Regi: Phil Lord & Chris Miller

Manus: Michael Bacall (efter Patrick Hasburghs och Stephen J. Cannells tv-serie med samma namn)

Medverkande: Jonah Hill, Channing Tatum, Brie Larson mfl.

Produktionsbolag: Original Film/Cannell Studios/Relativity Media

År: 2012

Längd: 109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1232829/

Schmidt och Jenko träffas som varandras totala motsatser i high school. Schmidt är den typiska nörden som har bra betyg men problem med det sociala minfält som skolan utgör. Jenko å andra sidan har väldigt lätt för sig i sociala situationer men är inte den skarpaste kniven i lådan. Sju år senare träffas de igen på polishögskolan och blir goda vänner. När en ny drog börjar florera i stadens skolor kallas Schmidt och Jenko in till specialenheten 21 Jump Street - med uppdrag att infiltrera high schools. Det blir minst sagt en omtumlande återkomst till en skolmiljö de båda trodde de visste allt om.

21 Jump Street (1987 - 1991) var en av de där serierna under min barndom som jag såg främst för min syster såg den. De mest bestående minnena jag har av den är temat och att en viss Johnny Depp verkade vara på allas läppar i och med den här serien. Depp gör också mycket riktigt en liten cameo i den här filmen, liksom de flesta andra från tv-serien. Det är kul att se att även stora stjärnor inte glömmer sina rötter!

De två huvudrollsinnehavarna, Tatum och Hill, gör ganska bra ifrån sig. Speciellt Hill är ett namn att hålla ögonen på i framtiden. Han fick en Oscarsnominering för sin roll i Moneyball (2011) och fortsätter visa på en ganska bred repertoar i och med den här filmen. Framförallt har han komisk timing, något som i princip är omöjligt att lära ut om man inte redan har det. Hill har även med ett finger i manuset och står som producent, så det är helt klart att killen har talang. På tal om manuset är det förvisso en ganska klyschig historia men den rappa dialogen och många roliga situationskomiska scener gör ändå att historien flyter på bra. De sista 20 minuterna är kanske lite väl våldsamma sett till resten av filmen och innebär ett visst stilbrott, men ja, manuset funkar bättre än till de flesta liknande filmer.

Lord & Miller, tämligen oprövade regissörer, har regisserat sina skådespelare väl och har även de ett öga för komisk timing. De tidigare nämnda sista 20 minuterna skulle behöva tajtas till en aning, men överhuvudtaget lovar 21 Jump Street gott för samtliga inblandades karriärer. Vi har sett det förr, vi kommer att se det igen, men just nu känns ändå 21 Jump Street förvånansvärt fräsch. Om du inte har något bättre för dig är det ett gott val för en sömnig kväll.

Betyg: 3 okej, koncentrationen av kukskämt kanske kunde varit mindre av 5 möjliga

Titel: Mockingjay

Svensk titel: Revolt

Författare: Suzanne Collins

År: 2010  (svensk utgåva 2011)

Sidor: 455

Förlag: Scholastic Inc (svenskt förlag Bonnier Carlsen)

ISBN: 978-1407-10937-4

Katniss har överlevt ännu en vända i The Hunger Games men till ett högt pris. Hennes medtävlande och vän Peeta har blivit tillfångatagen av Huvudstaden. Katniss och de övriga överlevande från spelet samlas i det mytomspunna District 13 för att planera en revolt mot statsmakten. Men allt är inte som det verkar vara i District 13 och snart får Katniss vakta ryggen även från sina förmodade allierade.

Collins sista del i sin trilogi är en blandad kompott av högt och lågt. Om jag enbart skulle betygssätta de sista 100 sidorna är det helt klart en stark fyra. De cirka 350 sidor som leder upp till dessa händelser är dock ganska... trista. Här finns bra intentioner och vissa kapitel fungerar riktigt bra, men det är på tok för mycket lidande tonårsflicka över den här delen. Karaktärerna, fram till den tidigare nämna avslutande delen, är på det hela taget inte alls lika intressanta längre. Kanske har jag läst mig mätt på dem? Jag tror faktiskt inte det eftersom när den "gamla" Katniss gör comeback mot slutet blir allt genast mycket mer intressant.

