Regi: Lynne Ramsay

Manus: Lynne Ramsay & Rory Kinnear (baserad på Lionel Shrivers roman med samma namn)

Medverkande: Tilda Swinton, John C. Reilly, Ezra Miller mfl.

Produktionsbolag: Independent (+ 1 000 medfinansiärer)

År: 2011

Längd: 112 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1242460/

När hennes son Kevin föds bestämmer sig Eva för att sadla om i sitt liv från resereporter till hemmafru. Ganska snart upptäcker hon dock att något inte riktigt är som det ska med Kevin. Under 15 års tid, i olika kronologiska tidshopp, får vi följa familjen på väg till och bortom Kevins öde.

Äntligen! Jag har tjatat öronen av folk om den här filmen i snart ett år! Anledningen är enkel - källmaterialet är bland det mest drabbande jag läst när det gäller karaktärsporträtt av både ondska och sorg. Dessvärre måste jag säga att jag är ganska besviken på hur filmatiseringen till sist blev. De kronologiska tidshoppen som fungerade så bra i bokform blir mest dryga på vita duken och historien tappar fokus ganska rejält emellanåt. Det stora problemet är dock avsaknaden av Evas inre monolog - något som verkligen behövdes för att inte förminska den här historien. En riktigt skicklig manusförfattare hade kunnat översätta monologen till rörliga bilder, men som det är nu verkar Ramsay & Kinnear först och främst vara intresserade av just det, bilder, och inte karaktärerna. Ramsay & Kinnear har satsat allt på förhållandet mellan mor och son men i och med detta missar de också att utveckla birollerna ordentligt. Det känns också som filmen ryggar tillbaka för bokens mer blodisande scener. Dessa hade kunnat göras utan sensationalism och skulle blivit så mycket starkare i kontrast med filmens ganska avskalade ton.

We Need To Talk About Kevin är en väldigt välspelad och snygg film. Tilda Swinton gör den bästa kvinnliga huvudroll jag sett hitintills i år. I och med hennes nominering till bästa kvinnliga huvudroll till nästa års Golden Globe-gala känns hennes medverkan på Oscarsgalan också kassaskåpssäker. Ezra Miller gör också en mycket bra roll som den tonårige Kevin och är väl värd att hålla ögonen på i framtiden. Vidare märks det att Ramsay också arbetar som fotograf. Bildkompositionen är utsökt och om den inte hade tagit fokus från karaktärerna hade jag inte haft något att klaga på gällande varken denna eller övriga regi.

We Need To Talk About Kevin är fortfarande en stark historia som fungerar ganska bra även som film. Jag rekommenderar dock att intresserade skaffar sig och läser igenom boken först. Mina skyhöga förväntningar infriades inte, men det är fortfarande en film som funkar bra som tidsfördriv. Synd på vad det kunde blivit bara.

Betyg: 3 nattsvarta må-dåligt-filmer av 5 möjliga

Regi: Andrew Niccol

Manus: Andrew Niccol

Medverkande: Justin Timberlake, Amanda Seyfried, Cillian Murphy mfl.

Produktionsbolag: New Regency Pictures & Strike Entertainment

År: 2011

Längd: 109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1637688/

I en nära framtid beslutas människans livslängd av hur rik man är. Tid har blivit den nya valutan och något som man hela tiden måste fylla på efter 25 års ålder. Will Salas bor i den lägsta "tidszonen" där man ofta lever från dag till dag. En kväll räddar han en man från att bli mördad. Som tack får han 116 års tid på sitt "konto". Innan han kan använda sig av det rinner tiden ut för hans mor. Nu vill Will ha hämnd...

Konceptuell science fiction är alltid intressant och den här filmens premiss låter verkligen som en historia av Philip K. Dick. Här finns också många väldigt intressanta uppslag, men de mynnar oftast inte ut i någonting. En historia som denna, där människor slutar åldras genetiskt vid 25 års ålder, hade kunnat bli en fantastisk djupdykning i vad ålder gör med vår identitet eller något liknande. Nu blir det "bara" en bra actionrulle.

