Regi: Zak Hilditch

Manus: Zak Hilditch (baserat på Stephen Kings kortroman)

Medverkande: Thomas Jane, Molly Parker, Dylan Schmid mfl.

Produktionsbolag: Campfire

År: 2017

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt6214928/

Wilfred James har stora planer för det arv hans hustru Arlette fått efter sin far. Med ytterligare 100 hektar till gården i Hemingford Home tror han att han kan bygga något att lämna till deras son Henry. Arlette har dock tröttnat på lantlivet och vill att de ska sälja allt och flytta till stan. Efter att ha försökt med allt för att Arlette ska komma på bättre tankar lyckas Wilfred få med sig Henry i att döda henne. Det är dock bara början på Wilfreds bekymmer...

Kortromansamlingen Full Dark, No Stars (2010) består av fyra berättelser om hämnd varav tre blivit filmatiserade, 1922 medräknad. Samlingen innehåller några av Stephen Kings finast utmejslade karaktärsporträtt och är en liten gömd skatt för den som gillar hans böcker. Filmatiseringen av 1922 följer källtexten ganska väl, men den saknar i viss mån det som höjde kortromanen ytterligare ett snäpp - driv.

Hemingford Home är en plats som King återvänder till lite då och då och för fans av hans arbete finns här många fina kopplingar till framförallt The Stand (1978). Det är en plats där saker och ting växer ur proportion väldigt lätt och där har filmatiseringen inte riktigt lyckats. I Heminford Home ska exempelvis den omgivande naturen vara ett ständigt hot i allmänhet och de ständigt närvarande majsfälten i synnerhet. Filmatiseringen av 1922 berättar en mycket rakare historia, utan de många små instick som jag älskade med originalet.

Skådespelet är av varierande kvalitet, med en mycket bra Thomas Jane i huvudrollen och tyvärr en ständigt underspelade Dylan Schmid i rollen som Henry. Resten befinner sig någonstans i mitten, även om det kan vara värt att hålla ögonen öppna för Kaitlyn Bernard som Henrys kärleksintresse Shannon. Hon har ett uttryck och en look som gör att jag inte skulle bli förvånad om hon blir upplockad till fler och större produktioner.

Problemet med 1922 är att den inte lyfter. Den rullar makligt på i sina drygt 100 minuter och gör vad den ska på ett bra, men aldrig lysande, sätt. Kort sagt, jag kommer fortfarande ihåg boken fem år efter jag läste den, vilket jag tyvärr inte kommer göra med filmatiseringen. Trots det blir betyget relativt högt. Det finns inget riktigt dåligt (förutom Schmid) här... det är bara det att det inte finns något direkt fantastiskt heller. Gillar du genren, varför inte?

Betyg: 3 råttor i majsen av 5 möjliga

Regi: Heidi Ewing & Rachel Grady

Manus: N/A

Medverkande: "Etty", Chani Getter, Ari Hershkowitz mfl.

Produktionsbolag: Loki Films

År: 2017

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt7214842/

Dokumentärfilmarna Heidi Ewing och Rachel Grady följer tre avhoppare från en chassidisk-judisk församling i New York. Den ultraortodoxa församlingen ser dock inte med blida ögon på avhoppen och försöker sätta käppar i hjulen för dem.

Heidi Ewing och Rachel Grady är ett väletablerat dokumentärfilmarpar vid det här laget och det är inte första gången som de skildrar olika varianter av stora världsreligioner. Deras film Jesus Camp (2006) blev mycket uppmärksammad när den kom för sin skildring av barnprofeter inom amerikansk kristendom. När de nu återvänder till religionsområdet med One Of Us är det tyvärr ett steg tillbaka.

Missförstå mig inte, det är klart att de här personerna har historier att berätta och det råder inget tvivel om att de blivit/blir illa behandlade, men den andra sidan får tyvärr knappt komma till tals. Efter 95 minuter vet jag inte mycket mer om de chassidiska judarna som jag inte visste innan. Ewing och Grady berättar förvisso historien om hur församlingen kom till New York efter Förintelsen och som redan tveksamma mot reformer slöt sig inom sig själva. Mycket mer blir det inte. Vi får exempelvis aldrig reda på varför det är en sådan enorm sak att lämna församlingen. Det är ju klart att om man tillhör en liten religiös avknoppning vill man inte förlora medlemmar, men det är knappast så att församlingen håller på att dö ut. I en dokumentär letar jag efter förklaringar och förtydliganden från båda håll. One Of Us har inte detta.

