Regi: Julius Onah

Manus: Oren Uziel

Medverkande: Gugu Mbatha-Raw, David Oyelowo, Daniel Brühl mfl.

Produktionsbolag: Bad Robot/Paramount Pictures

År: 2018

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2548396/

 

2028: Jorden står inför en allvarlig energikris och världens militärmakter vapenskramlar. Det sista hoppet innan krig om de kvarvarande resurserna bryter ut är det internationella rymduppdraget ombord på Cloverfield-stationen. Uppdraget, att använda sig av en partikelaccelerator för att i teorin skapa oändlig energi, går dock på tok när besättningen tvingas inse att de inte vet var de befinner sig eller varför jorden inte finns utanför fönstret längre...

 

Cloverfield-franchisen är en av få J.J Abrams-skapelser som jag verkligen gillat trots att filmerna inte lyckats leverera fullt ut efter att ha byggt upp en spännande historia. The Cloverfield Paradox är tyvärr den klart sämsta av de hitintills tre filmerna. Det är egentligen inte så konstigt eftersom det från början var en helt annan film som man filmade lite nytt material till och satte i Cloverfield-universumet. Det märks. The Cloverfield Paradox är större delen av sin speltid ett staplande av klichéer som inte lyckas beröra eller engagera nämnvärt. 

 

Det vore enkelt att såga den här filmen längs med fotknölarna, men sen har den scener och idéer som är riktigt smarta och intressanta. Just tematiken med paradoxer är filmens starkaste kort och Oren Uziel borde fokuserat på detta fullt ut. Det är också intressant att se ytterligare en genrefilm i franchisen. Den första filmen var en klassisk monsterfilm i found footage-stil, den andra en thriller och den här gången försöker man sig på science fiction fullt ut. Problemet är bara att vetenskapsdelen av filmen är så illa skriven att jag fick ta mig för pannan ett antal gånger. Jag kräver inte att min sci-fi-eskapism ska vara fullständigt trovärdig gällande vetenskapen, men jag kräver att den ska vara logisk inom sin egen kontext. Det är Uziels manus tyvärr inte.

 

Filmen bjuder åtminstone på en roll för en av de skådespelare som kan vara bland de minst rättvist anlitade i branschen idag, tyske Daniel Brühl. Det är en dock en liten tröst i en spretig film som verkligen skulle behövt en script doctor eller två.

 

Betyg: 2 filmer med dåligt påklistrad bihandling av 5 möjliga

 

 

Oscarsgalan 2018: Nomineringarna

 

 

You know the drill. Fram tills Oscarsgalan recenserar Skitfinkultur alla filmer som ges ut av bolagen eller hittas på lagliga strömmar. I år är väldigt mycket redan recenserat. Listan uppdateras varje tisdag. Hepp.

 

 

Best Motion Picture

Call Me By Your Name

Dunkirk

Lady Bird

The Post

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Darkest Hour

Get Out

Phantom Thread

The Shape Of Water

 

 

Best Performance By An Actor In A Leading Role

Daniel Day-Lewis (Phantom Thread)

Denzel Washington (Roman J. Israel, Esq.)

Timothée Chalamet (Call Me By Your Name)
Daniel Kaluuya (Get Out)

Gary Oldman (Darkest Hour)

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role

Frances McDormand (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)

Saoirse Ronan (Lady Bird)

Meryl Streep (The Post)
Margot Robbie (I, Tonya)
Sally Hawkins (The Shape Of Water)

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

Christopher Plummer (All The Money In The World)

Sam Rockwell (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)
Woody Harrelson (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)

Richard Jenkins (The Shape Of Water)

Willem Dafoe (The Florida Project)

Best Performance By An Actress In A Supporting Role

Allison Janney (I, Tonya)

Laurie Metcalf (Lady Bird)
Lesley Manville (Phantom Thread)
Octavia Spencer (The Shape Of Water)

Mary J. Blige (Mudbound)

