Regi: Ramin Bahrani

Manus: Ramin Bahrani (baserat på Ray Bradburys roman)

Medverkande: Michael B. Jordan, Cindy Katz, Michael Shannon mfl.

Produktionsbolag:  HBO Films

År: 2018

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0360556/

Guy Montag är en högt uppsatt brandman i ett framtida Ohio. Istället för att släcka bränder är det brandmännens jobb att bränna all litteratur och agera som omedelbar domare för dem som ertappas med böcker. Montag älskar sitt jobb, men en dag börjar han ifrågasätta varför regeringen censurerar nyhetssändningar som han vet hände på annorlunda sätt. Och varför skulle litteraturen vara så farlig?

Jag är mycket svår att imponera på när det gäller filmatiseringar av mina favoritförfattare. Ray Bradbury tillhör denna skara. Bradbury hade ett sätt att skriva om det totalt absurda så att det verkade trovärdigt. Med Fahrenheit 451 ville han inte, som många tror, skriva en kritik mot censur så mycket som han ville slå ett slag för att tv-tittande fördummar och passiviserar. Att boken använts som en dystopisk skildring av ett samhälle i totalt censur var inget han eftersträvade och under en känd/ökänd föreläsning stormade han ut när åhörarna propsade på att det var just detta som boken handlade om. Ironin att då göra inte en film utan en uttalad tv-film av Bradburys klassiker är då nästan för utsökt för att vara sann.

Ramin Bahranis version av historien är lite som jag hade förväntat mig ett referat av en av mina gymnasieelever. All handling är förvisso med (och ibland utökad på ett klumpigt sätt), men alla nyanser och subtilitet har gått förlorat. De som räddar den här filmen upp från ett bottennapp är Michael B. Jordan i rollen som Montag och Michael Shannon som hans överordnade (och fadersgestalt) Kapten Beatty. Dessa två herrar har en väldigt fin kemi som tyvärr slösas bort i en simplifierad tolkning av en tidlös historia. Bahrani hade kunnat göra så mycket mer här.

Vi lever i en tid där läsandet i unga åldrar hela tiden minskar. Det drabbar inte bara allmänbildning och läskunnighet utan framförallt märker jag av det i mitt jobb som lärare när elever inte klarar av att följa med och/eller återberätta en enkel historia - oavsett medium. Det är en skrämmande utveckling som jag tror har mycket att göra med just det som Bradbury ville varna för. När Bradbury gav ut sin bok var tv:n det "snabba" mediumet som gav vika gällande substans till förmån för korta informationssjok. Idag finns det mängder med olika sätt att kommunicera och ta lärdom, men folk utnyttjar dem sällan till just detta. Det här är ett resonemang som totalt flyger över huvudet på Bahranis version av berättelsen. Det är riktigt synd - vi skulle behövt ett bra återberättande av Bradburys grundidé idag. Det här är inte denna version.

Betyg: 2- inte ens fesljummen samhällskritik av 5 möjliga

Regi: Anders Walter

Manus: Joe Kelly (baserat på Kellys och J.M Ken Nimuras graphic novel)

Medverkande: Madison Wolfe, Zoe Saldana, Imogen Poots mfl.

Produktionsbolag:  1492 Pictures/Ocean Blue Entertainment/XYZ Films mfl.

År: 2017

Längd: 106 min

Land: Belgien/Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4547194/

Tolvåriga Barbara har en hemlighet. Den lilla kuststaden hon bor i är under attack av jättar och bara hon kan stoppa dem. Det är lättare sagt än gjort då ingen tycks ta hennes bedyranden om att hon har viktigt arbete på allvar. Istället tvingas hon in i en skolmiljö där hon är mobbad och utstött. Ljusningen blir när den nyinflyttade Sophia vill börja umgås med henne... men i faggorna lurar alltid jättarna.

