman i familjen, begick självmord och pappa Hugh av någon anledning flydde hals över huvud med sina barn mitt i natten blev det början på familjens totala sönderfall. Många år senare kastar Hill House fortfarande en skugga över familjemedlemmarna och det står snart klart att huset inte är klart med dem än.

Jag hörde en massa bra om den här serien, men jag avfärdade den som ännu en "oj-något-smäller-i-natten-nej-nej-spöken-historia". Det är en genre det verkligen går tio på dussinet av och även om jag gillar en bra spökhistoria är det just det - de är sällan bra. Vad Mike Flanagan har gjort med Shirley Jacksons skräckklassiker till roman är dock något jag inte tidigare sett som tv-serie - en stark karaktärsdriven historia där skräckelementen ligger mer som komplement till en berättelse om en familj i sönderfall än att vara huvudsaken. Paradoxalt gör det också att The Haunting Of Hill House blir mycket mer skrämmande än 90% av resten i genren.

Flanagan lyckas verkligen få mig att bry mig om de här karaktärerna - på olika sätt. Det finns vissa karaktärer här jag älskar att hata och andra som jag mest bara vill ta hand om. Framförallt är de felbara och har inte en typisk Hollywood-försoningskurva i sina berättelser. De snubblar, faller tillbaka i destruktiva mönster och känns framförallt levande. De flesta skådespelarna är också helt fantastiska i sina roller, men det är troligen Carla Gugino och Oliver Jackson-Cohen som familjens matriark respektive den heroinberoende yngste sonen, Luke, som skiner mest.

Det är helt klart att Flanagan är ett namn att räkna med framöver. Han har redan visat framfötterna i genren och knuten till filmatiseringen av Stephen Kings Doctor Sleep (2013) som planeras komma ut om två år. Han besitter redan kunskapen att få ut det bästa och det mesta från sina skådespelare och med sitt öga för det absurda och surrealistiska i skräcken har han också hittat en egen röst. Det enda jag har att anmärka på är att slutet drar lite väl mot pekoral när resten av serien varit brutal i sin ärlighet och nakenhet. Hypen är dock på riktigt och känner du för en skräckserie där karaktärerna faktiskt går att engagera sig i annat än som vandrande blodpåsar är The Haunting Of Hill House det bästa du kan se just nu.

Betyg: 4+ hungriga hus av 5 möjliga

Regi: Andrew Niccol

Manus: Andrew Niccol

Skådespelare: Clive Owen, Amanda Seyfried , Afiya Bennett mfl.

Produktionsbolag: K5 Film/K5 International/K5 Media Group

År: 2018

Längd: 100 min

Land: Tyskland/USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5397194/

I en nära framtid där de sociala nätverken tagit över allt mer av mänsklighetens liv är det i princip omöjligt att komma undan med ett brott. Trots detta är det någon som mördar till synes slumpmässiga personer och får inspelningarna att se ut som att morden skildras från offrens synfält. Polisen Sal Frieland sätts på fallet för att fånga en mördare som kommit på ett sätt att i grund och botten vara osynlig.

Den här filmen hade legat i min Netflix-kö tillräckligt länge tyckte jag. Nu är den borta från nämnda kö och jag kommer inte direkt sakna den. Anon har flertalet goda idéer, men utförandet är så färglägga efter nummer att den har svårt att hitta en egen personlighet.

Clive Owen är alltid bra (även om jag undrar om det står i hans kontrakt att alla hans karaktärer ska röka) och Amanda Seyfried har jag gått från att ogilla rent allmänt till att uppskatta när hon får rätt roll. Jag vet väl inte om rollen i Anon direkt är rätt roll för henne, men med tanke på hur träigt skriven den är så gör hon det bästa hon kan med den. Det är just det - den total bristen på originalitet även när det gäller karaktärer - som gör att Anon blir en besvikelse. Science fiction-användningen av sociala medier är fascinerande och skrämmande, men när den hängs upp på en så här tunn tråd funkar det inte för en hel film. Jag skulle dessutom vilja ta ett snack med set designern. Jag skojar inte när jag säger att allt i den här filmen går i grått, svart och vitt. Det kan vara en av de tråkigaste filmerna rent estetiskt att titta på som kommit på länge.

