Regi: Alejandro Brugués

Manus: Alejandro Brugués

Medverkande: Alexis Díaz de Villegas, Jorge Molina, Andrea Duro

Produktionsbolag: La Zanfoña Producciones & Producciones de la 5ta Avenida

År: 2011

Längd: 92 min

Land: Kuba/Spanien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1838571/

Juan lever ett ganska bekymmersfritt liv som "samlare" i Havanna - det vill säga stjäler han allt som inte är fastskruvat. När zombieapokalypsen knackar på dörren får Juan och hans vänner idén till lite fri företagsamhet. För ett pris erbjuder de sig att ta "hand om" dina närstående när de blivit zombies. Frågan är bara om det inte är en kamp de är dömda att förlora?

Kuba har länge varit en vit fläck på min filmkarta. Ja, jag har en filmkarta. Vad jag kan minnas har jag bara sett en film från Kuba tidigare och den kommer jag inte ens ihåg titeln på, även om den var bra. Juan de los Muertos var därför ett tillfälle att fylla i den tidigare vita fläcken något. Till en början är det en ganska vanlig zombiekomedi, föga förvånande mycket lik det brittiska genremästerverket Shaun Of The Dead (2004), men hittar snart en unik ton. Det här är nämligen något så ovanligt som en inte alltför subtil kritik mot den kubanska regimen från kubanerna själva. Om den hade varit filmad på något annat ställe än Havanna hade jag förstått hur man fick igenom filmen, men nu antar jag att man var tvungen att smuggla ut det filmade materialet eller nåt.

Precis som Dawn Of The Dead (1978, 2004) använder Juan de los Muertos zombiegenren som en kritik mot människans beteende i samhället. Medan den nämnda filmen först och främst handlade om konsumtionshets handlar Juan de los Muertos främst om ett samhälles desperata försök att förklara allting inom kontexten av sitt eget styre. Enligt de kubanska myndigheterna är zombies inte "levande döda" här utan "dissidenter kontrollerade av USA". Likaså pumpar den statligt ägda tv-kanalen ut ordentligt överdrivna rapporter om hur bra det går för landets militär mot "dissidenterna" samtidigt som vi ser Havanna brinna. Det är frän samhällskritik med zombies - hur kan man inte gilla det?

Men Juan de los Muertos är inte bara samhällskritik (med den titeln, vem hade kunnat ana?) utan först och främst en komedi. Det är också här som filmen tappar lite. Vissa scener är fantastiskt roliga, medan andra bara faller platt till marken utan ens en dödsryckning (HA!). Filmen har också, trots sin lågbudgetcharm, ganska många visuella bottennapp där riktigt snygga effekter blandas med vad som får mig att tänka på 60-talets James Bond-rullar och biljakterna man ser mot en backdrop.

Skådespelarna sköter sig klart över medel med Alexis Díaz de Villegas i huvudrollen som främsta aktör. Alejandro Brugués har inte bara skrivit ett bra manus utan gör också mycket väl ifrån sig som regissör med de små medel han har att arbeta med. Även det 70-talsdoftande soundtracket bör nämnas med lika delar funk som disco. Brugués slänger även in en hel del referenser till andra filmer och tv-serier men dessa blir aldrig påträngande. Bäst är hyllningen till Police Squad! (1982). Med ytterligare fokus på den politiska satiren hade det här varit en fullpoängare. Rekommenderas.

Betyg: 4 illasittande våtdräkter av 5 möjliga

Regi: John Carpenter

Manus: John Carpenter & Debra Hill

Medverkande: Jamie Lee Curtis, Donald Pleasence, Tony Moran mfl.

Produktionsbolag: Compass International Pictures

År: 1978

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0077651/

Saxat från recensionen av samma film postad 2009-11-01

Michael är inte som andra sexåringar. På Halloween 1963 mördar han sin syster med en köttkniv. När hans föräldrar hittar honom har han ett helt blankt ansiktsuttryck utan någon tillstymelse till känsla. Femton år senare ska Michael flyttas från sin vårdanstalt till en rättegångssal av sin läkare Dr. Loomis. Michael flyr och beger sig hem till Haddonfield för att ta upp tråden där han slutade.

