Regi: Scott Stewart

Manus: Scott Stewart

Medverkande: Keri Russell, Josh Hamilton, Dakota Goyo mfl.

Produktionsbolag: Alliance Films & Blumhouse Productions

År: 2013

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2387433/

Ännu ett år, ännu en utomjordingshistoria? De storhövdade grå utomjordingarna (passande nog främst kallade för "Greys") är ett återkommande tema i science fiction-genren och har varit det sedan H.G Wells först beskrev dem i sin artikel The Man of the Year Million (1893, länken leder till en evolutionär analys av artikeln jämförd med Darwins teorier). Under 1980- och 1990-talens våg av science fiction-serier, böcker och filmer hittar vi de små gynnarna överallt. Kanske störst genomslagskraft fick den bild som Whitley Strieber gav av dem i sin bok Communion: A True Story (1987) och givetvis hur megahit-serien The X-Files (1993 - 2002) visade dem. Vissa kallar dem för vår tids tomtar och troll, andra beskyller de som sett dem för att vara foliehattar och ytterligare andra försöker bevisa att de finns här. Personligen har jag svårt att tro att en ras skulle färdas några miljoner ljusår för att ge oss rektoskopier, men det är bara jag. 

Hur det än må vara med våra grå vattenskallar har det gjorts en uppsjö filmer om dem. Dark Skies är den senaste större produktionen på temat och trots att jag sett historien några dussin gånger måste jag säga att den här filmen gör den väldigt bra. Scott Stewart har försökt, och i viss mån lyckats, med att ge oss ett Spielberg-universum i miniatyr. Ni vet typen av film jag talar om: familj i förorten, två barn varav en tonåring som håller på att växa upp, konflikt mellan de vuxna i huset och en halvt om halvt romantiserad bild om hur det var att växa upp. Steven Spielberg var mästare på att göra sådana familjer trovärdiga under sin karriär på 70-talet. Mot denna bakgrund utspelar sig något dramatiskt och/eller övernaturligt. Spielberg brukade spendera ungefär 40 minuter av filmen med att visa familjen i sin normala miljö, och det är här som Stewart misslyckas något - Dark Skies är alldeles för snabbt berättad.

Regin är helt okej, inte minst i skräckscenerna, men det måste vara någon lag på att om man jobbat med skitfilmerna i Paranormal Activity-franchisen (2007 - när folk slutar betala för samma film) så måste man ha med scener där någon stirrar på flimriga bilder tagna med säkerhetskameror. Stewart tar i alla fall revansch från sin förra film som regissör, Priest, 2011 års sämsta film. I och med att Stewart främst jobbat med specialeffekter är även de väldigt bra. Framförallt är utomjordingarna jäkligt äckligt designade.

Skådespelarna är varierande med en bra Keri Russell (var har hon varit de senaste åren?) i huvudrollen, en överspelande Josh Hamilton som hennes man och två duktiga barnskådisar. Dessutom bör alla filmer med J.K Simmons berömmas bara för det.

Sammanfattningsvis är Dark Skies en bra version av en historia jag sett alldeles för många gånger. Det psykologiska djup som går att hitta hos exempelvis tidigare nämnda Spielbergs Close Encounters Of The Third Kind  (1977) finns dock inte här. Jag hade hoppats på något nytt, en twist på historien, men fick nöja mig med god underhållning. Gott så.

Betyg: 3+ Mr. Sandman bring me a... AAAAAAAHHHH! av 5 möjliga

Regi: Steven Sheil

Manus: Steven Sheil & Ziad Semaan

Medverkande: Ario Bayu, Sam Hazeldine, James Taenaka mfl.

