Originaltitel: The Walking Dead: The Calm Before

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2007 (svensk utgåva 2013)

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB (Originalförlag: Image Comics)

ISBN: 978-91-979592-8-5

I den sjunde samlingsvolymen av Robert Kirkmans zombieepos tar vi ett steg tillbaka och fokuserar på först och främst på karaktärernas förhållanden till (och med) varandra. Titeln är således passande - Lugnet före... drar förvisso ner tempot i berättandet, men det känns som det behövs en temponedväxling för att bygga inför senare volymer.

Som omslaget skvallrar om närmar sig en väldigt höggravid Lori dagen då hennes andra barn ska födas. Det dåliga samvetet kopplat till vad som hände med Shane, hennes man Ricks bäste vän, fortsätter dock att plåga henne och gör den sista tidens havandeskap ångestfylld på mer än ett sätt. Samtidigt får gruppen reda på att det finns ett gammalt militärförråd i närheten - något som verkligen skulle ge välbehövlig påfyllnad av vapen och ammunition.

Kirkman fortsätter leverera riktigt välskrivna karaktärsporträtt även i de här numren (volymen består av nummer 37 - 42 av den amerikanska serietidningsförlagan), men det märks att tidigare nämnda temposänkning inte riktigt passar serien. Man kan argumentera för att det händer desto mer mellan karaktärerna, en inre utveckling om man så vill, än det gör med de externa hoten. Som många skribenter och analytiker före mig har påpekat brukar just karaktärernas förhållanden till varandra vara det som verkligen är intressant i zombiegenren. Kirkman har dock hitintills haft en så gott som perfekt balans mellan interna gruppkonflikter och action. Det är det som har gjort tidigare volymer så pass njutbara. I volym sju slår vågskålen över till det förstnämnda. Det är inte på något sätt dåligt, men berättandet är inte riktigt det vi är vana vid.  Uppbyggnaden mot vad som komma skall är alltså huvudpunkten, men det gör inte volymen till något du bör skippa. Snarare är det väl så i alla längre historier att man måste ta en viss tid till att bygga upp saker som man inte kunnat få med på vägen.

Däremot är jag inte riktigt vän med Charlie Adlards teckningar i den här volymen. Jag har varit inne på det i tidigare recensioner av The Walking Dead, men det är först här jag faktiskt stör mig på proportionerna som Adlard ger karaktärernas ansikten. De är helt enkelt inte konsekventa. Ibland är teckningarna riktigt snygga och detaljerade, men lika ofta verkar det som att herr Adlard haft en jobbig deadline att möta.

Lugnet före... är trots min kritik en bra samlingsvolym. Vi har blivit bortskämda med berättande i ilfart under sex volymer och av sista sidan i volym sju lär det inte bli lugnare framöver. Nu vill jag ha åttan!

Betyg: 4 fastkedjade levande döda på gårdsplanen av 5 möjliga

Regi: Shane Black

Manus: Shane Black & Drew Pearce (baserat på miniserien Extremis av Warren Ellis & Adi Granov)

Medverkande: Robert Downey Jr., Gwyneth Paltrow, Guy Pearce mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios & Paramount Pictures

År: 2013

Längd: 130 min

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1300854/

Det verkar som att tredje delen i Iron Man-franchisen är något av en vattendelare bland både fans och kritiker. Jag måste säga att jag inte förstår varför. Iron Man 3 lyckas återupprätta min tro på filmadaptionen av karaktären efter den ganska trista Iron Man 2 (2010), som jag var lite väl generös när jag gav en trea i betyg till.

Efter händelserna i The Avengers (2012) har Tony Stark gått tillbaka till sitt liv som frilansande superhjälte och professionellt irritationsmoment för de flesta han möter. När en terrororganisation, under ledning av den mystiske "Mandarin", börjar spränga mål av amerikanskt intresse både utomlands och i USA är det upp till Tony att hindra honom. Det är dock inte lika enkelt sagt som gjort - inte minst eftersom striden i New York i ovanstående film har fått honom att utveckla panikångest. 

