Regi: Christopher Nolan

Manus: Christopher & Jonathan Noel

Medverkande: Matthew McConaughey, Anne Hathaway, Michael Caine mfl.

Produktionsbolag: Legendary Pictures/Paramount Pictures/Warner Bros. mfl.

År: 2014

Längd: 169 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0816692/

I en inte alltför avlägsen framtid plågas Jorden av torka och svält. Cooper, tidigare testpilot, lyckas på mystiska vägar hitta till återstoden av NASA och får reda på att organisation i hemlighet arbetat på en plan för att hitta ett nytt hem till mänskligheten. Inte långt från Saturnus har ett konstgjort maskhål öppnats - ett maskhål som leder till en annan galax och förhoppningsvis en planet lämpad för mänskligt liv. Cooper och hans team skickas ut för att följa upp data från tre tidigare expeditioner och kanske hitta ett nytt hem. Det är dock lättare sagt än gjort...

Det mesta som Christopher Nolan har rört vid som regissör har blivit guld och det fanns ingen anledning att tro att Interstellar skulle bryta den trenden. Nolans episka utvandringssaga börjar också bra med fint spel från Matthew McConaughey och Mackenzie Foy i rollen som hans dotter, Murph. Även den gamle Nolan-bekante Michael Caine är i riktig högform. Sättet att skildra Jordens undergång är också smått briljant. Det är inga spektakulära explosioner, inga krig som skildras eller zombies som ränner omkring. Fienden är... damm. Erosion och miljöförstöring har härjat Jorden till den milda grad att den nu, sakta men säkert, drar sina döende andetag. Sen är det tyvärr det där med manuset...

Igår såg och recenserade jag Boyhood (2014), en 165 minuter lång film som ändå lämnade mig med en önskan om mer. Interstellar är 169 minuter lång och det märks verkligen. Uppbyggnaden är bra och Nolan visar prov på sina bästa relationsbeskrivningar karaktärer emellan hitintills i karriären. Faktum är är allt riktigt bra fram tills man nått den nya galaxen och den första (av många) saker har gått åt helsike. Sen händer något med manuset. Coopers besättningsmedlemmar har ungefär samma psykologiska tyngd som en hink vatten och snackar i det oändliga! Förvisso är det en av de mest tekniskt trovärdiga science fiction-filmer jag sett på ett bra tag, men de fina karaktärsporträtten från filmens inledande timme försvinner mer och mer ju längre filmen går. Sen faller även manuset till föga när det gäller förklaringen av maskhålet. Att ens ha med den här bihistorien är så urbota dumt att... nej... jag vill inte spoila er. Se och avgör själva.

Det är klart att Nolan känner till sin filmhistoria och Interstellar vimlar av filmiska referenser och citat. Visst är det charmigt till en del, men jag fick känslan av att bröderna Nolan klippt och klistrat lite väl mycket på sina ställen. Rent tematiskt (förutom undergången) har historien stora likheter med Joe Haldemans science fiction-klassiker The Forever War (1974). Släng in lite Stanley Kubrick ala 2001: A Space Odyssey (1968) och ett dussin andra berömdheter och det här är inte så mycket en Nolan-film som det är ett mischmasch av vad genrens skattkammare har att erbjuda. Ett ganska trevligt, om än ångestladdat, mischmasch, men originaliteten lyser med sin frånvaro.

Interstellar är inte en dålig film, trots all kritik jag ger den i den här recensionen. Vad den däremot är är en gruvlig besvikelse när jag hade hoppats något som var mer en meditativ upplevelse om vad som är mänsklighetens kärna vid den ultimata krisen än en överhypad äventyrsrulle med filosofiska anspråk. Ingen dålig film, men överhypad.

Betyg: 3 tekniskt snygga med bortslösade rullar med potential av 5 möjliga

Regi: John R. Leonetti

Manus: Gary Dauberman

Medverkande: Annabelle Wallis, Ward Horton, Tony Amendola mfl.

