Regi: Tom McLoughlin

Manus: Thom McLoughlin

Medverkande: Tom Mathews, Jennifer Cooke, David Kagen mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures/Terror Films Inc.

År: 1986

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0091080/

Tommy Jarvis kan inte bli av med de mardrömmar och hallucinationer han haft sedan han blev Jasons baneman redan som barn. Som ett sätt att till slut lägga händelserna bakom sig åker Tommy och en vän till kyrkogården där Jason ligger begraven för att helt sonika kremera kroppen. Att det inte går något vidare är århundradets underdrift och den här gången får Tommy fightas med... ZOMBIE-JASON!

Så ja... det här är officiellt filmen som kastade ut den sista skärvan av logik från den här serien. Men, det behöver inte vara en dålig sak för en slasher och det är verkligen inte det när det gäller den här franchisen. Efter ett ganska sömnigt försök att göra något annorlunda med del fem är det tillbaka till business as usual med del sex - men med mer än en tvist. Zombie-Jason är mycket mer underhållande än "levande-men-jäkligt-tålig-Jason" och humorn är så dålig att den blir bra. Favoriten är ungen som somnar med Satres Huis Clos på magen. Del sex är annars mest känd för att ha en hel del Alice Cooper-låtar i sig, bland annat titelspåret He's Back (The Man Behind The Mask) som är så 80-tals-lökigt som det kan bli.

Skådespelarna är helt okej för en del i den här franchisen, regin är adekvat och manuset helt ologiskt men ganska kul. Inte på något sätt något mästerverk, inte lika bra som del fyra, men helt okej underhållning.

Betyg: 3 varför envisas de med att skicka ungar på läger just där? av 5 möjliga

Regi: Fredrik Hiller

Manus: Fredrik Hiller

Medverkande: Jonas Malmsjö, Niklas Falk, Per Ragnar mfl.

Produktionsbolag: Krejaren Dramaproduktion

År: 2009

Längd: 94 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1322355/

Prästen Henrik Horneus plågas av intensiva mardrömmar om sin döda mor. Än värre blir det när han nås av budet att hans far, även han präst, har hittats drunknad utanför det lilla samhället Borgvattnet. När Henrik åker dit för att få klarhet i hur hans far egentligen omkom börjar han inse att hans far kanske inte alls drunknade...

Även om det senaste decenniet bjudit på mer svensk skräckfilm än merparten av hela filmhistorien i övrigt är det fortfarande en bristvara. Psalm 21 är en film som stått i min dvd-hylla i över ett år men som jag hela tiden glömt bort. Det är något symptomatiskt med filmen i sig eftersom den fick otroligt lite uppmärksamhet när den kom. Det är synd eftersom även om Psalm 21 knappast är något mästerverk är det en helt okej skräckfilm som känns som en tillbakagång till 70-talets våg med religionscentrerad skräck.

Första halvan av filmen är mycket stark och rent ut sagt jävligt obehaglig. Fotot är på sina ställen otroligt vackert och att de svenska skogarna kan vara stämningsfulla om natten vet alla vi som vuxit upp nära en. Jonas Malmsjö gör en ypperlig insats i huvudrollen och även om han hela tiden ligger på gränsen till överspel lyckas han balansera på rätt sida linjen. Sen har Psalm 21 också sitt ess i rockärmen - Per Ragnar. Per Ragnar kommer nog alltid bli typecastad som mer eller mindre knäpp präst efter sin roll i Tre Kronor (1994-1999) och jag var rädd att han skulle bli en parodi på sig själv i den här filmen. Tack och lov överskuggar Ragnars talang alla sådana farhågor och hans karaktär blir genuint obehaglig.

Medan första halvan av filmen som sagt är riktigt bra börjar den dala betänkligt när 45-minuters-strecket passerats. Den tryckande stämningen överges för en förvirrad upplösning där jag inte riktigt blev klok på varför karaktärer agerade som de gjorde. Samtidigt känns en del av förklaringen till allt som händer så väldigt simpel och går inte riktigt ihop med resten av filmens stämning. Dessutom blir slutscenen ganska puckad när man som religionsintresserad vet att det som Svenska Kyrkan beskylls för där helt enkelt inte är sant. 