Iron Man är helt klart min favoritkaraktär i The Avengers, men det ska påpekas att det är ganska stor skillnad mellan serieförlagan och Robert Downey Jrs version. I serieversionen har Iron Man alla brister och fel som hans karaktär i filmerna också har, men RDJ:s Iron Man är mycket mer av ett älskvärt arsel än den samme från serierna. Hur som helst så älskar jag RDJ:s tolkning av rollen i den här filmen. I Iron Man 2 verkade han mest uttråkad och i The Avengers fick han försöka samsas med en mängd andra karaktärer med stora egon. I Iron Man 3 är han dock i sitt esse. Han är utan tvekan en av de smartaste superhjältarna samtidigt som han utan tvekan är en av de dummaste/klantigaste också. Det är den dualismen som gör att han fungerar så pass bra som karaktär.

Manuset, baserat på miniserien Extremis, flyter på bra och visar framförallt på det paradoxala i Tony Starks karaktär - hur många oneliners han än kommer med och hur mycket han vill visa att han inte bryr sig desto mer märker man att han faktiskt döljer ett starkt rättspatos. Ja, han är ett rövhål, men han är vårt rövhål. Okej, den meningen lät skum. Hur som helst är Shane Blacks regi bra även den. Black, mest känd som manusförfattare till Lethal Weapon (1987), har lyckats få till en mycket bra avvägning mellan karaktärsutvecklande moment och renodlad action. Speciellt slutstriden är riktigt, riktigt spektakulär.

Om du gillade The Avengers, Iron Man (2008) eller är ett fan av Marvel i allmänhet så gillar du Iron Man 3. Det enda jag har att klaga på är att filmen förlorar något i tempo efter en timme. Det hämtas dock igen med råge mot slutet. Om det är matinéaction med lite mer både hjärna och hjärta du vill ha är Iron Man 3 ett bra val.

Betyg: 4+ men scenen efter eftertexterna var bara onödig den här gången av 5 möjliga

Regi: Newt Arnold

Manus: Sheldon Lettich/Christopher Cosby/Mel Friedman

Medverkande: Jean-Claude Van Damme, Donald Gibb, Bolo Yeung mfl.

Produktionsbolag: Cannon International

År: 1988

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0092675/

Min odyssé genom det sena 80- och tidiga 90-talets kampsportsrullar går vidare. Det finns något speciellt med filmerna i brytningen mellan de nämnda decennierna. 80-talet har aldrig varit så mycket 80-tal som åren 1988 - 1989, samtidigt som man ändå kan se hur 90-talet försöker hitta sin egen röst. Resultatet är antingen mycket bra filmer eller otroligt kitschiga filmer. Bloodsport tillhör föga förvånande den sistnämnda kategorin.

Löst baserad på kampsportaren Frank Dux liv handlar Bloodsport om en hemlig kampsportsturnering (vilka det verkar gå tio på dussinet av i actionfilmsvärlden), Kumite, dit Dux åker för att visa att han är världens främste kampsportare. Ja, det är hela premissen. Merparten av filmen är träningsmontage och brutala fightingscener och för actionfans är det bra underhållning. Bloodsport har dock flera områden som höjer den från träsket av kitschiga kampsportsrullar till riktigt höga höjder. Vi har barnskådespelare som knappt kan få ur sig en replik, Jean-Claude Van Damme i början av sin karriär och ännu sämre på engelska än man brukar höra honom vara, en ung Forest Whitaker i en biroll, sliskig synthpop på soundtracket och sist, men inte minst på något sätt - Bolo Yeung.

Bolo Yeung har ett utseende bara en blind mor kan älska. Han spelar alltid skurk och har du sett ett dussin kampsportsfilmer har du också någon gång stött på honom. Yeungs mest kända roller är som en av huvudskurkarna i Bruce Lees sista kompletta film, Enter the Dragon (1973), och som huvudantagonisten i just den här filmen. Yeung har som vanligt bara några få repliker, men det han inte säger med munnen säger han med ansiktsuttryck och kroppsspråk. Ni vet det där gamla talesättet om någon man inte vill möta i en mörk gränd? Bolo Yeung hade varit en mardröm att möta även i en väldigt solig gränd.

Sen var det hela historien med sanningshalten i Frank Dux påståenden om sitt liv. När man läser Dux biografi får man sig mer än ett gott skratt. Organisationen som skulle ha anordnat Kumite fanns faktiskt på riktigt... det var bara det att deras företagsadress var den samma som Franks hus. Men Dux kunde visa upp en segerpokal! Det var bara det att man kunde spåra pokalen tillbaka till en lokal affär. Alla som ifrågasätter Franks påståenden är dock med i en konspiration mot honom... bara så ni vet.