 

Best Achievment In Directing

Dunkirk (Christopher Nolan)

Lady Bird (Greta Gerwig)
The Shape Of Water (Guillermo del Toro)
Phantom Thread (Paul Thomas Anderson)

Get Out (Jordan Peele)

Best Original Screenplay

Get Out

Lady Bird

The Big Sick

The Shape Of Water

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

 

Best Adapted Screenplay

Call Me By Your Name

Logan
Molly's Game
The Disaster Artist

Mudbound

 

 

Best Animated Feature

Coco

The Boss Baby

Loving Vincent

Ferdinand

The Breadwinner

Best Foreign Language Film

The Square (Sweden)

A Fantastic Woman (Spain)
Loveless (Russia)
The Insult (Libanon)

On Body & Soul (Hungary)

Best Cinematography

Blade Runner 2049

Darkest Hour
Dunkirk
The Shape Of Water

Mudbound

Best Editing

 

Baby Driver

Dunkirk
I, Tonya
The Shape Of Water

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Best Production Design

Blade Runner 2049

Darkest Hour
Dunkirk
Beauty & The Beast

The Shape Of Water

Best Costume Design

Darkest Hour
Phantom Thread

Beauty & The Beast

The Shape Of Water

Victoria & Abdul

Best Makeup & Hairstyling

Darkest Hour

Victoria & Abdul
Wonder

 

Best Original Score

Dunkirk

Phantom Thread

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

The Shape Of Water

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Best Original Song

"The Mystery Of Love" (Call Me By Your Name)

"Remember Me" (Coco)
"Stand Up For Something" (Marshall)
"Mighty River" (Mudbound)

"This Is Me" (The Greatest Showman)

 

Best Sound Mixing

Baby Driver

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

Dunkirk

The Shape Of Water

Blade Runner 2049

 

Best Sound Editing

Baby Driver

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

Dunkirk

The Shape Of Water

Blade Runner 2049

Best Visual Effects

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

War For The Planet Of The Apes

Blade Runner 2049

Guardians Of The Galaxy Vol.2

Kong: Skull Island

 

Best Documentary, Short

Edith+Eddie

Heroin(e)

Traffic Stop
Heaven Is A Traffic Jam On The 405
Knife Skills

 

 

Abacus: Small Enough To Jail
Faces, Places
Strong Island

The Last Men In Aleppo

Icarus

 

Dear Basketball

LOU
Revolting Rhymes Part One

Garden Party

Negative Space

 

Best Short Film, Live Action

 

DeKalb Elementary

The Eleven O'Clock
Watu Wote: All Of Us

My Nephew Emmett

The Silent Child

 

Regi:  Steve James

Manus: N/A

Medverkande: Thomas Sung, Jill Sung, Vera Sung mfl.

Produktionsbolag: Blue Ice Films/Kartemquin Films/Mitten Media mfl.

År: 2016

Längd: 88 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5952382/

 

 

Två år efter den stora ekonomiska kraschen hade fortfarande ingen bank ställts till svars för vad som inträffat med de spekulativa bostadsaffärerna som blev startskottet för krisen. Istället för att gå efter någon av jättarna valde federala myndigheter att gå efter Abacus - en familjeägd bank i Chinatown, New York. Det här är berättelsen om banken som var liten nog att åtalas.

 

Steve James har verkligen fått slita för sin första Oscarsnominering som dokumentärfilmare. Efter en karriär kantad av fantastiska filmer som Hoop Dreams (1994) blev det slutligen dags. Lite känns det som han får nomineringen för lång och trogen tjänst dock. Abacus är inte en dålig dokumentär på något vis, men den innehåller inte samma fingertoppskänlsa när det gäller berättarstil som många av hans tidigare dokumentärer gör.

