Regi: Phyllida Lloyd

Manus: Abi Morgan

Medverkande: Meryl Streep, Jim Broadbent, Alexandra Roach mfl.

Produktionsbolag: DJ Films & Pathé

År: 2011

Längd: 105 min

Land: Storbritannien/Frankrike

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1007029/

Margaret Thatcher ser tillbaka på sitt liv från sin blygsamma bakgrund som köpmansdotter till att bli den mäktigaste kvinnan i världen. Ja... uhm... det var väl det?

Margaret Thatcher kommer alltid vara en del av min barndom av samma anledning som Ronald Reagan och George Bush den äldre är det. Jag växte upp i en familj där 18-nyheterna var heliga och på så vis har dessa gubbar och ensamma tant varit en del av mitt middagssällskap under stora delar av min uppväxt. I The Iron Lady lyckas Meryl Streep fånga Thatcher så bra att jag ibland befann mig tillbaka vid middagsbordet i Hörby som liten parvel. Flashbacks till trots var jag väldigt spänd på att se hur Streep axlade manteln som krutgumman - och jävlar i havet vad bra hon är! Om Streep inte plockar Oscarn för bästa kvinnliga huvudroll är något rejält ruttet i Akademin. 

Streep, fantastisk som hon är, får dock kämpa mot ett manus som är lite halvdant. Ramberättelsen är hur en till åren kommen Thatcher har konversationer med sin döde make, Dennis. Det funkar sådär. Det ger visserligen chans för Streep att skina än mer, men gör samtidigt att filmen känns något upphackad. Det är inget fel på ramberättelsen i sig, men den skulle skurits ner ganska markant till förmån för en mer traditionell biografi över en väldigt fascinerande person. Thatchers politiska liv var mer än nog fyllt med intressanta händelser som jag skulle vilja se utforskas mer. Framförallt kommer de sociala aspekterna av Thatchers styre lite i skymundan. Det talas om strejker, vi får lite bilder av sammandrabbningar mellan polis och allmänhet men det blir inte mycket mer än så. Jag eftersöker också lite mer fokus på Thatchers politik mot IRA.

Det finns en fantastisk film här men den kommer aldrig riktigt fram. Skådespelarna i övrigt är även de bra (speciellt kul är det att se Anthony Stewart Head i något nytt igen), filmtekniken är bra, den Oscarsnominerade makeupen häpnadsväckande etc. Manuset är dock för splittrat för att filmen ska bli riktigt bra. Se den dock för Streeps skull.

Betyg: 3+ behöver mer punkrock av 5 möjliga

Regi: Michael R. Roskam

Manus: Michael R. Roskam

Medverkande: Matthias Schoenaerts, Jeroen Perceval, Jeanne Dandoy mfl.

Produktionsbolag: Savage Film/Eyeworks Film & TV Drama/Waterland Film & TV

År: 2011

Längd: 124 min

Land: Belgien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, med största sannolikhet 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1821593/

Sedan Jacky Varmarsenille utsattes för ett fruktansvärt övergrepp som barn har han en väldigt skev självbild. För att kompensera för detta konsumerar Jacky, nu köttbonde, enorma mängder anabola steroider och tillväxthormon. Men när Jacky dras in i en mordhistoria och samtidigt återser sin bäste barndomsvän Diederik börjar både hans missbruk och ljusskygga affärer hinna ifatt honom.

En film som börjar med en monolog med slutorden "We are all fucked" är troligen en film man kommer må lite dåligt av. Bullhead bekräftar dessvärre ganska många av mina fördomar mot köttindustrin i allmänhet och den belgiska diton i synnerhet. Det handlas friskt med anabola steroider, tillväxthormoner och annat för att göra både människor och boskap större. Matthias Schoenaerts gör en mycket bra roll som Jacky. Tänk er en mer nedtonad Vinnie Jones utan humor och ni kommer rätt nära. Det är också Schoenaerts scener tillsammans med Jeroen Perceval (Diederik) som är filmens stora behållning.