Produktionsbolag: Evergreen Media Group/RatPac-Dune Entertainment/The Safran Company

År: 2014

Längd: 99 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3322940/

I The Conjuring (2013) fick vi stifta en kortare bekantskap med en besatt docka vid namn Annabelle. I denna film, som i viss mån fungerar som prolog till tidigare nämnda rulle, är det Annebelle som står för spökerierna för hela slanten. Det äkta paret Mia och John försöker anpassa sig till sitt nya liv med John som ska påbörja en fast anställning på sjukhuset och Mia som väntar parets första barn. En natt bryter sig två personer in i deras hus varav en av dem visar ett abnormt intresse för Mias nya samlardocka...

I min recension av The Conjuring anmärkte jag på hur att även om filmen var väldigt välbekant (som den femtielfte versionen av bullshit-historien bakom The Amityville Horror (1979)) så var det mycket goda hantverket skäl nog att se den. Det samma kan sägas om Annabelle - den är bara lite sämre på alla plan. Jag gillar besatta dockor as much as the next guy, men Gary Daubermans manus är inte alls lika tajt berättat som bröderna Hayes dito till föregående film. Dauberman tangerar i princip alla klyschor som den här typen av film har men räddas till stor del av John R. Leonettis regi. Leonetti, främst känd som fotograf, har av förklarliga skäl ett riktigt snyggt bildspråk som kommer till tals. 

Skådespelarna sköter sig och även om det inte rör sig om Oscarsprestationer direkt finns det ingen som gör bort sig. På det hela taget är Annabelle en småmysig skräckfilm utan större tuggmotstånd. Det som räddar den upp till en trea i betyg är framförallt, återigen, hantverket. Manuset behöver ses över, men resterande inblandade verkar veta exakt vad de gör. Om jag nu bara kunde förstå varför den här filmen har orsakat upplopp på biograferna i både Frankrike och i Malmö skulle jag vara nöjd. För er som inte känner till det har filmen stoppats helt från biovisning i Frankrike efter att ungdomar börjat slåss med varandra i salongerna. Det hände bara till just Annabelle. Fenomenet spred sig till Sverige där det var en incident på i biograf i Malmö förra veckan. Skärp er, snorungar! sa den uråldrige 32-åringen.

Betyg: 3 Chucky är fortfarande den bästa mördardockan av 5 möjliga

Regi: Jonathan Liebesman

Manus: Josh Appelbaum /André Nemec/Evan Daugherty mfl.

Medverkande: Megan Fox, Will Arnett, William Fichtner mfl.

Produktionsbolag: Platinum Dunes/Gama Entertainment Partners/Mednick Productions mfl.

År: 2014

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1291150/

Okej, jag tänker inte ens presentera den här filmens premiss. Om du inte vet vad den här filmen handlar om vet jag inte riktigt hur du läser det här från en grotta utanför Ulan Bator. Hursomhelst, är det här lika illa som jag befarade? Nej, det är faktiskt inte ens hälften så illa.

När Michael Bay annonserade att han skulle producera rebooten av mina barndomshjältar gick något sönder inom mig. Jag såg en totalt själlös produkt framför mig som hade mycket lite att göra med de ninjasköldpaddor jag växte upp med. Döm min förvåning när det här inte bara är acceptabelt utan faktiskt till och med ganska bra.

Nu ska vi inte slå på alltför stora pukor, det är betoning på "ganska" i den ovanstående meningen. Leonardo, Raphael, Donatello och Michelangelo ser ut som steroida monster mer än de tecknade versionerna av karaktärerna som blev mest kända. Det har irriterat mig ganska mycket innan jag såg filmen, men när jag igår satte mig i soffan för lite sköldpaddskraft insåg jag en sak - en sak som jag inte riktigt vill erkänna: Michael Bay har gjort sitt jobb som producent den här gången. Han har gjort research. Det här ligger nämligen mycket närmre serieoriginalet i design än de tidiga 90-talsvarianterna. Okej, så designen (som jag ärligt talat trodde skulle ta mig helt ur filmen) funkar, men hur är det med resten?