Premissen till I Kill Giants fick mig att tänka på den kriminellt underskattade A Monster Calls, som var en av mina favoritfilmer under 2016. Det är dessvärre också med premissernas likhet som denna association börjar och slutar. Där A Monster Calls hela tiden kändes genuin när det kom till de mer känslosamma scenerna känns I Kill Giants som en film som vill väldigt mycket och därmed också slår knut på sig själv.

Det är ganska lätt att plocka ut var den här filmen felar. Skådespelarna är bra, regin och fotot likaså, men manuset skulle behövt bearbetas rejält av någon annan än upphovsmannen till den graphic novel som filmen baseras på. Valet att ge Barbaras uppdrag mot jättarna egentlig mening först i filmen sista tredjedel funkar ärligt talat inte särskilt bra. Det gör att vi har två tredjedelar av en film där huvudkaraktären uppträder som en skitunge utan reell anledning. När filmens avslutande akt kom hade jag väldigt svårt att sympatisera med Barbara, trots att film brassar på allt den kan för att vi ska förstå och tycka synd om.

Här finns en bra film någonstans, men Joe Kellys manus begraver den. Till sist blir det mest en axelryckning och inte alls den känslomässiga pungspark jag skulle tro att målet var. Se A Monster Calls istället.

Betyg: 2 kolosser på lerfötter av 5 möjliga

Regi: Coralie Fargeat

Manus: Coralie Fargeat

Medverkande: Matilda Lutz, Kevin Janssens, Vincent Colombe mfl.

Produktionsbolag:  M.E.S Productions/Monkey Pack Films/Charades mfl.

År: 2017

Längd: 108 min

Land: Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6738136/

Jennifer åker med sin älskare Richard till en exklusiv jaktstuga mitt ute i ingenstans. Varken hon eller Richard har dock räknat med att den senares jaktpolare skulle komma i förtid. Efter att ha umgåtts en kväll tillsammans åker Richard för att lämna sina vänners pass hos den lokala jaktmyndigheten. Då passar en av hans vänner på att våldta Jennifer. För att röja undan henne bestämmer sig Richard helt sonika att kasta ut henne för ett stup. Men det som inte dödar...

Frankrike har sedan början av 2000-talet varit ett riktigt intressant skräckland med en egen särprägel på sina genrefilmer. Det är ofta osentimentala och extremt våldsamma skildringar som vill chocka tittaren och ta med dem på en resa där allt inte är vad det ser ut som att vara. Revenge är precis vad den verkar vara- Det här är exploitation 1a utan att bjuda på nämnvärt tuggmotstånd.

Filmen blandar högt och lågt där foto och musik är mer än klart godkända och skådespel och manus haltar betänkligt. Regin ligger någonstans mellan de två extremerna. Karaktärerna, dessvärre även vår hjältinna, är samtliga dumma som spån och manuset bjuder på logiska krumbukter utan dess like. Jag skiter i hur hård du än må vara - du överlever inte att bli spetsad på ett träd och sen ett dygn i en öken utan vatten. Ja, just det, filmen utspelar sig i den stora franska öken som ligger... var? Och så här fortsätter det.

Det finns så många bättre filmer i den här genren. Jag hade förväntat mig mer eftersom den franska skräckvågen har varit (och är i regel fortfarande) väldigt bra. Skippa.

Betyg: 1 svandyk från klippa av 5 möjliga

Regi: Álex de la Iglesia

Manus: Álex de la Iglesia & Jorge Guerricaechevarría

Medverkande: Blanca Suárez, Mario Casas, Jaime Ordóñez mfl.

Produktionsbolag:  El Bar Producciones/Atresmedia Cine/Movistar+ mfl.