 

Historien som sådan, med sitt klassiska David vs. Goliat-upplägg, är intressant ur flera olika perspektiv. På ytan handlar den förstås om ett försök att ge finanskrisen en syndabock, men det är inte dessa delar som är Abacus starkaste sida. Om man gräver lite djupare hittar man en intressant problematik med hur olika kulturer uppfattar kontakt med myndighet och stat på olika sätt. Thomas Sung, vd för banken, förklarar att när han startade Abacus så var det på innevånarna i Chinatowns villkor. Lån kunde ibland ges utan vidare säkerhet eftersom man kände varandra i kvarteret och på så vis hade man också koll på vem man kunde lita på. Detta synsätt följde sedan med när banken växte och blev både en styrka och svaghet. Det är också här som filmens fokus borde ha varit.

 

James berättar förvisso initierat om finanskrisen sedd ur familjen Sungs ögon, men det blir inte någon större suspens eller tyngd i det hela. James misslyckas helt enkelt med att förmedla situationens långtgående implikationer när det kommer till den större bilden i sin iver att berätta en historia om ett familjeföretag. Synd.

 

Betyg: 3- kulramar av 5 möjliga

 

Regi:  Lee Unkrich & Adrian Molina

Manus: Adrian Molina & Matthew Aldrich

Medverkande: Anthony Gonzalez, Gael García Bernal, Benjamin Bratt mfl.

Produktionsbolag: Pixar Animation Studios

År: 2017

Längd: 105 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2380307/

 

Miguel vill helst av allt bli musiker, men en händelse för flera generationer sedan har gjort att hans familj har förbjudit all musik. När hans familj upptäcker att han trots förbudet lärt sig spela gitarr och tänker uppträda på De dödas dag rymmer Miguel. I kryptan till hans stora musikaliske hjälte, Ernesto de la Cruz, hittar han legendens gitarr som han tänker använda i sitt uppträdande. Vad han aldrig kunnat räkna med är att gitarren istället för honom till dödsriket.

 

För några veckor sedan pratade jag och en vän om hur Pixar verkar abonnera på Oscarn för bästa animerade film. Då och då bryter någon annan studio igenom, men har Pixar en större release ett år kan man lika gärna räkna den som vinnare. Det Pixar gör som ingen annan studio är att berätta historier. Det finns kanske filmer som är snyggare, mer artistiska och försöker hitta nya grepp var de kan, men Pixars genomgående tematik med mänskliga relationer som viktigare än dratta-på-ändan-humor eller tungrodda budskap skiner starkast varje gång. Och de får mig att gråta. Varenda gång en Pixar-film drar på känslorna svämmar mina ögon över. De är själva antitesten av The Boss Baby (2017).

 

Coco är ytterligare en av dessa filmer. Som gitarrist själv sedan drygt 20 år tillbaka är det en fröjd att se en film som tar gitarrmusiken på allvar i en tid då det mesta har några baslådor pålagda. Jag har en viss förkärlek för just den här typen av musik också, så rent musikaliskt passar Coco mig som handen i handsken. Det är dessutom en otroligt vacker vision av Mexico man målat upp i allmänhet och dödsriket i synnerhet. Här finns en känsla för detaljer som är få filmer förunnat och färgerna formligen hoppar fram och attackerar dig. Det är bara att applådera.

 

Men, som sagt, en Pixar-film har alltid det speciella mänskliga anslaget som gör den speciell och så även här. Lite kaxigt trodde jag att jag äntligen klarat av en Pixar-rulle utan att bli tårögd... sen kom den nästsista scenen och då var det kört. Det som är Pixars storhet är dock att det aldrig känns manipulativt. Vi får lära känna karaktärerna genom bra manus och berättande istället för att saker kastas på skärmen som vi kanske eller kanske inte tar till oss.

 

Coco är en lysande familjefilm om uppoffring, vänskap, familjeband och att göra det du älskar. Den öppnar för flertalet frågor att diskutera med barn om dessa och andra (inte minst döden) teman som kanske kan vara lite svåra att ta upp. Rekommenderas till alla.

