FFF 2017 Dag 5: Begreppsförvirring och andra demoner

Finns det något jag inte tål så är det lata filmskapare. Manusförfattare som tycker att "eh, close enough" och regissörer som försummar en del av en film för att lägga fullt fokus på en annan. Måndagens filmer, Death On Scenic Drive (2017) och The Heretics (2017), visade dessvärre upp båda dessa sidor i varierande grad. 

Jag screenade filmerna från min soffa i hopp om att kunna hämta igen lite förlorad sömn. Det visade sig vara ett lyckoddrag då formatproblem satte gremlins i maskinen för festivalens visning av The Heretics. Formatförbistring är och förblir bland det mest irriterande med att intressera sig för film utanför det som går att få tag i på din lokala Hemmakväll. Förhoppningsvis kommer ett nytt visningsförsök ske inom kort. Själv hade jag problem med den screener jag fått i och med bristande komprimering, men efter att ha stannat videon för att buffra (när behövde jag göra det senast?) kunde jag dock avnjuta en rulle som har sina förtjänster om än även många problem.

The Heretics börjar med att vi bevittnar en offerritual där en ung kvinna, Gloria, är på väg att offras av en kult. I sista sekund skär kultmedlemmarna halsen av sig själva istället för Gloria. Fem år senare lider Gloria fortfarande av sviterna från händelsen och går i gruppterapi med bland andra sin flickvän Joan. När Gloria blir kidnappad av en överlevande från sekten börjar Joan en desperat jakt på förövaren, men allt är inte så enkelt som det verkar...

The Heretics gör sig skyldig till den första synden (ha!) på min lista - att som manusförfattare inte göra sin research. Jag är förvisso ganska svår att imponera på när det gäller demonologi och ockultism då det är ett litet specialintresse, men det finns filmer som klarat av det, däribland den i avseendet ypperliga A Dark Song (2016). Jayme Laforests manus ger till ytan sken av att använda sina källor på ett bra sätt, men när man verkligen läser om den i filmen aktuella demonen inser man hur mycket som gått förlorat (kom igen, hur coolt vore det inte med gräshoppor med människoansikten som den namngivna demonen brukar omge sig med exempelvis?) och hur mycket som är rena felaktigheter. Om du ska koppla ditt manus till en existerande mytologi, gör din hemläxa och undvik begreppsförvirring.

Nåväl, mina problem med manusets grundidé åsido har The Heretics en rad förmildrande omständigheter. Det är tydligt att man hämtat estetisk inspiration från The Wicker Man (1973, not the one with the BEES!) och det finns bra mycket sämre inspirationskällor. Blanda detta med valfri body horror från 80-talet och du får en ganska god idé om hur The Heretics ser ut. Jag gillade också karaktärsarbetet fram tills filmens mittpunkt då man kastar fram en plot twist från ingenstans och jag mest slog ut med händerna, inte i överraskning utan i en suck. Sammanfattningsvis är The Heretics verkligen en blandning av högt och lågt. Om du gillar genren kan den vara värd att kolla in. Det är dock en mycket skakig trea i betyget. Betyg: 3- dumma plot twists av 5 möjliga

Den visning som blev av på Kino var den av Death On Scenic Drive, eller som jag vill kalla den - när allt tekniskt är bra och man glömmer manuset i skrivaren när man åkt till inspelningsplatsen.

Larissa ska sitta husvakt mitt ute i ingenstans och upplever att det finns någon/något som bevakar henne. Hon försöker ignorera dessa tankar, men lämnar sig öppen för att bli besatt av en övernaturlig varelse som förvandlar henne till döden inkarnerad. Det är sånt som sänker huspriserna i grannskapet.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga om den här filmen. Efter en helt okej början som effektivt döljer skådespelarnas brister genom att vara mycket sparsmakad på dialog tar filmen en lika uppenbar som tråkig vändning vid halvtid. Det som händer Larissa har ingen rim och reson även inom sin egen kontext och när förklaringen sent omsider kommer är det mest så jag vill ta mig för pannan. Återigen är begreppsförvirringen i farten. Men, sen är det den tekniska biten. Death On Scenic Drive har festivalens hitintills bästa soundtrack, komponerat av Starsky Partridge. Fotot har några makalösa bilder och framförallt ljussättningen är anmärkningsvärd i sin Dario Argento-hyllning. Men vad gör det när historien är så oinspirerad att dryga 80 minuter känns som två timmar? Tekniskt bra alltså, men inget för dig som vill ha en story. Betyg: 2 fina bilder att titta på i alla fall av 5 möjliga.