År: 2017

Längd: 102 min

Land: Spanien/Argentina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5121816/

Elena är på väg till en dejt då hon gör ett snabbt stopp på en bar för att ladda sin mobiltelefon. När en av gästerna går ut från baren blir han plötsligt skjuten av en krypskytt. Ett försök att rädda honom slutar bara med ännu ett dödsfall. Gästerna på baren inser att de är fångar, men ingen tycks veta varför. Kvarteret i centrala Madrid där baren ligger verkar evakuerat, men tv:n visar att livet pågår som vanligt i andra delar av stan. Vad är det som händer?

Jag hade fått The Bar rekommenderad från ett flertal håll och eftersom det inte är ofta man ser en spansk skräckfilm som inte har med onda barn att göra tänkte jag ge den en chans. Vad jag inte visste när jag började titta var att det här var en skräckkomedi. Problemet är att man inte ska behöva förklara vilken genre (om någon) en film tillhör. Tittaren ska förstå detta naturligt. The Bar är helt enkelt inte rolig. De komiska elementen faller platt och pendlar någonstans mellan pilsnerfilm (I shit you not...) och dålig sleaze.

Skräckelementen blir av ovanstående anledning lidande. The Bar har en bra premiss, men när denna hela tiden punkteras av mindre lyckad humor har den svårt att bygga någon typ av riktig suspens. Idén om att vara isolerad i en offentlig byggnad i en metropol där det inte skett en apokalyps eller större attack av något slag hade förtjänat bättre. The Bar är en film som hade all potential i världen, men spolade ner den med ett manus som inte kan leverera. Här har vi en film för Hollywood att göra en remake på - fast då med en mer seriös ton.

Betyg: 2 barflugor av 5 möjliga

Regi: Kenneth Kainz (head director) & Natasha Arthy

Manus: Jannik Tai Mosholt, Christian Potalivo, Esben Toft Jacobsen (head writers/creators)

Medverkande: Alba August, Lucas Lynggaard Tønnesen, Mikkel Boe Følsgaard mfl.

Produktionsbolag: Miso Film

År: 2018

Längd: cirka 320 min (8 x cirka 40 min)

Land: Danmark/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6656238/

När ett dödligt virus som sprids via vatten drabbar södra Skandinavien avfolkas regionen i princip över en natt. Tonåriga Simone flyr tillsammans med sin familj till en mystisk bunker där hennes far ger henne ansvar för att se efter sin lillebror, Rasmus, innan han försvinner iväg till okänd plats. Sex år senare har maten i bunkern tagit slut och Simone och Rasmus tvingas ut i en värld helt olik den de känner till.

Trailern såg bra ut, premissen verkade på förhand ganska okej (om man kan svälja det faktum att regn knappast håller sig inom en karantänzon) och första avsnittet lovade gott. Jag ville verkligen gilla The Rain och ett tag såg det ut som att det kunde bli något riktigt bra av det här. Sen började de logiska luckorna...

Jag vet inte riktigt vad skaparna bakom The Rain ville åstadkomma. Som science fiction-serie är science-delen fullkomligt orimlig och som skräck- och överlevnadsserie har den amerikanska konkurrenter som gör allt bättre. Det främsta argumentet för mig att fortsätta titta på serien var miljö och karaktärer. Att se en post-apokalyptisk serie satt i vår egen del av världen är inte direkt något vi är vana vid. De stora, svepande kamerapanoreringerna över ett ödelagt Köpenhamn och en Öresundsbro som verkligen sett sina bästa dagar slår hårt mot någon som liksom jag bor i området.

Karaktärerna är som sagt också tämligen intressanta - inte minst den mystiska Beatrice. Serien går från klarhet till klarhet tills gruppen som Simone och Rasmus slår sig samman med korsar gränsen in i Sverige. Efter detta blir det mest en sömngångaraktig strapats mot en mur som ska ha byggts i höjd med Stockholm. Serien går trots detta, paradoxalt nog, på tok för fort fram. Här finns idéer som skulle mått bra av ytterligare några avsnitt för att utvecklas - inte minst de tillbakablickar på vem karaktärerna var innan katastrofen.