Skådespelarna i Halloween är av väldigt varierande kvalité. Det är Jamie Lee Curtis första film och med avstamp från sin roll här blev hon känd som "The Scream Queen" i Hollywood. Curtis spelade in en hel del skräck innan hon tog steget över till drama och komedi och hon blev castad om och om igen av en bra anledning - hon sparkar röv. Curtis har en kvalité som är få skådespelerskor förunnad. Hon må se ut som en "girl next door" men hennes förvandling till kvinnan som gör allt för att överleva är fullständigt trovärdig i film efter film.

Donald Pleasence var redan en etablerad skådespelare men rollen som Dr. Loomis blev hans signaturroll under de sista tjugo åren av hans liv. Pleasence har en riktigt bra karaktär att arbeta med och det är inte särskilt långsökt att tänka att han baserade sin tolkning på Kapten Ahab från Moby Dick. Hans nästan konstanta överspel passar riktigt bra in i filmen eftersom hans karaktär helt enkelt ska försöka svälja den enorma rädsla han bär på samtidigt som han måste kasta sig in efter det han fruktar mest - Michael.

De övriga skådespelarna är inga man lägger på minnet. De varierar från helt okej till vedervärdiga, men det är inte något man tänker på särskilt mycket. Istället är det manus och regi som spelar de övriga viktiga rollerna. Halloween måste ses med sin tidsmässiga kontext i åtanke. Sedan den kom har en helt otrolig mängd filmer haft den som inspirationskälla eller helt enkelt kopierat den och därför känner vi också igen dess konventioner. Vad som gör att den fortfarande håller är dock John Carpenters regi. Carpenter behöver ingen introduktion - om du har sett lite skräck från de senaste 30 åren vet du antagligen vem han är. I och med de låga produktionskostnaderna fick Carpenter använda sig av hela sin uppfinningsförmåga när det gäller de rent tekniska bitarna. Detta syns inte minst i kameraarbetet som började som en ekonomisk nödvändighet men utnyttjades på ett sådant sätt att filmen fick en suggestiv, nästan voyeuristisk, ton.

Manuset är väldigt, väldigt enkelt men det fungerar för sitt syfte. Ond man återvänder till staden han växte upp för att mörda folk. Okej, det är inte Shakespeare, men med regin, Curtis och Pleasence måste det ha verkat otroligt skrämmande för biopubliken 1978. Filmen blev som bekant kult och får fortfarande uppföljare. Uppföljarna är av varierande kvalité, men man kan inte ta ifrån originalet dess betydelse för filmhistorien. Men frågan är om den fortfarande håller? Jag skulle säga att den gör det. Den är absolut inte särskilt extrem med dagens mått mätt och rent filmiskt har den överträffats många gånger inom samma genre. Det går dock inte att sticka under stol med att Halloween har något speciellt.

Betyg: 4+ stilbildande skräckikoner av 5 möjliga

Titel: The Girl Who Loved Tom Gordon
Svensk titel: Flickan som älskade Tom Gordon

Författare: Stephen King

År: 1999 (svensk utgåva 2000)

Sidor: 224

Förlag: Scribner (svensk förlag: Bra böcker)

ISBN: 91-7133-853-5

Nioåriga Trisha McFarland skulle bara gå av vandringsleden för att kissa, men inser snart att hon är vilse mitt i de djupa skogarna runt Appalacherna. Med mycket sparsmakad proviant och ingen riktig erfarenhet av vildmarken sätter Trisha av för att finna en väg hem. Med sig har hon också en freestyle där hon kan lyssna på hur hennes hjälte Tom Gordon, avslutningskastare för Boston Red Sox, vinner matcherna för sitt lag. Tom Gordon blir Trishas följeslagare samtidigt som hon går allt djupare in i vildmarken...