Justin Timberlake visar att han kan bära upp en film på egen hand och jag föredrar definitivt honom som skådespelare framför hans karriär som musiker. Dessvärre är hans motskådespelerska, Amanda Seyfried, lika vacker att titta på som hon är usel på att agera. Timberlake och Seyfried har liten eller ingen kemi och deras kärlekshistoria växer fram väldigt hastigt och lustigt. Cillian Murphy gör däremot en väldigt fin roll som en av framtidsvisionens "poliser" eller "tidshållare" som de rakt översatt kallas.

In Time faller dock lite på sitt simplistiska manus. Här finns som sagt mycket bra idéer, men Andrew Niccol, tidigare känd för den underskattade science fiction-rullen Gattaca (1997), verkar mest ha gjort en light-version av nämnda film. Kritiken mot exploatering och klassamhällen är så övertydlig att man kunde skrivit den med neonljus och tack vare det blir filmen aldrig riktigt bitsk i sitt utforskande av temat rik och fattig.

In Time är ingen dålig film, men jag kan inte undgå att vara lite besviken när det kunde ha blivit så mycket mer. För den som är intresserad av genren i fråga är den dock väl värd en titt.

Betyg: 3 tidsbanditer av 5 möjliga

Regi: Bennett Miller

Manus: Steven Zaillian & Aaron Sorkin (baserad på Michael Lewis bok Moneyball: The Art Of Winning An Unfair Game)

Medverkande: Brad Pitt, Jonah Hill, Philip Seymour Hoffman mfl.

Produktionsbolag: Scott Rudin Productions/Michael De Luca Productions/Film Rites mfl.

År: 2011

Längd: 133 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Barntillåten

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1210166/

Billy Beane har det tveksamma nöjet att vara general manager för Oakland Athletics - det sämsta laget i den amerikanska baseballigan. När han inser att han med sin budget knappast kan konkurrera med de största lagen i ligan vänder han sig till statistikens värld. Tillsammans med sin assistent Peter har Billy två mål - bygga ett lag för en tredjedel av summan som topplagen använder och lotsa laget till slutseger i ligan.

Baseball är en märklig sport som jag gång på gång börjar följa innan jag inser att den är riktigt jäkla tråkig. Den blir däremot ofta basen till väldigt bra film. Den sanna historien om Billy Beanes statistiska underverk med Oakland Athletics når däremot inte riktigt runt baserna. Historien i sig, att på vetenskaplig väg bygga ett lag som inte grundar sig på individuella prestationer så mycket som lagspel, är väldigt intressant. Brad Pitt är också helt okej i huvudrollen även om han inte har jättemycket att jobba med. Den bäste i skådespelargänget är istället Jonah Hill som den något socialt bortkomne assistenten Peter. Det tredje namnet på postern, Philip Seymour Hoffman, gör... inte så mycket. Han är Philip Seymour Hoffman, gott så.

Medan manuset är intressant innehåller det inte särskilt mycket känsla. Statistik kan vara roligt, tro det eller ej, men många och långa scener i den här filmen blir knastertorra. Manusförfattarna försöker balansera upp detta med att ge Billy Beane lite familjeproblematik med en dotter han träffar varannan helg eller något sådant, men det gör i sig att filmen tappar fokus. Filmen är också på tok för lång. En halvtimme hade lätt kunnat falla bort i redigeringsrummet utan att jag hade brytt mig - faktum är att filmen bara skulle bli bättre.

Moneyball är ingen dålig film, men med tanke på all uppmärksamhet den fått (framförallt i USA) hade jag väntat mig något mer. Det är klart att USA är ett baseballtokigt land som äter upp sådana här historier med hull och hår, men man har tidigare visat att man kan göra baseballfilm med bra mycket mer känsla, intriger och intresseväckande manus än det här. Jag är kluven; underhållningsvärdet är okej, men inte mer, men rent hantverksmässigt är det en god film. Ingen fullpoängare dock, det är jag säker på.

Betyg: 3+ ekvationer av 5 möjliga

Regi: Graham Baker

Manus: Andrew Birkin

Medverkande: Sam Neill, Lisa Harrow, Barnaby Holm mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox

År: 1981

Längd: 108 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0082377/

Damien Thorne, nu mäktig industrimagnat, lyckas nästla sig in i politikens finrum då han utses till USA:s ambassadör i Storbritannien. Men Damien är inte bara i England för att käka scones och dricka te. Nej, en profetia säger att hans fiende, den återfödde Kristus, ska födas i England. Damien tar inspiration från Herodes när han beslutar sig för att döda alla gossebarn i landet födda på en speciell dag...

