Regi: Brian De Palma

Manus: Lawrence D. Cohen (baserat på Stephen Kings roman)

Medverkande: Sissy Spacek, Piper Laurie, Amy Irving mfl.

Produktionsbolag: Red Bank Films

År: 1976

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0074285/

Den första film- eller tv-adaptionen av Stephen Kings verk kom passande nog också via hans debutroman. Recensionen av källmaterialet hittar ni här. Precis som boken handlar Brian De Palmas version om den mobbade och utstötta Carrie White som efter att ha blivit offer för särdeles grym behandling av skolans andra tjejer går från att vara mobbad till direkt hatad. När en av tjejerna, Sue, har dåligt samvete för hur hon och de andra plågade Carrie ber hon sin pojkvän (och Carries hemliga förälskelse), Tommy, fråga Carrie om en dejt till skolbalen. Vad som skulle blivit, och nästan blev, en magisk kväll blir istället något helt annat...

Brian De Palma var redan en etablerad regissör, men hade inte fått sitt stora kommersiella genombrott innan Carrie. Många av hans kännetecken som regissör, såsom användandet av split screen och långa tagningar med rörlig kamera, sågs av en stor publik för första gången och både filmen och Kings författarskap rönte stora framgångar som resultat.

I min recension av boken skrev jag att King inte riktigt hade hittat sin röst än, men att det fortfarande är en intressant bok som står för berättarglädje och starka karaktärer. De Palma följer i mångt om mycket samma väg. Carrie är en film som i de allra flesta avseenden fortfarande fungerar väldigt väl, men vissa scener och delar står ut från helheten på ett mindre önskvärt vis. Tydligast i De Palmas version blir det i antagonisterna Chris och Billy (för övrigt spelad av en ung John Travolta) där deras förhållande är mycket mer utvecklat och trovärdigt hos King. Hos De Palma blir det tämligen obehagligt med Billys mer eller mindre misshandel av Chris om hon säger "fel saker". 

Däremot kan man inte önska sig bättre huvudrollsinnehavare än Sissy Spacek som Carrie och framförallt Piper Laurie som hennes bindgalet religiösa mor Margaret. Båda blev rättvist Oscarsnominerade för sina insatser och har en fantastisk kemi mellan sig. Scenerna med Carrie och hennes mor är tillsammans med slutet filmens höjdpunkter.

De Palma står för en utsökt regi som är som tydligast i filmens avslutande scener. Hans beundran för Hitchcock är uppenbar och han väver in många av thrillermästarens olika särdrag, inte minst när det gäller musik och klippning. Jag kan bara applådera 1976 års version av Carrie. Den håller fortfarande skyhög klass och jag håller med King själv när han sa att den är bättre än hans egen bok. Ett frivarv direkt för adaptionerna helt enkelt.

Betyg: 4+ they're all gonna laugh at you! av 5 möjliga

Boken eller filmen?: Filmen

King Of Kings: Projektstart

Få som läser Skitfinkultur har kunnat undgå mitt fanboyande över Stephen King. Från tidigare än vad jag egentligen skulle ha varit en av Kings "constant readers" har hans böcker varit en konstant i mitt liv. För några år sedan föddes idén att samla ihop och recensera allt han har skrivit. Jag börjar se vägs ände av det projektet. Meningen var dock alltid att jag även skulle recensera samtliga film- och tv-adaptioner av hans verk och avgöra vilken av versionerna som var den bästa. Med ett ständigt sjunkande antal böcker av King att samla på mig har det blivit dags för just det momentet. Som de flesta av mina projekt vet jag inte när/om det här kommer bli klart. Det kommer när det kommer helt enkelt.