Det jag främst vänder mig mot är hur mycket outnyttjad potential här finns! Det verkar som Collins känt sig trängd när hon skrev den här boken för att få den till en avslutande del i en trilogi. Det skulle troligen blivit bättre om hon brutit upp handlingen över en, möjligtvis två, böcker till för att ge historien de rätta episka proportionerna. Likaså vore det mycket mer intressant om fler av distrikten hade varit ambivalenta eller rentav fientliga mot rebellerna. Det skulle ställa många intressanta etiska frågor på sin spets. Som kriget framställs nu verkar det lite för "lätt" helt enkelt.

Nåväl, Collins förtjänar all heder för det väldigt icke-sentimentala slutet (undantaget den korta epilogen!). Viktiga karaktärer dör, kriget känns plötsligt som det betyder något och Katniss sista handling som soldat är ytterst tänkvärd och intressant - varför kämpa för frihet när en diktatur ersätter en annan?

Det hade kunnat vara en bättre bok att avsluta serien på, men också en mycket sämre. Bokens slut lyser som höjdpunkt så håll ut tills dess!

Betyg: 3+ nu är jag hungrig av 5 möjliga

Regi: Wes Craven

Manus: Kevin Williamson

Medverkande: Neve Campbell, Courtney Cox, David Arquette

Produktionsbolag: Konrad Pictures/Maven Entertainment/Miramax Films

År: 1997

Längd: 120 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0120082/

Överlevarna från förra filmen, Sidney och Randy, har gått vidare med sina liv och börjat college. Sidney är måttligt road över att Gale Weathers, reporter och även hon överlevande från massakern, har skrivit en bok om vad som hände - en bok som nu filmatiserats under titeln "Stab". Under smygpremiären för Stab blir två studenter från Sidneys college mördade. Det blir snart uppenbart att någon annan dragit på sig spökmasken för en andra omgång...

Scream 2 är en märklig film. Produktionen från manus till färdig film gick väldigt snabbt, mycket beroende på den första filmens överraskande popularitet. Tyvärr märks också detta. Vissa scener är riktigt snyggt uppbyggda, men frågan är om det inte främst beror på Wes Cravens fingertoppskänsla gällande regin än bra manusförfattande. Faktum är att manusförfattaren, Kevin Williamson, tydligen ska ha skrivit i manuset "Wes Craven will make it scary" när han körde fast i vissa scener. Och ja, Wes Craven är på sitt allra bästa skrämselhumör i Scream 2. Dessvärre funkar det inte när den sista kvarten av filmen är så uselt skriven att man inte kan låta bli att ta fram skämskudden.

Det som ändå funkar riktigt bra i manuset är främst metafilmstematiken med Stab och diskussionerna kring denna. Det är ett riktigt snyggt grepp som knyter samman filmens idéer om uppföljare och för den sakens skull mördarens motiv. Tyvärr räcker det inte hela vägen fram. Skådespelarinsatserna är lika bra som i den förra filmen, fortfarande med David Arquette som största ljuspunkt. Castingavdelningen har dessutom lyckats fånga en hel del ganska roliga biroller, så som Sarah Michelle Gellar precis i början av hennes genombrott i Buffy The Vampire Slayer (1997 - 2003) och Joshua Jackson precis innan genombrottet i Dawson's Creek (1998 - 2003).

Scream 2 är en väldigt ojämn film som skulle behövt åtminstone några månaders filande på manuset och en lite längre produktionstid för att bli riktigt bra. Det mest irriterande är att det finns potential till något ännu bättre än originalet - bara man hade haft lite mer is i magen.

Betyg: 3 riktigt löjliga slut av 5 möjliga

Regi: Timo Vuorensola

Manus: Michael Kalesniko

Medverkande: Julia Dietze, Götz Otto, Christopher Kirby mfl.