Manuset är... tja, det är ett ganska typiskt manus för Turtles. Vi får en bakgrundshistoria till karaktärerna, några schyssta actionscener och förvånansvärt rolig dialog. Om du är bekant med historien sedan innan bjuder inte manuset på några större överraskningar men puttrar på ganska okej. Skådespelarmässigt är det kanske ingen höjdare. Megan Fox kan som vanligt inte spela sig ur en blöt papperspåse, men handen på hjärtat är det rösterna till ninjapaddorna som faktiskt spelar roll. Förutom Johnny Knoxville (av alla människor) som Leonardo är det inga särskilt namnkunniga röstskådespelare man fått tag i utan har främst diverse birollsskådisar i ensemblen. De funkar riktigt bra, måste jag säga och det är dessa röstprestationer som gör hela filmen. Fightingen gör det inte...

De gamla filmerna producerades av Golden Harvest - världens största producent av hårdsparkande film från Hong Kong. Den här filmen producerades av Platinum Dunes - mest kända för att smäda diverse klassiska filmserier i sina reboots och remakes. Fightingen blir därefter. För att vara ninjas använder de väldigt lite ninjutsu, kan vi sammanfatta det med. När vi till sist får en längre slagsmålsscen är det mellan en datoranimerad Splinter och en version av Shredder jag valt att kalla för Optimus Shredder. Seriöst, en mech-suit?!

Trots avsaknaden av bra fighting, riktigt träigt skådespel från exempelvis Megan Fox och det faktum att det är en reboot som inte egentligen tillför något är TMNT anno 2014 ganska kul. Jag trodde inte jag skulle kunna säga det här seriöst, men jag ser faktiskt i viss mån fram emot uppföljaren. Även en blind Michael Bay hittar väl ibland ett korn.

Betyg: 3 men nu är det fem filmer där de inte fått designen på The Foot Clan rätt av 5 möjliga

Författare: Micael Dahlén

År: 2011

Sidor: 186

Förlag: Månpocket

ISBN:  9789172322622

Micael Dahlén är till vardags ekonomiprofessor vid Handelshögskolan i Stockholm. Han är även hyllad författare och flitigt anlitad föredragshållare. I Monster får vi följa med Dahlén när han utforskar ett ämne som han inte kan släppa - varför är det så många kvinnor och män som drar sig till seriemördare och varför blev just nämnda brottslingar mördare?

Dahlén har skrivit en intressant bok, om än något kort. Bokens inledande kapitel, där Dahlén intervjuar Issei Sagawa, Peter Lundin, Dorothea Puentes och Wayne Lo är förvisso intressanta (framförallt öppningskapitlet om Sagawa - den japanske kannibalen), men boken lyfter inte riktigt förrän bokens femte intervjuperson - Charles Manson. Från att ha kunnat hålla sig relativt objektiv i sina intervjuer drabbas Dahlén av Mansons personlighet och tvingas ställa frågan om han själv har blivit ett "fan" av seriemördare. Genom en rad sociologiska experiment ger Dahlén sen svar på sina ursprungliga frågor och kommer till flera hårresande slutsatser.

Monster är en bok som förvisso gör en mörkrädd då och då, men samtidigt säger den inte så mycket nytt i ämnet om man har en rudimentär kunskap om psykologi och gärningsmannaprofilering (det riktiga området, inte vad vi ser på tv). Det är därför som boken egentligen inte lyfter förrän kapitlet om Charles Manson. Den som sett intervjuer med Manson vet att han bara i dessa har så nära en demonisk persona som man kan komma. Han drar in dig, fascinerar dig men skrämmer samtidigt livet ur dig. Jag kan bara föreställa mig om hur ett möte ansikte mot ansikte kan påverka en person. Om någon nu levande människa personifierar "kultledare" borde det vara Manson.