För att hålla en genomgående röd tråd i mina filmrecensioner och jämförelser måste jag komma fram till en kronologi. Jag kan gå antingen efter textens eller filmens upphovsår. Efter lite funderande beslutade jag mig för det förstnämnda. Första delen blir alltså adaptioner av Carrie (1974). För att göra projektet överskådligt har jag också tänkt dela upp det i decennier. Efter varje genomgånget decennium gör jag ett samlande inlägg så att både jag och ni enklare kan följa processen. Vi börjar som sagt med 1970-talets böcker vilket innebär följande filmer och serier:

Carrie (1976)

Carrie (re-make, 2013)

Salem's Lot (1979)

Salem's Lot (re-make, 2004)

Children Of The Corn (1984)

Cat's Eye (1985)

Maximum Overdrive (1986)

Graveyard Shift (1990)

The Lawnmower Man (1992)

The Mangler (1995)

Sometimes They Come Back (1991)

Trucks (1997)

Battleground (2006)

The Stand (1990)

The Dead Zone (1983)

The Dead Zone (TV, 2002 - 2007)

Jag är fullt medveten om att det finns en hel hord uppföljare till vissa av dessa filmer, men för att inte göra projektet helt oöverskådligt har jag begränsat det till filmer som är direkt baserade på böcker och/eller noveller av King. Under tiden som jag skriver mina texter kommer det med största sannolikhet komma ut nya adaptioner. Dessa införlivas i slutet av varje "decennium".

Det här blir kul. Jag lovar.

Regi: Nicholas Gyeney

Manus: Nicholas Gyeney & André Kirkman

Medverkande: Manu Bennett, Larenz Tate, Linden Ashby mfl.

Produktionsbolag: Mirror Images LTD

År: 2016

Längd: 88 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4244162/

Spelföretaget Sentinel ska lansera en produkt som ryktas revolutionera spelvärlden. Mot företagets karismatiske VD, Kincaid, står den före detta delägaren Creed. När Creed ska opponera sig blir han och hans fru attackerade av beväpnade män. Samtidigt, på annan adress i Seattle, nås betatestaren Max av ett paket från Sentinel innehållandes det revolutionerande spelet...

Ibland behöver man gräva djupt för att hitta guldkornen. Längst ner i science fiction-sektionen hos Netflix hittade jag den här dolda klimpen. Är den bra rent objektivt? Nej. Har den bra produktionsvärden? Knappast. Är den bara en kul jäkla film? Ja! Beta Test är så långt över gränsen när det gäller återhållsamhet eller djuplodande karaktärsporträtt att den känns som en borttappad film från 80-talets dammiga videohyllor. Med andra ord, det är för den här typen av filmer som jag en gång i tiden skapade bloggen.

Som betatestare av ett antal titlar skulle jag gärna haft de förmåner och lön som Max har. I verkligheten innebär betatesting att spela halvfärdiga spel i underkläderna på en skakig server klockan kvart över galenskap. Det är lite av det som är charmen med Beta Test - den gör allt over the top. Samtidigt har den en hel del bra idéer som gör att intresset hålls vid liv. Fylld med action och kitschiga one-liners gör att om jag kisar kan jag nästan se Arnold i rollen som Creed. Med skådespelare som varierar från godtagbara till den lokala amatörteatern har Beta Test en märklig charm som pengar inte kan köpa. Den andas entusiasm och skaparglädje och rekommenderas till alla som saknar VHS-eran.

Betyg: 4- avatarer av 5 möjliga

Regi: Justin Benson & Aaron Moorehead

Manus: Justin Benson

Medverkande: Callie Hernandez, Justin Benson, Aaron Moorehead

Produktionsbolag: Snowfort Pictures/Pfaff & Pfaff Productions/Rustic Films mfl.

År: 2017

Längd: 111 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB:https://www.imdb.com/title/tt3986820/

Bröderna Aaron och Justin försöker lägga sitt förflutna i ett sektliknande kollektiv bakom sig när de en dag får ett gammalt VHS-band levererat till sig. På bandet syns en av sektmedlemmarna diskutera en lång förestående resa de tänker ta. Justin, som var mycket yngre än Aaron när de lämnade sekten, vill återvända för att dels få ett riktigt avslut och dels utforska om sammanslutningen var så illa som hans äldre bror alltid påstått. Aaron följer motvilligt med och de båda börjar uppleva saker de inte kan förklara. Hade sekten faktiskt rätt i sina profetior?