Med ovanstående i åtanke blir Bloodsport bara än mer underhållande. Det blir som historierna som den "tuffaste" killen i klassen skulle berätta på rasterna. Ni vet, han som kunde karate, kung fu, judo, jiu-jutsu, dödsgreppet, kalsonggreppet och älgboxning men som inte kunde visa det eftersom hans mästare hade förbjudit det. Bra action, löjlig premiss och kalkonmässigt skådespel - Bloodsport är en kitschrulle som håller stilen!

Betyg: 4 dansande Bolo-bröstmuskler av 5 möjliga

Regi: Paul Verhoeven

Manus: Edward Neumeier & Michael Miner

Medverkande: Peter Weller, Nancy Allen, Ronny Cox

Produktionsbolag: Orion Pictures Corporation

År: 1987

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0093870/

Eftersom Paul Verhoevens moderna science fiction-klassiker får en remake nästa år (med Joel Kinnaman i huvudrollen av alla människor) tog jag en titt tillbaka på en av mina barndomshjältar. RoboCop var lite som ett Kinderägg - tre önskningar i en. Han var polis (coolt), robot (coolare) och kunde snurra sin pistol som västernhjältarna gjorde (coolast). Men hur har den snart 30 år gamla rullen åldrats? Ganska väl, måste jag säga.

Paul Verhoeven är främst känd för sina cyniska framtidsvisioner som exempelvis denna och Starship Troopers (1997). Det mest skrämmande med hans visioner är att de blir mer och mer trovärdiga, om än inte i lika extrema former. RoboCop utspelar sig i ett framtida Detroit där brottsligheten är skyhög. När polisen Murphy blir skjuten under ett uppdrag blir han ofrivillig testperson för storföretaget OCP och deras satsning på en cyborgpolis. Murphy undergår invecklade operationer och får sitt minne raderat och ersatt med en programmerbar dator. Vad OCP:s höjdare inte vet är att vissa minnen undgick raderingsprocessen...

Jag vet inte riktigt hur man säljer in en sådan här idé till ett filmbolag, men jag är glad att manusförfattarna lyckades. RoboCop är på ytan en ganska standardiserad actionrulle om än med en riktigt häftig huvudperson. När man skrapar lite på ytan hittar man dock det som Verhoeven gjort sig mest känd för - samhällskritik och då främst riktad mot militarisering, kapitalism och privatisering. Samma tema går igen i hans senare filmer, inte minst i tidigare nämnda Starship Troopers. Det faktum att vi lever i vad som verkar vara privatiseringarnas guldålder har inte gjort RoboCop daterad utan snarare än mer aktuell idag än när det begav sig. Det är också därför jag är orolig för remaken nästa år. Kommer man överhuvudtaget att beröra de underliggande teman som filmen har utan låta det stanna vid nostalgisk action? Den som lever får se.

RoboCop håller således fortfarande. Det är action med hjärna och hjärta som vi inte ser så mycket liknande av idag. Skådespelarna är okej, men att säga något annat än att det är manus, regi och specialeffekter som spelar huvudrollerna vore att ljuga. Jag önskar verkligen att Verhoeven återvänder till science fiction-facket snart. Han är vad jag brukar kalla för "den tänkande människans James Cameron".

Betyg: 4 direktiv av 5 möjliga

Regi: Norman Jewison

Manus: William Harrison

Medverkande: James Caan, Maud Adams, John Houseman mfl.

Produktionsbolag: Algonquin

År: 1975

Längd: 125 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt0073631/

I en inte alltför avlägsen framtid har världens nationalstater rasat samman och storföretagen har tagit deras plats. Varje större stad tillhör ett av fem departement som samtliga kontrolleras av nämnda företag. Varje storstad har också ett lag i den våldsamma och populära sporten Rollerball. Sportens absoluta stjärna är Houstons Jonathan E, en veteran med sina tio säsonger som lever för spelet. När lagets ägare vill att Jonathan ska gå i pension sätter han sig på tvären - något som kommer få ödesdigra konsekvenser.

