Regi: Isao Takahata

Manus: Isao Takahata & Riko Sakaguchi (baserat på den japanska folksagan Bambuskäraren)

Medverkande: Aki Asakura, Yukiji Asaoka, Takeo Chii mfl.

Produktionsbolag: Studio Ghibli/Dentsu/Hakuhodo DY Media Partners mfl.

År: 2013

Längd: 137 min

Land: Japan

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2576852/

Prinsessan Kaguya föds ur en bambustjälk och tas omhand av en skogshuggare och hans fru. Kaguya växer snabbare än andra barn och lär sig saker utan att ens behöva tänka på dem. Fler och fler märkliga händelser övertygar skogshuggaren att hans adoptivdotter är ödesbestämd för att bli en prinsessa. Mot Kaguyas vilja flyttar familjen till huvudstaden för att dottern ska kunna uppta sin rättmätiga plats bland adel och kejsare.

Studio Ghibli har inte haft sina bästa år på sistone. The Wind Rises (2013) var den konstnärlige ledaren och mentorns Hayao Miyazakis förmodade sista verk och även hans sämsta film på många år. The Tale Of Princess Kaguya följer lite i samma spår. Det är en fantastiskt vacker film rent tekniskt med en tecknarstil som påminner mer om den klassiska mangan från tecknarstilens början än den typiska Ghibli-stilen. Färgskalan är blek och dov och det myllrar av detaljer i de genomarbetade bakgrunderna. Men sen var det det där med manuset...

Filmen är baserad på en gammal folksaga och vad som brukar utmärka just sådana sagor är att de ofta är korta och kärnfulla. De skulle kunna berättas runt lägerelden och var sällan epos. Kaguya är allt annat än kort och kärnfull. Med en speltid på 137 minuter kan man bara se så många vackra bilder innan man är mätt och längtar efter välutvecklade karaktärer och/eller manus. Det är här filmen tappar mycket. Kaguya själv är förståeligt nog den som utvecklas mest under filmens gång, men de styvnackade birollerna verkar som huggna i sten. Det blir inte så mycket drama av att ständigt slå skallen mot en metaforisk vägg.

Filmen hämtar sig dock med ungefär 25 minuter kvar på klockan. Plötsligt känner jag igen Ghibli igen. Det är lekfullt och fantastirikt men samtidigt med stygn av sorg och saknad. Det är dock för få riktigt bra delar för att filmen ska kunna få högre betyg än den får. Här finns briljans, det är trots allt Ghibli, men det är för långt mellan pärlorna. Samtidigt är den den klart bäst gjorda animerade filmen rent tekniskt jag sett från förra året. Jag är något kluven, men jag hade väntat mig mer.

Betyg: 3 bambuskott av 5 möjliga

Regi: Mike Leigh

Manus: Mike Leigh

Medverkande: Timothy Spall, Paul Jesson, Dorothy Atkinson mfl.

Produktionsbolag: Film4/Focus Features International/Lipsync Productions mfl.

År: 2014

Längd: 150 min

Land: Storbritannien/Frankrike/Tyskland

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2473794/

J.M.W Turner (1775 - 1851) var en lysande om än besvärlig konstnär som gjorde sig vänner och ovänner vart han än kom. I Mike Leighs biografi får vi följa Turners liv och leverne i London parallellt med hans hemliga liv i en liten fiskeby. Starkt påverkad av sin fars död börjar även Turners hälsa svikta och merparten av tiden spenderas med att försöka få det där stora erkännandet till sist. Men kommer han hinna?

Det här med biografifilm är svårt. Om din biografiperson inte är fruktansvärt intressant krävs det en regissör och manusförfattare av rang för att kunna leverera något annat än ett återberättande av ett liv. Mike Leigh är en av de där författarna/regissörerna som jag ställer mig frågande till varför alla älskar. Det är inte det att jag hatar Leighs filmer direkt, men allt som oftast tycker jag att de är ganska tunna när det kommer till karaktärsporträtten. Det är, som ni säkert förstår, ett stort problem när det gäller att göra en biografi. Lyckligtvis har han en fantastisk skådespelare i sin ringhörna i form av Timothy Spall.

Spall, kanske mest känd för den breda publiken som Wormtail i Harry Potter-franchisen (2001 - 2011), är en karaktärsskådespelare av den gamla skolan. Hans nästan ständigt surmulna uppsyn är också perfekt för rollen som Turner, liksom hans mycket missbelåtna "grymtande". Som sig bör i en film om en konstnär är Mr Turner också en väldigt snygg film. Fotot, färgsättningen och framförallt ljuset är av allra högsta klass.