The Omen III: The Final Conflict skulle bli, som titeln antyder, den avslutande delen i historien om Damien Thorne. Nu blev det inte så, men det märks att manusförfattaren Andrew Birkin gör sitt bästa för att knyta ihop lösa trådar från de tidigare filmerna. Tyvärr offras till viss del den inom-fiktiva logiken på grund av detta och det är sällan jag sett en så här splittrad film. Här finns scener som är riktigt jäkla bra och störande - på rätt sätt! Dessvärre finns här också scener som jag antingen skulle vilja klippa ner eller bort helt. Bland annat finns det en rävjaktsscen som verkar pågå halva filmen. Birkins manus kämpar också med dialogen. I sina bästa stunder är det riktigt bra och påminner inte så lite om ett teatermässigt berättarsätt med långa monologer från Damien. I sina sämsta stunder blir det äckligt pretentiöst och pekpinnemässigt. Speciellt slutet, komplett med bibelcitat, känns påklistrat. 

Sam Neill, kanske mest känd för sin huvudroll i Jurassic Park (1993), levererar ett lika pendlande framträdande som manuset. Vissa scener, exempelvis när Damien talar inför sina lärjungar, är så överspelade att de snuddar på det parodiska. Som allra bäst fungerar han i sina monologer och i scenerna tillsammans med Lisa Harrow, filmens love interest. Graham Baker har inte haft en speciellt framträdande karriär som regissör och det är tydligt att han här brister i skådespelarregin ganska rejält då och då.

The Omen III: The Final Conflict är absolut inte lika dålig som sitt rykte. Den skulle behöva tajtas till ordentligt, men här finns tillräckligt många bra scener och infallsvinklar för att göra den intressant nog för en titt.

Betyg: 3 om Damien kan manipulera människor genom att titta på dem, varför har han inte vunnit redan där? av 5 möjliga

Titel: [geim]

Författare: Anders de la Motte

År: 2010

Sidor: 336 (+ intervju och förhandstitt)

Förlag: Alfabeta Bokförlag (Pocketutgåva: Pocketförlaget)

ISBN: 978-91-86675-65-3

Henrik "HP" Pettersson är en småkriminell drömmare som hankar sig runt i tillvaron. När HP hittar en obevakad mobiltelefon vänds hans liv upp och ner. En app på mobilen verkar veta väldigt mycket om honom och bjuder in honom till Spelet - en ljusskygg sysselsättning med mer eller mindre kriminella uppdrag mot betalning runt om i Stockholm, eller kanske till och med i hela världen. Samtidigt som HP:s liv tar en dramatisk vändning går det allt bättre på jobbet för Rebecca Normén, anställd på Säpos livvaktsrotel. Trots sina yrkesmässiga framgångar oroas Rebecca ständigt om att någon ska få reda på hennes mörka förflutna. När personerna bakom Spelet dessutom bestämmer sig för att HP:s och Rebeccas vägar ska korsas är det upplagt för riktigt stora problem för herr Pettersson...

Jag erkänner villigt att det var blurben från Sydsvenskans recension på omslaget som fångade mitt intresse. Ordet "pusseldeckare" slog an en ton hos mig som inte ville klinga ut tills jag köpte boken en vecka senare. Jag är, inte helt oväntat efter det erkännandet, mycket svag för smart skrivna pusseldeckare. Och de la Motte har verkligen skrivit en smart deckare med många vändningar, personer som inte är vem de verkar vara från första början, konspirationer och mysterier. Då de la Motte lyckas knyta ihop säcken utan att lämna alltför många lösa trådar (vilka troligen kommer besvaras i den nyligen utkomna fortsättningen) är det gott så.

Vad jag verkligen vänder mig mot hos de la Motte är dock språkdräkten. HP ska vara i min ålder, några år äldre, och jag känner ärligt talat ingen som pratar med så här mycket hemkokt slang - och då känner jag några tjommar som blivit så anglofierade att de föredrar att prata engelska när tillfälle ges. Ibland verkar HP:s språk trovärdigt, men lika ofta blir det väldigt uppstyltat för sakens skull. Referensdroppandet blir också ganska tröttsamt i längden, inte minst då de inte är särskilt initierade utan faller minsta gemensamma nämnare allt som oftast.

