Regi: Chris Butler & Sam Fell

Manus: Chris Butler

Medverkande: Kodi Smit-McPhee, Tucker Albrizzi, Anna Kendrick mfl.

Produktionsbolag: Laika Entertainment

År: 2012

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1623288/

Det här med att kunna se och kommunicera med spöken är inte alltid en särskilt bra väg till popularitet. Det blir elvaårige Norman smärtsamt medveten om när han blir utstött i skolan för sin förmåga. Snart visar det sig dock att Norman inte är den enda i familjen som har dessa krafter. När han kontaktas av sin sedan länge försvunne farbror inser Norman att han har sina förmågor av en anledning och att det är något han måste göra...

Jag missade visningen av ParaNorman på årets Fantastisk Film Festival, vilket jag sparkade mig själv för under någon veckas tid. Det verkade vara en film helt i min smak. Det är det också. ParaNorman kombinerar skräckfilmstematik, animation och komik på ett föredömligt vis. Framförallt så backar den inte för att visa upp den svärta som omger uppväxtåren. Det är inte alltid så lätt och jag kunde verkligen relatera till vissa scener helt enkelt för att de hänt mig själv.

Röstskådespelarna är bra (John Goodman är fantastisk) och berättelsen flyter på. Att det inte är en film för de allra minsta är nog tydligt av bara postern att döma. Manuset är förvånansvärt mörkt och påminner mig en hel del om Neil Gaimans bättre stunder. Någon beskrev berättelsen som "allt som Coraline (2009) försökte vara men till slut misslyckades med." Det är en ganska bra beskrivning. Liksom Coraline har ParaNorman helt fantastiska tekniska produktionsvärden men framförallt har den en problematik som inte är lika mycket "skriva på näsan" som den förstnämnda. Rekommenderas.

Betyg: 4 solklara Oscarsnomineringar av 5 möjliga

Regi: Chuck Russell

Manus: Chuck Russell/Wes Craven/Frank Darabont/Bruce Wagner

Medverkande: Heather Langenkamp, Patricia Arquette, Robert Englund mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/Heron Communications/Smart Egg Pictures mfl.

År: 1987

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0093629/

Sex år efter att Nancy Thompson lyckats slå Freddy Krueger på hemmaplan är hon redo att göra sin praktik som AT-läkare på en psykiatrisk klinik. Till kliniken kommer Kristen, en tonåring som drömmer fruktansvärda mardrömmar som manifesterar sig som självskadebeteende. Snart står det klart att de övriga ungdomarna på avdelningen också drömmer mardrömmar... och alla om samma man.

Efter att film nummer två förvisso gick bra på bio men inte charmade kritikerna återvände Wes Craven till sin skapelse med intentionen att ha ihjäl Freddy en gång för alla. Att det inte blev så vet vi, men Craven tog verkligen ut svängarna med manuset till den här rullen! Idén att förlägga handlingen till en psykiatrisk klinik för ungdomar med självskadebeteenden känns väldigt logisk. En återkommande tematik i de tidigare filmerna var att ingen trodde på protagonisterna utan snarare lutade åt att de blivit galna. Resultatet blev en säregen blandning av ömsom bland de mörkaste scenerna i franchisen och ömsom halvt om halvt komiska skräckklassiker.

New Line Cinema lyckades samla en imponerade samling namn. Heather Langenkamp återvänder i sin roll som Nancy och i huvudrollen ser vi en ung Patricia Arquette. Även Laurence Fishburne har en större biroll och på manussidan är det värt att notera Frank Darabont, trefaldigt Oscarsnominerad och högaktuell med tv-versionen av The Walking Dead (2010). Slutligen har vi en av mina favoritkompositörer, David Lynchs maestro Angelo Badalamenti, som ansvarig för soundtracket. Puh! 