Mycket King nu. Ibland blir det så. Det här var dessutom en riktig lyckoträff! The Girl Who Loved Tom Gordon  är en riktig höjdare i Kings bibliografi. Det är en ytterst enkel idé - flicka går vilse och vill hem - men det är så mästerligt berättat att jag blir avundsjuk! Jag spenderade själv en hel del tid i skog och mark som barn och känner verkligen igen mig i Kings beskrivningar av hur saker och ting enkelt kan te sig som något annat när man befinner sig mitt bland träden. King använder detta till att väva in nordamerikansk skogsmytologi mellan raderna och det är riktigt jäkla snyggt! Det är också snyggt hur King väver in sin livslånga passion för Boston Red Sox utan att det blir för avancerat och tekniskt för en icke-amerikansk publik.

Det jag har att anmärka på är att King har skrivit huvudpersonen, Trisha, som lite för smart och disciplinerad för att det ska verka trovärdigt. Jag hade kunnat köpa det rakt av om Trisha hade vuxit upp i ett samhälle nära skog och mark eller om hon åtminstone varit med i flickscouterna. Nu blir hon lite väl uppfinningsrik för en stadsflicka på nio år. Boken är också något kort. Jag skulle vilja ha lite mer uppbyggnad av bikaraktärerna och en längre introduktion innan Trisha hamnar i skogen. Det här är dock småsaker. För den som någonsin gått vilse, varit nära att göra det eller bara vill ha en riktigt bra spänningsroman är det här en höjdare.

Betyg: 4+ eteriska avslutningskastare av 5 möjliga

Regi: Marc Webb

Manus: James Vanderbilt/Alvin Sargent/Steve Kloves (baserad på Stan Lees & Steve Ditkos serie)

Medverkande: Andrew Garfield, Emma Stone, Rhys Ifans mfl.

Produktionsbolag: Laura Ziskin Productions/Marvel Enterprises/Marvel Studios

År: 2012

Längd: 136 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0948470/

För er som inte levt under en sten hela era liv: När Peter Parker blir biten av en genmodifierad (radioaktivtet är så ute) spindel börjar han utveckla superkrafter. Efter att ha grälat med sin farbror försöker denne leta upp honom på stadens gator, men blir offer i ett rånmord. Peter, förkrossad över vad som hänt, bestämmer sig för att använda sina nyvunna krafter för att leta upp mannen som dödade hans farbror. Samtidigt börjar Peter gräva i sina föräldrars mystiska död och upptäcker att hans far arbetade med något potentiellt världsomstörtande och potentiellt livsfarligt...

Spider-Man är tillsammans med Batman mina två favoritsuperhjältar. Inte särskilt originellt, men det finns en anledning till att dessa två alltid dyker upp i nya inkarnationer. Jag ska bespara er den psykologiska analysen tills jag publicerar min nästa uppsats, en nätt liten sak som handlar om den amerikanske superhjältens utveckling. Hur som helst har jag läst enorma mängder Spider-Man och däribland också de nummer som den här filmen löst baseras på. Ovanstående gör att den här recensionen kommer bli väldigt, väldigt nördig. Stå ut.

Det var sannerligen inte lätt att hitta någon som ville se den här filmen med mig på bio. Jag förstår dem. Det är bara tio år sen Sam Raimis Spider-Man (2002) kom ut på biograferna och när The Amazing Spider-Man (TASM) är en reboot av samma historia blir man mer än lite trött. Kort sagt är det rättighetsbråk mellan diverse bolag som gjort att TASM blev en reboot. Tråkigt, men sant. Till sist gick jag på en matiné och såg filmen själv. Jag blev minst sagt förvånad. Sam Raimis Spider-Man är bra, men det här är faktiskt snäppet vassare!