Ikväll infinner jag mig på Love Coffee klockan 19:00 för att ägna mig åt två av mina favoritsaker - kaffe och film. Vilken film? Hemlig än så länge. Kvällen avslutas med talkshow 21:20.

FFF 2017 Dag 4: Dansk feelbad när den är som bäst

Livet kom emellan och jag hann inte med gårdagens kortfilmspass på temat Dead or Alive. Det var förvisso synd, men å andra sidan kommer jag se bra mycket mer kortfilm under årets festival än jag brukar. Kvällens andra visning hann jag dock med och det är jag väldigt glad för. Danska Bakerman (2016) är hitintills festivalens bästa film och kommer troligen komma med på min topp tio-lista över filmer jag sett i år.

Bakerman låter oss följa den medelålders bagaren Jens som lever ett ensamt och väldigt inrutat liv där dagarna flyter på i samma makliga takt. En dag upptäcker han hur någon gjort inbrott i hans bil och bland annat stulit hans solglasögon. När han konfronterar ett gäng killar om det slutar det till sist med att Jens slår ihjäl en av dem. Med inga vittnen verkar det som Jens kommit undan och letar efter nya bråkstakar att ta itu med. Allt ändras dock när han räddar den unga Mozan från sin brors misshandel.

Ibland ser man film som bara tar sig förbi alla spärrar. Bakerman gör otroligt mycket med sina små medel. Manuset rör sig mellan en rad olika genrer, men i centrum står Jens historia. Mikkel Valdsholt gör en fantastisk insats som Jens, framförallt i de många scenerna som är i avsaknad av dialog. Med hela sin kropp lyckas han visa exakt vad Jens känner, men det är aldrig tal om några stora gester. Han har också väldigt bra kemi med Siir Tilif i den kvinnliga huvudrollen.

Bakerman är en minimalistisk resa in i en ensam mans psyke och David Noel Bourke (manus & regi) har konstruerat en historia som verkligen känns ända in i själen. När visningen var över märkte jag att jag hade fått något i ögat. Det hade också resten av raden jag satt i. Bakerman är ännu en påminnelse om att ingen gör feelbad-film med en gnutta hopp så som danskarna och att Danmark fortfarande är det främsta filmlandet i Norden. Storhet i det lilla och rekommenderas varmt! Köp in, biografer! Betyg: 5 solglasögonsmissöden av 5 möjliga

Ikväll tar jag biopaus och försöker hinna ikapp med sömnen. Innan dess ska jag dock screena Death On Scenic Drive och Heretics från soffan. De visas 19:00 respektive 21:00 på Kino 2 om ni vill kolla in dem!

FFF 2017 Dag 3: Kannibaler med familjekänsla och fantastisk kortfilm

Ibland väljer man helt enkelt rätt. Jag brukar säga att om det gäller ett binärt val brukar jag alltid välja fel, men igår lyckades jag undkomma en visning av den gamla kalkonklassikern Deep Blue Sea (1999) där tydligen ingenting gick rätt tekniskt. Jag får tacka min huvudvärk för att jag behövde mörker och ett rum utan klor istället för vishet. Det var en jäkligt rolig idé att köra en hajfilm på ett stort inomhusbad, men det är ju inte lätt att göra något sådant när ens tekniska setup plockas ner timmarna innan visning och sladdar försvinner i processen. Ingen skugga på FFF dock. Jag vet själv hur frustrerande det är att stå där inför ett event och sakna just en sladd samtidigt som ens noga planerade inställningar blivit totaldemolerade av puckon. Förhoppningsvis kommer ett nytt försök med visning under festivaldagarna, så stay tuned.

Istället för bad hamnade jag återigen på Kino 2, den här gången för de Méliès-nominerade kortfilmerna. Av tradition brukar jag inte sätta sifferbetyg på kortfilmerna (det hade blivit en jäkla massa siffror!), men rent generellt måste jag säga att årets nominerade är de starkaste på flera år. Det är också kul att den tidigare hårda dominansen från Spanien och Frankrike bryts upp i år med filmer från Sverige, Ungern, Norge, Tyskland, Storbritannien och Österrike. För en gångs skull var jag inte heller osäker på hur jag skulle gradera dem.