Anon är en gäspning med goda intentioner. Med ett större fokus på det sociala nätverkandet och mindre på den slarvigt skrivna mordhistorien hade det här kunnat bli bra. Nu blir det knappt godkänt.

Betyg: 2- Apple-drömmar av 5 möjliga

Regi: Bryan Singer

Manus: Anthony McCarten

Skådespelare: Rami Malek, Lucy Boynton, Gwilym Lee mfl.

Produktionsbolag: GK Films/New Regency Pictures/Queen Films Ltd.mfl

År: 2018

Längd: 134 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1727824/

När jag var tolv hittade jag en raspig kopia av A Night At The Opera på en loppmarknad. Sen var det kört. Jag hade varit medveten om Queen så länge jag kunde minnas och kände till en hel radda av deras låtar, men jag hade aldrig förr lyssnat på ett studioalbum med bandet från start till slut. Det var överväldigande bombastiskt på ett sätt som jag aldrig upplevt att rock kunde vara förr och Queen seglade upp från att vara ett av de där banden som var rätt bra till att bli en av mina favoritgrupper. I centrum stod givetvis Freddie Mercury - mannen med rockhistoriens bästa röst.

Freddie Mercury är även fokus för Bryan Singers Bohemian Rhapsody och hans dramatiska levnadsöde har varit en av anledningarna till att den här filmen har dröjt i vad som verkar vara evigheter. Den första inkarnationen av filmen lades på is när resterande medlemmar i bandet insåg att den i princip bara skulle handla om Freddie. Det gick ett antal år och vi fick en film som... nästan bara handlar om Freddie. Jag är helt okej med det.

Queen är supermusiker. Det finns inget annat sätt att säga det. Medan andra band kanske har en eller två medlemmar som sticker ut som fantastiska är samtliga i Queen någonstans uppe mot toppen av sina respektive fält. Bohemian Rhapsody visar detta i all tydlighet, inte minst när det gäller Brian May, men strålkastarljuset hamnar ändå på Freddie. Jag är helt okej med det också.

Med bandets katalog av otroliga hits rådde det aldrig någon tvekan om att soundtracket skulle vara en total kavalkad av det bästa av det bästa från symfonirockgudarna. Den kanske mest brinnande frågan va då hur Rami Malek skulle sköta sig i rollen som Freddie. Malek kommer få sin första Oscasnominering för den här rollen och med tanke på hur mycket Hollywood älskar biopics ligger han även bra till för priset. Malek har ett uttryck i sin stil och rörelse så jag ibland får påminna mig själv om att det inte är Freddie jag tittar på. Resten av ensemblen är också bra, men herregud vad Malek stjäl showen!

Filmen har kritiserats för både det ena och det andra. Recensenter har påpekat att den inte är historiskt korrekt, att det är en generisk biopic som vi sett förr och att regin är bristande. Bryan Singer lämnade ökänt inspelningen efter en konflikt för mycket med Malek och en ersättare fick slutföra det som fanns kvar. Det är klart att regin då hade kunnat tajtats till på sina ställen, men det är inget som stör mig. Dessutom, vet ni vilka andra biopics om musiker som inte är historiskt korrekta? Alla.

Rockmusiker är mytomspunna av en anledning och det är fel inställning att gå in för att se en komplett historiskt korrekt skildring. Alla regissörer och manusförfattare klipper och klistrar i biografier. Det tillhör genrens natur. Det här med att det är generisk... det är en genrefilm. Det är en rock & roll-saga som många andra som kommit före den, men den har något merparten av dessa filmer saknar - känslan.