Produktionsbolag: Blind Spot Pictures Oy/27 Films Production/New Holland Pictures

År: 2012

Längd: 93 min

Land: Finland/Tyskland/Australien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1034314/

Året är 2018 och USA:s president Sarah Palin ska precis påbörja sin omvalskampanj. Samtidigt, på månens mörka sida, smider ättlingar till förrymda nazister från andra världskrigets slut planer på åter låta Blitzkrieg rasa över Jorden. Palins och nazisternas vägar korsas, för som vi alla vet - en president i krigstid blir alltid omvald...

Iron Sky har hypats, hypats och hypats lite till under vad som verkar vara en evighet. Filmen tog sex år att producera, med en betydande del av finanserna från fans. Den långa produktionstiden och lysande trailers på YouTube har gjort att jag otåligt kollat in filmens IMDB-sidan då och då under flera år. Ikväll fick jag äntligen se den färdiga produkten och som med mycket annat man väntar för länge på blev det mest ett "meh" av det hela.

Idén med rymdnazister kombinerat med kritik av USA:s utrikespolitik är lysande - det kan jag inte nog understryka. Det tekniska utförandet är också oftast utsökt med design att dö för och den väldigt pompösa naziestetiken kombinerat med retrofuturism. Vissa skämt är också totalt klockrena och fick mig att skratta högt i salongen. Sen tar det roliga dessvärre slut. Ja, det är kitschigt och ja, det är galet men var tog storyn vägen? Jag hade inte förväntat mig någon djuplodande story precis, men när merparten av manuset går ut på att leverera halvkassa ordvitsar blev jag mest trött. De roligaste scenerna är sällan de där nazisterna, filmens försäljningspunkt, medverkar utan de som rör det politiska spelet på Jorden.

Inte heller skådespelarna är något speciellt, även om Udo Kier, den gamle räven, medverkar på ett hörn. Huvudrollerna är en blandad kompott av helt okej (Dietze) till ganska usla (Kirby). Det verkar på det hela taget som att Iron Sky har bra beståndsdelar (utöver delar av manuset) men att den långa produktionstiden gjort att man inte vetat hur man skulle sätta ihop dem. Det är en helt okej film men översåldes något fantastiskt. Synd.

Betyg: 3 Laibach/Wagner-soundtrack av 5 möjliga

Regi: William Peter Blatty

Manus: William Peter Blatty (efter hans egen roman, Legion)

Medverkande: George C. Scott, Ed Flanders, Brad Dourif mfl.

Produktionsbolag: Morgan Creek Productions

År: 1990

Längd: 110 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0099528/

Drygt 15 år efter fader Damien Karras död vid exorcismen av Regan MacNeil plågas hans vänner fortfarande av förlusten. Kommissarie Kinderman, knuten till utredningen 15 år tidigare, har dock mer omedelbara problem. En bestialisk seriemördare avrättad på 70-talet verkar mot all logik vara tillbaka.

Efter den totala floppen med The Exorcist II: The Heretic (1977) tog det 13 år innan nästa del i serien kom. Att försöka bygga vidare på det förvirrade manuset till tvåan blev snart en omöjlig uppgift. Lösningen blev att helt enkelt ignorera händelserna i film två. Gott så. William Peter Blatty återvänder som manusförfattare och nu även som regissör. Boken han baserar sitt manus på, Legion, hade dock ett problem - den hade ingen exorcism i sig. Filmstudion blev alldeles till sig och krävde att en sådan scen skulle skrivas in. Om vi ignorerar detta väldigt klumpiga tilltag är Blattys manus väldigt bra. Jag hade inte sett den här rullen på minst tio år, men blev riktigt överraskad av hur bra berättad den är. Blatty borde däremot lämnat regin till någon annan. Skådespelarregin är ofta riktigt bra, men det övriga lämnar en del övrigt att önska.