Den österrikiska bagatellen MeTube 2 - August sings Carmina Burana (2016) är liksom sin föregångare MeTube: August sings Carmen ‘Habanera’ (2014) i grund och botten en konceptmusikvideo och inte en särskilt intressant eller utflippad sådan. Man försöker väldigt mycket, men lyckas inte särskilt väl. Det samma gäller i viss mån brittiska Cautionary Tales (2016) som handlar om en stödgrupp för människor som inte lyssnat på de där varningarna man fick som liten, exempelvis "om du inte slutar göra grimaser kommer ditt ansikte förbli så!". Skillnaden mellan denna kortfilm och den österrikiska är den väldigt hjärtvärmande slutpoängen. Ungerska Recall (2017) undersöker ett mystiskt försvinnande på en badort som kanske har kopplingar till en märklig gammal kamera. Jag gillade konceptet, och andra år kanske den stått sig bättre, men den har inget på topptrion i paketet.

På plats tre har vi den norska The Art Of Not Appearing (2016). Den följer det olyckliga spöket Laurits som tvångsförflyttas ut på landet när det skrivbord han hemsöker köps av ett ungt par. Där träffar han ett annat spöke som väntar på att hennes man ska dö så de återigen kan vara tillsammans. Själv vill Laurits inte lämna jordelivet innan han skrivit klart sin bok. Frågan är bara om de två inte väntar på något som de egentligen inte vill ha? Rolig, välspelad och med en slutpoäng som funkar riktigt bra.

Silverplatsen knips av den tyska When Demons Die (2016). Den följer åttaårige Joshua som bor ensam ute på landet med sin pappa Aaron. Joshua har aldrig varit utomhus eftersom det enligt Aaron finns farliga varelser som äter småpojkar där. När Aaron försvinner tvingas Joshua ta sina första steg utanför huset - ett beslut som kommer förändra allt. When Demons Die både ser ut och låter som den hade kunnat gå upp för bred release vilken dag som helst. Det är ett imponerande tekniskt hantverk och har ett manus som bjuder på en twist som till viss mån är förutsägbar, men som ändå tar det några steg längre.

Kortfilmen som stack ut i fältet var dock den svenska Dreamlife (2017). Den följer nyblivna mamman Olivia som lever ett isolerat liv efter att hennes partner valt att flytta ut. Hon spenderar dagarna med det The Sims-liknande datorspelet Dreamlife där hon bygger just ett sådant till sin digitala avatar. Med en dotter som skriker oavbrutet och ett liv som håller på att falla sönder och samman börjar gränserna mellan det digitala livet och det riktiga bli allt suddigare.

Dreamlife är sjukt obehaglig. Med en estetik och berättarteknik som påminner om ett extra deprimerande avsnitt av Black Mirror (2011) letade den sig in under huden på mig. Michaela Berner är dessutom mycket bra i huvudrollen och det nästan surrealistiska bildspråket gör mycket för stämningen. Det var lite speciellt att ha ett spädbarn i salongen som skrek då och då också. Vanligtvis hade det irriterat skiten ur mig, men här var det mest stämningshöjande. Om ni kan få tag i Dreamlife, se den! Om någon inköpare för SVT snubblar över det här inlägget på något sätt, här har ni en svensk kortfilm som skulle platsa perfekt som segment en sen fredag- eller lördagkväll.

Innan jag lät mig drabbas av årets nominerade kortfilmer hade jag dock hunnit hösta in två Alvedon och screena brittiska Habit (2017) från soffan. Det visade sig också vara den hitintills bästa filmen nominerad i Mélièsklassen för långfilm.

Habit följer den unge Michael och hans tillvaro med jobbletande och att dricka sig stupfull på Manchesters pubar. En kväll träffar han på Lee som undrar om hon kan sova hos honom några dagar. När Michael följer med henne till hennes farbrors massageställe leder det ena till det andra och Michael blir vittne till vad han är helt säker på är ett mord. Farbrodern försäkrar honom om att mannen han såg blödande mår bra och att han vill ge Michael ett jobb som dörrvakt. Men hur var det egentligen med den blödande mannen och varför tycks folk helt sonika försvinna från lokalen?