Trots en riktigt svag andra halva vill jag rekommendera Psalm 21 till alla fans av genren. Något så ovanligt som svensk genrefilm borde dessutom premieras och hyllas för sin blotta existens. Som jag sa tidigare i den här recensionen - inget mästerverk men en helt okej skräckfilm. Regissören Fredrik Hiller är värd att hålla ögonen på i framtiden. Just nu håller han på med Zon 261 (2012) - en svensk zombiefilm även den med Malmsjö och Ragnar!

Betyg: 3+ Per Ragnars i zombiesminkning av 5 möjliga

Regi: Richard Holm

Manus: André Sjöberg & Johnny Steen

Medverkande: André Sjöberg, Antti Reini, Marie Robertson mfl.

Produktionsbolag: Searock Films AB

År: 2011

Längd: 120 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1797396/

Svensk-norska gränsen, 1942. Löjtnant Aron Stenström ingår i en liten grupp soldater som i hemlighet minerar strategiskt viktiga broar och vägar om nazisterna skulle få för sig att invadera Sverige från Norge. När Arons yngre bror blir tillfångatagen av den tyska ockupationsmakten efter en oförsiktig tur in i Norge vet Aron att han måste rädda honom. Det finns bara ett problem - Sverige är neutralt och borde inte överhuvudtaget ha militär i Norge...

Det här är något så ovanligt som en svensk film om andra världskriget där just kriget och dess konsekvenser inte bara agerar bakgrund. André Sjöberg, för mig tidigare mest känd för sin skrattretande "skånska" i SVT-kalkonen Snapphanar (2006), har skrivit ett manus som till största del fungerar, ibland är riktigt bra och håller sig från de värsta fallgroparna på ett förtjänstfullt sätt. Speciellt imponerad blev jag av actionscenerna där regissör Richard Holm visar att vi även i det kalla nord kan spränga saker snyggt på film. Det är uppfriskande att se en svensk actionfilm som faktiskt vågar göra något annorlunda från hur genren brukar behandlas i Sverige.

André Sjöbergs manus är som sagt helt okej, men han borde verkligen inte ha spelat huvudrollen själv. I scenerna med sin fästmö klarar han sig bra och är trovärdig men så fort han snör på sig vinterdräkten och sätter iväg på skidor ser det ut som han klätt upp sig i pappas kläder. Sjöberg ser helt enkelt inte tillräckligt hård ut för rollen. Annat är det med Antti Reini som Wille Järvinen, en stentuff veteran från finska vinterkriget. Samtidigt kanske det säger något om hur dåligt samvete/självförtroende vi svenskar har angående vår roll i andra världskriget - inte ens i en fiktiv berättelse får vi vara hjältar!

Sammanfattningsvis är det här en bra actionrulle som i viss mån faller lite på att vi har sett det förut, om än inte i svensk tappning. Den visar upp ett stort tekniskt kunnande som jag visste fanns i Sverige men inte hade sett så mycket prov på de senaste åren. Det lovar gott inför framtiden.

Betyg: 3+ det var snöigt, det var spårsnö av 5 möjliga

Titel: Saknad

Författare: Karin Alvtegen

År: 2000

Sidor: 271

Förlag: Natur & Kultur

ISBN: 91-27-10692-6

En gång i tiden var Sibylla Forsenström medlem av den småländska överklassen. Efter att ha brutit helt med sin bakgrund lever hon nu som hemlös på Stockholms gator. En kväll när Sibylla bluffar sig till ett hotellrum blir hon misstänkt för mord. Identitetslös tvingas hon fly och samtidigt försöka rentvå sitt namn - men hur står man upp för sig själv efter att i 15 år ha gjort allt för att vara osynlig?

Karin Alvtegens Saknad har en infallsvinkel som inte är så vanlig inom den svenska kriminalromansgenren - istället för att följa en polis, advokat, journalist eller annat typiskt deckaryrke får vi här följa med på en klassresa från yttersta lyx till yttersta misär. Alvtegen målar skickligt upp Sibylla och bokens andra karaktärer, men det är här lite bokens problem också ligger - karaktärerna blir större än historien som berättas. Kriminalhistorien kommer hela tiden i skymundan och upplösningen känns väldigt hastig. Samtidigt är Sibyllas karaktär så pass intressant att jag ändå ville fortsätta läsa. 