Produktionsbolag: Infinite Frameworks Studios & HBO Asia

År: 2012

Längd: 91 min

Land: Indonesien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2171847/

Det är kul när nya filmländer får uppmärksamhet även utanför den inhemska marknaden. Det verkar som Indonesien är det senaste asiatiska undret som får allt mer internationell distribution. Dels har vi de tidigare recenserade Serbuan Maut (2011) och Merantau (2009) och nu verkar det dessutom som HBO:s asiatiska division har gett sig in på den indonesiska marknaden på allvar. Det här är deras och Infinite Frameworks Studios första riktigt uppmärksammade skräckfilm utanför Asien och även om den inte håller samma klass som de nämnda kampsportsrullarna är Dead Mine ändå en ganska trevlig överraskning - skyhögt över de 4,7 den har på IMDB.

Filmen handlar om en bortskämd överklasskille i övre 20-årsåldern som lejer en grupp indonesiska soldater för att leta upp en gammal bortglömd gruva i djungeln. När gänget attackeras av rebeller tvingas de fly in i nämnda gruva där entrén kollapsar bakom dem. Nu finns det bara en väg - framåt. Det är bara det att anledningen till att sprätten letade efter gruvan var att japanska trupper enligt ryktet gömde en enorm guldskatt där under ockupationen av Indonesien. Och japanerna var inte kända för att lämna sina poster...

Det som låter som en helt knäpp premiss ligger inte alltför långt ifrån verkligheten trots allt. Den omtalade guldskatten, kallad Yamashitaskatten, var länge en legend som skickade ut flertalet skattjägare i den indonesiska djungeln. De flesta kom inte tillbaka. Att det skulle finnas japaner kvar som inte vet att andra världskriget slutat kanske låter skrattretande, om man inte betänker exempelvis menige Teruo Nakamura som kapitulerade först 1974 - just på en ö utanför Indonesien. Bara där har man en bra historia, men tyvärr väljer Sheil att frångå den väldigt Indiana Jones-möter-Predator-inspirerade öppningen och fokuserar istället på skumma militärexperiment. Jag skulle mycket hellre sett en renodlad äventyrsfilmsversion av Dead Mine eftersom det just är skräckelementen som är filmens svagaste kort.

Däremot måste jag berömma just äventyrsfilmsinslagen, fotot och att manusförfattarna låter en så elementär sak som språkförbistring (engelska, japanska och malay blandas hej vilt i filmen) bli en naturligt plot point. Filmen ses med fördel otextad eftersom vi ändå får förklarat för oss de väsentliga delarna när gruppens tolk sköter kommunikationen. Det ger filmen en påtaglig verklighetsförankring och spänning som skulle gått förlorad om man gjort en cop-out och kört allt på engelska.

Dead Mine är en helt okej skräckrulle som skulle varit ännu bättre som äventyrsfilm. Jag kommer hålla ögonen öppna för flera indonesiska skräckrullar i framtiden!

Betyg: 3+ fast när man spelar in i den indonesiska djungeln är nog ett vackert foto svårt att missa av 5 möjliga

Regi: Ken Burns/Sarah Burns/David McMahon

Manus: Ken Burns/Sarah Burns/David McMahon

Medverkande: Yusef Salaam, Antron McCray, Raymond Santana mfl.

Produktionsbolag: Florentine Films

År: 2013

Längd: 119 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2380247/

"I want us to remember what happened that day, and be horrified by ourselves. Because it really is a mirror on our society. And rather than tying it up in a bow and thinking that there is something we can take away from it and we'll be better people, I think what we really need to realise is that we're not good people - and we're often not."

Den 19:e april 1989 blev joggaren Trisha Meili brutalt överfallen och våldtagen i Central Park, New York. Polisen tog snabbt in fem unga killar för förhör och lyckades få dem att erkänna brottet. Problemet var bara att det inte fanns någon teknisk bevisning som band dem till platsen, DNA-profilen polisen säkrat från brottsplatsen stämde inte överens med någon av dem och under rättegången kom det fram att pojkarnas erkännande hade getts under mycket hård press. Det här är historien om de fem ungdomar som media dubbade till The Central Park Five.

