Regi: David M. Rosenthal

Manus: Brooks McLaren

Medverkande: Theo James, Forest Whitaker, Grace Dove mfl.

Produktionsbolag: Paul Schiff Productions & Sierra/Affinity

År: 2018

Längd: 113 min

Land: Kanada/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:https://www.imdb.com/title/tt5246700/

Will befinner sig med sina blivande svärföräldrar i Chicago när något dramatiskt händer på den amerikanska västkusten. All form av telekommunikation dör och strömmen går över till synes hela landet. Nu måste Will ta sig tillbaka till sin flickvän i Seattle tillsammans med dennas far, Tom, som inte riktigt är Wills största fan...

How It Ends är ett typexempel på en film där jag vill hoppa upp och smälla till manusförfattaren. Anledningen är missad potential. Brooks McLarens apokalyptiska story skildrar de dramatiska händelserna från en intressant vinkel i och med att vi som tittare inte heller har någon aning om vad som hänt med USA:s västkust. Theo James gör en okej roll som Will, men det är framförallt Forest Whitaker som briljerar i rollen som den hårdföre Tom. Manuset har en känsla av en road movie genom ett land som är på väg mot fullständig kollaps, men som inte redan är där. Det är alltså mer preapokalyps än postapokalyps. Sen schabblar McLaren bort historien.

Ungefär vid halvtidsstrecket försvinner en karaktär spårlöst för att sen inte återvända eller ens omnämnas igen. Bara det är illa, men ironin när en film med titeln How It Ends har ett totalt skräpslut är värre. Sista akten går så pass emot tidigare etablerad karaktärsutveckling och rim och reson att jag bara kunde sucka. Uppbyggnaden tills det brakar samman är dock intressant som sagt. Jag kan inte komma på att jag sett alltför många filmer eller serier där fokus ligger på de som är i utkanten av en apokalyptisk händelse och inte mitt uppe i det. Exakt vad som hänt är oklart och filmen presenterar en del teorier även om man inte kommer till någon slutsats. När den sista akten börjar hade filmen dock gärna fått sluta och blivit vad den egentligen hade tjänat på att vara - en serie.

Betyg: 2 förstörande sistaakter av 5 möjliga

Regi: Laurent Herbiet

Manus: Laurent Herbiet/Hamid Hlioua/Bernard Minier (baserat på Bernard Miniers roman)

Medverkande: Charles Berling, Julia Piaton, Pascal Greggory mfl.

Produktionsbolag: Gaumont Television

År: 2017

Längd: cirka 360 min (6 x cirka 60 min)

Land: Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5736758/

Poliskapten Martin Servaz kallas till den lilla bergsbyn Saint-Martin för ett lika märkligt som bestialiskt brott. Industrimannen Lombards favorithäst har blivit halshuggen och kadavret har lämnats på en bergstopp. Fallet tar dock snabbt en ännu märkligare vändning när hår tillhörande seriemördaren och tillika Martins gamle partner Julian Hirtmann hittas på hästen. Är det en slump att Martin fått fallet och att Hirtmann sitter på rättspsyk på samma ort? Knappast...

Äsch, jag fastnade i Frankrike och deras polisserier trots allt. En serie som utspelar sig i de snöiga Pyrenéerna gick liksom inte riktigt att motstå i sommarhettan. Framförallt inte eftersom det är en välskriven och väldigt välspelad serie med riktigt schyssta produktionsvärden.

Det hade enkelt kunnat bli platt fall. Premissen med en seriemördare som kanske drar i trådarna utanför sin cell, kanske inte, känns ganska gjord vid det här laget. Tack och lov har man lyckats både casta och skriva Hirtmann väldigt väl. Hirtmann, mycket obehagligt spelad av Pascal Greggory, är inte de stora gesternas karaktär utan är precis så kall och kalkylerande som jag föreställer mig att en sådan personlighet hade varit i verkligheten. Han är fullkomligt övertygad om att han inte begått något fel, men samtidigt bortförklarar han inte de brott han är anklagad för. Mycket bra!

Även Charles Berling är bra i huvudrollen som Martin och hans partner Iréne, spelad av Julia Piaton, klarar sig också väldigt väl. Intressant nog ser hon ut att kunna vara Meryl Streeps lillasyster. Framförallt gillar jag hur manuset tidigt duckar den kanske största klyschan i serier med en manlig polis med kvinnlig partner - att de ska bli kära. Nope, hon är lesbisk. Så, avklarat, vilket är jäkligt skönt.