Jag hade önskat en längre analysdel då denna, tillsammans med mötet med Manson, är den mest intressanta delen av boken. Samtidigt har jag inte egentligen några bra förslag på hur Dahlén hade kunnat gå vidare med sina frågeställningar. Hans metod, som godtas av peer reviewers, är god och i och med att han fått vissa av undersökningsresultaten publicerade i akademiska publikationer borde de hålla måttet. Jag vill dock ha mer! Som underhållningsläsning, med lite rysningar längs ryggraden, fungerar Monster bra, men jag hade önskat att det fanns en utökad utgåva. Kanske något som kommer?

Betyg: 3+ kultledare av 5 möjliga

Regi: Gabe Ibáñez

Manus: Gabe Ibáñez/Igor Legarreta/Javier Sánchez Donate

Medverkande: Antonio Banderas, Birgitte Hjort Sørensen, Melanie Griffith mfl.

Produktionsbolag: Green Moon & Nu Boyana Viburno

År: 2014

Längd: 109 min

Land: Spanien/Bulgarien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1971325/

Under 2020-talets första halva börjar Solen spy ut enorma solstormar som inte bara knäcker större delen av Jordens teknologi utan även börjar förvandla planeten till en öken. För att stoppa ökenspridningen uppfinns robotar kapabla att arbeta i de hårt utsatta områdena. När robotarna misslyckas med sitt uppdrag degraderas de till tjänstefolk. För att de inte ska utveckla självmedvetande och löpa amok begränsas robotarna av två protokoll - de får inte skada någonting levande eller utföra modifikationer på sig själva eller andra robotar. När det andra protokollet bryts skickas försäkringsagenten Jacq Vaucan för att undersöka saken. Vad han finner kan förändra Jordens framtid för evigt.

Autómata kan vara en av de mer utskällda science fiction-filmerna på senare år. Kritiken har framförallt handlat om hur filmen "lånar" lite för friskt från olika källor, med Asimovs robotlagar som största "lån". Å andra sidan har jag ingenting emot just lånet från Asimov. När Asimovs robothistorier skulle filmatiseras fick vi inte den djuplodande och roliga utforskningen av vad liv och mänsklighet är som hans noveller bygger på. Vi fick I, Robot (2004) - en förvisso underhållande liten bagatell, men inte alls vad Asimov-fans hade förväntat sig. Sina problem till trots ligger Autómata då mycket närmre.

Det största av de nämnda problemen stavas Antonio Banderas. Efter att ha varit actionhunk i några år under sent 90-tal och tidigt 2000-tal har han främst gjort b-filmer och levt på gamla meriter. Jag förstår varför. Banderas kan inte (och har egentligen aldrig kunnat) skådespela. I Autómata har han helt tappat konceptet om vad subtilitet innebär och ibland är det pinsamt dåligt. En scen påminde mig till och med om Tommy Wiseau...

Banderas usla skådespel vägs tack och lov upp till viss mån av de kompetenta birollsskådespelarna och ett välskrivet manus. Jag kan mycket väl tänka mig att det är så här som ett eventuellt självmedvetande för maskiner skulle kunna starta. Trovärdigheten i manus, exklusive vissa minst sagt tveksamma vetenskapliga hopp, och designen på staden och robotarna tillhör filmens höjdpunkter. Sen är det kul att se Melanie Griffith i något annat än en tv-serie också. Den senaste film jag såg med henne i måste varit Cecil B. Demented - för 14 år sedan!

Autómata är knappast en perfekt science fiction-film, men inte heller den katastrof som recensioner fått mig att tro. Den är så nära en film om Asimovs idéer vi kommit än så länge och är intressant bara av den anledningen.

Betyg: 3+ givetvis var de tvungna att ha med sexbots... av 5 möjliga

Regi: Christian E. Christiansen

Manus: Karl Mueller

Medverkande: Alycia Debnam Carey, Jennifer Carpenter, Colm Meaney mfl.