Tråkigt nog håller inte NOSIII rakt igenom. Vissa saker som kanske verkade som en bra idé 1987 har inte åldrats med stil. Dessutom lider filmen av det som många filmer i den här franchisen tycks lida av - en tredjeakt som inte håller vad de två första bygger upp mot. NOSIII har dock så pass många bra idéer och skräckscener att jag måste rekommendera den varmt. Det här är, med lite god vilja, en riktigt bra installation i serien och bör ses av alla skräckfans.

Betyg: 4+ ok, det DÄR är en fallossymbol om jag någonsin sett en av 5 möjliga

Regi: Jack Sholder

Manus: David Chaskin

Medverkande: Mark Patton, Kim Myers, Robert Englund mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/Heron Communications/Smart Egg Pictures mfl.

År: 1985

Längd: 82 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0089686/

Jesse är nyinflyttad på Elm Street fem år efter att Nancy hade sin fajt med Freddy i den första filmen. Även om han har lite problem att passa in i skolan är livet rätt skönt. Han har en spirande romans med kvarterets hetaste tjej och snart börjar även skolproblemen lösa sig. Ja, allt hade varit bra med Jesse om han inte hade sådana fruktansvärda mardrömmar...

Om man frågar någon som inte är ett fan av de här filmerna om de kommer ihåg A Nightmare On Elm Street II (NOSII) är det sällan någon kommer ihåg den. Om man däremot säger att det är "den där delen i serien med den uppenbart homosexuelle killen" kommer de flesta som sett den ihåg huvuddragen. Det är också det som är NOSII:s styrka - den kanske på ytan ser ut som en typisk slasheruppföljare väldigt snabbt producerad efter den första blivit en hit, men när man skrapar lite på denna yta märker man snabbt att allt i den här filmen handlar om sexualitet i en eller annan form.

Vi har en tonåring som håller på att komma in i dejtingscenen samtidigt som han upptäcker att en "alternativ personlighet" vill ta sig fram ur hans kropp. Bildspråket som omgärdar karaktären är ett bildspråk som oftast används för att sexualisera kvinnliga karaktärer. Samtidigt som detta pågår är skolans värsta lärare uttalat inne på S&M och har ett ganska osunt intresse för sina manliga elever. Dialogen mellan Jesse och hans polare Brady är inte heller sällan mycket laddad.

Givetvis var allt ovanstående meningen. Manusförfattare David Chaskin tog mycket inspiration ifrån sina egna rädslor som tonåring - rädslor som inte sällan var kopplade till om han skulle våga komma ut eller inte. Jag hade kunnat fortsätta mycket längre, men jag tror jag har förklarat min poäng. Eller, det är inte bara min poäng. NOSII har blivit en smärre kultfilm bland homosexuella skräckfans. Det har skrivits akademiska uppsatser om den och det är troligen, tillsammans med originalet, den mest diskuterade filmen i serien. Inte illa för en rulle som från en början bara skulle vara en snabb kassako.

Tyvärr är NOSII sorgligt bortglömd bland de flesta andra. Det är en film som bör lyftas upp som ett bra exempel på hur man gör en snabb uppföljare med både hjärna och hjärta. Rekommenderas.

Betyg: 4 hjärnspöken... eller? av 5 möjliga

Regi: Sean Byrne

Manus: Sean Byrne

Medverkande: Xavier Samuel, Robin McLeavy, John Brumpton mfl.

Produktionsbolag: Omnilab Media/Ambience Entertainment/Film Victoria

År: 2009

Längd: 84 min

Land: Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1316536/

Brent försöker komma över sin fars död samtidigt som han balanserar skola, vänner och flickvän. När den stora skoldansen står för dörren blir Brent bjuden av ett av skolans original, Lola. Han tackar vänligt men bestämt nej. Lola är inte bra på det där med att bli nekad...

Ännu ett forumtips och de kan som bekant vara alltifrån guld till kattskit. Jag har haft bra erfarenheter av australienska skräckrullar förr så jag kände att det här ändå var värt en titt. The Loved Ones är en riktigt skum film - på ett bra sätt. Det är lika delar Prom Night (1980) som Hostel (2005) men med en surrealistisk touch som gör den unik.