Anledningarna till detta faktum varierar från stort till smått, men om vi börjar med de större delarna stavas de tempo, personkemi och trogenhet till originalhistorien. Tempot i Webbs inkarnation av nätslingaren är mycket tajtare och de 136 minuterna känns om något kanske lite för korta. Vidare har Garfields tolkning av Spider-Man bättre kemi med sitt kärleksintresse (Emma Stone) än vad Toby Maguire och Kirsten Dunst hade. Att Peter Parkers kärleksintresse i den här filmen är Gwen Stacey och inte Mary Jane Watson gör också sitt till. Jag irriterade mig på det i Raimis version och jag har alltid tyckt bättre om Stacey som karaktär. Det gör också att kopplingen mellan Spider-Man och stadens polis också blir mer naturlig och dynamisk. 

För fans av serien finns här många små godsaker att titta på. Framförallt rör sig Spider-Man mer som han gör på seriesidorna än vad han gjorde i Raimis film. Vissa bildrutor är lyfta direkt från serietidningarna och man kan se nickar både till Steve Ditkos som Todd McFarlanes teckningar.

Willem Dafoe gjorde en väldigt bra Green Goblin i Raimis film och Goblin är Spider-Mans nemesis. I TASM är det istället Lizard som är skurken. Lizard är mycket av en sidokaraktär i serierna och brukar inte ställa till med så väldigt mycket problem för Spider-Man. I TASM har specialeffektsmakarna lyckats ta en ganska tråkig karaktär och gjort honom genuint hotfull. Lika löjlig som designen på Green Goblins dräkt i Raimis film var, lika cool är designen på Lizard i TASM. Lizards mänskliga alter ego, Curt Connors, spelas väldigt förtjänstfullt av Rhys Ifans som fortsätter spindelfilmernas tradition med bra karaktärsskådespelare i skurkrollerna. Okej... Topher Grace var värdelös som Venom i Spider-Man 3 (2007), men ju mindre vi nämner den filmen desto bättre.

Men TASM är inte bara klang och jubel. Marc Webbs (passande namn för övrigt) regi kommer inte upp i samma klass som Sam Raimis, Danny Elfmans fantastiska musik saknas verkligen (ersatt med James Horner... yay...) och manuset har, trots sitt goda tempo, en del brister. Exempelvis vänder jag mig mot att Spider-Man ska ta av sig masken/avslöja sin identitet i tid och otid. Den hemliga identiteten behandlas alldeles för lättvindligt. I serieförlagan är det en riktigt stor grej när någon, icke-supervarelse, får reda på att det är Peter Parker bakom masken. På tal om masken är den förresten jäkligt fult designad jämfört med Raimis. En positiv detalj är dock att man gått tillbaka till att Spider-Man ska ha nätskjutare och inte spruta nät ur handlederna. Gott så.

Som ni märker hade jag kunnat skriva om den här filmen ett bra tag till. Det tänker jag också göra, men i en annan kontext. När jag är klar med mitt projekt Franchise Hell blir nämligen nästa projekt alla filmer som baseras på serier från Marvel Comics. Det ni. Men gör dig själv en tjänst och se TASM. Det är en jäkligt bra superhjältefilm och en jäkligt bra film överhuvudtaget. Nu hoppas jag på att Christopher Nolan inte fegar ut med bakgrundshistorien till The Dark Knight Rises (2012). Om ni tyckte The Dark Knight (2008) var mörk är det inget mot vad källmaterialet till den nya filmen är. Det är vackert att vara seriefreak i sommar!