Habit är något så ovanligt som en kannibalfilm med familjekänsla. Det är något jag aldrig trodde jag skulle få se. Michael tas upp i "familjen" som ersätter hans egen och det märkliga uppstår att man gärna hejar på folk som äter människor istället för att reflektera över det bisarra i det hela. Det kanske bästa med Habits manus är att alla som är med i "familjen" behandlar detta som en häftig sak, något de gör för att komma närmre varandra, och inte som något som behöver analyseras eller moraliseras om. Vi är kannibaler, so what? Med ett neondränkt foto och känsla av Manchesters skuggsida är Habit en riktigt trevlig bekantskap - om du har stark mage. Stort plus även för Elliot James Langridge i huvudrollen och Jessica Barden som Lee. Betyg: 4 rare steaks av 5 möjliga

Kvällens sista film var den amerikanska thrillern Midnighters (2017). Lindsey och Jeff Pittmans nya år får en våldsam start när de på väg hem från en nyårsfest kör ihjäl en man som står mitt på vägen. I och med att de båda har haft lite väl mycket att dricka bestämmer de sig till sist för att ta med mannen hem, nyktra till och sen dumpa honom vid sjukhuset. Mysteriet tätnar dock när de går igenom mannens plånbok och hittar en lapp med deras egen adress på...

Midnighters är en "nästan-film". Den är nästan riktigt bra, nästan trovärdig i sitt manus och har nästan bra skådespel. Den försöker tyvärr vara lite för smart för sitt eget bästa och när de dramatiska avslöjandena staplas ovanpå varandra blir det till sist ganska oengagerande. Bäst är Ward Horton som skurken Smith. Han verkar ha riktigt kul även när han spelar över och blir väldigt underhållande att titta på. Det som stör mig med Midnighters är vad jag skrev ovan - det känns som här finns mycket förlorad potential. Trist. Betyg: 2+ men fotot är snyggt av 5 möjliga

Ikväll missar jag tyvärr kortfilmspaketet Dead or Alive (19:00, Kino 2), men återvänder i tid till danska Bakerman (21:00, Kino 2) och avslutar som vanligt kvällen med talkshow (23:00, Stadhallen).

FFF 2017 Dag 2: Bitska japaner och Vitenamflashbacks till telemarketing

När jag var 16 sålde jag min själ till Satan. Givetvis handlade det om en tjej jag ville imponera på. Jag hade fått ett jobb som inte var inom snabbmatsindustrin, jag var en telemarketer! Och en idiot. Allt är bättre än telemarketing. Allt. Kvällens gäster, Mars Roberge och Debra Haden från filmen Scumbag (2017), lockade fram minnena igen - fast uppskruvat till 11.

Scumbag är en självbiografisk svart komedi där Mars Roberge tar oss tillbaka till hans dagar som telemarketer i Toronto under mitten av 90-talet. DJ:n Phil blir erbjuden ett jobb för att dryga ut kassan. Han ska sälja skrivartoner tillsammans med några av stadens största original. Samtidigt försöker han balansera förhållandet till sin flickvän Christine med företagets minst sagt påfestande festkultur.

Scumbag är en bitvis träffande skildring av galenskaperna många dras med när man är mellan 20 - 30. Jag skriver "bitvis" eftersom jag har svårt att sätta mig in i hur det skulle vara att jobba på en arbetsplats med alla de här märkliga människorna. När det i det efterföljande regissörssamtalet kommer fram att historien till allra största del är sann undrar man hur Roberge överlevde.

Som många liknande filmer är Scumbag dock i viss mån i avsaknad av en röd tråd. Ja, det finns många roliga anekdoter under filmens 114 minuter, men när det i grund och botten är en coming-of-age-historia om att svälja sin stolthet blir den lite för fragmentiserad. Jag blev också något besviken på hur filmen såldes in som fruktansvärt chockerande och att folk lämnat salongerna i drivor på andra ställen. Jag väntade på något chockvärde, men väntade förgäves.

Det som är kul med den här filmen är den totalt galna ensemblen man fått till. Det må inte vara de största namnen rent mainstreammässigt, men gillar du punk och har sett mer än en film där människor råkar ha sex framför en kamera kommer du känna igen en hel drös personer. De har ofta mindre roller dock. Den som äger varenda scen han är med i är Ryan Beard som Cornelius - en totalt bindgalen narcissist med förkärlek för olika typer av kostymer och starka åsikter om det mesta.

Till syvende och sist är Scumbag en ojämn men ändå underhållande film. Den hade tjänat på att vara närmre en halvtimme kortare och blev tyvärr upphaussad till något som den inte kunde leverera fullt ut. Betyg: 3 fast Debra Hadens känsla för kostym är nästan äckligt bra av 5 möjliga

Kvällen inleddes dock med den japanska live-action-versionen av nästa kapitel i CLAMPS animefranchise Blood. Asura Girl (2017). Filmen följer seriens protagonist Saya, en mer eller mindre odödlig samuraj, och hennes jakt på vampyrer i en liten bergsby utanför Tokyo. Den här gången är handlingen satt till åren precis innan andra världskriget och Dai-Nippon är going strong. En grupp korrupta poliser börjar förlora medlemmar var och varannan natt och de är övertygade om att byns kommunister är skyldiga. När Saya hamnar mitt i en räd tvingas hon ta skydd hos en idealistisk ung man med en mörk hemlighet...