Framförallt är det skådespelarna som gör den här filmen. Robin McLeavy fick sitt genombrott för sin roll som den totalt bindgalna Lola och det var hon värd. McLeavy har med hjälp av manusförfattaren och regissören Sean Byrne skapat en klassisk skräckfilmsskurk som i ena sekunden är docksöt för att i andra svänga till mordisk. McLeavy gör det med sådan lätthet att hennes rollprestation både är roande och skrämmande. Hon får dock god hjälp av framförallt John Brumpton i rollen som hennes far (endast kallad "Daddy" genom hela filmen).

Manuset är en underhållande soppa. En bihistoria som aldrig leder någonstans får omkring tio minuter av den 84 minuter korta filmen men så fort filmen fokuserar på Lola och Brent är den något utöver det vanliga. Jag kan inte förstå varför nämnda bihistoria finns med överhuvudtaget. Det är grymt irriterande eftersom det här hade varit nära en fullpoängare annars. Nåväl, om du vill se en annorlunda skräckrulle som har sina utflippade ögonblick är The Loved Ones ett bra val.

Betyg: 4 is it finger lickin good?! av 5 möjliga

Regi: Kirby Dick

Manus: Kirby Dick

Medverkande: Helen Benedict, Anu Bhagwati, Susan Burke mfl.

Produktionsbolag: Girls' Club Entertainment/Chain Camera Pictures/Rise Films

År: 2012

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: N/A

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2120152/

Dokumentärfilmaren Kirby Dick undersöker den brist på stöd och vård som våldtagna soldater, såväl kvinnliga som manliga, får i den amerikanska armén. Intervjuer med utsatta varvas med samtal med de som är i position att förändra något.

Ibland vill man ha en riktig feel bad-dokumentär med åtminstone en gnutta ljus. The Invisible War är just en sådan film. De utsatta kvinnornas och männens historier är hjärtskärande och det byråkratiska helvete de hamnar i med den amerikanska armén är både skrämmande och visar nya höjder av arrogans. Kirby Dick är en av mina favoriter bland nu verksamma dokumentärfilmare för sin stil att på ett enkelt sätt förklara krånglig byråkrati och dessutom berätta historier med starkt patos. Vad jag känner han till viss del missar när det gäller den här filmen är att ställa verkligt obekväma frågor till makthavarna. Här finns gott om utrymme för att trycka till med frågor som de styrande hade haft ytterst svårt att besvara utan att för den sakens skull hamna i en roll som "korsfarare" alá Michael Moore.

Jag vill dock berömma Kirby för att ta upp problematiken när det gäller både kvinnor och män. Då armén trots allt är en ganska homogen arbetsplats har även män drabbats av våldtäkter och sexuellt ofredande i tjänsten. Vi får också följa med i en mycket intressant rättsprocess där 17 kvinnor stämmer staten för vad de fick genomlida under sin tjänstgöring. Jag vet dock inte om jag ska skratta eller gråta när utslaget presenteras: "Våldtäkt är en fara associerad med yrket".

Men, sen var det den här ljusglimten! Kirby visade filmen för högt uppsatta personer inom den amerikanska regeringen. Efter detta tog det bara två dagar för befälhavare i den amerikanska armén att förlora sin rätt att föra rättsprocesser på eget bevåg. Kirby har alltså verkligen förändrat något med sin dokumentär - våldtäktsoffer inom armén kan alltså nu anmäla brotten begångna mot dem till civila myndigheter istället för att fastna i samma byråkratifälla som innan. Förändra världen genom film, damnit!

Betyg: 4+ luktar Oscarsnominering av 5 möjliga

Regi: Barry Levinson

Manus: Michael Wallach

Medverkande: Kether Donohue, Stephen Kunken, Frank Deal mfl.

Produktionsbolag: Automatix Entertainment & Hydraulx

År: 2012

Längd: 84 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1713476/

Donna Thompson berättar om den ödesdigra dagen då en liten stad i Maryland dog som följd av en ekologisk katastrof - något som mörklagts av USA:s regering. Genom filmklipp tagna från dem som var med den dagen och läckta säkerhetsband berättar Donna sin historia.