The Rain är ett modigt försök att förlägga en av vår tids mest populära genres i en miljö som står oss nära. Det blir dock aldrig mer än start och stopp och en massa missad potential. Synd.

Betyg: 2 oväder av 5 möjliga

Regi: Steven Spielberg

Manus: Zak Penn & Ernest Cline (baserat på Ernest Clines roman)

Medverkande: Tye Sheridan, Olivia Cooke, Ben Mendelsohn mfl.

Produktionsbolag:  Amblin Entertainment/De Line Pictures/Dune Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 140 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1677720/

2045: Columbus, Ohio. Efter att stora delar av världen mer eller mindre hamnat i fattigdom och misär söker sig människor till den digitala världen OASIS. Här kan de leva ut sina fantasier och ju bättre de gör ifrån sig i olika spel desto bättre kan deras avatar bli. Som många andra lever tonårige Wade Watts i princip sitt liv uppkopplad mot OASIS. När han löser den första av tre gåtor designade för att avgöra vem som ska ärva skaparen, James Hallidays, enorma förmögenhet blir han ett jagat villebråd och måste plötsligt inte bara slåss för sin egen utan även sina vänners och hela OASIS överlevnad.

När jag läste Ernest Clines bok Ready Player One kunde jag bara slå på mig själv. Varför utvecklade jag inte den idé jag hade för många, många år sedan som var snarlik Clines? Det lärde mig dock en läxa och jag började skriva igen. Alltid något. Anledningen till att jag kom på ungefär samma idé är tämligen enkel - jag och Cline hade troligtvis kommit väldigt bra överens då vi båda är massiva nördar.

Ordet "nörd" har devalverats de senaste 15 åren eller så. Skillnaden mellan en "nynörd" och en den äldre skolan är framförallt vad ditt val av populärkulturellt gift ger dig. Ett exempel: En Star Trek-nörd/trekkie/trekker kommer inte nöja sig med yttre attribut som en tröja eller en pin. Hen kommer heller inte nöja sig med att se filmerna en gång och ett och annat avsnitt. Istället kommer hen åtminstone kunna några fraser på klingon och kunna föra en lång diskussion om huruvida Captain Pike hade varit ett bättre val än Captain Kirk. Poängen är att en nörd fördjupar sina kunskaper till den milda grad att hen hade kunnat skriva en doktorsavhandling i ämnet. Cline förstod detta i sin bok. När han tillsammans med Zak Penn skrivit manus till den här filmen är känslan mycket mer ytlig och åt "nynördshållet".

Jag förstår valet. Den benhårda nördpubliken är inte tillräckligt köpstark för att sälja en blockbusterfilm. Man måste i viss mån "dumma ner" materialet. Även om Ready Player One fortfarande är en mycket underhållande äventyrsfilm får den inte den mångbottnade struktur som källmaterialet hade. Det är klart, här finns referenser som bara de mest inbitna populärkulturnördarna kommer fånga, men huvudhistorien har inte samma tryck i sig. Vad Spielberg dock valt att behålla är muserandet över nördkultur, vilket jag uppskattar väldigt mycket. Spielberg har varit en gamer sedan sent 70-tal så det är klart att han är väl insatt i den idévärld som Clines text grundar sig på.

Skådespelarmässigt är filmen inget att skriva hem om, men det har mest att göra med att större delen av historien utspelar sig i det datorrenderade OASIS. Vi ser till största del karaktärernas avatarer och skådespelarna får agera röstinläsare i merparten av scenerna. För att kunna bygga en värld som OASIS måste specialeffekterna vara på absoluta topp. Det är de tyvärr inte. Högt blandas med lågt. Vissa scener är fruktansvärt skickligt gjorda (Stephen King-nicken bland annat) samtidigt som andra känns som hafsverk. Jag vill dock ge ett stort plus för soundtracket med Alan Silvestris nyskrivna musik kombinerat med det mesta jag gillar från 80-talets metalscen.