Manuset matchar de fina skådespelarinsatserna till allra största del, även om man har vissa problem med övergångarna hur fallet utvecklar sig. Jag är tämligen säker på att Miniers roman gjorde detta smidigare. Serien hade tjänat på att vara två avsnitt längre och låta saker ta sin tid helt enkelt. Även om man kan se serien som avslutad lämnar den tillräckligt många lösa trådar som gör att jag skulle välkomna en andra säsong. Om inget annat ska jag undersöka om Minier skrivit en fortsättning i bokform.

Glacé har ett bra manus och fina skådespelarinsatser vilket gör att jag absolut rekommenderar den. Med snyggt foto och en isande upplösning (hehe) förstår jag att den fick stor uppmärksamhet i hemlandet. Nu ska jag försöka ta mig ifrån Frankrike. Jag kan dock inte lova något.

Betyg: 4 snöbollsfantasier av 5 möjliga

Regi: Alexandre Laurent

Manus: Alexandre Laurent & Laurent Vivier

Medverkande: Carole Bouquet, Fred Testot, Manon Azem mfl.

Produktionsbolag: Septembre Productions

År: 2017

Längd: cirka 360 min (6 x cirka 60 min)

Land: Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6467482/

Polisdetektiv Damien Carrot har levt merparten av sitt liv med en fruktansvärd hemlighet. Han är son till den ökända seriemörderskan La Mante ("Bönsyrsan") som dömts för mord på åtta män som på olika sätt hade förgripit sig på barn och kvinnor. Nu härjar en copycat-mördare i Paris och La Mante, eller Jeanne Deber som hon egentligen heter, erbjuder polisen sin hjälp. Hon har bara ett villkor - att hon ska få träffa Damien igen efter 20 år.

Inspirerad av den tidigare franska polisserien jag såg gav jag mig i kast med La Mante kort därefter. Serien har blivit vida omtalad även utanför Frankrike och jag gick därför in med ganska högt ställda förväntningar. Jag borde lära mig att inte göra det. La Mante är absolut inte någon dålig serie, men i jämförelse med exempelvis The Forest (2017) saknar den det kanske viktigaste elementet för att en serie ska få sin egen identitet i den här mycket överbefolkade genren. Serien saknar hjärta.

Paradoxalt är den på alla sätt, utom manuset, överlägsen The Forest. Den är tajtare regisserad, har mycket bra skådespelare i framförallt huvudrollerna Carole Bouquet och Fred Testot och lyckas också binda ihop en ganska tät historia. Det den tappar bort i alla stenhårda och tuffa karaktärer är felbarheten. Alla i den här serien är så duktiga på vad de gör att det känns som man tappat bort själen i berättelsen, även om den i mångt om mycket handlar om felbara familjer och saker vi gör bakom lyckta dörrar.

Trots ovanstående kritik följde jag serien med spänning tills det näst sista avsnittet. Avslöjandet om vem som är copycat-mördaren är så over the top att jag mest kunde skratta. Om det hade spelats seriöst och inte varit som att trycka på en knapp för att en karaktär ska göra en helomvändning hade det kunnat funka. Nu blir det mest skrattretande. Seriens amerikanska inspiration ligger också tung och ofta försöker La Mante vara en fransk variant av amerikanska 90-talsfilmer. Det funkar sådär.

La Mante var något av en besvikelse. Nu ska jag rota upp en polisserie från ett annat land.

Betyg: 3- bönsyrsor av 5 möjliga

Regi: Julius Berg

Manus: Delinda Jacobs

Medverkande: Suzanne Clément , Samuel Labarthe, Alexia Barlier mfl.

Produktionsbolag: Carma Films

År: 2017

Längd: cirka 360 min (6 x cirka 60 min)

Land: Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6560040/

Sextonåriga Jennifer försvinner spårlöst i skogsområdena som omgärdar en småstad i Ardennerna. Den nytillträdde poliskaptenen Decker börjar gräva i försvinnandet samtidigt som han inser att allt kanske inte är som det verkar vara på hans nya hemort. Samtidigt försöker hans underordnade, Virginie Musso, få bukt med sin bångstyriga tonårsdotter som tillsammans med en vän verkar sitta på mer information än de berättar om Jennifers försvinnande. Och vem är egentligen Eve, den mystiska kvinnan som arbetar som fransklärare på stadens gymnasieskola?