Dessvärre är Bullhead en väldigt splittrad film som inte lyckas knyta ihop ett tillräckligt bra narrativ för några högre betyg. På drygt två timmar ska vi hinna med en gangsterhistoria, en uppväxtskildring, en polisutredning, en kärlekshistoria och frågor om könsidentitet. Det blir lite för mycket för att få in i en film, inte minst när filmen i sig trampar vatten den första halvtimmen. Här finns riktigt bra scener och tillräckligt många intressanta infallsvinklar för att jag ändå ser hur detta skulle kunna bli en ypperlig film. Fotot är utsökt i sin dogmalika stil och karaktärerna väl utmejslade. Ändå är det något som saknas, en riktning eller något dylikt. Jag önskar att Roskam valt att fokusera på uppväxtskildringen. Det är först och främst i dessa flashbacks som Bullhead blir riktigt intressant.

Betyg: 3 ryssfemmor av 5 möjliga

Regi: Rodrigo García

Manus: Glenn Close & John Banville (efter George Moores novell The Singular Life Of Albert Nobbs)

Medverkande: Glenn Close, Mia Wasikowska, Janet McTeer mfl.

Produktionsbolag: Crysalis Films/Mockingbird Pictures/WestEnd Films mfl.

År: 2011

Längd: 113 min

Land: Storbritannien/Irland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1602098/

I 1800-talets Dublin lever Albert Nobbs ett dubbelliv. För att kunna arbeta och överleva tvingas hon maskera sig till man. Nobbs lyckas med bedriften i närmre 30 år men när omständigheter gör att hon måste dela säng med en man börjar lögnerna bli alltför komplicerade att hålla reda på.

Säg efter mig, pojkar och flickor: För att bli Oscarsnominerad som kvinna är de säkraste rollerna antingen som man eller genom att "fula ner" sig själv. För att bli Oscarsnominerad som man är däremot de säkraste rollerna att antingen spela en karaktär med någon bokstavskombination och/eller autism samt en historisk personlighet. Min poäng är att Albert Nobbs känns som ytterst beräknad film. Tack och lov är den inte lika illa som den mest Oscarberäknande roll jag sett i en film - Sean Penn som mentalt handikappad man som kämpar för vårdnaden om sin dotter i snyfthistoriernas snyfthistoria I Am Sam (2001). Nej, Albert Nobbs är, trots vad jag upplever som beräknande, ett helt okej kostymdrama, med betoning på okej.

Glenn Close gör en väldigt bra roll som titelkaraktären och det är inte bara för att hon spelar man som hon fått sin nominering. Det är uppenbart att Close lagt ner otroliga mängder tid på att lära sig gå, tala och gestikulera som en man. Det blir inte minst tydligt i filmens enda scen där hon är klädd i kvinnokläder och har stora problem med att släppa ner garden. Här finns även andra duktiga skådespelare, men att Janet McTeer fick en nominering för sin roll känns inte så lyckat kanske med tanke på hur jäkla många duktiga kvinnliga skådisar som gjorde bra ifrån sig 2011.

Manuset är den här filmens problem. Det blir helt enkelt aldrig riktigt intressant. 1800-talets Dublin är vackert och att ha lyckats göra en periodfilm för åtta miljoner dollar är riktigt imponerande. Samtidigt är historien mest inriktad på att "ja, det sög att vara kvinna förr i tiden". Ja, jo, men hur vore det med lite karaktärsutveckling eller riktig risk och konflikt? Jag blev inte uttråkad, men jag kan inte säga att jag blev särskilt underhållen heller. Skådespelarinsatserna är det som räddar den här filmen upp till en svag trea. Om ni inte prompt måste se alla kostymdramer från Storbritannien finns det betydligt bättre bekantskaper än Albert Nobbs.