CLAMPS samurajfranchise har aldrig intresserat mig nämnvärt, så jag är fel publik för Asura Girl. Så långt, så gott, men jag kan ändå bedöma den som film och dess fighting. Och ja... det är en film... och de slåss. Det är dock inte någon bra film och fightingen är i bästa fall acceptabel, i värsta fall usel. Asura Girl är en svår film att recensera eftersom den i grund och botten känns som ett längre avsnitt av en av CLAMPS animeserier. Det är inte mer episkt, inte mer på spel och filmen puttrar på utan större tuggmotstånd. Den är inte direkt dålig, så om serien intresserar dig kan du säkert hitta saker här som du gillar. För undertecknad blev det dock mest av en gäspning. Betyg: 2 lättviktiga vampyrer av 5 möjliga.

Ikväll screenar jag Habit från soffan (17:00, Kino 2), försöker bota min huvudvärk så jag kan gå och bada samtidigt som hajar käkar upp Samuel L. Jackson på Högevallsbadets visning av Deep Blue Sea (19:00) och avslutar kvällen med Midnighters (21:20, Kino 1) och talkshow på Stadshallen (23:00).

FFF 2017: Det kom en haj

Första dagen på Fantastisk Filmfestival är alltid speciell. Jag tror det här är min trettonde festival i ordningen, varav den sjätte för bloggens räkning. I år är det dock ännu en smula mer speciellt. Det är festivalgeneral Johan Barranders sista år i rollen som el hefe och han har en poäng att göra. Under kvällens avslutande talkshow, under parollen Goodbye & Goodnight, berättar Barrander om hur situationen för mindre filmfestivaler har ändrats markant under det decennium han haft hand om FFF. I och med de ständigt ökande visningsavgifterna blir mindre festivaler lidande och skulle gå rejält back om man skötte saker som förr. Därför har FFF valt att enbart ta in filmer från filmare som inte kräver några visningsavgifter alls.

Jag är helt på Barranders linje här. En festival ska, i min mening, vara ett sätt för filmskapare att få ut sina filmer till en publik som kanske inte annars hade gått att nå. Ja, det är klart att det finns nedladdnings- och streamingalternativ till höger och vänster, men om din film inte får distribution blir det också ofta lätt att den drunknar i det enorma medieutbud som nätet erbjuder. En filmfestival är en väg in. Föga förvånande är det också det yngre gardet filmskapare som gått med på att dumpa avgifterna. De behöver festivalpubliken, buzzet som kommer från en filmintresserad publik som mer än gärna berättar om din film för andra om de tycker den är bra.

En festivalvisning är mycket god reklam och bara det gör att avgifter inte borde förekomma. I grund och botten vill bolagen att festivalerna ska betala för att göra reklam för dem. Det är ett mycket märkligt förhållningssätt. Samtidigt tror jag att det paradoxalt nog är skadligt för lönsamheten. Avgifter för enskilda visningar visar på ett kortsiktigt tankesätt där det är bättre att få några tusenlappar nu än att bygga sig ett namn för både sig själv, sitt bolag och filmen i fråga. Det är en ekonomi som alla förlorar på i det långa loppet.

Vi var kanske inte så många där, men den återkommande talkshowen har potential att bli riktigt bra. Igår gästade specialeffektsdrottningen Aurore De Blois scenen och pratade en hel del om hur hon älskar Sverige och vill flytta hit. En intressant debatt om Svenska Filminstitutets finansiering (eller brist därav) av svensk genrefilm tog vid där De Blois utmanade Barrander om att bjuda salen på varsin skål ramen från hans kommande restaurang om hon kunde få sin genrefilm gjord med stöd från SFI. Jag håller koll. Jag vill ha ramen.

Festivalen inleddes dock med hajfilmen 47 Meters Down (2016). Den har tidigare recenserats på bloggen under namnet In The Deep och samma omdöme gäller fortfarande. Därför saxar jag in nämnda recension, först publicerad 1/8 - 2016:

Systrarna Lisa och Kate är på semester i Mexico när de beslutar sig för att tacka ja till erbjudandet att åka på hajsafari. En kul grej blir dock snart allvar när deras bur går sönder och sjunker till havsbottnen, 47 meter ner. Med luft i syrgastuberna för en timme och vattnet fullt av hajar måste systrarna och båtpersonalen arbeta tillsammans för att hitta ett sätt att rädda dem innan det är för sent.