 

Betyg: 5 mariachis av 5 möjliga

 

Regi: Tom McGrath

Manus: Michael McCullers & Marla Frazee (baserat på Frazees bok)

Medverkande: Alec Baldwin, Steve Buscemi, Miles Bakshi mfl.

Produktionsbolag: DreamWorks Animation

År: 2017

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3874544/

 

Tim blir misstänksam när hans lillebror kommer med taxi till dörren på eget bevåg och verkar i princip kunna allt redan från dag 1. Avundsjuk på den nytillkomnes sätt att ta hans föräldrars uppmärksamhet från honom planerar Tim att undersöka saken. De visar sig att den yngre brodern kan tala och att han är på ett uppdrag - ett uppdrag som, om det misslyckas, kan hota att det föds fler barn överhuvudtaget.

 

Jag försökte börja skriva den här recension utan svordomar, men det går fan inte! Efter 97 minuter av vad som kan vara den samtidigt mest sliskiga som själlösa animerade film jag sett på år och dar känner jag mig nästan smutsig. Bara titta på postern av den där CG-genererade vandrande aborten där uppe! Se hur han dömer dig! Han vill åt din själ!

 

The Boss Baby lyckas inte med något överhudtaget. Karaktärerna är ointressanta förutom bossungen själv som är vedervärdig. Vidare är manuset så förbannat dumt och generiskt att jag vill plocka upp McCullers & Frazee i respektive krage och skaka medan jag frågar vad det är för fel på dem? Vem är den här filmen för egentligen? Den innehåller scener som inte passar för de yngsta, referenserna till vad de vuxna känner igen (är vi inte förbi det där referensebökandet snart?) är oinspirerade och jag skulle tro att de flesta skämt, i alla fall de dialogbaserade, flyger högt över huvudet på 7-9-åringar, vilka jag antar är marknadsgruppen man försökt få till biosalongerna. Det värsta är att det lyckades! The Boss Baby var den tredje mest inkomstbringande animerade filmen förra året.

 

Snälla familjer, det finns tonvis med bra barnfilmer, några av dem kommer jag recensera de närmsta veckorna. The Boss Baby är smörja och inte ens dålig nog att bli rolig. Skydda dig själv och dina barn från den här avkommans från svavelgruvorna under Hollywood. The horror, the horror...

 

Betyg: 0 fuck you, Alec Baldwin! av 5 möjliga

 

  

Regi:  Steven Spielberg

Manus: Liz Hannah & Josh Singer

Medverkande: Meryl Streep, Tom Hanks, Sarah Paulson mfl.

Produktionsbolag: Amblin Entertainment/DreamWorks/Participant Media mfl.

År: 2017

Längd: 116 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6294822/

 

Den amerikanske militäranalytikern Daniel Ellsberg inser att landets fyra senaste presidenter har ljugit för befolkningen angående hur stor inblandning man haft i Sydostasien i allmänhet och Vietnam i synnerhet. Ellsberg ser till att en stor mängd säkerhetsstämplade filer når The New York Times och den vid tiden relativt välmående men tämligen lokala tidningen Washington Post. När Times publicerar en artikel baserad på de hemliga dokumenten dras ett drev igång som The Post, under ledning av den ganska oprövade men slipade Kay Graham undrar hur de ska hantera.

 

När en film regisserad av Spielberg och med Tom Hanks och Meryl Streep i huvudrollerna får så pass lite press som The Post ironiskt nog har fått börjar man undra. Skeendet som filmen skildrar är minst sagt dramatiskt och samtidigt högaktuellt med den rådande pösmunken i Vita Husets förhållande till pressen. Subgenren "tidningsdrama och/eller thriller" brukar alltid tilltala mig också . Senast var det Spotlight (2016) som lyckades gör en murvelhistoria med känsla. Och det är däri som The Post inte riktigt lyckas. Den mänskliga biten av historien försvinner lite i alla vändningar i historien.