Människoödena som dokumentären presenterar är dock väldigt intressanta. Huvudfokus ligger på "Etty" och hennes kamp för vårdnad om barnen efter att hon lämnat sin våldsamme make. Det hade räckt med den här historien. Den klarar av att bära hela filmen och de andra avhopparnas berättelser kommer lite i skymundan. Synd.

One Of Us har förvisso sina ovan nämnda människoöden, men som dokumentärskildring är det tyvärr en väldigt partisk film. Jag förväntade mig bättre av Ewing & Grady.

Betyg: 2+ märkliga hattar av 5 möjliga

Regi: Taika Waititi

Manus: Eric Pearson/Craig Kyle/Christopher Yost

Medverkande: Chris Hemsworth, Tom Hiddleston, Cate Blanchett mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios & Walt Disney Pictures

År: 2017

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3501632/

Efter att ha besegrat elddemonen Surtur tror sig Thor ha stoppat den kommande undergången, Ragnarök, för Asgård. När han återvänder hem finner han Asgård under Lokes kontroll. När Thor tvingar med sin halvbror till Midgård för att befria Oden från det hemskaste av öden, ett ålderdomshem, blir de snart varse om att Allfaderns tid är nästan ute och med hans död kommer dödsgudinnan Hela slippa lös sina bojor. Efter en strid mot Hela blir dock både Thor och Loke strandade på en planet där nykomlingar används som gladiatorer... och en gladiator är stor, grön och jävligt arg.

Det mesta man behöver veta om den tredje filmen om åsk- och dunderguden kan man utläsa från postern ovan. Det här är Thor som det borde varit från början - totalt balls to the wall från första sekund med en estetik hämtad från 80-talets metalomslag. Chris Hemsworth har verkligen vuxit in i sin roll och bjuder på en mycket mer komisk Thor än i tidigare framträdanden. Det hade kunnat bli platt fall, men Hemsworth har en förvånansvärt bra komisk timing som funkar väldigt bra. Samspelet med Mark Ruffalos Hulk funkar också bra, men det är framförfallt i scenerna med Tom Hiddleston som det verkligen märks att de här skådisarna har varit med förr i de här rollerna.

Lika kul är det tyvärr inte när det gäller Cate Blanchetts roll som Hela. Som en av de mest klassiska antagonisterna för Thor borde hon getts mycket mer utrymme annat än den här väldigt generiskt skrivna tolkningen. Blanchett försöker förvisso, men hon ges ganska lite material att verkligen jobba med. Det gäller också för Jeff Goldblum som Grandmaster. Vissa scener funkar jättebra, men överlag framstår karaktären mest som irriterande.

Manuset är av varierande kvalitet med ganska stor skillnad mellan de två huvudhandlingarna. Så fort Hemsworth är med är det riktigt bra och framförallt väldigt roligt. I och med att Helas karaktär är så tråkigt skriven blir det inte lika kul med scenerna i Asgård - tills de två handlingarna kolliderar givetvis. Då är det grymt medryckande action för hela slanten.

Till syvende och sist är dock Thor: Ragnarok de klart bästa av Thors solofilmer och ett exempel på hur man kan ta en karaktär som haft lite problem med att bära en film på egen hand och tweaka den även efter två filmer. Mycket är regissören, Taika Waititis, förtjänst. Waititi, kanske mest känd för den sjukt roliga vampyrkomedin What We Do In The Shadows (2014), visar även här på riktigt bra skådespelarregi och framförallt ett sinne för det komiska. Med allt detta, plus genomtänkta cameos och en tydlig riktning mot nästa års stora superhjältefilm, Avengers: Infinity War (2018), kan jag med gott sinne rekommendera Thor: Ragnarok till alla Marvelfans.

Betyg: 4 immigrant songs av 5 möjliga

Regi: Christopher Landon

Manus: Scott Lobdell

Medverkande: Jessica Rothe, Israel Broussard, Ruby Modine mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Digital Riot Media/Vesuvius Productions

År: 2017

Längd:  96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5308322/

Collegestudenten Tree lever ett liv med mer fest än studier som medlem av skolans ledande systerskapsförening. Hennes födelsedag börjar med att hon vaknar upp i en studentkorridor hos förra nattens ragg, Carter. Efter en mer eller mindre vedervärdig födelsedag slutar den än värre när hon blir attackerad och mördad... för att bara vakna upp hos Carter igen. Tree har fastnat i en tidsloop där hon har möjligheten att lösa mordet på sig själv.