Jag känner mig verkligen splittrad när det gäller [geim]. Å ena sidan är den riktigt smart uppbyggd, å andra sidan vill jag ibland örfila upp karaktärerna för att få dem att prata ordentligt. Att det är god underhållning är jag i alla fall helt övertygad om och jag kommer nog plocka upp fortsättningen när den kommer ut i pocket.

Betyg: 3+ tröttsamma slanguttryck av 5 möjliga

Regi: Thomas McCarthy

Manus: Thomas McCarthy

Medverkande: Paul Giamatti, Amy Ryan, Alex Shaffer mfl.

Produktionsbolag: Everest Entertainment/Fox Searchlight Pictures/Groundswell Pictures mfl.

År: 2011

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1606392/

Mike Flahrety är en hårt prövad advokat vars firma håller på att gå omkull. Han är dessutom tränare för ett värdelöst brottningslag på den lokala high schoolen och börjar få panikattacker. För att få firman och familjen att gå runt lyckas Mike få vårdnaden om en äldre man som har begynnande demens. Mike sätter mannen på ett hem, trots att han svurit inför rätten att mannen ska få bo hemma. Situationen kompliceras ytterligare när den äldre herrens barnbarn kommer för att bo med honom.

Som jag varit inne på i tidigare recensioner gillar jag verkligen Paul Giamatti och hans sätt att i princip alltid spela i grunden godhjärtade karaktärer som det bara går åt helsike för. Win Win är dock Giamattis svagaste film på länge. Det är visserligen inte hans fel utan felet ligger snarare hos regissören och manusförfattaren Thomas McCarthy. McCarthy har tidigare visat fingertoppskänsla som manusförfattare till bland annat The Station Agent (2003) och en av mina personliga favoritfilmer Up! (2009). Den fina karaktärsförståelsen han visat i dessa verk blir mest till en pekoral tv-special i Win Win. Filmen dras ut i långa sjok där inte särskilt mycket händer. Den är välspelad, med både tidigare nämnda Giamatti och Bobby Cannavale i en riktigt rolig biroll, men historien sticker inte ut på något sätt. Det är dock kul att se Burt Young i en film igen.

Även om Win Win inte är någon fantastisk ögonöppnare på något sätt är det trots allt en ganska mysig historia med flera roliga scener och detaljer. Den riskerar dock att snabbt försvinna från mitt minne och bli just ännu en "den-där-lite-mysiga-filmen". Dessutom känns slutet mer än lite påklistrat och ganska ologiskt när man börjar analysera det. Så, bra underhållning för stunden, men för lättviktigt för ett högre betyg.

Betyg: 3 Burt Youngs i morgonrock av 5 möjliga

Regi: Marcus Nispel

Manus: Thomas Dean Donnelly/Joshua Oppenheimer/Sean Hood (efter Robert E. Howards böcker)

Medverkande: Jason Momoa, Stephen Lang, Rachel Nichols mfl.

Produktionsbolag: Nu Image Films/Millennium Films/Paradox Entertainment

År: 2011

Längd: 113 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0816462/

Conan, född på slagfältet, växer upp i nordligaste Cimmeria. När Khalar Zym, nekromantiker och krigsherre, stormar byn där Conan och hans far bor blir detta början på en livslång vendetta mot Zym. Men när han till sist får upp spåret inser Conan att det är mer på spel än hans egen hämnd...

Jag tror inte jag läst en enda positiv recension av den här filmen. Personligen har jag aldrig förstått mig på originalfilmernas storhet. Det är klart att de är påkostade kitschäventyr med en usel Arnold Schwarzenegger i en ganska underhållande roll, men vad jag inte förstår är hur diverse filmkritiker helt seriöst kan höja dem till skyarna. Det är okej underhållning, men inte så mycket mer. Jag förväntade mig något liknande, kanske lite sämre, av den här filmen. Döm min förvåning när det visade sig att det här inte alls var så dåligt som jag letts till att tro.