 

Hanks och Streep är givetvis bra, men ingen av dem förtjänar en Oscarsnominering för sina prestationer. Det känns mer som de prenumererar på dem om de gör en film som ligger över genomsnittet. Det finns scener där de blänker till, såsom Streeps slitning mellan sina gamla familjevänner och att berätta sanningen, men på det hela taget puttrar The Post på utan större tuggmotstånd. Källmaterialet är som sagt mycket intressant, men det känns som det hade behövts mer personlig förankring för att det skulle bli något annat än en mycket kompetent genomförd film som jag kommer ha glömt om några månader. Synd.

 

Betyg: 3- intensiva dialogscener till bombastisk musik av 5 möjliga

 

 

Oscarsgalan 2018: Nomineringarna

 

 

You know the drill. Fram tills Oscarsgalan recenserar Skitfinkultur alla filmer som ges ut av bolagen eller hittas på lagliga strömmar. I år är väldigt mycket redan recenserat. Listan uppdateras varje tisdag. Hepp.

 

 

Best Motion Picture

Call Me By Your Name

Dunkirk

Lady Bird

The Post

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Darkest Hour

Get Out

Phantom Thread

The Shape Of Water

 

 

Best Performance By An Actor In A Leading Role

Daniel Day-Lewis (Phantom Thread)

Denzel Washington (Roman J. Israel, Esq.)

Timothée Chalamet (Call Me By Your Name)
Daniel Kaluuya (Get Out)

Gary Oldman (Darkest Hour)

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role

Frances McDormand (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)

Saoirse Ronan (Lady Bird)

Meryl Streep (The Post)
Margot Robbie (I, Tonya)
Sally Hawkins (The Shape Of Water)

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

Christopher Plummer (All The Money In The World)

Sam Rockwell (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)
Woody Harrelson (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)

Richard Jenkins (The Shape Of Water)

Willem Dafoe (The Florida Project)

Best Performance By An Actress In A Supporting Role

Allison Janney (I, Tonya)

Laurie Metcalf (Lady Bird)
Lesley Manville (Phantom Thread)
Octavia Spencer (The Shape Of Water)

Mary J. Blige (Mudbound)

 

Best Achievment In Directing

Dunkirk (Christopher Nolan)

Lady Bird (Greta Gerwig)
The Shape Of Water (Guillermo del Toro)
Phantom Thread (Paul Thomas Anderson)

Get Out (Jordan Peele)

Best Original Screenplay

Get Out

Lady Bird

The Big Sick

The Shape Of Water

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

 

Best Adapted Screenplay

Call Me By Your Name

Logan
Molly's Game
The Disaster Artist

Mudbound

 

 

Best Animated Feature

Coco

The Boss Baby

Loving Vincent

Ferdinand

The Breadwinner

Best Foreign Language Film

The Square (Sweden)

A Fantastic Woman (Spain)
Loveless (Russia)
The Insult (Libanon)

On Body & Soul (Hungary)

Best Cinematography

Blade Runner 2049

Darkest Hour
Dunkirk
The Shape Of Water

Mudbound

Best Editing

 

Baby Driver

Dunkirk
I, Tonya
The Shape Of Water

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Best Production Design

Blade Runner 2049

Darkest Hour
Dunkirk
Beauty & The Beast

The Shape Of Water

Best Costume Design

Darkest Hour
Phantom Thread

Beauty & The Beast

The Shape Of Water

Victoria & Abdul

Best Makeup & Hairstyling

Darkest Hour

Victoria & Abdul
Wonder

 

Best Original Score

Dunkirk

Phantom Thread

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

The Shape Of Water

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Best Original Song

"The Mystery Of Love" (Call Me By Your Name)

"Remember Me" (Coco)
"Stand Up For Something" (Marshall)
"Mighty River" (Mudbound)

"This Is Me" (The Greatest Showman)

 

Best Sound Mixing

Baby Driver

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

Dunkirk

The Shape Of Water

Blade Runner 2049

 