Alvtegen har skrivit en bra bok som inte vet vad den vill vara - ett socialrealistiskt porträtt av en hemlös kvinnas tillvaro eller en kriminalroman. Splittringen gör tyvärr att boken mest blir en parantes för mig. Jag skulle helst av allt velat läsa om Sibyllas historia och lämnat kriminalhistorien utanför.

Betyg: 3- småländska familjer på gränsen till nervsammanbrott av 5 möjliga

Regi: ?

Manus: J. Albert Bell/Rachel Belofsky/Adam Rockoff mfl. (baserad på Rockoffs bok med samma namn)

Medverkande: Wes Craven, Sean S. Cunningham, John Carpenter mfl.

Produktionsbolag: Starz Entertainment/thinkfilm/Candy Heart Productions

År: 2006

Längd: 88 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (IMDB), helt klart 15 år

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt0489062/

En filmhistorisk genomgång och en kritisk granskning av slasherfilmsvågen som svepte över det amerikanska filmlandskapet under sent 70-tal till genrens minskade popularitet i början av 90-talet fram till den nya slasherfilmsvågen som inleddes med Scream (1996). Dokumentären, med berättarröst av Ed Green, förklarar uppkomsten av genren, tar upp några tongivande verk och ger även teorier om varför genren blev så populär som den blev.

Going To Pieces fungerar utmärkt som en orientering inom slashergenren, men för någon som vuxit upp med filmerna i fråga blir det mest gammal skåpmat som presenteras. Det finns en del intressanta anekdoter jag inte kände till sedan innan, exempelvis hur Silent Night, Deadly Night (1984) blev en symbol för filmvåldet i USA, men större delen av tiden spenderas med att låta exempelvis Wes Craven återigen berätta historien om hur han kom på idén till A Nightmare On Elm Street (1984). Om man inte hört historien innan är den såklart intressant, men då Craven verkar ha memorerat anekdoten ord för ord och berättat den i en uppsjö dokumentärer blir det lite halvtrist.

Det här är en svår dokumentär för mig att bedöma eftersom jag har stora förkunskaper om ämnet i fråga. Personligen skulle jag vilja ha lite djupare analys av marknadskrafterna som styrde mycket av den kreativa processen samt mer samhällelig kontext, men som en orientering fungerar filmen alltså väldigt väl. Jag väntar dock fortfarande på den ultimata dokumentären om slasherfilm.

Betyg: 3+ hinkar blod av 5 möjliga

Regi: Steve Miner

Manus: Martin Kitrosser & Carol Watson

Medverkande: Dana Kimmell, Paul Kratka, Jeffrey Rogers mfl.

Produktionsbolag: Georgetown Productions Inc./Jason Productions

År: 1982

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0083972/

Dagen efter händelserna i förra delen (borde det tekniskt sett inte göra det till lördagen den 14:e?) hittar Jason en nyanländ grupp ungdomar att terrorisera. Bland dem finns Chris, en tjej som återvänder till Crystal Lake efter att ha blivit attackerad av en mystisk man där för två år sedan...

Nu börjar det hända saker med den här franchisen! Det här kan nämligen vara den film i serien som är den mest formelbildande. Därmed inte sagt att den är bra, långt, långt ifrån, men den lyckas vara fruktansvärt underhållande av absolut fel orsaker. För det första är filmen i "gammel-3D" - dvs en film som använde sig av de gamla röd-gröna plastglasögonen. Till släppet på video konverterades filmen till 2D med riktigt skrattretande resultat. Allt ska vara i 3D, vilket ger en hel del - låt oss säga innovativa - kameravinklar. Bland annat får vi svaret på den odödliga frågan om hur världen ser ut utifrån en popcorngrytas perspektiv.

Steve Miner fick forsatt förtroende i regissörsstolen och frågan är varför. Det finns knappt någon suspens, skådespelarna är på en all-time low (vissa repliker är helt obetalbart roliga) och agerar som om att bli jagad av en galen seriemördare främst är lite jobbigt.

De usla 3D-effekterna, de lika usla skådespelarna och det skrattretande manuset och regin till trots kan jag inte låta bli att tycka att den här filmen är förbaskat charmig. Det är inte skrämmande, inte stor filmkonst, men vill ni se en underhållande kalkonslasher är detta ett bra val.