Jag önskar att det kom fler sådana här serier. Istället för att som i Netflix Marvelserier dra ut på storylines till bristningsgränsen för att kunna nå den där magiska 13-avsnittsgränsen har man i fallet med The Forestgjort tvärtom. Det är tajt berättat utan att för den sakens skull gå för snabbt framåt och den korta längden gör att man enklare kan hålla rätt på alla trådar. För den som undrar, ja, det här är en avslutad serie där det inte lämnas så mycket som ett halmstrå kvar till en långköraruppföljare.

Det är manus och foto som spelar huvudrollerna i The Forest. Man har hittat en fantastisk inspelningsplats där staden verkligen omgärdas av de djupa skogarna som känns lika hotande som vackra. Även om man på vanligt deckarmanér kastar ut villospår här och där blir de aldrig för många och för långsökta, förutom ett dito som verkligen pressar trovärdighetens gränser. Det är tack och lov inte huvudspåret, så jag kan i viss mån godta det. Skådespelet är också okej, även om det inte är någon som direkt sticker ut. Manusets stora problem ligger i karaktariseringen av Virginie Musso. Hon är helt enkelt värdelös som polis. Gång på gång går hon sin egen väg och håller på att sätta både sig själv och sina kollegor i skiten. Eftersom vi blir presenterade för Musso först blir det lite hon som får axla huvudrollen och bli den vi ska identifiera oss med. Det funkar sådär när hon upprepande gånger gör dumheter.

Trots min kritik mot vissa manusaspekter är The Forest en perfekt sommarserie. Den har lagom längd, är spännande och berättar en historia med vändningar och äckelskap som borde fängsla även deckarveteranerna. Klar rekommendation.

Betyg: 4 djupa skogar av 5 möjliga

Regi: Jeff Wadlow

Manus: Michael Reisz/Jillian Jacobs/Jeff Wadlow mfl.

Medverkande: Lucy Hale, Tyler Posey, Violett Beane mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions

År: 2018

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6772950/

Ett gäng collegeelever drar till Mexico för sitt sista vårlov innan de tar examen. Väl där träffar de en kille som tar dem med till ett ödelagt gammalt missionshus (som man gör?). En omgång sanning och konsekvens får ett märkligt efterspel när gruppen inser att spelet fortsätter efter de kommit hem, och inte bara det - vägrar du spela så dör du.

Blumhouse Productions har ett ganska bra track record när det kommer till skräck som ligger lite över mittfåran men ändå inte lyckas få någon större status efter att filmer dragit in många gånger sin egen budget på bio. Truth Or Dare hade förvisso en riktigt löjlig premiss, men jag tänkte att Blumhouse kanske kunde göra något av den som kunde underhålla för stunden. Det gick inget vidare.

Truth Or Dare har den tvivelaktiga äran att vara den dummaste film jag sett under 2018 hitintills. Karaktärerna springer runt panikslagna i 100 minuter och när de får världens mest uppenbara chans att avsluta spelet är de helt enkelt för korkade att ta den. Man kan göra ett dryckesspel av manuset där tittaren tar en drink varje gång alla karaktärerna missar en uppenbar utväg. Risken för alkoholförgiftning är dock överhängande.

På tal om karaktärerna är de känslolösa stereotyper av klass 1A. Min vän dog? Äsch, inget mot den där gången jag skrubbade knäet. Skräckgenren brukar vara full av stereotyper och troper, men i dessa filmer spelas dessa allt som oftast för komiska ändamål. I Truth Or Dare går man all in med seriositeten och resultatet blir väldigt ofrivilligt roligt.  Teamet behärskar inte ens en sådan sak som smink och låter riktigt usel CG göra jobbet där en make up-artist säkert hade kunnat få ut något åtminstone halvdant.

Om ni vill se något ofrivilligt roligt är Truth Or Dare ett bra val att se med polarna. Om ni vill se något bra, leta vidare.