Det finns vissa saker jag inte direkt är rädd för, men som jag ändå har en sådan respekt inför att de blir obehagliga ändå. Jag talar inte om hajar utan om havsdjup. Därför gillar jag också filmer som utspelar sig på djupt vatten, om det så är i ubåtar eller i hajburar. In The Deep är en tämligen ojämn film som gör mycket rätt, men också en del fel. Fotot är utsökt med fina undervattensscener och mycket verklighetstrogna specialeffekter när det gäller hajarna. Likaså är manuset helt okej från ett berättarpespektiv, även om det brister ganska markant när det gäller det vetenskapliga. Jag är ingen dykare, men till och med jag vet att mycket av vetenskapen som presenteras här är bullshit.

Matthew Modine siktas i en liten roll som båtkaptenen Taylor och Modine är alltid bra. Det samma kan inte sägas för huvudrollsinnehavarna, Mandy Moore och Claire Holt. Moore och Holt, mest kända från diverse b-betonade tv-serier, har inte lyckats särskilt väl med övergången från liten till stor skärm. De båda står för en konstant pendel mellan över- och underspel och regissör Johannes Roberts har inte lyckats särskilt väl med skådespelarregin.

Till syvende och sist måste det ändå sägas att In The Deep levererar vad den lovar. Det är en spännande undervattensthriller med vissa riktigt ångestladdade scener. Den har dock lite för många skavanker som film för att betyget ska kunna bli högre. Synd. Betyg: 3 hungriga hajar av 5 möjliga

Ikväll kollar jag in live action-adaption av populär japansk anime i Asura Girl, ser mycket fram emot den enligt rapporterna mycket skruvade komedin Scumbag med tillhörande regissörsbesök samt går på talkshow igen. 19:00 Kino 2, 21:00 Kino 1 och 23:00 Stadshallen respektive.

Star Trek: Discovery - de två första avsnitten

De senaste tolv åren har varit en populärkulturell Golgatavandring för världens trekkies. Efter en ganska lovande, men inte särskilt väl genomtänkt, reboot har J.J Abrams och grabbarna totalt demolerat franchisen med två totalt usla filmer som inte gör någonting rätt. Det var med det här i åtanke som jag var en smula nervös när jag satte mig ner för att kolla in den senaste installationen. Jag hade inte behövt vara orolig.

Seriens två första avsnitt, A Vulcan Hello och Battle At The Binary Stars, utgör tillsammans den bästa pilot jag sett i en Star Trek-serie sedan 1993 års Emissary från Star Trek: Deep Space Nine(1993 - 1999). Kronologiskt satt mellan originalserien och Star Trek: Enterprise (2001 - 2005) utforskar serien det mycket omtalade men mycket sparsmakat visat kriget mellan Federationen och Klingonimperiet. Där Abrams ville gå mot en mer actionbetonad berättarstil och misslyckades tar Discovery upp bollen och visar att det går alldeles ypperligt att kombinera grundidén med utforskande och vetenskap med modern action. Det handlar bara om att man inte får glömma ursprunget och bygga på det som redan finns.

Alex Kurtzmans smutsiga fingrar hålls i schack av veteraner från franchisens guldålder och manuset är i helt rätt ton. Mycket av förhandssnacket har handlat om designen på seriens klingons. Om man verkligen kan sin Trek vet man att designen är fullkomligt logisk när man betänker tidsperioden serien utspelar sig i. Fjanteriuttalanden om att serien till stor mån fokuserar på kvinnliga karaktärer har också höjts. Star Trek har alltid haft kvinnor i ledande positioner och för den sakens skull en kvinnlig kapten som huvudkaraktär i en av sina serier. Vad är problemet? Discovery känns uppdaterad på så många sätt, även könsrollerna, och så måste det få vara. Kom in i 2010-talet för fan!

Det enda lilla smolket jag kan hitta i en annars juvelprydd bägare är att jag inte riktigt är säker på att Sonequa Martin-Green är rätt för huvudrollen. Hon visar upp en väldigt varierande kvalitet i de två inledande avsnitten, men jag både tror och hoppas att hon kommer hitta fotfästet i sin något spretiga framtoning.