För drygt ett år sedan plågade jag mig igenom Paradise Lost-trilogin (1996 - 2011) vilket fortfarande är en av de främsta dokumentärsviter jag sett. Jag hade på känn att The Central Park Five skulle vara i samma linje och jag hade inte fel. Dessvärre gör den allt som ovanstående trio filmer gör fast hela tiden lite sämre. Missförstå mig inte, den här filmen porträtterar även den en mycket stor orättvisa, men Burns & co snuddar bara vid ett flertal infallsvinklar som skulle gjort The Central Park Five än mer intressant. Ett exempel, som jag gång efter gång blir förvånad över att ingen gjort en ordentlig film om, är spänningarna mellan olika etniska grupper (de anklagade är samtliga afroamerikaner eller latinos) i de amerikanska storstäderna i slutet på 80- och början av 90-talen. Filmmakarna berör ämnet flera gånger, men sätter ändå inte fokus på vad som helt uppenbart är rasprofilering från polisens sida. Jag väntar fortfarande på regissören modig nog att berätta en historia om upploppen i Los Angeles. Det är helt klart att det fortfarande är ett öppet sår som man kanske helst inte vill peta i, men med tanke på att det bara tog fem år för en film att göras om World Trade Center-bombningarna tycker jag man borde kunna tala lite mer öppet om stämningen i USA för cirka 25 år sedan. Men vad vet jag? Jag är inte amerikan.

Ett annat problem med The Central Park Five är att man inte kunnat få några uttalanden från lagens representanter. Det krävs nästan i en film som den här. Bilden blir annars ganska ensidig. Även om man inte kan försvara vad man gjort kanske man kan förklara och be om ursäkt? Det är dock inget som de inblandade har varit intresserade av, trots att de dömda ungdomarna sedermera blivit frikända. Det krävs en speciell sorts idiotisk envishet att argumentera emot i ett fall där matematiken ger oddsen 1 på 6 miljarder att pojkarna skulle vara skyldiga... Dessvärre blir filmen också lidande av det. The Central Park Five är trots min kritik en intressant dokumentär som dock skulle kunnat vara ännu bättre. Nu bleknar den i Paradise Lost-triologins skugga.

Betyg: 3+ karriärister hos åklagarämbetet av 5 möjliga

Regi: Malik Bader

Manus: Sonny Mallhi

Medverkande: Sarah Bolger, Holt McCallany, Crystal Reed mfl.

Produktionsbolag: Intrepid Pictures

År: 2013

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej satt, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2093977/

Som ni ser finns det ingen poster till dagens recension. Det kan nämligen vara den dummaste poster som någonsin gjorts till en film. Crush har nämligen en avgörande twist efter cirka två tredjedelar av filmen som avslöjas på postern! Jag har aldrig sett något så dumt! Hur som helst, om ni vill spoila er kan ni alltid googla.

Crush handlar om ohälsosam kärlek i olika former, inte minst tonårig sådan. Bess, ny i skolan, blir helt betagen av den populäre stjärnidrottaren Mike. Mike har å andra sidan bara ögonen för sin bästa vän, Jules. Det blir starten på en kärlekstriangel som kommer förändra dem alla i grunden.

Jag hade inga högre förväntningar på Crush, men jag blir alltid lite intresserad när en film rekommenderas av sajten Beyond Hollywood - en genrefilmssajt som skriver både om stora blockbusters och mer smal genrefilm. Crush är väl inte det mest originella jag sett, men vad den verkligen lyckas med är att bygga upp en obehaglig stämning genom små medel. Manuset har som sagt en twist mot slutet som inte riktigt lyckas leverera på vad den lovar, men jag måste ändå berömma Mallhi för att han försökt göra något relativt annorlunda med stalkerfilmssubgenren. Skådespelarna är också okej, men där Crush tar sig över mittenträsket är regin.