Betyg: 2 det är underhållande i alla fall av 5 möjliga

Regi: Cheo Hodari Coker (show runner)

Manus: Matt Owens & Nathan Louis Jackson (head writers)

Medverkande: Mike Colter, Simone Missick, Alfre Woodard mfl.

Produktionsbolag: ABC Television Studio/Netflix/Marvel Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 761 min (13 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3322314/

Luke Cage har blivit en kändis i Harlem, men med kändisskapet kommer en mängd krav på att han ska kunna lösa alla problem som stadsdelen kastar till honom. Samtidigt försöker den nya styrande gangsterbossen i Harlem, Mariah Dillard-Stokes, genomföra en större vapenaffär. Vad hon inte räknat med är att en av köparna, John "Bushmaster" McIver, minst sagt har historia med familjen Dillard-Stokes och även ett sätt att hantera superhjältar på...

Jag var inte alltför imponerad av första säsongen av Luke Cage och efter Netflix senaste säsonger av sina Marvelserier hade jag inte särskilt höga förväntningar på säsong 2 heller. Säsong 2 av Marvels skottsäkre hjälte överraskade mig därför rejält med att ha den bästa övergripande storyn och skådespel jag sett bland ovan nämnda serier sedan första säsongen av Jessica Jones (2015).

Mike Colter verkar mycket mer bekväm i huvudrollen som Luke Cage och ställs mot två fiender som båda är välspelade. Bäst i säsongen är Alfre Woodard som den manipulativa och brutala Mariah Dillard-Stokes. Woodard ger ett fantastiskt porträtt av en våldsam hycklare som gömmer sig bakom slagord om Harlems bästa och hur mycket hon älskar folket där. I själva verket är Mariah en fullblodsegoist som inte skyr några medel för att få vad hon vill ha, men styrkan i Woodards skådespel ligger i att hon spelar Mariah som att hon inte känner till detta faktum om sig själv. Hon har alltid en bortförklaring eller rationalisering, vilket gör henne till en jäkla bra skurk! Cages andre antagonist, "Bushmaster", spelas också väldigt fint av Mustafa Shakir, men han står sig slätt gentemot Woodard.

Manuset för säsong 2 påminner inte så lite om diverse maffiafilmer och det är ingen slump att man valt att referera visuellt till framförallt The Godfather: Part II (1974). Luke Cages resa genom säsongen är väldigt välskriven och slutet känns både logiskt och som en spännande utveckling mot vad jag bara kan anta är en kommande säsong 3.

Det finns dock fortfarande vissa problem med serien som överlevt första säsongen. Tempot är fortfarande lite ojämnt och säsongen är aningen för lång. Jag hade föredragit om man hade försökt hålla ner antalet avsnitt till tio och berättat en tajtare historia. De tre sista avsnitten, även om mycket händer, känns lite som början på något nytt som hade kunnat vänta till säsong 3. Det finns även en missad möjlighet att bygga något av Heroes For Hire, som hade gett Danny "Iron Fist" Rand en välbehövlig nystart.

Överlag är säsong 2 av Luke Cage dock ett rejält fall framåt. Det ska bli väldigt intressant att se hur man tänkt gå vidare med karaktären och för första gången på länge är jag riktigt entusiastisk inför fler säsonger av Netflix Marvelhjältar.

Betyg: 4 raasclaats av 5 möjliga

Regi: Federico D'Alessandro

Manus: Noga Landau

Medverkande: Maika Monroe, Ed Skrein, Gary Oldman mfl.

Produktionsbolag: Addictive Pictures/Kaos Theory Entertainment/Phantom 4 Films mfl.

År: 2018

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4357394/

Ficktjuven Julia drogas och vaknar upp i en cell tillsammans med två andra personer. Hon inser snart att det inte är ett vanligt fänglese det rör sig om och planerar en flykt med sina cellkamrater. När flykten misslyckas får hon veta sanningen om stället hon är på. Det tillhör en lika briljant som pressad AI-forskare som är på gränsen till ett stort genombrott. Tiden är dock knapp och han behöver Julias hjälp - vare sig hon vill eller inte. Den enda hon kan tala med är husets AI-system, Tau, och de båda utvecklar en bräcklig vänskap.