Betyg: 3- quite, good sir av 5 möjliga

Regi: Tomas Alfredson

Manus: Bridget O'Connor & Peter Straughan (baserad på John le Carrés roman med samma namn)

Medverkande: Gary Oldman, John Hurt, Colin Firth mfl.

Produktionsbolag: Studio Canal/Working Title Films/Paradis Films mfl.

År: 2011

Längd: 127 min

Land: Storbritannien/Frankrike/Tyskland

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1340800/

När ett hemligt uppdrag i Budapest går fel under Kalla krigets kallaste dagar tvingas chefen för den brittiska underrättelsetjänsten att avgå. Smiley, en högt uppsatt agent, tvingas även han avgå men kontaktas snart av en högt uppsatt källa inom den brittiska regeringen. Det visar sig att chefen planerade uppdraget i Ungern för att ta reda på vem av fyra man som var en spion för Sovjet. Smiley får uppdraget att genomföra en hemlig internutredning för att få fast spionen. 

Jag tror sällan jag sett en film få mer publicitet i svensk filmpress än Tinker, Tailor, Soldier, Spy (hädanefter kallad TTSS). Förhandstittar, intervjuer med Tomas Alfredson och hyllningar redan innan filmen hade kommit ut avlöste varandra. Personligen känner jag att den överdrivna uppmärksamheten kommer tillbaka för att bita filmen i den metaforiska röven. Det är inte det att TTSS är en dålig film - den kan bara omöjligen leva upp till sin hype.

John le Carrés spionklassiker har filmatiserats både förr och bättre än i Alfredsons version. Det var ett bra tag sedan jag såg en annan version, men det som slog mig var hur dålig karakteriseringen är i 2011 års variant. Vi får i princip inte reda på något om någon, med undantag för en bihistoria om den olycksalige agenten Ricky Tarr. Det gör att det dels blir svårt att hålla karaktärerna isär - även om man sett tidigare versioner! Alla har tidstypiska beiga och/eller svarta kläder och begynnande flint. Den enda karaktär som står ut rent utseendemässigt är Gary Oldmans Smiley. Oldman, som alltid väldigt bra, får dock kämpa mot den riktigt usla sminkningen de gett hans karaktär. Jag vet inte riktigt vad de tänkte, men Oldman ser nästan CG-animerad ut i vissa scener. Tänk er en äldre variant av Boxer-Robert och ni kommer rätt nära.

Regimässigt håller Alfredson stilen men manuset är, inte minst på grund av tidigare nämna minimala karakterisering, ganska dåligt. Ge karaktärerna motivation annat än den väldigt halvhjärtade förklaringen mot slutet! Ge dem personlighet! Som spionthriller är manuset bra, men i och med bristen på karaktärer blir det ytterst kallt och avskalat - och inte på ett bra sätt. Sammantaget är TTSS en av förra årets stora besvikelser för min del. Det är ett gediget hantverk men bristande i känsla. Se någon av de äldre versionerna istället.

Betyg: 3 nyanser av beige av 5 möjliga

Regi: Jannicke Systad Jacobsen

Manus: Jannicke Systad Jacobsen (baserad på Olaug Nilssens roman med samma namn)

Medverkande: Helene Bergsholm, Henriette Steensrup, Malin Bjørhovde mfl.

Produktionsbolag: Motlys

År: 2011

Längd: 76 min

Land: Norge

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1650407/

15-åriga Alma har en enda sak på hjärnan - sex. Boende i en liten håla mitt ute på den norska landsbygden är det dock inte så lätt att hitta någon lämplig kandidat för att bli av med oskulden. Alma riktar in sig på den populäre Artur och allt ser till en början ut att gå vägen. Under en fest på den lokala ungdomsgården händer dock något oväntat. Artur ollar Alma på låret. Plötsligt blir Alma känd som "Pitt-Alma" i skolan och livet tar en väldigt jobbigt vändning.