Best Sound Editing

Baby Driver

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

Dunkirk

The Shape Of Water

Blade Runner 2049

Best Visual Effects

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

War For The Planet Of The Apes

Blade Runner 2049

Guardians Of The Galaxy Vol.2

Kong: Skull Island

 

Best Documentary, Short

Edith+Eddie

Heroin(e)

Traffic Stop
Heaven Is A Traffic Jam On The 405
Knife Skills

 

 

Abacus: Small Enough To Jail
Faces, Places
Strong Island

The Last Men In Aleppo

Icarus

 

Dear Basketball

LOU
Revolting Rhymes Part One

Garden Party

Negative Space

 

Best Short Film, Live Action

 

DeKalb Elementary

The Eleven O'Clock
Watu Wote: All Of Us

My Nephew Emmett

The Silent Child

 

 

Regi:  Craig Gillespie

Manus: Steven Rogers

Medverkande: Margot Robbie, Sebastian Stan, Allison Janney mfl.

Produktionsbolag: Clubhouse Picures/LuckyChap Entertainment

År: 2017

Längd: 120 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5580036/

 

Några månader innan OS i Lillehammer 1994 kablades bilder på en gråtande Nancy Kerrigan ut över hela världen. Någon hade efter en träning försökt bryta konståkerskans ben med en batong. Misstankarna riktades snart mot hennes rival Tonya Harding och mediecirkusen var igång. I, Tonya tar avstamp i Hardings barndom och visar allt som ledde fram till attacken som gjorde henne ökänd även utanför konståkningsvärlden. Fast vad var det egentligen som hände? Vems fel var det och vem låg bakom planerna?

 

Jag hade höga förhoppningar på Margot Robbies drömprojekt och de infriades med råge! Historien om Harding och Kerrigan är i sig väldigt fascinerande, men I, Tonya nöjer sig inte med denna utan visar upp ett levnadsöde som är lika delar tragiskt som komiskt. Robbie är lysande i huvudrollen som Harding, men det är Allison Janney som stjäl varenda scen hon är med i som Tonyas überbitch till mor, LaVona. Janney är den första skådespelerska jag känt under årets Oscarsrace som verkligen slår en home run och det är skandal om hon inte plockar statyn i mars. Även Paul Walter Hauser måste nämnas som Tonyas "livvakt" Shawn Eckhardt - en man svår hybris. Kolla in intervjuerna med Shawn på YouTube. Det är stor underhållning.

 

Goda skådespelarinsatser är som vi vet dock inte nog för att lyfta en film helt och hållet. Steven Rogers manus sköter den biten. I, Tonya har en slags aura av skröna omkring sig. Å ena sidan återskapar manuset många saker vi vet hände (eftersom de finns på film), men Rogers fyller ut berättelsen när det framförallt gäller karaktärernas relationer till varandra. Här inträffar också något riktigt intressant. Personerna "intervjuas" i en slags mockumentary-stil samtidigt som de berättar olika versioner av vissa nyckelhändelser. Oftast är inte skillnaderna så påtagliga, men ju mer man tänker på dem är det klart att någon av karaktärerna ljuger skallen av sig. Det hade lätt blivit tröttsamt om det hade varit en och samma karaktär som gjort det, men Rogers låter sanning och lögn glida in i varannat oberoende av vem som "intervjuas". Det finns alltså inte en opålitlig berättare i I, Tonya utan minst tre.

 

I, Tonya är en av 2017 års bästa filmer. Den berättar en tragikomisk historia om hur man trots att man följer sina drömmar kanske aldrig lyckas fullt ut. Den har intressanta och välskrivna relationer mellan karaktärerna och Tonya porträtteras inte som ett offer trots allt hon får utstå under sina tidiga år. Hon är inte en hjältinna heller. Hon är Tonya, med ett jävlar anamma som är smittsamt.

 

Betyg: 5 trippelaxlar av 5 möjliga