En film som jag snubblade över på grund av att den gått bra på en hel del genrefilmsfestivaler men knappt fått någon uppmärksamhet utanför dessa. Jag var ändå ganska skeptisk, inte minst efter min genomgång av Paranormal Activity nyligen. Ännu en film med "upphittat" material? När det dessutom är samma producenter som ligger bakom tidigare nämnda filmer blev jag inte lugnare. Från minut ett visar dock The Bay att den inte är en typisk film för genren. Stilen ligger någonstans emellan en mockumentary och "found footage" och framförallt är tematiken uppfriskande skrämmande. Jag kan inte komma på någon annan skräckfilm som på ett så pass trovärdigt sätt beskriver en eventuell ekologisk katastrof.

Samtidigt som tematiken är spännande är The Bay riktigt gory på sina ställen. Det är verklighetstrogna operationsscener, folk som blir uppätna inifrån och allmänt äckel. Det går aldrig till överdrift utan används för att föra historien vidare. Detta "matter of fact"-sätt att presentera äckelskap på blir väldigt effektivt tillsammans med filmens verkliga skurk - byråkratin. The Bay visar på ett effektivt sätt hur ett komplicerat och bristande byråkratiskt system kan leda till katastrof.

Skådespelarmässigt är det varken till eller från - folk agerar som folk gör i stressade och panikartade situationer, varken mer eller mindre. Den stora skillnaden jämfört med dussintalet andra found footage-filmer är, förutom manuset, regin. Barry Levinson har en gedigen karriär bakom sig, med bland annat en Oscar för bästa regi för Rain Man (1988) och ytterligare fem (!) nomineringar för regi och manusskrivande. Kort sagt, killen vet hur man gör film. Levinsons avvägning i regin ger The Bay den sista touchen den behöver för att bli en väldigt bra skräckfilm. Det enda jag har att anmärka på är att jag skulle vilja se mer karaktärsutveckling och hade gärna haft filmen 20 minuter längre för att kunna ge den en ordentlig uppbyggnad. Rekommenderas!

Betyg: 4 jag visste fan att den där varelsen skulle vara med i en skräckfilm någon gång! av 5 möjliga

Regi: Marc Forster

Manus: Neal Purvis/Robert Wade/Paul Haggis

Medverkande: Daniel Craig, Olga Kurylenko, Mathieu Amalric mfl.

Produktionsbolag: Eon Productions/MGM/Columbia Pictures

År: 2008

Längd: 106 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0830515/

Bond fortsätter stöta ihop med det mystiska brottssyndikatet utan namn. Spåren leder Bond och MI6 till affärsmagnaten Dominic Greene - en världsledande utvecklare av grön teknologi. Frågan är om M kan lita på sin toppagent eller om han är skadat gods efter händelserna i förra filmen? Finns det någon tröst i hämnd?

Daniel Craigs andra film som Bond tar vid där Casino Royale slutade. Bara det är en ny idé för Bondserien. Visserligen har karaktärer återvänt i de gamla filmerna också, men en så här direkt fortsättning på föregående film har vi inte bjudits på tidigare. Jag måste säga att jag välkomnar det. Det var alltid något som störde mig med filmerna innan Craig; här är Bond med om alla möjliga fantastiska äventyr och refererar i princip inte till dem i filmerna efter. Han var för tusan gift, men det enda spår vi ser av det i de senare filmerna är när han besöker sin avlidna hustrus grav i en kort scen. I och med den nya kontinuiteten blir Bond också en mer sympatisk karaktär att följa. Han är fortfarande lika hård och charmig, men han påverkas av vad han varit med om. Bra där.

Det är inte svårt för fans av de gamla filmerna att se vart Craigs filmer barkar hän. Det här är givetvis upptäckten av Spectre och sedermera också organisationens ledare Blofeld. Samtidigt är manuset så pass skickligt konstruerat att det flyter på väldigt bra, om än inte lika bra som i föregångaren. Det finns en viss grad av förutsägbarhet i Quantum of Solace som jag inte upplevde på samma sätt i Casino Royale. Vissa scener känns lyfta direkt ur föregående film, inte minst parkourjakten. Samtidigt är det här fortfarande riktigt bra.