Betyg: 4+ reboots som funkar av 5 möjliga

Titel: Sankta Psyko

Författare: Johan Theorin

År: 2011

Sidor: 399

Förlag: Månpocket (hårdpärm: Wahlström & Widstrand)

ISBN: 978-91-7503-074-6

Sankta Patricias regionklinik, i folkmun kallad "Sankta Psyko", har en förskoleverksamhet för de intagnas barn. Till förskolan, Gläntan, kommer Jan Hauger. Jan finner sig snabbt till rätta med arbetsuppgifterna, men har även en annan anledning till att befinna sig så pass nära Sankta Psyko. Samtidigt är Sankta Psyko hem för några av landets värsta brottslingar, däribland den ökände barnamördaren Ivan Rössel. Men Rössel är inte den ende med hemligheter...

Jag har tidigare recenserat Theorins Nattfåk (2008) och Blodläge (2010) här på bloggen och såg då en förbättring från den förra till den senare - framförallt i nedtoningen av de övernaturliga inslagen som Theorin inte behärskade särskilt väl. I Sankta Psyko är dessa inslag borta helt och vilken förbättring det blivit! Sankta Psyko fokuserar istället helt på människors trasiga psyken och vad som kan dölja sig bakom en till synes normal fasad. Jag kom att tänka på Stephen King när jag drog igenom boken och det är lite det som jag också saknar - längden. King är en ökänd ordbajsare, men ofta är det just dessa långa karaktärsskildringar som gör att King lyfter sig från den vanliga thriller- eller skräckförfattaren. Även om Sankta Psyko är just karaktärsdriven vill jag ha mer! Framförallt hamnar en väldigt fin kärlekshistoria lite i skymundan. 

Theorins språk följer en god uppåtgående trend från Blodläge och faktum är att här finns en del passager som är förbaskat snygga, inte bara funktionella. Framförallt använder Theorin sitt språk till att ge samtliga karaktärer en extradimension utan att behöva förklara olika karaktärsdrag med andra ord än genom dialogen. Snyggt! Theorin har också lyckats skriva karaktärer med psykiska störningar utan att falla i de vanliga fallgroparna. Här finns till exempel ingen idiot savant och ingen "snäll men dum jätte". Spännande från första sidan till sista och om Theorin får mer sidutrymme (eller tar sig mer utrymme) till nästa bok kan det här bli ännu ett snäpp upp på betygsskalan.

Betyg: 4 ja, jag ska läsa din bok nu, Sofie av 5 möjliga

Regi: Hadi Hajaig

Manus: Hadi Hajaig

Medverkande: Sean Bean, Abhin Galeya, Tuppence Middleton mfl.

Produktionsbolag: The UK Film Studio

År: 2012

Längd: 108 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1598873/

Secret Service-agenten Ewan arbetar med att försöka spåra upp en inhemsk terroristcell innan denna hinner använda den högexplosiva sprängdeg de kommit över. Samtidigt börjar Ash, en av cellens medlemmar, brottas med sitt samvete över vad han egentligen håller på med. Både Ash och Ewan får lära sig att det inte alltid är så svartvitt som de båda tror...

Jag skaffade den här filmen främst av en anledning - Sean Bean. Jag ville helt enkelt se om hans karaktär dog i den här filmen också. För den som inte märkt det har Sean Bean en helt fantastisk förmåga att dö i sina filmer och tv-serier. Nåväl, jag behövde något nytt att se också så det var inte bara Beans mortalitetsfrekvens som lockade mig.

Hadi Hajaig har skrivit, regisserat och producerat en riktigt tät thriller med både hjärta och hjärna. Den inledningsvis ganska simplistiska berättartonen lyfter åtskilliga snäpp när historien hoppar sex år tillbaka i tiden och vi får följa Ashs väg mot extremism. Det är riktigt intressant och trovärdigt skildrat. Jag skulle tro att detta inte är alltför långt ifrån sanningen om hur många extremistorganisationer rekryterar sina medlemmar. Under ytan berättar Hajaig om en djupt rotad samhällsproblematik i Storbritannien och dess koloniala arv. Det blir dock aldrig att han skriver tittaren på näsan och försöker predika. Kort och gott är det ett imponerande manusarbete.