Produktionsbolag: LD Entertainment

År: 2014

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2290739/

Mary och hennes fyra vänner har levt hela sina liv i det lilla Amish-samhället New Bethlehem. De har alltid varit mer eller mindre lite utanför resten av församlingen och folk viskar bakom deras ryggar. Vad de inte vet är att en profetia säger att på deras 18:e födelsedag kommer en av dem i princip bli Antikrist. När flickorna en efter en börjar dö strax innan sin födelsedag misstänker Mary dock inte övernaturliga makter utan att någon inom församlingen försöker tvinga fram förutsägelsen.

En skräckthriller i Amish-miljö med Jennifer Carpenter och Colm Meaney i rollerna? Det var tillräckligt skumt för att jag skulle ignorera 4,7 på IMDB. Where The Devil Hides har också en hel del förtjänster som jag inte hade förväntat mig. Framförallt är det ett förvånansvärt smart manus som ställer oskyldigt religiöst övande mot fanatism. Sen är det ju det där med Colm Meaney också.

För er som inte känner till Meaney så är han troligen en av de flitigaste anlitade irländska skådespelarna i biroller. Sitt stora amerikanska genombrott fick han i och med sin roll i Star Trek: The Next Generation (1987 - 1994) som han sedermera repriserade i Star Trek: Deep Space Nine (1993 - 1999). Meaney är också en av mina favoritskådespelare som aldrig fått det där riktigt stora lyftet i karriären. I Where The Devil Hides spelar han församlingens högsta religiösa överhuvud, Äldste Beacon, och han äger varenda scen han är med i. Ingen kan tala osande kristen retorik som en irländare!

Manuset, även om det är smartare än genomsnittet, skulle dock behöva en del omarbete. Framförallt är jag kluven till slutet. Å ena sidan gillar den lille hämndlystne djävulen i mig (jag kallar honom Urban) slutklämmen, å andra sidan måste jag erkänna att det gör filmen sämre och tar död på ambivelensen mellan de två sidorna. Det står dock helt klart att det här är en mycket bättre film än sitt rykte. Den första kvarten ger ett tämligen typiskt intryck, men kommer du förbi den är den märkligt engagerande. Lite mer av allt skulle behövts för ett bättre betyg, men för genrefans, absolut.

Betyg: 3 spektakulära svanhopp av 5 möjliga

Regi: Phil Lord & Christopher Miller

Manus: Michael Bacall/Oren Uziel/Rodney Rothman

Medverkande: Jonah Hill, Channing Tatum, Peter Stormare mfl.

Produktionsbolag: Original Film/Cannell Studios/Media Rights Capital mfl.

År: 2014

Längd: 112 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2294449/

De två undercoverpoliserna Schmidt och Jenko skickas till ett närbeläget college för att komma fram till vem det är som säljer en ny, mycket farlig, syntetisk drog. Deras partnerskap knakar dock i fogarna när de båda drar åt olika håll. Jenko trivs som fisken i vattnet och blir en viktig kugge i skolans fotbollslag, medan Schmidt finner sig med de mer konstnärliga kretsarna. Samtidigt florerar drogerna på skolan och frågan är om de båda poliserna kan hitta tillbaka till sitt samarbete än en gång?

Den första filmen i rebooten av den smått klassiska 80-talsserien var överraskande rolig om än lättförglömlig. Den drog dock in multum på både bio och dvd/blu ray-marknaden, så att det skulle komma en uppföljare var i princip givet. Det är också precis vad det här är - mer av samma, fast lite sämre. Att det är en uppföljare går inte att undkomma eftersom manusförfattarna driver metahumorn om dessa typer av filmer i botten redan efter en halvtimme. Ja, vi fattar, det är en uppföljare. Ni blir inte smartare för att ni påpekar det med allt annat än blinkningar till kameran. Nåja, det här är inte gjort för att vara smart utan precis tvärtom. Det är dumt, till och med riktigt dumt, men det är den rätta typen av dumhet.