Malik Bader har ett öga för små detaljer och sätt att få till synes oskyldiga scener att verka hotande. Han lyckas invagga tittaren i en falsk trygghet i och med att Crush börjar som dussintalet andra high school-filmer om olycklig kärlek mellan den opopulära/blyga tjejen och den populäre idrottaren. Bader lyckas sen vända på koncepten, men det når inte riktigt ända fram. Både hans och Mallhis influenser från John Fowles The Collector (1963) är påtagliga, men framförallt Mahill kan inte bestämma sig för om han vill göra en filmatisering av nämnda bok eller om han bara vill göra något inspirerat av den. Crush är en ändå en helt okej thriller som vill vända på begreppen vad det gäller high school-romantik men inte lyckas fullt ut. Kan vara värd att kolla upp för fans av genren. Kolla inte upp postern först bara...

Betyg: 3 idiotiska marknadsförare av 5 möjliga

Regi: Breck Eisner

Manus: Scott Kosar & Ray Wright (baserat på George A. Romeros manus från 1973)

Medverkande: Timothy Olyphant, Radha Mitchell, Joe Anderson mfl.

Produktionsbolag: Overture Films/Participant Media/Imagenation Abu Dhabi FZ

År: 2010

Längd: 101 min

Land: USA/Förenade Arabemiraten

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0455407/

Zombiefarfar själv, George A. Romero, står inte bara bakom den välbekanta Trilogy of the Dead (1968 - 1985) utan även en lång rad andra skräckrullar. The Crazies (1973) var en ny variant på zombieapokalypsen där den amerikanska militären av misstag släpper ut ett förädlat virus i en småstad. Viruset gör den som kommer i kontakt med det paranoid, aggressiv och leder till sist till döden. Det här är en ganska rak remake av 70-talets original och på det hela taget ganska bra.

Ett problem med zombierullar i allmänhet är att det går så förbaskat snabbt för viruset att spridas. Det finns oftast ingen riktig inkubationstid utan plötsligt är en stor del av befolkningen levande döda som vill käka upp dig. The Crazies tar fördel av att man får följa hela sjukdomsförloppet med de olika symptomen. Det gör att den också känns mer verklighetstrogen än många andra genrefilmer på samma tema. Det är bara lite tråkigt att den inte tar hela steget ut.

The Crazies, både i original och remake, hade kunnat vara början till något större. Vi har å ena sidan den amerikanska småstadsidyllen, å andra sidan en korrupt statsmakt som gör allt för att begrava sanningen. Vad jag skulle vilja se är framförallt utveckling av militärens roll i det hela. Det blir inte särskilt mycket av den vara, utan militären står först och främst som de huvudsakliga antagonisterna - dock utan ordentlig motivation för sina ganska extrema grymheter. Det här är en av få skräckrullar de senaste åren som skulle må bra av en direkt uppföljare som vidareutvecklar och problematiserar. The Crazies fungerar bra som en förstafilm i en trilogi eller liknande. Eftersom den gick relativt bra både på bio i USA och på dvd-marknaden kanske det inte är helt omöjligt att det bli så heller! Jag måste också ge ett plus för fotot som ligger långt över standard för den här typen av genrefilm. Att börja zombierullar med en Johnny Cash-låt är också alltid helrätt i min bok.

The Crazies är väl inget direkt mästerverk på något sätt, men för den som gillar genren kan jag ändå rekommendera den. Varför inte köra en dubbel och se Romeros original från 1973 på samma gång?

Betyg: 3 men så använder man väl inte en högaffel heller, you silly man! av 5 möjliga

Regi: Ciaran Foy

Manus: Ciaran Foy

Medverkande:  Aneurin Barnard, James Cosmo, Wunmi Mosaku mfl.