Craig gör ännu en bra Bondtolkning och hans motspelare levererar även dem. Jag var väl inte alltför imponerad av Olga Kurylenkos Bondbrud, men hon gör inte bort sig på något vis. Casino Royales Eva Green verkade ha mycket mer skinn på näsan trots att Kurylenkos karaktär ska vara hemlig agent. Det blir lite konstigt. 

Tekniskt är Quantum of Solace utsökt. Det är riktigt snyggt, bra regi, bra foto och lysande jäkla klippteknik! Att den här rullen inte fick en Oscarsnominering för klippning är grovt tjänstefel. Jag rekommenderar verkligen Quantum of Solace även om den inte är lika bra som Casino Royale. Högklassig Bondunderhållning helt enkelt.

Betyg: 4 well of course you are! av 5 möjliga

Regi: Steve Miner

Manus: Robert Zappia & Mark Greenberg

Medverkande: Jamie Lee Curtis, Josh Hartnett, Adam Arkin mfl.

Produktionsbolag: Dimension Films & Nightfall Productions

År: 1998

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0120694/

Det har gått 20 år sedan natten Michael Myers kom hem till Haddonfield. Laurie Strode är förmodad död i en bilolycka, men har istället skapat sig en ny identitet som rektor för en privatskola i norra Kalifornien. Men Myers dog inte i branden som avslutade deras första strid. Istället har han spenderat de senaste 20 åren med att leta efter Laurie - och nu har han hittat henne.

I ett försök att ställa tillbaka klockan bestämde sig manusförfattarna Zappia och Greenberg för att ignorera del 4 - 6 i franchisen. Det visade sig vara ett bra val. H20 är den klart bästa filmen i serien tillsammans med originalet. Mycket är Jamie Lee Curtis förtjänst. Hon återvänder till karaktären som gjorde henne känd och utvecklar den vidare. Laurie är inte en av de där överlevande tjejerna från en slasher som fortsätter med sitt liv som inget hänt. Istället plågas hon fortfarande, 20 år efter händelserna, av mardrömmar och traumat har lett henne till alkoholism. Det är uppfriskande att se en karaktär i en skräckuppföljare som inte agerar som deras livs värsta händelse inte var värre än att slå smalbenet i bordet.

Curtis är inte den enda bra skådespelerskan i ensemblen. Vi har bland andra Curtis mor Janet Leigh i en liten biroll (vi får till och med en nick till Psycho ,1960) och en ung Michelle Williams. Vidare har vi en ung Jason Gordon-Levitt i en biroll liksom Adam Arkin! En minst sagt imponerande samling skådisar för en skräckuppföljare. Allt det här hade dock varit förgäves om man inte hade haft ett bra manus utöver karaktärsutvecklingen för Laurie. Zappia och Greenberg drar paralleller till Frankenstein (1818) och beslutet att möta "sitt eget monster" och ta kontroll över sitt liv igen. Faktum är att de lyckas överraskande bra, vilket inte minst visas i slutstriden mellan Laurie och Michael.

Vad jag har att invända mot H20 är i viss mån Steve Miners regi och filmens längd. Den hade gärna kunnat få vara en kvart längre för att ta tillvara på den goda uppbyggnaden. Samtidigt skulle jag vilja att Miner hade skippat det där seminariet om hur man gör "coola musikvideos". Ibland blir det lite för "coolt" för sitt eget bästa (fladdrande gardiner i regnet? Snälla...) och det fråntar filmens annars ganska råa och sköna färgsättning och kameraarbete. Och varför castade man LL Cool J? Alla rappare blir inte bra skådespelare...

H20 är dock en klar förbättring mot alla andra uppföljare i serien. Man borde stannat här. Det gjorde man tyvärr inte...

Betyg: 4- tantsnuskskrivande rappare av 5 möjliga