Discovery är precis den serie jag ville ha. Pilotavsnitten överträffade mina förväntningar med råge. Nu hoppas jag innerligt att den här serien får några säsonger och att den del av fansen som bojkottar serien av diverse puckade anledningar tar sig i kragen. Ni vet inte vad ni missar.

Betyg: 5 vulcan hellos av 5 möjliga

Regi: Ana Lily Amirpour

Manus: Ana Lily Amirpour

Medverkande: Suki Waterhouse, Jason Momoa, Keanu Reeves mfl.

Produktionsbolag: Human Stew Factory/Annapurna Pictures/Reel Chefs Catering mfl.

År: 2016

Längd:  118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4334266/

I en närbelägen framtid kastas icke-önskvärda personer ut i den kaliforniska öknen för att klara sig själva. Det heter att de tillhör en "bad batch" och om de skulle lämna området är det fria skottpengar på dem. Arlen är en av de olycksaliga och redan innan första dygnet är över har hon redan förlorat en arm och ett ben till den grupp kannibaler som styr ett större område i ödemarken. Mot alla odds lyckas hon ta sig till kåkstaden Comfort där hon försöker bygga sig ett liv samtidigt som hon vill ta hämnd på kannibalerna. Det är dock lättare sagt än gjort när man får känslor för en av dem.

The Bad Batch har mycket som skulle kunna fungera. Ett slags alternativsamhälle mitt ute i öknen där Mad Max-liknande lagar råder låter som något som hade kunnat vara underhållande. Det börjar också bra och helsikes obehagligt med att Arlen blir av med diverse kroppsdelar. Sen... händer inget. Arlen flyr, kommer till Comfort och sen står filmen och stampar på samma ställe resten av tiden. Klart, här finns hämndhistorien, men när denna är så vagt definierad är det svårt att bry sig. Sen är det kärlekshistorien...

Alltså, kärlek över gränserna är fint och så, men när din partner bevisligen käkar upp dem han inte gillar kan söndagsmiddagen bli rätt jobbig. Jag antar att det hjälper att man ser ut som Jason Momoa för att sådana småsaker inte ska förstöra fredagsmyset. Momoa är inte den ende namnkunnige skådespelaren i ensemblen. I mindre roller ser vi bland andra Giovanni Ribisi, Keanu Reeves och Jim Carrey (!). Det är nästan så man undrar om skådespelarna förlorat ett vad (eller en vad) för att ha gått med på det här struntet. Antingen det eller så har Ana Lily Amirpour världens bästa övertalningsförmåga.

Ja, det här är Ana Lily Amirpours film efter hennes ypperliga vampyrrulle A Girl Walks Home Alone At Night (2014) och all fingertoppskänsla hon visade där är som bortblåst i The Bad Batch. Jag vet inte vad som hände här. Den klarar sig från nollan tack vare produktionsvärdena, men det är knappt!

Betyg: 1 kannibalkarneval av 5 möjliga

Regi: Andy Muschietti

Manus: Chase Palmer/Cary Fukunaga/Gary Dauberman (baserat på Stephen Kings roman)

Medverkande: Jaeden Lieberher, Sophia Lillis, Bill Skarsgård mfl.

Produktionsbolag: KatzSmith Productions/Lin Pictures/Vertigo Entertainment mfl.

År: 2017

Längd:  135 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1396484/

Derry, Maine, 1988. Barn börjar försvinna spårlöst från det lilla samhället. När Bill Denbroughs lillebror Georgie inte kommer hem misstänker alla det värsta. Ett år senare är Georgie fortfarande saknad och Bill spenderar sin lediga tid med att leta efter honom tillsammans med sina vänner. Samtidigt måste han och hans vänner ducka för skolans värsting Henry och komma underfund med hur de ska förhålla sig till gruppens nya medlem, Beverly Marsh. Sakta går det upp för dem att de haft liknande skräckinjagande upplevelser om mötet med en clown, Pennywise, och att dessa händelser har något att göra med Georgies försvinnande.

IT är en av mina absoluta favoritböcker av Stephen King eller överhuvudtaget för den sakens skull. Miniserien från 1990 lämnade en hel del över att önska när det gällde behandlingen av historien och speciellt dess andra halva tappade rejält med fart. Därför såg jag också fram emot den här nyinspelningen och hoppades att den skulle ta med några av bokens viktiga delar som 1990 års version inte kunde ha med i och med dåtidens tv-censur. Och ja, Chase Palmer, Cary Fukunaga och Gary Dauberman har skrivit ett manus som ligger närmre Kings originaltext... men som tyvärr inte når ända fram ändå.