Produktionsbolag: Blinder Films & Sigma Films

År: 2012

Längd: 84 min

Land: Irland/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1641975/

Tommy Cowley lider av allvarlig torgskräck sedan hans fru blev attackerad av ett gäng pojkar och han inte kunde hjälpa henne. Då hans hustru dessutom dör i efterföljderna av attacken och Tommy lämnas ensam med deras nyfödda dotter blir inte saker och ting lättare - speciellt inte eftersom pojkarna inte vill lämna honom ifred...

När jag ser att en film har finansierats av Irish Film Board brukar jag införskaffa den. Irländarnas motsvarighet till SFI har oftast en mycket bra fingertoppskänsla när det gäller vilka genrefilmer de ska stötta med pengar. Citadel böjar också väldigt, väldigt bra med en krypande stämning och Foys mycket obehagliga manus som hämtar skräck ur vardagshändelser. Faktum är att han baserade manuset på en händelse när han själv blev attackerad av ett gäng pojkar. Den sociala utsattheten på Irland är betydande i vissa delar av landet och Foy väver in detta skickligt i sin film. Det här är något så ovanligt som en modern skräckfilm med försök till socialt patos. Det ser man inte varje dag.

Problemet med Citadel är att den inte vågar ta steget fullt ut. Mot mitten av filmen inser man redan var det barkar hän. Även om det inte är lika typiskt som säg ett virus eller demonisk besatthet blir upplösningen något av en besvikelse. Foy visar däremot bra skådespelarregi och Aneurin Barnard är riktigt bra i huvudrollen. Hans porträtt av Tommys torgskräck är riktigt drabbande och man kan verkligen känna ångesten genom skärmen. Fotot är klart över medel och musiken bra.

Även om Citadel är något av en besvikelse mot slutet är den väl värd en titt för er som vill ha något lite annorlunda i skräckgrenren. Om Foy hade vågat ta ut svängarna helt och göra en skräckfilm om sociala problem fullt ut hade det här kunnat bli en klassiker.

Betyg: 3+ alla onda barn har huvtröjor av 5 möjliga

Regi: Ole Bornedal

Manus: Juliet Snowden & Stiles White (baserad på Leslie Gornsteins tidningsartikel Jinx in a box)

Medverkande:  Jeffrey Dean Morgan, Natasha Calis, Madison Davenport mfl.

Produktionsbolag: Ghost House Pictures & North Box Productions

År: 2012

Längd: 92 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0431021/

Det här med demoner som besätter folk har alltid fått mig att undra över vad deras motiv egentligen är? Förvisso är det förkrossande för en familj att förlora en medlem, men om vi nu antar att den judeo-kristna världsbilden är korrekt - varför nöja sig med någon slumpmässigt utvald människa? Varför inte besätta någon som har makt och/eller inflytande? Nåja...

Ole Bornedal slog igenom med sin ofta bortglömda skräckrulle Nattevagten (1994) vilket också blev hans biljett från Danmark till Hollywood. Väl där lyckades han inte bita sig fast ordentligt, men då och då gör han en skräckfilm som höjer sig åtminstone ett snäpp över massan. The Possession är, om än väldigt typisk, en av de bättre exorcism-rullarna jag sett på senare år. Det säger visserligen inte så mycket eftersom alla exorcism-filmer följer ett mönster lika slaviskt som slasherfilm gör:

1. Oskuldsfull person, oftast yngre dotter, blir besatt av demon.

2. Familjen börjar upptäcka att något inte stämmer, men antar att det beror på sjukdom.

3. Den besatta flippar ut och gör något som inte kan förklaras.

4. En exorcist från den aktuella religionen (i detta fall judendom) kallas.

5. De äldre i församlingen varnar "ungtuppen" att det är för farligt och vill inte att han ska utföra en exorcism.

6. Den yngre prästen går emot sin församling, driver ut demonen, the end.

Med ett så pass formelmässigt manus behöver man något annat. Slashergenren fixar det ofta med karismatiska skurkar (Freddy Krueger, Jason Vorhees etc.) men det funkar sällan eller aldrig i exorcism-film. Demonen är dold i större delen av filmerna och vad vi istället får är en översminkad yngre tonåring som trillat på en kajalpenna. Så hur kan då en film av den här typen höja sig från resten? Konflikt mellan de andra karaktärerna och bra skådespel. The Possession lyckas med båda de här sakerna.