Missförstå mig inte, det här är kitschäventyr i fantasysetting, precis som filmerna från 80-talet. Det som funkar mycket bättre är däremot Jason Momoa som Conan, det mycket högre tempot och de väldigt välgjorda actionscenerna. Momoa, som jag tidigare skrivit om som en av de blivande stora actionstjärnorna, gör en mycket mer mänsklig Conan än Arnold (kanske inte så svårt...) och han kan faktiskt leverera sina repliker utan att staka sig vilket är en annan fördel. Momoa verkar helt enkelt så mycket mer trovärdig som Conan och stämmer mer överrens med den karaktär jag läst åtminstone en del om i Robert E. Howards historier. Här finns en del andra bra skådisar också, såsom Stephen Lang som Khalar Zym och Ron "Apmannen" Pearlman i en liten roll som Conans far. Rachel Nichols verkar dyka upp i alla möjliga franchiser, exempelvis Star Trek (2009) och G.I Joe: The Rise Of Cobra (2009), och gör där liksom här ganska bra ifrån sig utan att glänsa.

Manuset är väldigt enkelt men fungerar oftast för sitt syfte. Det finns några logiska luckor som är riktigt svåra att förklara dock men om man är villig att lämna hjärnan i dörren funkar både berättelse och dialog förvånansvärt bra med flera roliga one-liners värdiga Arnold. Regin är okej utan att utmärka sig, men produktionen är ofta väldigt snygg. Flera blinkningar åt originalet finns också och på det hela taget är det här en mycket bättre film än Conan The Barbarian från 1982. Om du vill ha ett roligt, våldsamt och nostalgiskt matinéäventyr - ta en titt!

Betyg: 3+ hästknocken är med! av 5 möjliga

Titel: Svensk maffia - fortsättningen

Författare: Lasse Wierup & Matti Larsson

År: 2010

Sidor: 408

Förlag: Reporto Förlag (pocketutgåva Månpocket)

ISBN: 978-91-7232-241-7

Lasse Wierup och Matti Larsson fortsätter sin djupdykning i Sveriges undre värld. Första delen, inte helt oväntat betitlad Svensk maffia, kändes väldigt spännande och fräsch när den kom ut i de svenska bokhandlarna 2007. Wierups och Larssons sätt att knyta samman alla små och stora händelser som det rapporteras om i dagspressen till en sammanhängande historia är fortfarande imponerande och tyder på en enorm noggrannhet gällande research. Allting beläggs med domstolsprotokoll, intervjuer med berörda personer och tidningsartiklar. Framförallt har författarna även här lyckats med att på ett föredömligt objektivt sätt granska organisationerna i fråga. Det blir aldrig sentimentalt eller romantiserande utan fakta får tala för sig själv. De få gånger som författarna väl ingriper i texten direkt är det befogat. Sitt eget tyckande och tänkande sparar de först och främst till slutordet, vilket gör Svensk maffia - fortsättningen till en bok helt i linje med vad man efterlyser gällande undersökande journalistik.

Dessvärre är fortsättningen inte lika fräsch som originalet. Det känns ofta som det är mer av samma och baksidestextens utlovade fokus på 80 - och 90-talisternas roll i organisationerna faller bort under ganska stora delar av texterna. Istället är det "samma gamla garde" som det fokuseras på. Det är förvisso fortfarande intressant att läsa om hur de undkommer lagen, åker fast, undkommer lagen igen och så vidare, men i en fortsättning till Svensk maffia ville jag ha mer fokus på de mindre kriminella grupper som finns runt om i samhället. Författarna ägnar en del tid åt dessa, men verkar ha mycket svårare att komma dem in på livet och kallar dem passande nog för "de osynliga nätverken". Dessutom vore en längre utveckling av förklaringsmodellerna som ges i slutordet vara intressant att läsa. En av de främsta svenska böcker som skrivits om min generation (80-talisterna) är i min mening Gustav Fridolins Blåsta! (2009). Samma problematik som snuddas vid i slutet av Wierups & Larssons bok ägnade Fridolin en hel bok till. Att sätta detta i ytterligare ett sammanhang med ungdomsbrottslighet och utanförskap skulle vara ytterst intressant. En idé till en tredje del kanske?

Betyg: 3 jag har länge undrat vem som tatuerar sig på halsen, nu vet jag av 5 möjliga