Jag har läst en del recensioner av den här filmen som liknade den vid en norsk Fucking Åmål (1998). Visst har Ligg med mig liknande tematik med problematisk kvinnlig tonårssexualitet och småstadsmentalitet men där slutar också likheterna. Ligg med mig är en tyvärr en mycket tunnare variant av den förra och behandlar inte så mycket att våga bryta normer som att helt enkelt berätta en historia där det egentligen inte finns någon ordentlig lösning på konflikten. Jag blev uppriktigt förbannad över slutet och det väldigt simplistiska "allt-löser-sig-med-en-offentlig-ursäkt-skitsnacket" den försöker sig på.

Ligg med mig har dock en rakhet i dialog och karaktärer som imponerar. Exempelvis när Almas mor frågar henne varför hon ringt till telefonsexlinjer kommer svaret lika självklart som snabbt: "För jag var kåt". Ingen mer utveckling än så, ingen mer analys och det fungerar väldigt bra i just dialogen. Vad svarar man om ens dotter säger så? Man skulle troligen minst sagt få lite tunghäfta. Filmen har också två riktigt bra skådespelare i Helene Bergsholm (Alma) och Henriette Steensrup (Almas icke namngivna mor). Speciellt Steensrup har några riktiga komiska fullpoängare när hon förtvivlat försöker handskas med sin dotters intresse för sex. 

Sammanfattningsvis är Ligg med mig en helt okej ungdomsfilm som skulle behöva problematisera mer i sitt manus för att bli riktigt intressant. Dialog och skådespel är dock riktigt bra och Jannicke Systad Jacobsen har regisserat en väldigt snygg film. Rekommenderas för den intresserade av nordisk film och kan säkert användas i skolor för att få igång en diskussion om könsroller och sexualitet.

Betyg: 3 busshållplatsfyllor av 5 möjliga

Regi: Kevin Dunn

Manus: ?

Medverkande: James Hellwig, Eric Bischoff, Hulk Hogan mfl.

Produktionsbolag: WWE Films

År: 2005

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0481960/

James Hellwig, mer känd under sitt artistnamn The Ultimate Warrior, var en av de mest mytomspunna figurerna inom den amerikanska wrestlingcirkusen under sent 1980-tal och tidigt 1990-tal. Totalt obegripliga intervjuer (sök på YouTube för timmar av obetalbar underhållning) och en mycket tveksam atletisk talang till trots hade Hellwig både utseendet och utstrålningen som skulle göra honom till Hulk Hogans efterträdare på tronen. Allt pekade mot en lysande karriär tills Hellwig utan förklaring från WWE (dåvarande WWF) försvann helt från TV. I The Self-Destruction Of The Ultimate Warrior får vi genom intervjuer och tillbakablickar reda på vad som egentligen hände bakom scenen.

Hellwig är ett stående skämt bland wrestlingfans. Efter att ha hoppat runt i diverse förbund försvann han från wrestlingvärlden lika fort som han kom. Kvar fanns en förvirrad fanskara som undrade vad tusan som hade hänt? Hellwig å andra sidan bytte namn från James till "Warrior" och började en karriär som politisk opinionsbildare med ultrakonservativa och homofobiska värderingar. Hans förvirrade blogginlägg finns fortfarande att läsa på sidan Warrior's Machete (senast uppdaterad i februari 2007). Så hur gör man en dokumentär om en inom sin bransch så hatad personlighet utan att kunna få personen att uttala sig? Faktum är att WWE, självglorifierande som de brukar vara, har lyckats ganska bra.

Intervjupersonerna i The Self-Destruction Of The Ultimate Warrior skräder inte orden. De hyllar Hellwig för det han var bra på och är lika kritiska till de delar av hans personlighet som gjorde honom inte bara svår utan farlig att arbeta med. Dokumentären missar dock att utveckla den mest intressanta infallsvinkeln tillräckligt - var slutar Hellwigs persona och var tar hans wrestlingspersona över? Är de en och samma person, månne? Till syvende och sist är dock det stora problemet att Hellwig själv inte kommer till tals. Hur ser han på sin imploderade karriär? Det vore en riktigt intressant intervju.