Happy Death Day har blivit lite av en oväntad hit på biograferna i USA och med ett team ansvariga för några av de senaste årens mer originella skräck- och thrillerfilmer väntade jag mig något i samma linje. Tyvärr är Happy Death Day ett exempel på hur man kan driva en till en början god idé till leda och att man måste ha någorlunda sympatiska huvudpersoner i en skräckfilm.

Tree (seriöst? Tree?!) är helt enkelt en fruktansvärd karaktär. Hon är alla stereotyper om den festande collegetjejen med mestadels luft som hjärna. Jag avskydde henne från första bildrutan. Manuset vill ta med oss på en karaktärsutvecklingsresa och få oss att börja heja på Tree, men faller för det mesta pladask när hon är så ytterst, ytterst korkad. Det är inte korkad på ett underhållande sätt heller utan bara påfrestande. Kombinera detta med den kanske värste slasherskurken i mannaminne och du får en riktig jävla sörja till film.

Trots min kritik ovan finns här små detaljer och intressanta vändningar som höll på att få upp filmen på en svag tvåa i betyg. Dödsstöten kommer dock mot slutet då karaktärerna diskuterar vad publiken redan vetat när de gick in. "This is like your personal Groundhog Day!" När en dålig film som tagit stora delar av premissen av en bra dito och dessutom påminner publiken om detta är det ridå. Den påminde mig i alla fall om att det är dags att se om Groundhog Day (1993).

Betyg: 1 valley girl i kvadrat av 5 möjliga

Regi: Jack Bender (first director)

Manus: David E. Kelley/Stephen King/Sophie Owens-Bender (head writers, baserat på Kings roman)

Medverkande: Brendan Gleeson, Harry Treadaway, Mary-Louise Parker mfl.

Produktionsbolag: David E. Kelley Productions/Nomadicfilm/Sonar Entertainment mfl.

År: 2017

Längd:  cirka 600 min (10 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt4354880/

Kriminalinspektör Bill Hodges löste aldrig sitt sista stora fall. Några månader innan hans pension plöjde en okänd gärningsman medvetet rakt in i en kö med arbetssökande med en stor Mercedes. Efter pensionen består Hodges vardagar mest av eftermiddags-tv, skräpmat och alkohol. Räddningen kommer från oväntat håll. Han blir kontaktad av en man som påstår att det var han som körde Mercedesen...

Om du undrar hur Stephen King-varianten av Kurt Wallander skulle vara behöver du bara se Mr. Mercedes. Detta är ännu tydligare i filmatiseringen av boken som jag recenserade här på bloggen förra året. Boken var väldigt bra, men det här är ett av få fall gällande King där adaptionen är snäppet vassare. Det här är 2017 års bästa tv-deckare, alla kategorier.

Brendan Gleeson var Kings första och enda val i rollen som Bill Hodges om den här filmatiseringen skulle bli av. Det märks även om du läst böckerna om honom då det är Gleeson som beskrivs på pricken. Som alltid är Gleeson magisk i sin roll och andas nytt liv i gamla trötta troper om den försupne ex-snuten som inte kan släppa det där fallet. Hodges framstår som en ytterst mänsklig karaktär som har hängt med trots att livet inte varit så snällt mot honom. Han är dock ingen martyr eller offer utan plockar upp sig själv efter varje motgång. Dessutom har han bra musiksmak. Serien har ett lysande soundtrack med Hodges förkärlek för americana och singer/songwriters som T Bone Bunett och Leonard Cohen. Jag kan bara applådera.

På andra sidan står antagonisten, Mr. Mercedes, eller Brady Hartsfield som karaktären egentligen heter. Harry Treadaway har det där märkliga utseendet som gör att han kan pendla mellan att vara hypertrevlig och skräckinjagande på en sekund. Det är få skådespelare, i synnerhet så här pass unga, förunnat. Dynamiken mellan Treadaway och Kelly Lynch i rollen som hans mor tillhör seriens höjdpunkter. Det mycket märkliga förhållandet dem emellan är kvar från boken och är minst lika obehagligt på tv. Även Brady har schysst musiksmak och rundar ut soundtracket med gammal amerikansk punk som The Ramones och altrockare som The Pixies på spellistan.