Aaron Moorehead och Justin Benson förra film tillsammans, Spring (2014), var en lovande om än ojämn skräckhistoria med H.P Lovecraft-ambitioner. Den lovade mer och när The Endless landade i min dropbox var det därför med viss förväntan jag satte mig framför skärmen. Dessvärre har The Endless samma problem som Moorehead & Bensons förra projekt - mycket goda idéer och vissa rent briljanta drag blandas med torftiga karaktärer och skådespel som inte är något att skriva hem om.

Benson har skrivit ett manus som engagerar och det räddar till viss mån filmen från karaktärerna. Jag har läst och sett fler historier på samma tema (det vill säga "tänk om sekten har rätt!"), men sällan har det gjorts lika eftertänksamt som i Bensons version. Det är också därför jag blir så besviken när man inte vet när man ska klippa till med saxen för att få ett bättre tempo och konsekvens i historieberättandet.

Moorehead och Benson spelar själva huvudrollerna och vet sina begränsningar som skådespelare. Det är inte denna del de ska syssla med när det kommer till kreativa filmprocesser. Övriga skådespelare glänser inte direkt heller, men de snubblar oftast inte i vägen för berättandet. Det gör istället filmens något hastigt konstruerade slut som inte alls lever upp till det stämningsbyggande som föregått det. Svaren skrivs förvisso inte på näsan, men här finns så mycket mer att utforska - framförallt från karaktärssynpunkt. Benson och Moorehead klampar vidare på betyget "nästan mycket bra, men bara nästan". De behöver en stenhård producent till nästa projekt som samtidigt delar deras vision.

Betyg: 3 loopar av 5 möjliga

Regi: Jean-Stéphane Sauvaire

Manus: Jonathan Hirschbein (baserat på Billy Moors memoarer)

Medverkande: Joe Cole, Pornchanok Mabklang, Panya Yimmumphai mfl.

Produktionsbolag: Senorita Films/Indochina Productions/HanWay Films mfl.

År: 2017

Längd: 116 min

Land: Frankrike/Storbriannien/Kambodja/USA/Kina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:https://www.imdb.com/title/tt4080956/

Billy Moore försörjer sig som knarklangare och thaiboxare i Bangkok när han grips av polis. Moore döms till en längre fängelsevistelse i ett av Thailands mest ökända fängelsen, Bangkok Hilton, där han tvingas slåss för sitt liv. Men det kanske finns en väg ut - genom ringen.

Det är alltid märkligt när en film "baseras på en sann historia" och man känner att nivån bullshit definitivt räcker mer än till midjan. Jag har inte läst Moores bok, men jag hoppas verkligen att den är mer engagerande i karaktärsberättandet och fightscenerna. Som amatörthaiboxare själv bedömer jag ofta filmer som ska vara "the real deal" med en viss förkunskap. A Prayer Before Dawn misslyckas fatalt i detta avseende när det gäller huvudrollsinnehavaren Joe Cole. Cole har enligt rapporter tränat tillsammans med just Moore för den här rollen, men en boxningsfilm som gör anspråk på att vara realistisk kan inte låta slagserier som ser ut att komma från Rocky (1976) komma undan. Kort sagt, om de här matcherna hade sett ut så här på riktigt hade Moore varit en fläck på canvasen.

Jag hade kunnat ha överseende med ovanstående om det inte vore för den obefintliga karaktärsutvecklingen. För att återanknyta till mitt bullshit-uttalande ovan har jag väldigt svårt att tro att en person kommer in på ett ställe som Bangkok Hilton och kommer ut likadan. Filmens Moore har en enda känsloväxel - ilska. Jag köper absolut att ilska och drogmissbruk landade honom där, men detta bör ha förändrats någorlunda genom åren. Utan utveckling blir det väldigt svårt att sympatisera med Moore, om det är det som filmmakarna ämnat vi ska göra.

Till syvende och sist gäller dock frågan - är filmen underhållande? Nej, inte nämnvärt. Den innehåller i viss mån gott hantverk och jag gillar draget att låta Moores medfångar framförallt tala thai. Det gör att vi som tittare känner oss lika vilse som Moore. Utöver detta stildrag och några tekniskt fina scener finns här dock inte så mycket att skriva hem om.