Rollerball tillhör den typen av film som helt enkelt inte görs längre. Det är överdrivet och våldsamt, ja, men vågar samtidigt ta sig själv på allvar nog att faktiskt berätta något. Om remaken av Rollerball (2002) visade något var att man inte kan göra en film av det här slaget på 2000-talet utan att försöka slänga in ironi eller överspel. Det är en av de sämsta remakes jag sett om jag ska vara ärlig. Hur som helst är originalet stöpt i en dystopisk mall som tyvärr känns än mer aktuell idag än när det begav sig. Eller vad vet jag? Jag var inte född 1975, men en god gissning är att storföretagen har ett ännu tajtare grepp om världen nu än för knappt 40 år sedan. I alla fall märks det inte minst gällande företagskult.

Rollerball visar upp ett kapitalistiskt fascistsamhälle där vinst och lydnad är allt. Det är säkerligen inte tillfällighet att matcherna ses av de allvarsamma ägarna i en privat loge, inte helt olikt den man ser gamla sovjetiska ledare bevista i andra filmer från kalla krigs-eran. James Caan gör en bra huvudroll som Jonathan E och Maud Adams är lika underskön som hon alltid var under 70-talet.

Valet av musik är också det intressant. Först och främst har Norman Jewison valt klassiska stycken, inte minst av Bach, och det ger filmen en mycket speciell känsla. Hur det än må vara med musik, skådespel och samhällskritik är dock de riktiga höjdpunkterna i Rollerball givetvis actionscenerna. Det går fort, är brutalt och innehåller stunts som är helt fantastiska. Faktum är att Rollerball var den första större film som gav stuntmännen individuell credit i sluttexterna. De förtjänade det.

Så varför inte högsta betyg? Tja, ibland blir filmen en smula seg och de konstnärliga ambitionerna dras lite väl långt. Det är ganska typiskt för 70-talets rullar, även de mer actionbetonade, men för dem som vill se en bra actionrulle med lite mer hjärna än vanligt och schyssta stunts är Rollerball ett givet val.

Betyg: 4 dropkicks på rullskridskor av möjliga

Svensk titel: Valeres horn + Tomans huvud (2 delar)

Författare: Robert Jordan

År: 1990 (svensk utgåva 1994/1995)

Sidor: 681

Förlag: Tor Books (svenskt förlag: Natur och Kultur)

ISBN: 978-1-85723-027-7

"Death is lighter than a feather, duty heavier than a mountain."

Efter händelserna i del 1 har Rand al'Thor fått reda på att han är Draken återfödd - mannen som enligt profetiorna både ska frälsa och förgöra världen. Draken, den mytomspunne och fruktade krigaren, är något Rand inte alls vill vara, inte minst eftersom han är dömd till att förr eller senare förlora förståndet. När Valeres horn (en artefakt som behövs vid Sista striden) stjäls av fienden sätter Rand och hans vänner efter tjuvarna. Rands motiv är inte så mycket att hitta hornet utan att få tillbaka vad som låg i samma kista - en dolk som är magiskt bunden till hans vän Mat, som också kommer dö utan den. Samtidigt anländer Egwene och Nynaeve, Rands barndomsvänner, till Tar Valon för att påbörja sin träning som Aes Sedaier.

Robert Jordan skrev del 1 och 2 i sin serie samtidigt och det märks. The Great Hunt är en av böckerna i serien som börjar mest naturligt, utan en långrandig prolog om vad som hänt sedan sist. Här finns en prolog (är det krav på det inom fantasygenren?), men denna hålls kort och ger nyttig insikt om vad som komma skall.  Överlag känns The Great Hunt som en väldigt välgenomtänkt installation i sagan. De tre, i viss mån fyra, parallellhandlingarna knyts ihop på ett imponerande sätt under de femtio sista sidorna. Det är det här jag gillar med Jordans värld - den är så fruktansvärt genomtänkt! Det märks inte minst på de "syner" som karaktären Min har. Hennes visioner är alltid väldigt gåtfulla, men när deras innebörd avslöjas (ibland flera böcker senare) förefaller de fullkomligt logiska och planerade. Jag vet inte om Jordan hade planerat så långt som det verkar att han har, men i vilket fall som helst är det imponerande; antingen hade han en förmåga till att göra plot outlines som inte var av denna värld eller var han också en mycket skicklig författare. Det ena behöver visserligen inte utesluta det andra.