Precis som i förra filmen är det Jonah Hill som äger den komiska timingen i duon. Channing Tatum är... där. Han hade kunnat bytas ut mot vilken hunk som helst. Skådespela kan han inte. När manuset inte förlitar sig på sina förnumstiga små "haha-det-här-är-en-uppföljare"-blinkningar är det däremot fortfarande roligt. Det här är en typisk film för en regnig söndag. Det finns inte något tuggmotstånd när den utan det är helt enkelt vad en av mina polare brukar kalla för en "ball rulle". En eller två scener är dessutom hysteriskt roliga. Gott så.

Betyg: 3- närgångna bläckfiskar av 5 möjliga

  FFF 2014 Dag 10: Science fiction-perfektion och odöda bävrar

Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig. Efter att i flera veckors tid försökt hinna med att se en lösenordsskyddad screener till The Midnight Swim (2014) fick jag helt sonika se den på bio ändå och således skjuta min planering i sank. Någon ville helt klart inte att någon obehörig skulle få se nämnda screener och bytte nämligen lösenord varannan dag. Vara som det må med det, men jag grämer mig lite att jag därför fick missa Suburban Gothic (2014) helt enkelt eftersom jag var tvungen att äta något för att inte tuppa av. Nåja, om allt vill sig väl får jag en screener på den sistnämnda redan imorgon och har då kunnat se alla långfilmer på festivalen. Inte illa pinkat om jag får säga det själv.

Dagen inleddes annars med att jag såg om den fantastiska The Strange Colour Of Your Body's Tears (2013) på duk. Det större formatet och framförallt det knivskarpa ljudet gav filmen ytterligare en dimension. Jag kommer införskaffa mig den här filmen så fort jag bara kan. Den är en anledning i sig själv till att motivera mig att få mitt ljudsystem att fungera ordentligt. Den för mig första nya filmen för dagen var annars den omtalade The Midnight Swim.

 
Tre systrar återvänder hem till föräldrahemmet efter att deras mor, en passionerad miljöaktivist, drunknat i den närbelägna sjön. Deras komplicerade förhållande till modern och sorgen över att ha förlorat henne ligger till grund för spänningar dem emellan. När det dessutom börjar hända märkliga saker som pekar på att sjön kanske inte är det stilla vatten de vuxit upp med ställs allt på sin spets för systern June...

Efter sju sorger och åtta bedrövelser lyckades jag då till sist se den här rullen. Jag önskar att jag hade skippat den till förmån för Suburban Gothic. Det här är den klart sämsta film som var nominerad till festivalens internationella pris. Det märks tydligt att detta är regissör och manusförfattare Sarah Adina Smiths första långfilm. Det är långsamt utan suspens och jag väntade hela tiden på en pay off som aldrig kom. Den är förvisso snyggt filmad och har okej skådespelare, men är utdragen och riktigt tråkig. Slutet, som hela manuset byggs upp mot, är dessutom en axelryckning. Nej, ingen höjdare alls. 1 midnattsdopp av 5 möjliga.

Då hade jag större förhoppningar på franska Among The Living (2014). Teamet bakom filmen låg bakom en av förra årets glada överraskningar på festivalen, Livide (2011), och när jag läste att Among The Living skulle blanda element från Stand By Me (1986) och The Texas Chainsaw Massacre (1974) var jag såld. Dessvärre skulle det visa sig att teamets försök att efterlikna americana i fransk miljö mest kändes oinspirerat och tröttsamt.

Tre ungdomar skolkar från sista skoldagen innan sommarlovet och bestämmer sig för att utforska en gammal övergiven filmstudio. Plötsligt hör de ett skrik. Det visar sig komma från bagageutrymmet på en bil och snart börjar den sedelärande historien om varför man inte ska skolka. Och lite mord och så.