Dessvärre lyfter aldrig filmen nämnvärt. Jag känner att det fanns så mycket mer hos Turner som Leigh hade kunnat utforska mer ingående. Isbergsteknik i all ära, men en film som borde vara högst personlig känns tämligen opersonlig stundtals. För den som vill veta mer om Turner och hans liv är det en introduktion god som vilken annan som helst, men utöver de imponerande tekniska kvaliteterna är det inte något att hoppa högt över.

Betyg: 3 hrrrrrrrm av 5 möjliga

Regi: Pawel Pawlikowski

Manus: Pawel Pawlikowski & Rebecca Lenkiewicz

Medverkande: Agata Kulesza, Agata Trzebuchowska, Dawid Ogrodnik mfl.

Produktionsbolag: Opus Film/Phoenix Film Investments/Canal+ Polska

År: 2013

Längd: 82 min

Land: Polen/Danmark/Frankrike/Storbritannien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2718492/

Klosternovisen Anna ska avge sina nunnelöften, men innan dess kräver abbedissan att hon ska träffa sin enda kvarlevande släkting, en moster vid namn Wanda. När Anna till sist träffar sin moster får hon reda på en familjehemlighet - Anna heter egentligen Ida Lebenstein och föddes som judinna under andra världskriget. Fast besluten att hitta sina föräldrars grav beger sig Ida och Wanda ut på den polska landsbygden.

Jag hade hört tonvis med bra saker om Ida, men jag var ändå ganska skeptisk till en familjekrönika i nazismens fotspår som utspelar sig i kommunisttidens Polen. Det låter inte särskilt upplyftande och det är det inte heller. Det är klart, en film behöver inte vara upplyftande för att vara bra, men då måste man lyckas förmedla en annan känsla. Det lyckas inte Ida med särskilt bra.

Tekniskt är det en mycket vacker film med knivskarpt svartvitt foto och mycket bra skådespel, både från veteranen Agata Kulesza och nykomlingen Agata Trzebuchowska. Ida är den sistnämndas första film och dessvärre har hon redan meddelat att det också blir hennes enda. Synd på en skådespelerska som hade kunnat bli något riktigt stort. Även regin är bra, med långa tagningar och en vilja att låta scenerna ta sin tid och utvecklas. Sen sätter manuset käppar i hjulet.

Missförstå mig inte, manuset är ingen katastrof på något vis, men det lyfter aldrig. Idas möte med världen utanför klostret blir inte så intressant som det skulle kunna ha blivit. Hon verkar sakna i princip all typ av nyfikenhet fram tills det är cirka 20 minuter kvar av filmen, då hon till sist blir en karaktär med synbara känslor. Slutet visar dock att det egentligen inte spelar någon roll hur hon agerar dock. Istället hade filmen blivit bra mycket mer intressant om den hade fokuserat på Wanda. Wanda är en djupt tragisk karaktär med fler bottnar än vid första anblick. Jag skulle vilja skifta rollerna så att Wanda börjar undersöka familjens historia tydligare.

Ida är på intet sätt en dålig film, men jag kan inte förstå alla hyllningarna den fått. Med mer eller mindre subtil kritik av kommunistregimen skulle filmen tjänat på att ta ett ordentligt ställningstagande mot den, gärna med Wanda i huvudrollen kämpandes mot byråkrati. Filmens tekniska aspekter höjer den ett snäpp på betygsskalan, men jag är inte direkt imponerad.

Betyg: 3 rödhåriga nunnor av 5 möjliga

Regi: Ava DuVernay

Manus: Paul Webb

Medverkande: David Oyelowo, Carmen Ejogo, Tom Wilkinson mfl.

Produktionsbolag: Cloud Eight Films/Celador Films/Harpo Films mfl.

År: 2014

Längd: 128 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1020072/

Selma, Alabama, 1965: Martin Luther King Jr. anländer till staden som ett steg i sin kampanj att säkra rösträtten för USA:s svarta befolkning. I ett politiskt klimat som blir allt våldsammare för de aktiva i Medborgarrättsrörelsen ställs King och hans bundsförvanter mot den djupt rasistiske sheriffen i staden samtidigt som han måste balansera sitt förhållande till USA:s president, Lyndon B. Johnson.