Vad den handlar om? Tja, följ listan ovan och ni har en ganska god synopsis. Det är däremot tillräckligt bra skådespel och regi för att den ändå ska vara underhållande, om än bara för stunden.

Betyg: 3 judiska demoner är lite mer hands on än kristna. Pun intended. av 5 möjliga

Regi: Marcus Dunstan

Manus: Marcus Dunstan & Patrick Melton

Skådespelare: Josh Stewart, Emma Fitzpatrick, Lee Tergesen mfl.

Produktionsbolag: LD Entertainment & Fortress Features

År: 2012

Längd: 82 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1748227/

Arkin överlevde sin första rond mot seriemördaren som media dubbat till "The Collector" även om han kanske önskar att han inte gjort det. När han lyckas rymma från den låda (ja... en låda) som mördaren hållit honom fången i tror Arkin att allt är över. När dottern till en rik affärsman blir The Collectors nya offer ger affärsmannen dock Arkin ett erbjudande han inte kan tacka nej till - hjälp mitt team att rädda min dotter och döda The Collector.

För en knapp månad sedan recenserade jag filmen The Collector (2009) - en film som jag förgäves försökte hitta exakt vad det var jag gillade med. I den här uppföljaren är gialloinslaget i princip helt borta (även om en stor del av handlingen utspelar sig på Hotel Argento...). Också i motsats till den första filmen i serien är det en hel del dialog i The Collection och inte alls samma uppbyggnad av scenerna. Det märkliga är att jag fortfarande famlar efter vad det är som jag gillar med de här rullarna. Förvisso är det gorefester för skräckdiggarna och ganska spännande thrillerinslag för diggare av sådant, men det går tio på dussinet av sådana här filmer. The Collector & The Collection har ett trumfkort - karaktären Arkin.

Även om manuset fortfarande har luckor tror jag nämligen att det är karaktärerna som får mig att gilla även den här installationen. Arkin är en jäkligt bra protagonist som i princip hamnar i de här situationerna utan att det är hans fel. Jag kom att tänka på en jämförelse som säkert många rynkar på näsan åt, men de här två filmerna påminner ganska mycket i uppbyggnad om de två första filmerna i Alien-franchisen om än i mycket mindre skala. De första filmerna porträtterar vanliga människor (Ripley/Arkin) i ett isolerat utrymme (Nostromo/ett hus fullt med fällor) som jagas av en mördarmaskin utan motiv (Alien/The Collector). Del två i serierna har fortfarande den vanliga människan, i ett större isolerat utrymme (en koloniutpost/ett hotell) med mer stridsvan (marinkårssoldater/legosoldater) support. Arkin fungerar som Ripley - hans motivation är att återvända för hämnd. Likaså kan båda improvisera och är intelligenta. Jag hoppas verkligen att Dunstan & Melton inser att de har en bra karaktär här och inte låter honom devolvera i nästa uppföljare.

Ja, det kommer en uppföljare till och även om slutet i sig var den enda logiska utvecklingen för en fortsatt story önskar jag att de hade satt punkt här. De två filmerna om The Collector är bra underhållning och det borde stanna där. Allt behöver inte bli en franchise. Med tanke på vad herrarna Dunstan & Melton gjort innan är jag tyvärr rädd för att så blir fallet. Med ett tajtare manus än både del 1 och 2 kan det nog bli sevärt ändå - inte minst med tanke på Arkin.

Betyg: 3+ dude, om hennes bh kunde öppna en låst låda kan den öppna ett hasplås också av 5 möjliga