Något händer i mig när de återskapade scenerna från Live Aid-spelningen börjar. Jag är inte längre i en biosalong. Jag är på scenen. Konserten, som jag sett åtskilliga gånger på nätet, är kärleksfullt återskapad, men framförallt visar den med nya vinklar, kameraarbete och post-production den enorma skalan som var svår att förmedla med dåtidens teknik. Plötsligt märker jag att jag sitter och bölar som ett barn när Malek klinkar ut introt till just Bohemian Rhapsody. Jag kan inte komma ihåg senast en film hade mig så i sitt grepp att jag timmar efter att sista tonen och rutan bleknat fortfarande upplever någon slags kontrollerad eufori. Det är en känsla som resten av kritikerkåren kan sätta i halsen och kvävas på. Det är en känsla som inte går att tvinga fram.

Bohemian Rhapsody är, om än inte en perfekt film objektivt, en så pass stark subjektiv upplevelse att jag har svårt att göra den rättvisa. Det är det närmsta jag kommer komma till att kunna se Queen live och jag är väldigt tacksam för att ha kunnat se den på duk.

Betyg: 5 ready Freddies av 5 möjliga

Regi: Olaf de Fleur Johannesson

Manus: Ben Ketai & Eva Konstantopoulos (baserat på Konstantopoulos roman "Hush")

Skådespelare: Florence Pugh, Ben Lloyd-Hughes, Scott Chambers mfl.

Produktionsbolag: Catalyst Global Media/Sigma Films/Thruline Entertainment

År: 2018

Längd: 89 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2386237/

Angela försöker tjäna lite extrapengar tillsammans med sin bror och två vänner genom att blåsa godtrogna personer att de "renar" deras hus från spöken. Under en sådan blåsning ser Angela dock något hon inte kan förklara och när en gammal dam vill hyra deras tjänster till ett gammalt barnhem hon bor i tvekar Angela. Hon skulle litat på magkänslan.

Oj, vad det här var formelmässigt. Jag gillar alltid en bra spökhistoria, allra helst skriven av någon som kan skriva, och när författaren bakom boken är med och skriver manuset kan det bli bra. När ens film dessutom blir upplockad av Netflix och annonseras med en trailer på deras huvudsida var det här klar intressant. Det var det inte.

Det här blir en kort recension, eftersom jag i princip inte har något att säga om en totalt ointressant film. Allt är undermåligt. Skådespel, foto, musik, specialeffekter - allt görs bättre av en kompetent filmskapare på fyllan. Manuset är så urbota dumt att jag bara kunde sucka och satt och servade min gitarr under större delar av filmen istället. Dumheten som vissa karaktärer agerar med får mig att tro att det här snarare är en parodi än seriöst menat. För att parafrasera Goose från Top Gun (1986): Vi beklagar att informera att era barn är döda eftersom de är dumma i huvudet. Bläeh.

Regi: Drew Goddard (creator)

Manus: Bill Everett (head writer)

Medverkande: Charlie Cox, Deborah Ann Woll, Vincent D'Onofrio mfl.

Produktionsbolag: ABC Studios/DeKnight Productions/Marvel Entertainment mfl.

År: 2018

Längd:  754 (13 x 58) min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3322312/

Mot alla odds har Matt Murdock överlevt efter slutstriden i The Defenders (2017). Det är dock en mycket skadad Murdock som flyter i land på Hudsonflodens strand. För att återfå sin styrka tar han sin tillflykt till det av kyrkan drivna barnhem han växte upp i efter att hans far mördats. Samtidigt planerar Wilson Fisk att bli fri från fängelset genom att ge FBI tips om var de kan hitta allsköns brottslingar. Men Fisk har som bekant inte ett altruistiskt ben i kroppen och med en skadad Murdock är frågan vem som kan stoppa honom?

Tredje säsongen av Daredevil visar återigen att det här är Netflix flaggskepp när det kommer till sina serier baserade på Marvelhjältar. Nu när både Luke Cage och Iron Fist enligt rapporter har gått till de sälla jaktmarkerna behöver Netflix verkligen en hit med en ny Marvelsäsong. Säsong tre av Daredevil kanske inte är riktigt en succé utan förbehåll, men den är bättre än merparten av Netflix Marvelserier.