Selma är en av de där filmerna som försöker så himla mycket och lyckas här och där. Det är viktiga nutidshistoriska skeenden att berätta om, men om jag ska vara ärlig hade jag förväntat mig mer. Jag kan inte klaga på skådespelarinsatserna. David Oyelowo är mycket bra i rollen som Dr. King, och vilket annat år som helst hade han blivit Oscarsnominerad för sin prestation. Nu är fältet till just Best Actor extremt starkt i år, vilket Oyelowo förlorade på. Hur som helst har han hjälp av många duktiga birollsskådespelare, kanske allra främst Tom Wilkinson som LBJ. Scenerna mellan Wilkinson och Oyelowo är tillsammans med marschscenerna filmens höjdpunkter.

Istället är det manuset som ställer till det för Selma. Att basera en film på endast ett händelseförlopp i MLK:s liv är vanskligt då det innebär en svår balansgång mellan att vara för djupgående och det rakt motsatta, att vara för svepande. Selma faller, trots sin speltid på över två timmar, in i den andra kategorin. Många intressanta personliga förhållanden får knappt någon speltid alls. Exempelvis har spänningarna mellan MLK och den nu reformerade Malcolm X i princip inte fått något utrymme alls. 

Det märks också att Ava DuVernay inte har särskilt många långfilmer som regissör bakom sig. Hon pendlar mellan att vara fullständigt briljant (exempelvis det ökända bombattentatet i Birmingham) och med att göra mycket konstiga val, såsom filmens avslutande kvart. Det står helt klart att DuVernay är en talangfull filmskapare, men att ge henne ansvaret för den första större biografifilmen om MLK kanske inte var helt genomtänkt.

Selma är trots min kritik över genomsnittet. Här finns dock mycket potential som aldrig kommer till ordentligt uttryck. Den kommer säkert bli en favorit för landets historielärare att använda i undervisningssyften dock!

Betyg: 3 ... fast kolla den historiska autenciteten av 5 möjliga

Svensk titel: Geralds lek

Författare: Stephen King

År: 1992 (svensk utgåva: 1994)

Sidor: 330

Förlag: Viking (svenskt förlag: Natur och Kultur)

ISBN: 91-27-03979-X

“If anyone ever asks you what panic is, now you can tell them: an emotional blank spot that leaves you feeling as if you've been sucking on a mouthful of pennies.”

Jessies och Geralds äktenskap har sett sina bättre dagar. Som ett försök att tända gnistan igen experimenterar de båda med lättare bondage. Jessie är måttligt road, men går med på att ge handbojorna ett försök när paret åkt upp till sin sommarstuga mitt ute i skogen. Efter ett gräl som går överstyr faller Gerald så illa att han dör. Nu sitter Jessie fastbunden i en säng mitt ute i ingenstans... och frågan är om hon är ensam i huset.

Gerald's Game är en av Kings kvinnodrivna romaner från tidigt 90-tal där en solförmörkelse på 1960-talet är den gemensamma nämnaren. Likt Dolores Claiborne, i boken med samma namn, definieras huvudkaraktären i Gerald's Game till stor mån av händelser kopplade till nämnda naturfenomen. Medan Dolores Claiborne var en välskriven men tämligen förutsägbar thriller är Gerald's Game snarare en överlevnadshistoria med allt vad detta innebär. King målar med all tydlighet upp den panik och rädsla som Jessie känner i sin situation, men framförallt visar han på hur hon tvingas gå utom sig själv och vad hon tror att hon kan och inte kan göra.

Premissen som sådan är briljant. En lek som går överstyr och blir dödligt allvar via en förlupen sekunds rejäla otur. De delar av boken som behandlar Jessies flyktförsök från handbojorna är också de klart bästa och mest spännande. Kopplingen till solförmörkelsen vid Dark Score Lake är tyvärr en annan sak. I ett försök att ge Jessie större karaktärsdjup går King tillbaka till hennes barndom och berättar en förvisso välskriven men också långdragen tillbakablick om sexuellt trauma. Denna gör att boken tappar i det rasande tempo som den byggt upp. Det är ingen dum idé att ha med tillbakablicken, men den hade kunnat kortas med nästan hälften utan att något går förlorat i sig. Likaså är de avslutande 50 sidorna ett rejält stilbrott mot resten av boken och borde helt enkelt inte ha varit med.

Gerald's Game hade passat mycket bättre som en kortroman då premissen som sagt är intressant, men inte riktigt lämpad för längden. Boken har dock något som gör att jag inte kan släppa den och med den kommande filmatiseringen lär den börja sälja bättre igen. Gerald's Game må ha sina brister, men med sin tematik och sin brutala överlevnadsskildring är den ändå ett snäpp över genomsnittet för King.