Hodges jakt på Mr. Mercedes är bland det mest spännande jag sett på tv i år och då visste jag redan hur det skulle sluta. Det är den i särklass mörkaste tv-serie som baserats på någon av Kings böcker och jag älskar den totala utsatthet, ångest och uppgivenhet som den förmedlar när dessa uttryck även punkteras av svart humor. Det här är dock ingen dussinthriller när det kommer till våldet. Om du är känslig bör du välja en annan serie. Här finns några rejält jobbiga scener redan i pilotavsnittet. Nu väntar jag som på nålar på nästa säsong. Det finns tre böcker om Bill Hodges och jag vill ha alla tre filmatiserade och sen inget mer. Det räcker så. En perfekt thrillertrilogi. Make it so!

Betyg: 5 blodiga bilfärder av 5 möjliga

Regi:  Joe Penhall & David Fincher (creator/showrunner)

Manus: John Douglas & Mark Olshaker (head writers, baserat på deras bok)

Medverkande: Jonathan Groff, Holt McCallany, Hannah Gross mfl.

Produktionsbolag: Denver and Delilah Productions/Netflix/Panic Pictures

År: 2017

Längd:  cirka 600 min (10 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5290382/

De två FBI-agenterna Holden Ford och Bill Tench börjar intressera sig för kriminalpsykologi i slutet av 1970-talet. Som ett led i att utbilda landets poliser om det ökande antalet mord med märkliga förtecken blir de båda förgrundsfigurer i vad som brukar kallas gärningsmannaprofilering. Men alla ser inte med blida ögon på deras nya idéer.

Sedan barnsben har min generation blivit matad med proceduraldeckare på tv. Somliga av dessa har försökt sätta en viss spinn på kriminalpsykologi, exempelvis Criminal Minds (2005) och alla sämre efterapningar av Seven (1995). Oftast har dessa försök fallit platt. Den ganska välgenomtänkta start som första säsongen av Criminal Minds hade mynnade snart ut i serial killer of the week och det verkar vara den gängse gången. Att skriva en sammanhängande historia under flera säsonger som fokuserar på kriminalpsykologi verkar helt enkelt vara förbaskat svårt. Glöm allt det där. Mindhunter är serien jag väntat på.

Mindhunter baseras på den sanna historien om hur gärningsmannaprofilering togs upp som disciplin vid FBI och har därför en verklig händelsekedja att förhålla sig till. Det gör att Joe Penhalls och David Finchers serie inte kan sväva ut alltför mycket samtidigt som den fortfarande är fruktansvärt spännande.

Den som läser bloggen vet att jag är intresserad av det här ämnesområdet i stort och manusförfattarna John Douglas & Mark Olshaker har inte gjort mig besviken. Det ger en trovärdighet att det är agenterna själva som skrivit manuset utifrån egna upplevelser och deras insikter är djupt fascinerande. David Fincher återvänder till genren han själv var med att popularisera med tidigare nämnda Seven. Även om han "bara" regisserat fyra av tio avsnitt i första säsongen ligger hans skugga tung över hela produktionen. Fincher har arbetat som showrunner tillsammans med Joe Penhall och om du gillar Fincher i övrigt kommer du känna dig som hemma med Mindhunter.

Skådespelarmässigt är serien utsökt med Jonathan Groff och Holt McCallany i huvudrollerna. De bildar ett klassiskt polispar med uppkomlingen Holden (Groff) och veteranen Bill (McCallany) som skulle känts något klyschigt om det helt inte var att det var så händelserna inträffade. Bland de kvinnliga rollerna gör Hannah Gross (relativ nykomling i större sammanhang) och Anna Torv väl ifrån sig. Den som äger varenda scen han är med i är dock Cameron Britton i rollen som den karismatiske och totalt hänsynslöse seriemördaren Edmund Kemper.