Betyg: 3 jävligt förbannade campare i hockeymask av 5 möjliga

Regi: Matthew Hope

Manus: Matthew Hope & Robert Henry Craft

Medverkande: Toby Kebbell, Brian Cox, Adi Bielski mfl.

Produktionsbolag: DMK Productions/Iconiq Group/Local Films mfl.

År: 2011

Längd: 98 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (IMDB), med största sannolikhet 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1653700/

Miller återvänder från kriget i Afghanistan och upptäcker att det inte finns något kvar för honom i London. Hans kvarter styrs av ett våldsamt gäng som handlar med knark och han plågas ständigt av flashbacks från sin tid som soldat. Genom en gammal armépolare får Miller dock kontakt med en antiterroristbekämpningsstyrka under ledning av den brittiska regeringen. Men Miller inser snart att allt är inte vad det ser ut att vara...

Matthew Hopes The Veteran skulle väldigt lätt ha kunnat bli en riktigt usel actionrulle. Tack och lov lyckas Hope undvika de vanligaste fallgroparna och gör filmen till något som åtminstone hankar sig över godkänt-träsket. Kebbell gör en bra insats i huvudrollen och är en hjälte (och/eller antihjälte) som är enkel att tycka om. Dessvärre har han inte särskilt bra stöd av resten av ensamblen. Dessutom kan hans flashbacks bli lite halvlöjliga då och då - speciellt de väldigt typiska filmiska citaten till Apocalypse Now (1979). Klippningen är också rejält usel på sina ställen med uppenbara kontinuitetsfel.

På filmens pluskonto är att den lyckas bygga upp helt okej spänning mellan varven, slagsmålen känns autentiska (och brutala!) samt filmens upplösning. Upplösningen känns till en början som ett antiklimax, men efter jag fått smälta filmen i några timmar tycker jag att det var ungefär det bästa sättet man kunde avsluta filmen på.

The Veteran är som sagt inget mästerverk, men om ni har en regnig söndagseftermiddag att döda duger den som god spänningsunderhållning.

Betyg: 3- NWO-konspirationsteorier av 5 möjliga

Titel: The Long Walk

Svensk titel: Maratonmarschen

Författare: Stephen King (under pseudeonymen Richard Bachman)

År: 1979 (svensk utgåva 1987)

Sidor: 276

Förlag: Signet Books (svenskt förlag Bra Spänning)

ISBN: 978-0451087546

Raymond Davis Garraty är en av 100 unga män som deltar i den årliga Maratonmarschen - en tävling där vinnaren får vilket pris han vill och de 99 förlorarna förlorar livet. Genom Maines skog- och stadsmiljö får vi följa Garraty och hans medtävlande medan de försöker kämpa sig förbi både varandra och den allt starkare smärtan som vandringen ger upphov till.

Jag gillar verkligen de böcker som Stephen King skrev under sin pseudonym "Richard Bachman" under sent 70 - tal och tidigt 80-tal. Ofta mer science fiction eller socialrealism än skräck omfattar de några av Kings absolut mest intressanta verk. Jag har tidigare här på bloggen recenserat King/Bachmans Rage (1977) och har i sommar lyckats införskaffa mig resten av Bachman-sviten. The Long Walk har väldigt intressanta teman - uthållighet, vad människan är villig att göra för andra och vad de inte är villiga att göra. Dessvärre tror jag att jag har fått tag i en avkortad version (Wikipedia listar boken som 384 sidor lång) och det märks. Karaktärerna blir något underutvecklade och de man som läsare verkligen bryr sig om, exempelvis protagonisten Garraty och hans vän McVries, förblir ganska platta. Eftersom King är King brukar han skriva längre än vad förlagen vill att han ska göra och mycket försvinner i redigering. Jag skulle tro att den oredigerade versionen av The Long Walk helt enkelt är bättre och mer utvecklad.

Hur det än ligger till med den saken är det här en bra, om något kort, bok som verkligen ger rysningar angående människans natur. Att jag inte ger den högre betyg än jag gör beror helt enkelt på att jag har en stark föraning om att den oavkortade versionen är ännu ett snäpp vassare.

Betyg: 3 sjumilakliv av 5 möjliga