Betyg: 2 inte särskilt fängslande historier av 5 möjliga

Regi: Ari Aster

Manus: Ari Aster

Medverkande: Toni Collette, Alex Wolff, Gabriel Byrne mfl.

Produktionsbolag: PalmStar Media

År: 2018

Längd: 127 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:https://www.imdb.com/title/tt7784604/

Annies mor var alltid en väldigt egen och privat kvinna som hon ville skydda sina barn ifrån. När modern dör tvingas Annie brottas med skulden över att inte ha varit världens bästa dotter samtidigt som märkliga saker börjar hända hennes familj - i synnerhet hennes tonårsdotter Charlie. En tragisk olycka lägger sten på börda och Annie måste kämpa med insikten att vad som händer bara är i hennes huvud... eller är det?

Jag gick in till Hereditary förväntandes en ganska generisk skräckrulle som fick mig bort från den tryckande hettan (det blir ingen tredje Cruel Summer eftersom jag fick fly dagens första film på grund av trasig AC), men fick något helt annat. Det närmsta jag kan likna filmen vid är att 70-talets långsamt uppbyggda skräckfilmer med långt mer djupgående psykologi än mainstreamskräcken sett sedan dess.

Toni Collette är fantastisk i huvudrollen som Annie och får spela ut hela känsloregistret. Hon påminner mig inte så lite om Frances McDormand i den här rollen, vilket är ett väldigt högt betyg. Med Oscarsakademins lite mer moderniserade syn på skräck de senaste åren skulle jag inte bli förvånad om hon kniper en nominering. Collettes samspel med framförallt Milly Shapiro (Charlie) tillhör filmens höjdpunkter.

Ari Aster, både manus och regi, långfilmsdebuterar med Hereditary och har helt uppenbart redan hittat sin unika röst. Asters manus låter filmen ta sin tid, vilket gör de tämligen få reella skräckscenerna desto mer effektiva. Hans öga för att skapa obehaglig stämning är också väldigt bra och filmen får nästan en slags mardrömsliknande kvalitet där det ologiska verkar fullkomligt logiskt inom sin kontext. Aster är helt klart ett namn att hålla koll på framöver.

Hereditary har ett slut som kommer dela folk. Eftersom jag personligen är intresserad av vad slutet visar hade jag förkunskap om vad som händer och tycker därför också att slutet är väldigt passande. Gå in med ett öppet sinne eller ännu hellre - se den här filmen hemma, själv i ett nedsläckt rum. Jag önskar nästan att jag hade gjort det.

Betyg: 4+ klickljud av 5 möjliga

Cruel Summer del 2: Jurassic World: Fallen Kingdom & Solo

Dag två av min flykt från sommarvärmen bestod av två filmer som jag egentligen inte ville se på bio. Anledningarna är olika, men liknande. Jurassic World: Fallen Kingdom (2018) följer en förvisso underhållande men ack så överskattad popcornrulle. Solo: A Star Wars Story (2018) är å andra sidan Disneys sätt att mjölka Star Wars-franchisen på allt de kan och tvångsmata en redan mättad marknad. Nåja, jag fick spendera några timmar i svala biosalonger i alla fall.

Jurassic World: Fallen Kingdom utspelar sig tre år efter att den nya parken fick överges. Dinosaurierna lever kvar på den lilla ön Isla Nublar utanför Costa Ricas kust, men när öns tidigare vilande vulkan plötsligt vaknar uppstår ett dilemma - ska man rädda dem eller låta dem dö? Claire och Owen bestämmer sig för att hjälpa rädda ett antal arter, men frågan är om de som bekostar räddningsaktionen har rent mjöl i påsen?

Den första filmen i den rebootade franchisen var om inte ett mästerverk på något sätt så åtminstone underhållande på ett klassiskt äventyrsvis. Uppföljaren följer samma väg som uppföljaren till 1993 års film gjorde - allt är lite sämre, lite dummare och lite drygare. Det här var tanken när filmen hade passerat halvtid. Den sista akten gjorde dock att jag tyvärr fick skriva upp "lite" till "mycket".