Betyg: 3+ skrovmål för hundar av 5 möjliga

Regi: Ridley Scott

Manus: Adam Cooper/Bill Collage /Jeffrey Caine mfl. (baserat på 2 Mosebok)

Medverkande: Christian Bale, Joel Edgerton, John Turturro mfl.

Produktionsbolag: Chernin Entertainment/Scott Free Productions/Babieka mfl.

År: 2014

Längd: 150 min

Land: USA/Storbritannien/Spanien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1528100/

Nej, jag tänker inte presentera en synopsis för Exodus. Om ni inte känner till historien om Moses rekommenderar jag att ni går om grundskolans religionsundervisning. Nåväl, Ridley Scott är mannen som fick ta sig an detta, det senaste, i vågen av bibliska epos. Det fungerar faktiskt över förväntan.

Det är svårt att göra en bra film baserad på en bok i Bibeln. Om du ligger för långt ifrån texten kommer den inte bli ekonomiskt gångbar och om du endast går efter texten kommer det bli ganska trist och förutsägbart. Hur ofta man än upprepar mantrat att Bibeln är "the greatest story ever told" är det helt enkelt inte sant. Nu lägger jag inte några teologiska aspekter i det uttalandet utan helt enkelt en värdering i hur texten är uppbyggd. Tack och lov är Andra Moseboken en av de mer dramaturgiskt intressanta i Bibeln. Manusförfattarna har tagit fasta på detta och presenterar en väl sammanhållen tolkning - till största del.

Det största problemet med Exodus är längden. Ja, en biblisk film är i nio fall av tio riktigt lång, men man måste fylla längden med något också. Första akten, när Moses agerar som adoptivson till farao och general i hans armé, fungerar riktigt bra. Karaktärerna presenteras väl och tack och lov valde manusförfattarna att undvika den trötta historien om korgen i vassen. Efter Moses bannlysning dalar filmen dock något. Scott klarar inte riktigt av att regissera scenerna med en tvivlande och bitter Moses utan det mesta faller platt. Filmen tar sig igen när Moses återvänder till Egypten för att sen ebba ut i en väldigt abrupt avslutning. Tempot är helt uppåt väggarna och skulle behövas ses över ordentligt.

Skådespelarinsatserna är även dessa varierande. Christian Bale är en duktig skådespelare och gör sitt jobb även här, men jag ställer mig frågande till valet att låta honom spela Moses överhuvudtaget. Det är klart att han säljer biljetter, men finns det inte någon lite mer passande att spela Moses än... Batman? Bales insats är dock väldigt mycket bättre än hans huvudsaklige motspelare, Joel Edgerton i rollen som hans adoptivbror Ramses. Edgerton gör i princip bort sig i sina scener. Det finns ingen snällare beskrivning. Hans överteatraliska leverans hör inte hemma i den här filmen. Det är här det märks att Ridley Scott först och främst är en actionregissör. Egyptens plågor skildras med all önskvärd tydlighet och är riktigt spektakulära att titta på. När han går över till mer karaktärsdrivna scener blir det ofta lite stelare.

Exodus har kritiserats från diverse håll för att vara än det ena, än det andra, men det som jag främst kan irritera mig på är som vanligt Scotts väldigt fria tolkning av historiska fakta. Den som har minsta koll på forna Egypten kommer skruva på sig när det ploppar upp pyramider mitt i städerna och siffror ändras från scen till scen. Den religiösa trovärdigheten låter jag vara osagd. Jag är varken jude eller kristen och störs inte nämnvärt om en film går ifrån sitt källmaterial. Det jag däremot tyckte om var att Exodus visar på kampen mellan Guds och människans olika viljor på ett sätt som jag inte kan påminna mig ha sett på länge i en film av det här slaget. Noah (2014) hade det definitivt inte. Och det är detta som räddar Exodus för mig, trots stapplande skådespelarinsatser och behovet av en klippare - det här känns som en film som vill säga något och inte bara visa upp en visuell stil. Fortfarande kluven till filmen som helhet, men väl värt en titt.

Betyg: 3 movements of the people av 5 möjliga

Regi: Lucio Fulci

Manus: Elisa Briganti

Medverkande: Tisa Farrow, Ian McCulloch, Richard Johnson mfl.

Produktionsbolag: Variety Film Production

År: 1979

Längd: 91 min

Land: Italien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0080057/

En till synes övergiven segelbåt driver in i New Yorks hamnområde. När hamnpolisen undersöker båten närmre blir de attackerade av vad som tycks vara en man som redan borde vara död. Båten visar sig tillhöra en känd vetenskapsman som senast hördes från på den karibiska ön Matul Island. Journalisten Peter West åker tillsammans med vetenskapsmannens dotter, Ann, för att undersöka vad som hänt med hennes far.