Betyg: 3- förvånansvärt ärliga dokumentärer av 5 möjliga

Regi: Gonzalo López-Gallego

Manus: Brian Miller

Medverkande: Warren Christie, Ryan Robbins, Lloyd Owen mfl.

Produktionsbolag: Apollo 18 & Bekmambetov Projects Ltd. (BPL)

År: 2011

Längd: 86 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1772240/

När Apollo 18:s uppdrag officiellt läggs i malpåse rekryteras tre astronauter till ett topphemligt uppdrag. De ska trots allt flyga till Månen och väl där placera ut radarutrustning för att spionera på Sovjet. Andra dagen på månytan börjar dock två av astronauterna uppleva hur saker försvinner, märkliga ljud stör dem om nätterna och till sist kommer chocken - en rysk rymdkapsel och en död kosmonaut. Men ryssarna har väl aldrig varit på Månen?

Apollo 18 drog verkligen ut på tiden. Så vitt jag minns skulle den haft sin premiär för lite drygt ett år sedan men flyttades fram till september i år. Därför hade jag också byggt upp mina förväntningar även om tidigare recensenter oftast sågat den längs med fotknölarna. Apollo 18 är inte en dålig film, men den blir tyvärr mest ett "meh" i slutändan. Det här är ännu en film med "upphittade filmer" och som sådan tillhör den de bättre i genren. Mest gemensamt har den med The Blair Witch Project (1999). Månen är en idealisk plats att sätta en skräck/sci-fi-film på. Precis som skogen i tidigare nämnda film är den ödslig, kall och hotande. Vad Apollo 18 inte lyckas lika bra med är det konspiratoriska manuset. Här finns logiska luckor som är så löjliga att jag vill skrika. Vem, allra minst tre välutbildade astronauter, skulle gå på att de skulle montera radarstationer på Månen? Eller det mest uppenbara problemet - om vi aldrig åkte tillbaka till Månen hur kom filmmaterialet till Jorden? Idén om ett hemligt uppdrag på Månen är dock väldigt intressant och skulle kunna bli öppningsakten till en helt annan film - en film eller berättelse som undertecknad tänker skriva. Jepp, om jag bara klagar så kan jag lika bra göra det själv, eller hur?

Skådespelarinsatserna är överlag helt okej även om ingen sticker ut nämnvärt. De "upphittade filmerna" är väldigt snyggt gjorda och har en hög autencitetsfaktor över sig. Så pass att en irriterad presstalesman för NASA helt sonika sa på en presskonferens att det här inte är en dokumentär utan en fiktiv historia. Med ett bättre manus hade den här filmen kunnat sparka seriös röv. Men kan du ha överseende med manusets brister och lämnar logiken i dörren är Apollo 18 en underhållande rulle. 

Betyg: 3 i rymden bör ingen kunna höra dig skrika av 5 möjliga

Regi: David Fincher

Manus: Steven Zaillian (baserad på Stieg Larssons roman Män som hatar kvinnor)

Medverkande: Daniel Craig, Rooney Mara, Stellan Skarsgård mfl.

Produktionsbolag: Scott Rudin Productions/Yellow Bird Films/Film Rites mfl.

År: 2011

Längd: 158 min

Land: USA/Sverige/Storbritannien/Tyskland

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1568346/

När Mikael Blomkvist, journalist på tidningen Millennium, döms för förtal tvingas han ta en timeout från journalistiken. Då kontaktas han av den välkände affärsmagnaten Henrik Vanger som vill ha Blomkvists hjälp att lösa ett 40 år gammalt försvinnande. Samtidigt som Mikael bosätter sig nära Vangers gods för att gräva i det gamla fallet har den unga hackern och säkerhetsexperten Lisbeth Salander problem med de sociala myndigheterna. När Salanders och Blomkvists vägar korsas ställs bådas liv på spets. Någon i Henrik Vangers närhet vill inte att fallet ska lösas...