På tal om skådespelarna är även dessa överraskande bra. Vi har förvisso Oscarsvinnaren George C. Scott i huvudrollen och att han skulle göra en god prestation förväntade jag mig nästan. Att däremot skräpfilmskungen Brad Dourif skulle kanalisera sin sällan skådade talang var dock oväntat. Dourifs scener är riktigt jäkla obehagliga och visar att han verkligen kan skådespela om han ges rätt roller och tillräckligt med tid. Här finns också lite bisarra cameos att hålla ögonen öppna efter. I en drömsekvens värdig David Lynch kan man bland annat se sliskmodellen Fabio som ängel och en ung Samuel L. Jackson.

The Exorcist III är en riktigt bra skräckrulle uppblandad med thrillerinslag. Den är mycket tydligare i sin övernaturliga tematik än originalet, men bjuder ändå på tillräckligt många mind games för att vara intressant rakt igenom. 

Betyg: 3+ viga pensionärer av 5 möjliga

Regi: Craig Moss

Manus: Craig Moss & Elliot Tishman

Medverkande: Danny Trejo, Charles S. Dutton, Ron Perlman mfl.

Produktionsbolag: Amber Lamps & Silver Nitrate

År: 2012

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1928330/

Efter Vietnamkriget har livet inte varit särskilt kul för Frank Vega. En dag blir han dock en något ovillig hjälte när han försvarar en gammal man på en buss. Efter att ha flyttat tillbaka till sitt gamla kvarter blir Frank indragen i en korruptionshärva när hans bäste vän blir mördad. Frank vill ha rättvisa och det Frank vill ha tar Frank i egna händer.

Danny Trejo fick välförtjänt sin egen rulle i den stenhårda Machete (2010) där han visade att han kunde bära en actionfilm på egen hand. Jag har sällan haft så kul i en biosalong som när jag såg nämnda film - en förvisso simplistisk men ack så skön avreagering från verklighet och vardag. Därför hade jag också ganska högt ställda förväntningar på Bad Ass. Tyvärr är Bad Ass mest en urvattnad, om än våldsammare, version av Clint Eastwood-rullen Gran Torino (2008).

Bad Ass är "okej" rakt igenom utan att glänsa på något sätt. Vissa av Trejos scener är riktigt underhållande och men lika många går förbi utan att lämna något större avtryck. Först och främst är det det splittrade manusets fel. Jag tror att Moss & Tishman hade en idé om Trejo som vigilante eller ofrivillig hjälte men föll tillbaka på actionstandard 1A av någon anledning. Filmens första 20 minuter är de klart bästa och eftersom Bad Ass håller sig till actionfilmslängden 90 minuter var det tillräckligt för jag skulle se färdigt den. Ganska bra fighting, Ron Perlman i en biroll och ett bra soundtrack gör den här filmen till en lagom bagatell som jag säkert kommer se om någon tråkig söndag eller nåt.

Betyg: 3- hungriga avfallskvarnar av 5 möjliga

Regi: Tobe Hooper

Manus: L.M Kit Carson

Medverkande: Dennis Hopper, Caroline Williams, Jim Siedow mfl.

Produktionsbolag: Cannon Films

År: 1986

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0092076/

En liten sömnig småstad i Texas blir skådeplatsen för den hungriga, chililagande familjen Sawyers jakt på prima biff. Stretch, en lokalradio-dj, finner sig snart både vara jagad av de sågande kannibalerna och vara intresseobjekt för en sheriff som har en personlig anledning till att försöka sätta dit Leatherface och kompani.

Det tog tolv år för The Texas Chainsaw Massacre (1974) att få en uppföljare. Under tiden hade regissören, Tobe Hooper, arbetat med alla från Stephen King till Steven Spielberg och blivit en av de mest lovande skräckregissörerna i Hollywood. Sen gjorde han den här filmen och ingenting blev sig likt. The Texas Chainsaw Massacre Part II (hädanefter TCM2) är något av det märkligaste jag sett inom mainstreamskräck. Det blev också Hoopers fall som regissören man skulle anlita till sina skräckepos. Huvudanledningen till att det blev en så märklig film är att Hoopers originalmanus ratades först efter man börjat filma. Hooper fick skriva ett andra manus som även det ratades. Till sist fick en ny manusförfattare, L.M Kit Carson, göra ett panikutkast och kaoset var ett faktum.