Det är dock manuset som är Manhunters stora förtjänst. Det är väldigt intressant att se hur begrepp som vi tar för givna i deckare idag formuleras från grunden och samtidigt hur arbetet påverkar agenterna. Med en produktion som verkligen ser ut som något som Fincher hade kunnat släppa på bioduken och ett tidstypiskt och bra soundtrack kan jag inte ge Mindhunter annat än högsta betyg. Det här är showen med stort S för dig som gillar kriminalpsykologi. Jag är helt knockad och väntar med spänning på säsong 2. För oss som är intresserade av sådant här är vägen redan utstakad med ett antal vinjetter i början av avsnitten. Det kommer bli mycket, mycket värre...

Betyg: 5 samtal med monster av 5 möjliga

Regi: Mike Flanagan

Manus: Mike Flanagan & Jeff Howard (baserat på Stephen Kings roman)

Medverkande: Carla Gugino, Bruce Greenwood, Carel Struycken mfl.

Produktionsbolag: Intrepid Pictures/Netflix

År: 2017

Längd:  103 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt3748172/

I ett försök att tända gnistan i sitt avsvalnade äktenskap åker Jessie och Gerald till sitt sommarhus mitt ute i Maines urskogar. När en sexlek går väldigt fel finner sig Jessie fastkedjad vid en säng med sin make död på golvet. Samtidigt stryker en hungrig vildhund runt i omgivningarna och ingen har någon aning om att paret ens åkte till huset. Nu måste Jessie kämpa både för att komma loss rent fysiskt såväl som psykiskt ifrån den passiva roll hon vant sig vid.

Gerald's Game är en av de där Stephen King-böckerna som stannat med mig. Trots de problem jag anmärkte på i min recension av källmaterialet vill den inte riktigt släppa taget och är en bok jag ska läsa om igen när jag börjar nå slutet på mitt Stephen King-projekt. Jag har en känsla av att boken kommer mogna alltmer ju längre tid jag ger den. 

Nåja, nu var det filmatiseringen det skulle handla om. Sommaren och hösten har varit full av allsköns filmatiseringar av King-böcker, somliga bra och somliga jag helst vill glömma. Gerald's Game är kanske inte den mest kända av Kings böcker och jag tror det har varit bra för Mike Flanagan. Han har inte haft en hel massa förväntningar att leva upp till från horder av fans utan på sin höjd ett stort intresse från King-fans. Flanagan har tillsammans med Jeff Howard skrivit ett manus som ligger mycket nära boken, men som skalar bort vissa händelseförlopp. Den största förlusten är möjligen att vi inte får/kan följa den herrelösa hunden, Princes, tankar. Den febriga förvirring som King beskriver tankarna hos djuret med tillhör bokens höjdpunkter. Det hade å andra sidan också varit riktigt svårt att filma. Bihandlingen med The Moonlight Man blir också något intryckt och rumphuggen, även om den gamle Twin Peaks-bekante Carel Struycken gör en mycket obehaglig uppenbarelse.

Flanagan är redan ett etablerat namn inom skräck- och thrillergenren utan att ha haft den där riktigt stora hiten. Här visar han på riktigt fin fingertoppskänsla när det kommer till skådespelarregi och blick, även om han har lite problem med att få ett konsekvent uttryck från Carla Gugino i den kvinnliga huvudrollen. Gugino är jättebra när hon får spela mot någon, men klarar inte riktigt av soloscenerna lika väl. Istället är det Bruce Greenwood som den slemmige och självförhärligande Gerald som stjäl showen.

Jag hade hoppats på att Flanagan och Howard inte skulle fega ur när det kommer till Jessies bakgrundshistoria och tack och lov gjorde de inte det. Tillbakablickarna till solförmörkelsen när Jessie var 12 år gammal tillhör bokens starkaste och mest obehagliga scener och Flanagan regisserar dessa väldigt skickligt. Han gör även kopplingen som finns mellan den här historien och Dolores Claiborne (1992). För den oinvigde delar Jessie ett märkligt telepatiskt ögonblick med huvudkaraktären i denna bok under solförmörkelsen och det är denna historia hon senare berättar om med kvinnan som står över en brunn. 

Gerald's Game som film gör det mesta rätt, men jag saknar i viss mån det lite mer utdragna tidsförloppet från boken. Å andra sidan är vissa saker bättre och mer strömlinjeformade i Flanagan och Howards manus. Det är en lite annan variant av historien och därmed med egna förtjänster. Om du gillade boken kommer du gilla filmen... och sen kan vi debattera vilken som är bäst tills korna kommer hem.