Missförstå mig inte; IT är i 2017 års tappning ett i de flesta fall bättre återberättande av Kings roman än vi hade innan, men istället för att gå på Cary Fukunagas ursprungliga vision om att ta med de mer esoteriska (och ack så viktiga!) elementen i storyn har man i mångt om mycket gjort samma adaption i snyggare tappning. Det är lite trist att man inte vågar ta ut svängarna mer. Jag tror att biopubliken hade varit mogen för berättelsen om sköldpaddan (den som vet, den vet) och Henry Bowers komplicerade förhållande till sina underhuggare. Kings roman är en av hans mest komplexa och känslostormande, framförallt när det gäller sexualitet, och det framgår inte i den här versionen heller. Ja, det finns en viss scen som inte skulle ha varit med ändå (återigen, den som vet, den vet), men framförallt i fallet Henry Bowers skulle det vara välbehövligt med en utforskan av motivation och förklaring.

Nåja, det som är bra gäller framförallt skådespelarna. Samtliga barnskådespelare är otroligt duktiga, men de två som spelar skjortan av samtliga är Jaeden Lieberher (Bill) och Sophia Lillis (Beverly). Framförallt Beverlys karaktär är mycket bättre än i den gamla filmatiseringen och hennes storyline är desto mer explicit och drabbande än vad den var i den samma. Stort plus ges också till Jack Dylan Grazer som gängets hypokondriker Eddie Kaspbrak. Tyvärr försvinner både Ben Hanscoms såväl som Richie Toziers karaktärer in i bakgrunden jämfört med både bok och 90-talsversionen. Kanske allra tydligast är det när det gäller Ben, vilket är riktigt synd.

Som ni märker finns det en mängd olika storylines att följa och det är här filmens stora miss ligger - det borde inte varit en film utan en tv-serie. Som tv-serie hade man haft tid att utforska alla dessa historier som sig bör och hade säkert kunnat ta med mer av de delar som nu ströks för att filmen skulle ha fått en NC-17-rating (dvs ekonomiskt självmord) med dem. Faktum är att det var just det som fick Fukunaga att hoppa av regissörsrollen. Jag förstår honom. En sex avsnitt lång serie på exempelvis Netflix skulle ha varit ett bättre val för storyn.

Bill Skarsgård sköter sig bra i rollen som Pennywise, men det här är en roll som är så tätt förknippad med Tim Curry att Skarsgård har svårt att göra något eget av den. När han är som bäst har han en mer sliskig framtoning än Curry, men han har svårt att uttrycka det förtroendeingivande som lurar in barnen i Pennywise våld i 90-talsversionen. Istället är det hundra ryck från första början och ja, när det funkar blir det riktigt bra. Det finns dock inte något subtilt när Skarsgårds tolkning. Det kan kanske tyckas märkligt att klaga på brist av subtilitet när Curry gjorde Pennywise till nästan en comic relief i vissa scener, men tonen funkade desto bättre. När Skarsgård gör sitt springande utfall mot gänget för femtielfte gången blir det mest tröttsamt.

De tekniska elementen är dock bra. Fotot är snyggt och musiken passande med ett tidstypiskt soundtrack. Att förlägga handlingen till slutet på 80-talet istället för slutet på 50-talet har sina poänger (inte minst med den våg av 80-talsnostalgi som fortfarande går starkt), men jag kan i viss mån sakna det amerikanska folkhemsfemtiotalet som originalet visade upp. Derry är på 80-talet mer en spegling av vår samtid, vilket gör att historien förlorar en del mystik. Barndomens vilja att tro på magins kraft har helt skalats bort och istället för "batterisyra" och silver används stålrör. Det är lite det jag gillar med boken. Den har en fruktansvärd realism kopplad till saga och tron på man kan förändra världen som barn. IT år 2017 är mer kall och cynisk både på ett bra och på ett dåligt sätt. Den får inte lika bra grepp om det band som finns mellan barnen, men samtidigt är den inte lika helylle utan skyggar inte för att visa både det ena och det andra.

Jag har lite svårt att sätta betyg på den här filmen. Eftersom historien har följt mig sedan tonåren kan jag den utan och innan och skulle vilja se del 2 innan jag bestämmer mig. Som enskild film, med ett betyg som kan komma att revideras, blir det dock:

Betyg: 4- clownerier av 5 möjliga