Jag har ett speciellt förhållande till Zombie Flesh Eaters då den var den första filmen i den italienska zombievågen jag såg när det begav sig. Innan jag introducerats till Fulcis värld var min enda kontakt med zombies från Romeros Night Of The Living Dead (1968). Gissa om Fulci chockade brallorna av mig med sina extremt närgångna effekter och sitt nästan besatta intresse för ögon! Nu, cirka 20 år senare, har Zombie Flesh Eaters fortfarande en del scener som får mig att rysa till lite. I sina bästa stunder är Fulci svår att slå på fingrarna när det kommer till splatter.

Dessvärre är också Zombie Flesh Eaters en mycket ojämn film. Framförallt är det manusets fel som målar upp karaktärerna som riktiga idioter - och inte på ett roligt sätt. De verkar aldrig förstå, trots att de sett det gång på gång med egna ögon, att för att döda en zombie så måste huvudet förstöras på ett eller annat sätt. Långa sjok av filmen går ut på att karaktärerna är förbluffade över varför zombierna fortfarande kutar omkring (nåja, släpar omkring). Det gör att för varje scen av cineastiskt guld, som zombiernas uppvaknande från den gamla kyrkogården, finns det en seg dialogscen som inte för handlingen framåt.

Trots min kritik måste jag ändå rekommendera Zombie Flesh Eaters till alla diggare av genren. Idag, med serier som The Walking Dead, känns den kanske på vissa sätt förlegad, men den har det där speciella stuket som bara galna italienare kunde få till på 70-talet. Bitvis underhållande, alltid kitschigt och en personlig favorit om än inte en fantastisk film.

Betyg: 3+ zombie walks av 5 möjliga

Chockerande idag?: Till viss mån. Här finns en eller två scener som fortfarande är lite magkittlande, men på det hela taget skulle jag ge den ett "nja".

Förbjuden i: Tyskland, Norge, Storbritannien, USA

Fortfarande förbjuden i: -

Regi: Dean DeBlois

Manus: Dean DeBlois (baserat på Cressida Cowells böcker med samma namn)

Medverkande: Jay Baruchel, Cate Blanchett, Gerard Butler mfl.

Produktionsbolag: DreamWorks Animation & Mad Hatter Entertainment

År: 2014

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1646971/

Fem år efter att Hiccup fått folket i Birka att acceptera drakarna som nytto- och sällskapsdjur blir den samme ombedd att ta över som byns hövding. Hiccup vill mycket hellre utforska världen tillsammans med sin drake Toothless, men under en upptäcktsfärd till nordligare breddgrader får han reda på något mycket oroande. Tydligen finns det fler drakryttare i världen och inte alla är särskilt snälla...

Jag var inte särskilt imponerad av första filmen i den här serien och förväntade mig mer av samma sak här. Jag måste dock säga att jag blev glatt överraskad av How To Train Your Dragon 2. I motsats till exempelvis The Boxtrolls (2014) visar den här filmen att det är fullt möjligt att inte bara presentera underhållning för barn utan även få dem att tänka över lite djupare tematik - i det här fallet vänskaps- och familjeband.

Regissören och tillika manusförfattaren Dean DeBlois har sagt i intervjuer att han inspirerades av de filmer han själv tyckte om som barn och i synnerhet The Empire Strikes Back (1980). Det märks. Dramaturgiskt följer filmerna varandra ganska tätt och trots en ganska stor dos svärta mot slutet blir det aldrig för otäckt för den tänkta målgruppen. De här karaktärerna står för något och DeBlois får oss att bry oss om dem på ett sätt som han inte klarade av i den första filmen.

Därmed sagt är inte allt bra. Filmen består till stor del av scener med drakar som flyger till saker som exploderar. Gott så, men om man inte lägger in lite intressanta bihistorier i dessa långa scener blir det lätt ganska enahanda. Ett bra exempel på detta är hur skaparna bakom Ice Age (2002) hade med den lille gnagaren Scrats försök att få tag i en väldigt bångstyrig nöt. Ett avbrott av den här typen skulle effektivt ha kortat de ibland närmst transportsträckeliknande actionsekvenserna i filmen.

Nåja, How To Train Your Dragon 2 är absolut ett steg i rätt riktning för filmserien. Det planeras redan nu en del 3 och den kan jag nu se fram emot med mer tillförsikt än jag gjorde inför den här uppföljaren.

Betyg: 3+ draksporter som säkert får J.K Rowling att tjura lite av 5 möjliga