De bra sakerna först. Vincent D'Onofrio är tillbaka i en större biroll som Wilson "Kingpin" Fisk och är helt fantastisk i rollen. D'Onofrios spel som alltigenom lugn och beräknande gör att hans explosioner av våldsverkan blir desto kraftfullare. Han har en närvaro och en röst som verkligen genomsyrar varje scen med respekt. Han verkar dessutom ännu lite större till växten än sist vi såg honom, vilket bara förhöjer bilden av honom.

Även nykomlingen Wilson Bethel är mycket bra i rollen som den psykiskt labile FBI-agenten Dex - en karaktär som alla seriediggare direkt känner igen som Bullseye. I jämförelse med Colin Farrells porträtt av samma karaktär i Daredevil anno 2003 spelar Bethel i en helt annan liga. Han tar en karaktär som enkelt kan göras skrattretande och gör honom rent ut sagt jävligt läskig! Kanske bäst av allt när det gäller skådespelet (annat än att trion med Charlie Cox, Deborah Ann Woll och Elden Henson levererar i huvudrollerna) är dock att vi äntligen slipper Elodie Yungs extremt dryga porträtt av Elektra. Tack för den byggnaden i huvudet, manusförfattarna!

Manuset, till stor mån baserat på den ypperliga storylinen Born Again, blandar och ger. Säsongens första halva lider av tempoproblem och ett stort fokus på katolskt botgörelsesnack som blir något enahanda i längden. Andra halvan är mycket bättre med en sårbar och mer mänsklig Murdock som går sitt livs största fajt med Bullseye. Actionscenerna är bra och fortfarande väldigt brutala. Som kampsportare är jag alltid glad när serieskapare gör sin hemläxa och Murdocks kombination av thaiboxning, jujutsu och gammal hederlig street fighting är fortfarande bland det bästa i genren. Jag hade önskat att man tog ut svängarna en smula mer med manuset och då i fallet med Karen Page, men det är ändå ett gediget berättande som tyvärr lider en smula av ett betydande problem - för lite Daredevil. Ja, kriminalhistorian är intressant, välspelad och välskriven, men ibland glömmer jag bort att det är en Marvelserie jag tittar på.

Daredevil säsong 3 är absolut inte den bästa med The Devil of Hell's Kitchen, men den springer ändå cirklar kring det mesta som Netflix Marvel-licenser har erbjudit de senaste åren. Good show!

Betyg: 4 fula Fiskar av 5 möjliga

Regi: Peyton Reed

Manus: Chris McKenna/Erik Sommers/Paul Rudd mfl.

Skådespelare: Paul Rudd, Evangeline Lilly, Michael Douglas mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios

År: 2018

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5095030/

Efter händelserna i Captain America: Civil War (2016) har Scott Lang, aka Ant-Man, blivit en av de hjältar som varit tvungen att ta smällen. Efter några år i husarrest kan Scott äntligen se fram emot dagen han åter kan röra sig fritt i samhället. När Scott får en vision av hur Wasp, mor till hans föredetta flickvän Hope, fortfarande lever uppstår det dock problem - någon är ute efter honom och Hope och verkar inte sky några medel för att komma åt Wasp.

Ant-Man (2015) är i min bok den mest underskattade Marvel-filmen till dags dato. Det är en fantastiskt kul resa som aldrig släpper på gasen och var Marvels bästa film 2015. Till uppföljaren fick Edgar Wright helt säga upp sin medverkan till manuset och tämligen omgående märker man hur Ant-Man & The Wasp inte lyckas fånga första delens totala galenskap och berättarglädje.