Ready Player One är en underhållande popcornrulle som ibland har sina lysande stunder, men jag måste rekommendera boken framför den här filmadaptionen. Tyvärr blev den exakt så pass tillrättalagd som jag var rädd för.

Betyg: 3+ easter eggs av 5 möjliga

Regi: Josh Heald, Jon Hurwitz, Hayden Schlossberg (show runners)

Manus: Josh Heald, Jon Hurwitz, Hayden Schlossberg (head writers)

Medverkande: Ralph Macchio, William Zabka, Xolo Maridueña

Produktionsbolag: Hurwitz & Schlossberg Productions, Overbrook Entertainment, Sony Pictures Television

År: 2018

Längd: cirka 300 min (10 x cirka 30 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, amerikansk åldersrekommendation 13+

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7221388/

Cobra Kai tar vid 34 år efter att Daniel LaRusso besegrat Johnny Lawrence i finalen av All Valley Karate Championship. Åren har inte varit vänliga mot Johnny. Efter att ha fått sparken från sitt jobb som reparatör är frågan om han ens kan behålla sin sunklägenhet eller hamna på gatan. Räddningen kommer oväntat i form av den nyinflyttade Miguel. När Johnny försvarar Miguel från ett gäng våldsamma high school-elever väcks tanken på att återvända till karaten - den här gången som sensei. Samtidigt, i en helt annan del av stan, lever Daniel LaRusso ett totalt motsatt liv med fru, två barn och framgångsrikt yrkesliv som ägare av ett expanderande bilförsäljningsföretag. Allt går bra för Daniel, tills hans vägar återigen korsas av en viss Johnny Lawrence.

The Karate Kid (1984) är en av mina absoluta favoritfilmer genom alla tider. På ytan är det en enkel coming-of-age-historia, men den kampsportsfilosofi som förs fram präglade mig. Det var en av anledningarna till att jag började träna kampsport själv, vilket är något som haft odelad positiv effekt på mitt liv. Det är också en av anledningarna till att filmen är tidlös. Ja, The Karate Kid, är estetiskt väldigt förankrad i 1980-talet, men tematiken om mod, ställningstaganden och respekt är ständigt aktuell. Cobra Kai visar detta mer än 30 års senare, fast från ett annat perspektiv.

Under rätt många år nu har konsensus varit bland "de coola kidsen" att Johnny var hjälten i originalet och att Daniel var mobbaren. Cobra Kai tar fasta på detta när den beskriver händelseförloppen från Johnnys synvinkel. Oavsett vilken uppfostran han fick eller inte fick är dock kontentan att Johnny var och förblir ett första klassens rövhål. Han är ingen hjälte någonstans - och därför passar karaktären också perfekt i en version producerad under 2010-talet. Antihjältens popularitet är ständigt varierande, men jag skulle säga att vi sedan slutet på 90-talet och framåt sett en rejäl storhetsperiod för arketypen. Johnny Lawrence har fastnat i tiden och är en bläcka från att kunna vara huvudperson i en countryballad.

På andra sidan staketet har vi Daniel LaRusso. I filmen från 1984 är han naiv och godhjärtad. I Cobra Kai har detta utvecklats till en fernissa av dryghet. När Daniel konfronteras med det faktum att Cobra Kai är tillbaka regresserar han snabbt tillbaka till den rädda tonåring han var när han först träffade på Lawrence. Skillnaden är att han nu har makt att göra livet surt för sin gamle antagonist. Resultatet blir att vi har två vuxna män som helst av allt skulle vilja banka skiten ur varandra för gammalt groll, men som inte kan göra detta på grund av att det helt enkelt inte är något som vuxna människor gör - åtminstone inte utanför en reglerad miljö. Konflikten dem emellan utkämpas istället snarare by proxy av deras elever. Jag ska inte gå vidare in på hur detta ter sig, utan lämnar det med att säga att det inte blir som någon tänkt sig.