Då kom den då till sist, den amerikanska versionen av Män som hatar kvinnor (2009). Frågan är bara om vi behövde en nyversion av en redan mycket bra film? Svaret är enkelt: nej, det behövde vi inte. David Finchers version av Larssons roman är inte en dålig film på något vis - den är bara inte lika bra som den svenska filmatiseringen. Därmed inte sagt att här inte finns saker som är bättre än i den svenska versionen. Daniel Craig gör en mycket mer sympatisk Mikael Blomkvist än Michael Nyqvist. Medan Nyqvist gjorde en ganska platt karaktär ännu plattare lyckas Craig föra fram en trovärdighet till rollen som jag inte hittade i Nyqvists tolkning. Likaså är soundtracket av Trent Reznor och Atticus Ross en fullträff. Där den amerikanska versionen tappar poäng är däremot i manusadaptionen och Rooney Maras tolkning av Lisbeth Salander.

Det är först nu när jag sett en annan skådespelerska försöka axla rollen som Salander som jag inser exakt hur bra Noomi Rapace verkligen var. Jag tror helt enkelt jag blev bortskämd av Rapaces skådespel och den intensitet hon hade i sitt agerande. Mara är inte direkt dålig i rollen men spelar helt enkelt inte i samma division. Någon borde  berättat för henne att hon inte kan göra en trovärdig svensk accent. Så fort hon hade ett längre replikskifte föll illusionen fullständigt och framförallt hennes återkommande "hej hej" så fort hon kom in i ett rum klingade så falskt att jag nästan suckade högt varje gång. Efter ett tag lyckades jag dock vänja mig vid den fejkade accenten, bara för att stöta på ett nytt problem: jag tror inte på den här tolkningen. Jag tror att Rapaces Lisbeth Salander kan sparka röven av mig om hon skulle bli förbannad. Jag tror inte på att Mara skulle kunna göra samma sak. Men samtidigt kan jag inte klaga alltför mycket på Mara. Hon försöker, försöker och försöker och ganska ofta lyckas hon hitta sin egen röst. I Rapaces klass är hon dock inte.

Zaillians manus är det som verkligen skiljer filmerna åt. Vid en första anblick berättas samma historia, men när man sett färdigt filmen dyker en ganska uppenbar fråga upp: fanns det inte en deckarhistoria här någonstans? Zaillians manus fokuserar mycket mer på karaktärsutvecklingen mellan Blomkvist och Salander än den svenska filmatiseringen gjorde. Det gör att historien om Harriet Vangers försvinnande till ganska stor del hamnar i skymundan. Ja, här finns de obligatoriska scenerna när arkiv ska gås igenom, foton analyseras och polisrapporter läsas men det verkar som att Zaillian hela tiden har bråttom tillbaka till de båda huvudkaraktärerna. Till viss mån får det en bra effekt för de kommande filmerna - kemin mellan Mara och Craig är mycket bättre än den mellan Nyqvist och Rapace - men filmens narrativ blir lidande. Det är också intressant att notera att den svenska versionen är mycket råare och mer obehaglig än den amerikanska. Hur gick det till? Fincher brukar inte vara den som ryggar för kontroversiella scener.

Det känns som The Girl With The Dragon Tattoo gjordes för att fylla hålet av en tröttsam tradition - amerikaner som inte orkar läsa undertexter. Det ska dock bli intressant att se vad Fincher kan göra av de två kvarvarande filmerna. De var ärligt talat inte något vidare.

Betyg: 3 we come from the land of the ice and snow av 5 möjliga