Om handlingen är väldigt välplanerad så verkar det tyvärr som att Jordan inte riktigt vet vad han ska göra av alla sina karaktärer ibland. En bikaraktärs förräderi och "botgöring" kommer på fem sidor mot slutet efter vi följt hen genom större delen av boken. Likaså blir Rands ständiga tvivlande om hur han ska ställa sig till profetiorna ganska tröttsamt efter några hundra sidor.

Huvudtemat för boken är citatet som jag började min recension med - vem som helst kan dö, men det kräver sin man eller kvinna för att göra sin plikt, speciellt när den tar emot. På så vis blir The Great Hunt även något av en bildungsroman i fantasysättning. De unga männen och kvinnorna som började resan i The Eye Of The World (1990) får lära sig att vuxenlivet innebär att behöva offra delar av sin egen vilja för att kunna fungera i ett samhälle. Återigen slår Jordan mig som en författare som tar en välkänd sagomodell, ont mot gott, och använder den till att utforska så mycket mer. Framförallt imponerad är jag av stridsscenerna. Jordan, själv Vietnamveteran, beskriver stridsscenerna utan att romantisera. Det är hårt, skitigt och blodigt. De goda vinner inte alltid på sin gudagivna moraliska rätt utan kan lika gärna falla.

The Great Hunt är inte riktigt lika bra som del ett, främst på grund av tidigare nämnda karaktärsutveckling, men är fortfarande en mycket bra bok och en anledning till att fortsätta läsa serien.

Betyg: 4+ drakbanér av 5 möjliga

Regi: Andrés Muschietti

Manus: Andrés Muschietti/Barbara Muschietti/Neil Cross

Medverkande: Jessica Chastain, Nikolaj Coster-Waldau, Megan Charpentier mfl.

Produktionsbolag: Toma 78 & De Milo

År: 2013

Längd: 100 min

Land: Spanien/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2023587/

Olikt många andra skräckfilmsfantaster är jag inte ett särskilt stort fan av Guillermo del Toro. Allas spanska favoritfilm, El laberinto del fauno (Pans labyrint, 2006), fångade mig aldrig nämnvärt och när del Toro efter sina framgångar med nämnda film först och främst producerat skräp var jag inte särskilt hoppfull när det gällde Mama heller. Ibland är det skönt att ha fel.

Mama börjar med en ett förvirrande trippelmord varefter mördaren flyr tillsammans med sina två unga döttrar. De tre hamnar efter krokiga vägar i en stuga i skogen, där pappan snart försvinner spårlöst. De två flickorna, tre och ett år gamla, klarar sig mot alla odds själva i skogen i fem år. De hittas av ett team deras farbror satt samman för att ta reda på vad som hände hans bror och brorsdöttrar. Förvildade och utan egentligt språk kan läkarna inte förklara hur flickorna klarade sig själva så länge. Kanske var det så att de inte var ensamma och deras påhittade föräldragestalt Mama är något högst påtagligt...

Att påstå att den här filmen andas del Toro är ingen överdrift. Det är barn i fara, mörka skogar och nästan en sagoliknande uppbyggnad i manuset. Det är med andra ord ingen tillfällighet att del Toro producerade Mama. Andrés Muschietti gör bra ifrån sig i regissörsstolen med långa, fina tagningar som för tankarna till 70-talets skräckrullar. Han har god hand med skådespelarna, vilket inte minst märks hos de utmärkta barnaktörerna. Huvudrollen delas av Jessica Chastain och danska stjärnskottet Nikolaj Coster-Waldau, kanske mest känd för den breda publiken som Jamie Lannister i Game Of Thrones (2011). Coster-Waldau spelar flickornas farbror som måste ställa om sig från ett liv som bohemisk illustratör till familjefar, något han lyckas mycket bra med att porträttera.

Jessica Chastain har de senaste åren blivit en av Hollywoods mest hyllade nykomlingar med Oscarsnomineringar både för The Help (2011) och Zero Dark Thirty (2012). Här spelar hon punkrockmusikern Annabel, flickvän till flickornas farbror. Chastain har filmens bästa scener och hon gör mycket av dem också. Eftersom Oscarsjuryn är allergisk mot skräckfilm lär det inte bli någon nominering för Mama, men om den skulle plockat någon skulle det just vara för Chastain.