Ralph Macchio och William Zabka spelar sina gamla paradroller till fulländning. Det här hade så enkelt kunnat bli ett själlöst försök till att bara tjäna pengar på en älskad franchise, men att se Macchio och Zabka verkligen gå all in i sina roller är bara det ett första tecken på att Cobra Kai är gjord med största respekt för originalet och fansen. Förvisso spelar man lite väl mycket på nostalgisträngarna ibland, men överlag är det en mycket välspelad uppdatering av samma tematik som i 1984 års film.

Det är dock inte bara Macchio och Zabka som skiner. De har god draghjälp av en ovanligt bra castad grupp ungdomar. Xolo Maridueña får sitt riktiga genombrott i rollen som Miguel och även Mary Mouser är i bra i rollen som Daniels dotter Samantha. Jag måste också nämna Gianni Decenzo som Dimitri, den mest sarkastiskt begåvad tonåring den här sidan Joss Whedon, och Jacob Bertrand som hans polare Eli. Båda har fantastisk komisk timing, men framförallt Bertrand får också visa upp att han behärskar även mer dramatiska scener.

Estetiken runt Cobra Kai grundar sig mycket på mötet (läs: kollisionen) mellan 80- och 10-talen. Som ett barn av 80-talet fullkomligen älskar jag varenda scen som är satt till pumpande 80-tals-metal och referenserna hamras ut som introt till en Twisted Sisters-låt. Kontrastera detta med 2010-talets kultur av mobiler och sociala medier och möjligheten för komiskt guld är mycket stort.

Cobra Kai hade lätt kunnat bli en one shot och sen var det bra med den saken. Det mottagande serien fått och den cliffhanger som presenteras i den sista scenen bådar dock gott för en fortsättning. Med så här bra skådespel, roligt manus och utvecklande av karaktärerna med åtminstone en fot fortfarande fast förankrad i skillnaden mellan två filosofier av kampsport kan jag knappt bärga mig. Det här är inte bra, det är inte mycket bra, det är fullkomligt jävla lysande!

Betyg: 5 crane vs. snake-moves av 5 möjliga

Regi: Anthony & Joe Russo

Manus: Christopher Markus & Stephen McFeely

Medverkande: Robert Downey Jr., Chris Hemsworth, Chris Evans mfl.

Produktionsbolag:  Marvel Studios

År: 2018

Längd: 149 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4154756/

Med hjältegruppen fortfarande splittrad måste teamet samla sig för att möta det största hotet både planeten och resten av universum stått inför - Thanos. Trött på att verka i skuggorna börjar Thanos och hans allierade attackera allt och alla som kan tänkas ha en evighetssten... och på jorden finns det två.

Det har tagit ganska exakt tio år att gå från Iron Man (2008) till Infinity War. Under decenniet mellan de båda titlarna har Marvel blivit en maktfaktor att räkna med inom filmindustrin. Vid en snabb titt på listan över de mest inkomstbringande filmerna genom tiderna (ej justerat för inflation) hittar vi tre av Marvels filmer från de senaste tio åren. Infinity War har mycket goda chanser att bli Marvels fjärde placering på nämnda lista. Den är kulmen på allt som kommit tidigare och den första film i Marvels filmuniversum (MCU) som på riktigt känns som ett event i samma episka proportioner som vissa av serieförlagorna.

Det har varit både en för- och nackdel att ha gått in i MCU med en betydande förkunskap om vad som hänt i serieförlagorna. Fördelarna har alltid övervägt nackdelarna, men det som verkligen har stört mig är hur fjuttiga vissa händelserna har verkat i förhållande till sina förlagor. Å andra sidan förstår jag att Marvel inte kunde berätta historier som i originaltexterna löpte över dussintals olika titlar. Frågan är var de går från Infinity War? Nu har man nämligen, som första filmstudio, lyckats skapa en värld av superhjältar som känns lika stor och diversifierad som i serierna. Jag är fruktansvärt imponerad!