JW är bland det dummaste jag sett i år. Antalet kreativa misstag kan fylla en hel anteckningsbok, men det som verkligen slår spiken i kistan är karaktärerna och skådespelet. Bryce Dallas Howard fortsätter sin nedåtgående spiral som en av de sämsta skådespelerskorna på blockbustersscenen idag och det blir pinsamt uppenbart att regissör J.A Bayona valt att lägga fokus på hennes fysiska attribut istället för något annat. Det är mycket, mycket hoppande bröst om vi säger så. Hennes parhäst Chris Pratt klarar sig någorlunda bättre, även om han går på halvfart och mest verkar vänta på att skräpet ska vara över. För att göra en rutten ensemble komplett har filmen givetvis en irriterande och brådmogen unge och Jeff Goldblum får bara göra två scener. Tyvärr öppnar man också dörren för ytterligare en film. Låt oss hoppas på en svalare sommar så jag slipper se den på bio. 1 cg-saurie av 5 möjliga.

I motsats till gårdagen var det inte svårt för andra filmen att överglänsa den första. Trots det visade det sig att mina farhågor om Solo till allra största mån var sanna. Solo låter oss följa en 20+ Han Solo under hans tidiga dagar på Corellia - en planet som alla egentligen bara vill fly. Han lyckas ta sig därifrån, men får inte med sig sin flickvän Qi'ra. Några år senare, efter att ha fått utbildning som pilot hos imperiet, får Han chansen att göra en enorm stöt tillsammans med bland andra en viss wookie och en viss gambler för att kunna rädda Qi'ra. Saker går dock föga förvånande inte riktigt som planerade.

Någonstans måste nostalgihumpandet ta slut. Förhoppningsvis är det med Solo, men jag är inte alltför övertygad om det. Alden Ehrenreich är en total felcasting i huvudrollen som Han Solo och besitter inte ett uns av Harrison Fords charm. Ehrenreich är dock inte den som gör bort sig mest i filmen. Emilia Clarke visar återigen att hon inte kan bära en roll som inte har med drakar att göra. Herregud, vad dålig hon är!

Träiga skådespelarinsatser till trots (Donald Glover gör en bra Lando Calrissian trots allt) visar filmen några få ljusglimtar här och där. Samspelet mellan Han och Chewbacca fungerar emellanåt och jag fick Star Wars-gåshud vid ett tillfälle. Sen är det all den här nostalgifetischen som får mig totalt ur storyn. Det behövs inte att man hela tiden gör alluderingar och tributes till de äldre filmerna. Jag förstår om det är tematiska diton, men när man slänger in totalt meningslösa repliker som bara ska fungera som en länk till det gamla (exempelvis säger en stormtrooper "move along, move along" i samma röst som i A New Hope) blir det bara drygt.

Produktionen är som vanligt snygg, musiken sitter där som en smäck, men vi måste gå vidare nu. Det finns en galax av berättelser. Gör något nytt, våga lämna de gamla karaktärerna och teman bakom er. Det är inte för intet som folk börjar tröttna nu. 2 bad feelings about this av 5 möjliga.

Cruel Summer del 1: Beast & A Quiet Place

Den här sommaren har varit och är något av det tuffaste jag genomgått. Jag brukar inte orera jättemycket om mitt privatliv på bloggen, men jag känner att det här är viktigt att få ut och förstå. Sedan tonåren dras jag med ulcerös kolit. Det är kort sagt en kronisk inflammationssjukdom som påverkar magen. För att kunna fungera hyfsat tar jag en drös mediciner. Dessa gör mig extremt känslig för värme.

Ni ser vart det här barkar, eller hur? För att göra en lång historia kort har jag fått ställa in alla planer för sommaren och suttit inomhus större delen av tiden. Det hjälper inte nämnvärt innan solen gått ner och med temperaturer på upp mot 35 grader i dagarna beslutade jag mig för att bosätta mig på Lunds biografer kommande kvällar. Målsättningen är att se två filmer per dag tills jag får slut på saker jag kan tänka mig se. Ikväll föll valet på den brittiska thrillern Beast (2017) och den amerikanska skräckrullen A Quiet Place (2018). Min egenpåtagna exil i biomörkret börjar.