Det har kommit många bra filmer om artificiell intelligens de senaste åren, med Ex Machina (2014) som främsta titel. Dessvärre är det också så att om en subgenre blir tillräckligt populär så kommer den ge upphov till en mängd efterapare och imitatörer. Tau är en av dessa.

Det börjar bra. Maika Monroe är en av de där skådespelerskorna som inte riktigt har fått sitt stora break än, men som alltid är sevärd. Det är hon även i den här filmen. När dessutom Gary Oldman gör rösten till AI-systemet som filmen delar namn med kan jag inte klaga på skådespelarinsatserna. Det är i manuset som vi hittar de största bristerna.

En film om artificiell intelligens bör kretsa kring just detta. En dator är logisk och även om AI-forskningen strävar efter att få maskinerna till att kunna tolka saker och inte bara ge korrekta svar är dagens varianter fortfarande enkla att lura. Julia har all makt på sin sida, men av någon anledning är hon så dumt skriven att hon inte förstår hur hon ska använda sig av den. Det fick mig att sucka både en och tio gånger. Det faktum att forskaren, Alex, behöver Julia gör att hon enkelt kan besegra maskinen när de lämnas ensamma. Kom igen, vi hade mer knepiga AI-porträtt än så här på 60-talet! 

Trots ett dumt manus är Tau en funktionsduglig film som du säkert kan bränna en tråkig kväll på. Förvänta dig dock inget mer än dum underhållning från en film som tror den är smartare än den är.

Betyg: 2+ logikfällor av 5 möjliga

Regi: Rod Blackhurst & Brian McGinn

Manus: Brian McGinn & Matthew Hamacheck

Medverkande: Amanda Knox, Meredith Kercher, Raffaele Sollecito mfl.

Produktionsbolag: Netflix & Plus Pictures

År: 2016

Längd: 92 min

Land: USA/Danmark

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5952332/

I november 2007 greps den amerikanska utbytesstudenten Amanda Knox och hennes pojkvän Raffaele Sollecito för mordet på den förras rumskamrat, Meredith Kercher. Den samlade världspressen gjorde fallet till en sällan mer rapporterad kriminalhändelse och rättegångshandlingarna i italienska Perugia följdes av allt fler ju längre de pågick. Det här är historien om ett mediedrev och en mycket märklig polisutredning med Knox och Sollecito i huvudrollerna.

Rättegångarna mot Amanda Knox fick stor medieuppmärksamhet även här i Sverige. Det som Rod Blackhurst & Brian McGinn fokuserar på med sin dokumentär av fallet är att ge Knox ett forum för att förklara hur hon själv upplevde händelserna. Jag kommer ihåg att mediedrevet var nästan av löjeväckande proportioner när det gällde det här fallet, och som ofta annars var den brittiska pressen värst.

Dokumentären låter Nick Pisa, dåvarande journalist för The Daily Mail, berätta medievinkeln och jäklar vad sliskig han är! Han säger exempelvis att de inte hade tid att dubbelkolla fakta utan tryckte saker för att inte deras konkurrenter skulle hinna före. Det värsta är att han är uppenbart stolt över sin "journalistiska gärning" som bland annat inkluderade att publicera Knox läckta dagbok. 

Det är också här som dokumentären borde haft sitt riktiga fokus. Både kriminalfallet i sig som den bristfälliga utredningen är intressant, men det justitiemord som pressen begick borde ha stått i första rummet - inte minst eftersom man spenderade betydande resurser på att utmåla Knox som än det ena och än det andra när var hon uppenbarligen var var en ung kvinna som upptäckte sin sexualitet och försökte bli vuxen genom att studera utomlands. Det riktigt stinker av slutshaming och moralpolis över fallet. Jag tror att om dokumentären hade gjorts idag, post-metoo, hade denna vinkel också undersökts mycket tydligare.

Amanda Knox är trots denna invändning en intressant dokumentär framförallt när det kommer till de tveksamma metoder som den italienska polisen använde sig av i fallet. Det är också intressant att se hur man försöker bevisa något man redan bestämt sig för. Skrämmande nog intervjuas den ledande utredaren där han sitter och fabulerar om händelseförloppet han tror inträffade och håller det som sanning.

Något feldisponerad dokumentär, men ändå mycket sevärd, om inte annat som studieobjekt i hur en utredning inte bör genomföras.

Betyg: 3+ skräputredningar av 5 möjliga