Det mesta är sig likt i film nummer två. Paul Rudd gör en bra Ant-Man och Evangeline Lilly och Michael Douglas håller ställningarna förtjänstfullt. Michael Peña gör sin roll som Scotts sidekick Luis ännu ett snäpp roligare än förra gången och actionscenerna är innovativa. Problemet är att medan alla beståndsdelarna finns här finns det inget som riktigt knyter samman manuset på samma vis som hos den första filmen. Framförallt känns hotet som Ant-Man och Hope/Wasp II ställs inför ganska... träigt. Visst, det är tråkigt om skurkarna lyckas, men det finns ingen riktigt stor konsekvens om de skulle göra det.

Gällande förra filmen vände jag mig mot hur Hank Pyms karaktär hade blivit en mycket mer nedtonad och snällare variant av det rövhål han är i serierna. Det gjorde inte så mycket i förra filmen, men här skulle verkligen Pyms halvförvirrade reaktioner som sätter hans älskade i fara behövas - inte minst eftersom filmens tema är att han ska återförenas med sin fru... som han i serien har slagit till några gånger i ilska. Ja, Pym är inte någon vidare snäll kille. Om man hade haft med de här dragen hos karaktären hade det blivit mycket mer intressant.

Ant-Man & The Wasp är något av en besvikelse. Det är fortfarande en underhållande film, men spelar flera klasser lägre än originalet. Jag måste dock säga att den traditionsenliga eftertextscenen är inget annat än briljant!

Betyg: 3 arbetsmyror av 5 möjliga

Regi: Gus Van Sant

Manus: Gus Van Sant (baserat på John Callahans roman)

Skådespelare: Joaquin Phoenix, Jonah Hill, Rooney Mara mfl.

Produktionsbolag: Amazon Studios/Anonymous Content/Big Indie Pictures mfl.

År: 2018

Längd: 114 min

Land: Frankrike/USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6288124/

John Callahan bryr sig inte om särskilt mycket i livet förutom att dricka. På väg till en fest är han inblandad i en allvarlig bilolycka och blir förlamad från midjan och nedåt. Det är inte direkt ett uppvaknande för John som tänker fortsätta med sitt destruktiva leverne. Räddningen blir en karismatisk sponsor hos AA, en nyvunnen kärlek och framförallt att John upptäcker att han har en talang för att teckna provokativa skämtteckningar.

Gus Van Sant är en av de där regissörerna och manusförfattarna som ligger precis, precis utanför det allra högsta toppskikten i Hollywood. Anledningen är troligen att han ofta väljer den här typen av historier - biografier av personer som en annan regissör skulle gjort väldigt tillrättalagda. Van Sant vägrar kategoriskt göra detta och levererar med Don't Worry ännu en film som känns i maggropen.

Storheten här ligger i hur Van Sant berättar om beroende och psykisk ohälsa. Det finns alltid en fara med att berättelser av den här typen blir väldigt korrekta och inte skildrar de riktigt mörka stunderna. Samtidigt finns det en fara att de inte heller ser det absurdistiskt roliga med vår egen dödlighet och hur vi hanterar den. Van Sant gör båda sakerna här och har mycket god hjälp av Joaquin Phoenix i huvudrollen och Jonah Hill i en av filmens större biroller. Att Phoenix är en fantastisk skådespelare kan inte ha undgått någon, men Hill går verkligen från klarhet till klarhet i sin karriär. Don't Worry är ytterligare ett bevis för detta.

Med fin skådespelarregi och ett väl avvägt manus som berättar en lika viktig som engagerande historia har jag väldigt lite att klaga på när det kommer till den här filmen. Framförallt tacklar den det stora problemet jag alltid sett med AA - att kapitulera till en högre makt. Detta är traditionellt Gud, men Don't Worry vidgar begreppet på ett fascinerande sätt vilket gör att man kan sätta in i princip vad som helst i rollen som "högre makt". Det handlar mer om ett mindset än religiös uppenbarelse och det är något jag kan relatera till mycket enklare. Snyggt!

För alla som gillar svart komik och biografier kan jag rekommendera Don't Worry, He Won't Get Far On Foot varmt. Ännu en hit från Van Sant.

Betyg: 4+ rullstolsracers av 5 möjliga