Så långt allt väl. Bra regi och mycket bra skådespelarinsatser. Manuset lever tyvärr inte upp till dessa beståndsdelars kvalitet. Den första kvarten känns otroligt malplacerad och även om flickorna behövde hamna i stugan på något sätt är manusets sätt att lösa det på bara bisarrt. Filmen tar sig egentligen inte förrän omkring 40 minuter in, vilket är en ganska lång tid för en rulle på 100 minuter. Den märkliga starten gör att berättarstrukturen bryts upp i fyra akter istället för de traditionella tre. Den första är som sagt inget vidare, den andra är bra, den tredje lite släpande och den avslutande med beröm godkänd.

Det som i mångt om mycket förstör den suspens som andra akten börjar bygga upp är "avslöjandet" av titelkaraktären. Efter att ha varit en stilsäker film med fint foto slänger man in en mycket viktig karaktär som då och då ser ut som den kunde varit gjord i MS Paint. Det är riktigt, riktigt synd. Manuset hämtar sig aldrig helt och hållet från avslöjandet, men den avslutande akten får pluspoäng för det något oväntade slutet. Det är inte så svartvitt som många liknande filmer.

Jag är kluven till mitt betyg till Mama. Här finns saker som rent ut sagt är skitbra, men också bottennapp. Det faktum att del Toro vågade satsa på något lite annorlunda den här gången bör dock premieras. Rekommenderas för diggare av spökerier och heta punkrocktjejer.

Betyg: 4- av världens sämsta barnspykologer av 5 möjliga

Regi: Christopher McQuarrie

Manus: Christopher McQuarrie (baserat på Lee Childs bok One Shot)

Medverkande: Tom Cruise, Rosamund Pike, Richard Jenkins mfl.

Produktionsbolag: Mutual Film Company/Paramount Pictures/Skydance Productions mfl.

År: 2012

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0790724/

Tom Cruise har fått bära hundhuvud för många saker och incidenter de senaste tio åren eller så. Knäppa uttalanden, scientologins främste förespråkare i Hollywood tillsammans med John Travolta och andra händelser har i princip gjort honom till ett skämt. Vi ställs återigen för mediebild kontra vad en skådespelare presterar på vita duken. Så länge Cruise spelar skjortan av de flesta actionhjältar i Hollywood - vem bryr sig om hans privatliv? Det är samma drev som omgärdar Woody Allen eller Roman Polanski - tveksamma beslut privat, men deras filmer då? Så, nu när det är ur vägen, hur gör Cruise ifrån sig i Jack Reacher? Mycket bra, skulle jag säga.

Jack Reacher börjar med att en krypskytt dödar fem till synes slumpmässigt utvalda personer. När en man grips för dådet vägrar han att tala med polisen. Det enda de kan få ur honom är att han vill att de ska hitta Jack Reacher. Reacher, tidigare militärpolis, har utrett den misstänkte tidigare vid ett liknande dåd i Irak. Det ser ut som ett enkelt fall, men ibland är "enkelt" kanske lite för enkelt...

Det görs inte tillräckligt många sådana här filmer. Det här är inte en klassiker på något vis, men det är god underhållning och framförallt spännande. Skådespelarinsatserna är bra, regin och manuset helt okej och actionscenerna smäller högt och hårt. Det jag har att klaga på är framförallt att manuset tappar i tempo mot mitten och filmen hade enkelt kunnat kortas 20 minuter utan att något väsentligt hade gått förlorat. Den hade nog till och med blivit bättre. Nu blir det gärna en vändning för mycket istället.

Jag nämnde actionscenerna och de är värda att se den här filmen för allena. Fightingen är stilistisk men ser samtidigt väldigt pragmatisk och verklighetstrogen ut. För fans av biljakter finns här gott om sådana också och de lösa skotten viner och far. Framförallt är Cruise övertygande som actionhjälte. Han är mer av en Jason Bourne än en James Bond och det passar den här typen av film bra.

Jack Reacher är helt enkelt actionspäckad underhållning med ett manus som ligger över genomsnittet och bra skådespel. För diggare av action och/eller actionthrillers - se.

Betyg: 4- blodiga stövlar av 5 möjliga