Om jag låter blasé i min beskrivning är det för att jag är det. Även om Among The Living säger sig hämta inspiration från nämnda filmer finns det egentligen bara klumpiga referenser kvar. Framförallt, om du ska göra en slasher, gör den rolig och/eller totalt over the top. I fallet med den här rullen är det verkligen standardförfarande 1A utan några överraskningar. Oinspirerat var ordet. Trots allt är det en kompetent film för vad den är. Om jag inte sett så många bra filmer på sistone kanske jag hade varit mer förlåtande, men nu blir det 2- franska mördarclowner eller nåt av 5 möjliga.

Efter att ha varit hemma och slängt i mig kaffe och mat var det så dags för festivalens officiella avslutningsfilm, science fiction-rullen Predestination (2014), baserad på Robert A Heinleins klassiska novell All You Zombies. Innan dess var det dock dags för den internationella juryn att bekänna färg och dela ut festivalens eget pris, Sirenen, till bästa internationella film. Efter att ha suckat åt hedersomnämndandet till The Midnight Swim fick jag dock applådera när Jim Mickles Cold In July (2014) knep priset. Jag hade visserligen hellre sett Why Don't You Play In Hell? (2014) som vinnare, men Cold In July var mitt andrahandsval. Efter prisutdelning, tacktal och festivalkapten (jag fick lära mig att "general" är ett ord för studenter) Johan Barranders långa hyllning till alla festivalens medarbetare och sponsorer var det då dags för Predestination.

En man som arbetar som agent för en organisation vars syfte är att ställa saker till rätta efter de hänt (läs: tidsresor) kämpar för att stoppa den ökände bombaren The Fizzle Bombers framfart i 70-talets USA. Efter att ha tagit anställning som bartender år 1970 träffar mannen på en mystisk figur som vill berätta en historia för honom. Personen lovar att det är den bästa historien han någonsin kommer få höra och att den på något sätt är kopplad till bombmannen.

Som gammal science fiction-diggare av stora mått blir jag alltid lika glad när det kommer en film baserad på en klassiker inom genren. Heinleins novell räknas till ett standardverk inom subgenren tidsparadoxer och bröderna Spierig har verkligen förvaltat detta arv på bästa möjliga sätt. Jag skulle gärna berätta mer om historien, men då kommer jag förstöra många av manusets överraskningar och vändningar för dem som inte läst novellen. Vad jag kan säga är att det en ytterst smart konstruerad historia med en mängd hjärnretande aspekter. Ethan Hawke, allmänt underskattad i min bok, gör en bra roll som bartendern, men filmen tillhör Sarah Snook i den kvinnliga (nåja...) huvudrollen. För diggare av genren måste det här ses! 5 ambivalenta androgyner av 5 möjliga.

Om Predestination var festivalens officiella avslutning var Zombeavers (2014) ett traditionellt festivalbokslut med total galenskap, inklusive någon typ av growlande föreställning av Barrander. Ett gäng collegestudenter ska spendera en helg i en avlägsen stuga. Vad de inte vet (detta borde man kollat upp i turistguiden!) är att områdets bävrar smittats av ett ämne som gör dem till väldigt förbannade bäverzombies. Självklart!

Det finns egentligen inte så mycket att säga om Zombeavers. Den simmar (hehe) i samma vatten som exempelvis Sharknado (2013) med sitt osannolika och komiska scenario. Den slår dock den förstnämnda på fingrarna då den dessutom driver hejdlöst med alla slasher- och zombiefilmsklyschor. Det funkar ibland, ibland är det bara dumt, men vad väntar man sig av en film med den här titeln? Dessutom måste jag säga att dockeffekterna är grymt charmiga istället för att falla tillbaka på usel CG. Klart att dockorna ser ut som fan, men de är ändå att föredra och blir en komisk effekt i sig själv. Jag hade väl önskat att filmen gick in totalt för att vara så over the top som den bara skulle kunna. If you're going to go retard, go full retard. Men, det funkar för vad det är. 3 odöda dammbyggare av 5 möjliga.

Imorgon kommer festivalkrönika, mitt eget "pris" delas ut och Fantastisk Filmfestival 2014 läggs till handlingarna på bloggen.