Betyg: 4 spöken från förr av 5 möjliga

Regi: Denis Villeneuve

Manus: Hampton Fancher & Michael Green

Medverkande: Ryan Gosling, Harrison Ford, Ana de Armas mfl.

Produktionsbolag: 16:14 Entertainment/Alcon Entertainment/Columbia Pictures mfl.

År: 2017

Längd:  165 min

Land: USA/Storbritannien/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1856101/

Trettio år har gått sedan Rick Deckard pensionerade sin sista replikant och försvann spårlöst. Under tiden som gått har världen sett en kollaps av viktiga ekosystem och även ett förbud mot de gamla replikantmodellerna. En blade runner anställd av LAPD, 'K', tillhör den nya generationens replikanter och arbetar med att jaga och pensionera de äldre modellerna. När han under ett uppdrag gör en märklig upptäckt tvingas 'K' ge sig ut på jakt efter Deckard och konfrontera en hemlighet som kan betyda slutet för mänskligheten som vi känner den.

Jag formligen älskar Blade Runner (1982) och anser den som en av få science fiction-filmer från 80-talet som inte naggats av tidens tand och inte bara är underhållande utan har något att säga också. Tre och ett halvt decennium senare kom till sist uppföljaren. Den har blivit hyllad av allt och alla som ett mästerverk, så jag kunde inte undgå väldigt högt uppskruvade förväntningar. 2017 års replikantjakt är också en snygg film med bombastiskt ljudspår och rätt soundtrack, men också ett tomt skal i jämförelse med originalet.

Med en speltid på 164 minuter borde man kunna berätta en riktigt bra och utvecklad historia. Istället består Hampton Fancher & Michael Greens manus till stor del av flygscener över ett dimmigt framtida L.A och karaktärer som fånstirrar på varandra några minuter åt gången. Världsbyggandet i originalet kändes så självklart och organiskt, men framtäder här som krystat och överanvänt. Allt är för rent - till och med smutsen.

Den första filmen hade utvecklade karaktärer som kändes levande i sina olika motiv. Blade Runner 2049 har schablonmässiga diton som känns som de mest kryssar i de rutor de måste för filmen. Det gäller alla utom några mindre birollskaraktärer och Ana de Armas som 'K's virtuella (och inte så virtuella) flickvän. Ryan Gosling klarar sig undan med hedern i behåll i alla fall, men Harrison Ford verkar mest trött. Skådespelet är helt enkelt en mixed bag.

Det som filmen verkligen gör bra är ljuddesign och soundtrack. Biosalongen gav en maffig upplevelse i de avseendena, i synnerhet det förstnämnda. Även om Hans Zimmers soundtrack försöker kanalisera Vangelis från 1982 lyckas han inte fullt ut utan har en benägenhet att brassa på lite väl mycket hela tiden. Det är kanske orättvist att jämföra med ett av filmhistoriens främsta soundtrack dock, så jag måste ändå säga att Zimmer sköter sig bra. Likaså är produktionsdesignen fantastisk... när den tillåts vara det. Allt som oftast täcks den av ett ärtsoppstjockt lager av dimma, vilket motverkar den skala man försöker förmedla. Medan originalet glänste av regn, neon och natt är uppföljaren satt i en väldigt blek värld (förklarat med de ekologiska katastroferna) som ser ut som vilken annan post-apokalyps som helst. Med lite smartare val hade Blade Runner 2049 kunnat bli årets snyggaste film. Nu är även detta blandat.

Till syvende och sist - hade jag kul och hade uppföljaren något att säga? Nej, faktiskt inte. Blade Runner 2049 är ett tomt skal till film som gärna vill försöka förmedla djup men endast klarar av det då och då. Den säger ingenting om identitet och rättigheter som originalet gjorde och är åtminstone en timme för lång. Den har ljusglimtar här och där, men det här är ett perfekt exempel på hur stil försöker tränga sig före substans, men mest lyckas irritera. Betyget får filmen främst för de trots allt imponerande tekniska lösningarna som är vackra att titta och lyssna på. Se om originalet istället och fantisera ihop en fortsättning på egen hand. Jag lovar att den kommer vara mer originell än Blade Runner 2049 och kanske till och med sakna trötta bibelreferenser.

Betyg: 2+ rejäla besvikelser av 5 möjliga