Beast handlar om den unga Moll som lever ett tillbakadraget liv på Jersey där hon sköter om sin sjuke far, arbetar deltid som historieguide och försöker undvika konflikter med sin mor. Sedd som familjens svarta får på grund av en händelse som inträffade i hennes unga tonår får Moll till sist nog och ger sig ut på en rejäl utekväll. Utekvällen håller på att sluta riktigt illa, men Moll blir räddad av Pascal, en man som hennes familj aldrig skulle accepterat. Givetvis faller Moll stenhårt för Pascal - men är han den han utger sig för att vara?

Om du ska se en thriller i år är det Beast du ska se. Det här är inte bara den bästa thriller jag sett i år utan jag får leta rejält i minnet för att komma på något som ens kommer i klass med den. Beast är så långt ifrån dussinthrillers eller who-dun-it-deckare du kan komma. Istället bygger Michael Pearce (manus och regi) upp sitt drama långsamt och krypande. Det är lika delar ett drama om klassamhället som det är en spännande mördarjakt. Samtidigt har Pearces manus en så pass trovärdig beskrivning av både ansträngda familjeförhållanden och destruktiva förhållanden att jag måste ge en varning: Se inte den här filmen själv om du har jobbiga erfarenheter av ovanstående. Jag misstänker att den kan fungera som en riktigt trigger för många. 

Pearces fantastiska manus till trots hade filmen fallit pladask om det inte vore för huvudrollsinnehavarna. Johnny Flynn (Pascal) och Jessie Buckley (Moll) är ett kärlekspar som kommer gå till filmhistorien om världen är rättvis. Det är den ju inte, men jag lovar att jag definitivt kommer komma ihåg dem. Buckleys pendlande mellan att försöka vara den perfekta dottern i en societetsfamilj och hennes ilska över hon blir behandlad av den samma är magisk. Flynn har en närvaro som hoppar av duken och verkligen går rakt igenom tittaren. Jag är helt jäkla hänförd!

Som ni märker är jag komplett såld när det gäller Beast. Det är det bästa jag sett i år än så länge och jag skulle tro att den behåller det epitetet när vi summerar 2018. 5 Jerseyhistorier av 5 möjliga.

A Quiet Place hade den jobbiga uppgiften att följa Beast. Det är en mycket speciell skräckfilm som verkligen lever upp till sitt namn. Antalet talade repliker kan troligen räknas på båda händernas fingrar, resten sköts med teckenspråk. Anledningen till att familjen Abbott har blivit experter på ASL är att alla lever i skräck för varelser som uppfattar det minsta ljud du gör. Om de hör dig dör du. Familjen har trots detta klarat sig lite drygt 400 dagar med nästan alla familjemedlemmar i behåll. Nu är dock Evelyn, mamman i familjen, gravid och ska föda vilken dag som helst. Det är inte så lätt att göra tyst...

A Quiet Place börjar sitt koncept väldigt väl, men det dröjer inte länge förrän man skiter i det berömda blå skåpet. Anledningen kallas konsekvens. De extremt känsliga öronen på de livsfarliga varelserna kan höra i princip den minsta gren brytas ena sekunden och vara helt döv för springande den andra. På bilden ovan ser vi hur sandgångar ska hålla fotstegen tystare. God idé, men det låter fortfarande när du springer i ett tunnare lager sand! Och graviditeten... herregud! Okej, jag vet att olyckor händer, men Evelyn blev gravid efter att monstren börjat patrullera grannskapet. De har en affär i närheten som inte är särskilt plundrad. Trä på dubbla kondomer, idiot! Seriöst!

Nåväl, konceptet är som sagt helt okej, även om det i princip är Tremors (1990) i nytappning och actionsekvenserna pendlar mellan bra och godkända. Manuset är dock som sagt så urbota dumt att jag inte kan ge den högre än en tvåa. Den hade kunnat vara bra och... producerad av Michael Bay. Goodnight, folks! 2 monster med selektiv hörsel av 5 möjliga.