Filmerna som föregått Infinity War har inte bara fungerat som kassakor utan även eliminerat mycket av behovet för karaktärspresentationer till den här installationen i sagan. Det gör att Infinity War absolut inte fungerar som enskild film. Om du inte har sett de tidigare ensemblefilmerna kommer du inte förstå ett barr. Äntligen! är allt jag har att säga om det. Infinity War är en superhjältefilm som kräver förkunskap och det är det som alltid varit en av seriernas styrkor (och svagheter rent ekonomiskt) - de kräver av läsaren att man hänger med och har engagerat sig tidigare. Superhjältefilmerna som föregått Infinity War har nästan samtliga spenderat en betydande del på presentation. Inte så här. Infinity War förutsätter att du känner till alla vändningar i historien än så länge och trycker plattan i mattan från första sekund.

Det är en illa dold hemlighet att det här är del 1 av 2. Marvel valde att plocka bort "part 1" ur titeln relativt sent, vilket gör att många av händelserna i den här filmen inte känns definitiva. Mycket av förhandssnacket har handlat om vilka hjältar som kommer dö och vilka som kommer klara sig. Som filmen utvecklar sig är det troligt att många av dödsfallen är icke-permanenta. Om Marvel bara hade struntat i att annonsera filmen som "del 1" till att börja med skulle den sista akten blivit som ett slag i magen - på ett bra sätt. Nu blev frågan om dödsfallen lite av ett antiklimax. Det är klart, vissa hjältars (och skurkars!) död kommer bli svårare att bortförklara än andras och vi kan med ganska god säkerthet vinka hej då till åtminstone en handfull karaktärer redan nu.

Min stora oro inför den här filmen var att Thanos, den lila snubben med erövrarkomplex, skulle visa sig vara en skurk i avsaknad av personlighet. Vi har i princip bara sett honom kanske tio minuter sammanlagt under tio års filmer och detta lilla smakrpov har varit sisådär. Min oro kom dock på skam när Thanos, hör och häpna, är bland de bästa skurkarna i MCU. Manusförfattarna lyckas förmänskliga honom till den milda grad att, som jag sa till mitt sällskap efter filmen, han i viss mån har rätt i sina ambitioner. I ett känslolöst universum skulle Thanos hyllats som Den Store Ledaren eller något. Denna moraliska komplexitet var inget jag förväntade mig från filmversionen och jag blev mycket positivt överraskad.

Infinity War är uppbyggd kring en rad olika parallellhandlingar vilka har lite olika ingångar i hur de går tillväga. Rent underhållningsmässigt är min favorit den parallellhandling som har Guardians Of The Galaxy som sammanbindande element. Marvel har verkligen hittat något i den konstellationen som funkar på så många olika nivåer. För varje gång jag ser honom i rollen blir dessutom Dave Bautistas porträtt av Drax bara roligare. Om Dave någonsin återvänder till wrestlingen hoppas jag att Marvel kan leasa ut karaktären. Nåja, man kan ju drömma.

Infinity War borde inte fungera. Den borde kollapsa under sin egen tyngd. Den är ett spektakel, men den är det på ett sätt som du aldrig sett tidigare. Marvel har gjort det igen helt enkelt. När filmens eftertexter rullade snyftade tonåringarna (läs: de som inte snappat upp att det här bara var del 1) i salongen. Om man kan få folk att gråta med sitt svulstiga superhjälteepos har man lyckats så mycket bättre än jag någonsin skulle kunna ha gissat. Personligen knöt jag näven och utbrast ett "hell yeah!" mer än en gång under actionscenerna. Jag är, liksom delar av karaktärerna, knockad. Se den här filmen på bio. Det är en order.

Betyg: 5 episka epos av 5 möjliga