TCM2 är hälften komedi, hälften skräck och hundra procent galenskap. Alla som sett Dennis Hopper i exempelvis Blue Velvet (1986) vet hur bra han var på att spela totalt bindgalen. Det är en fröjd att höra honom vråla repliker som "I am the Lord of Harvest!" samtidigt som han svingar inte en utan två motorsågar. Caroline Williams har den kvinnliga huvudrollen och är usel men har inte samma komiska talang som exempelvis Hopper. Hon är en jäkel på att skrika dock och tur är väl det då hon skriker i 90 procent av sina scener. TCM2:s inkarnation av Leatherface spelas av Bill Johnson som lyckas med konststycket att göra karaktären bra mycket äckligare än originalets Gunnar Hansen. Inte mer skrämmande, inte mer djup på något sätt, men äckligare - absolut! Den ende skådespelare som återvänder från originalet är Jim Siedow som familjens överhuvud. Han är lika bra som i originalet men den totalt utflippade kontexten gör honom mer komisk än obehaglig. Håll förresten ögonen öppna efter en kort cameo av den hysteriskt rolige författaren Kinky Friedman som sportkommentator.

Regin är också den, troligen på grund av alla manusomskrivningar, en tågkrasch från helvetet. Så varför då en trea i betyg? Helt enkelt för att det här är total jäkla galenskap på alla nivåer. Samtidigt är inramningen (specialeffekter av Tom Savini) tillräckligt snygg för att filmen ska få en känsla av att man faktiskt ville göra en bra film men någonstans bara sa "fuck it" och filmade saker man tyckte var roliga istället. TCM2 är ett gott exempel på vad som händer om för många kockar rör i samma soppa - bara det att soppan trots allt är väldigt underhållande den här gången!

Betyg: 3 filmvärldens motsvarighet till lsd-trippar av 5 möjliga

Författare: Aimee Bender

År: 2010

Sidor: 324

Förlag: Windmill

ISBN: 978-00-9953-8264

När Rose Edelstein fyller nio upptäcker hon att hon har en magisk förmåga - hon kan avgöra människors känslotillstånd genom att äta den mat de lagar. Plötsligt får Rose reda på allt om sin familjs känslor, även sådant hon inte velat veta.

En sak är säker: Aimee Bender kan skriva! Det är sällan jag blir helt såld på språket i en bok (mycket på grund av att jag alltid fokuserar mest på storyn) men jag knockades av Benders språkvändningar och metaforer. Samtidigt är Benders engelska inte en svår engelska och jag skulle definitivt sätta den här boken i händerna på litteraturintresserade tonåringar som intresserar sig för litteratur på språket i fråga.

En annan sak Bender behärskar till fullo är karaktärsporträtt. Protagonisten Rose är en fascinerande karaktär, även om vi främst får följa hur hennes världsbild formas av hennes mystiska talang, inte av henne själv. Det är en genomgående röd tråd i boken - Rose accepterande av vad hon kan göra och hur hon kan använda det till sin fördel. De övriga karaktärerna är även de försiktigt utmejslade, från Rose märklige bror Joseph till hennes hemligt sorgsna mor. Det är genom hela boken ett intressant persongalleri vi får följa.

Anledningen till att jag inte är alldeles utom mig efter Benders bok är dock att den inte leder någonstans. Det är en trevlig resa, vackert språk, intressanta karaktärer men saknar central konflikt. Här finns ansatser till en sådan flera gånger men Benders bok puttrar lite småtrevligt på mot slutet utan att något egentligen händer. Här finns gott om själ men lite påtaglig substans. Om ordvitsen mig tillåts är det till syvende och sist en god men flyktig smak.

Betyg: 3 ledsna citronkakor av 5 möjliga