Sean Bean gör som vanligt bra ifrån sig, men det är Abhin Galeya (Ash) som är filmens riktiga stjärna. Postern ljuger, tro inget annat. Överhuvudtaget är skådespelarna bra. Speciellt Tuppence Middleton är riktigt duktig som Ashs struliga flickvän.

Det enda jag har att anmärka något på är tempo och klippning. I mitten saktar filmen ner tempot lite väl mycket och klippningen håller inte en konsekvent nivå. Ibland är den riktigt bra men lika ofta är den ryckig och skakig. Det ger Cleanskin ett ganska hafsigt intryck. Men för den som vill ha en riktigt bra thriller som dessutom vill säga något om sin omvärld rekommenderas den här rullen.

Betyg: 4 juridikstuderande med mord i tankarna av 5 möjliga

Regi: Jeff Nichols

Manus: Jeff Nichols

Medverkande: Michael Shannon, Jessica Chastain, Shea Whigham mfl.

Produktionsbolag: Strange Matter Films

År: 2011

Längd: 120 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1675192/

Curtis plågas av mardrömmar med apokalyptiska förtecken. Rädd för att han har drabbats av samma paranoida schizofreni som hans mor har kämpar han både mot mardrömmarna och för att hålla ihop sin familj. Samtidigt kan Curtis inte släppa varningarna han upplever han fått utan börjar bygga ut skyddsrummet i trädgården - något som sätter allt större press, såväl ekonomisk som känslomässig, på familjen.

Take Shelter gick mig ganska obemärkt förbi, trots hyllningarna i Cannes och irritationen på diverse nätforum över att den inte fick några Oscarsnomineringar. Det var egentligen inte förrän Michael Tappers recension i Sydsvenskan som jag kopplade att det här kanske var något jag inte borde missa. Take Shelter är också i sina bästa stunder en väldigt mäktig och skrämmande film, men det finns tyvärr också partier i den som gör berättandet omständigt.

Skådespelarmässigt är filmen en fullpoängare. Nichols favoritskådis, Michael Shannon, gör en fantastisk rolltolkning av arbetarklasshjälten som inte vill medge för sig själv eller andra att något kanske är fel med honom. Shannons spel är lågmält, eftertänksamt och framförallt väldigt intensivt i de stunder det behöver vara det. Denna variation gör att jag som tittare aldrig riktigt visste var jag hade Curtis. I en film om mental hälsa, paranoia och liknande är detta en väldigt bra sak. Jessica Chastain är även hon bra i rollen som Curtis fru, hemmakerskan som försöker hålla ihop familjen till varje pris. Chastain går verkligen från klarhet till klarhet och hennes roll i den här filmen är bara ytterligare en anledning att hålla ögonen på henne.

Nichols regi är oklanderlig. Jag har gillat det jag sett av honom tidigare, men det här är ytterligare ett snäpp högre på skalan. Framförallt kan han konststycket att jobba med små medel, såväl skådespelarmässigt som berättartekniskt, och jag längtar redan efter att se hans senaste rulle, Mud (2012). Manuset är också det bra, men här finns det tyvärr lite skavanker som skulle kunna slätas ut. Mot mitten av filmen dras tempot ner till nästan stillastående i vissa scener. Om jag hade varit överdrivet generös hade jag kanske kunnat argumentera för att dessa scener är så långdragna som de är för att dra in tittaren i Curtis känslotillstånd, men nej, Take Shelter är en film som skulle behöva tajtas till. Det är också därför den, trots mycket goda idéer och lysande skådespelarinsatser inte räcker ända fram till en fullpoängare. Men håll ögonen på Nichols! Han kommer bli en av vår tids stora regissörer!

Betyg: 4 nu kan jag ASL-tecknet för "storm" och... inget mer av 5 möjliga

Regi: Ridley Scott

Manus: Dan O'Bannon

Medverkande: Sigourney Weaver, Tom Skerritt, Harry Dean Stanton mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox & Brandywine Productions

År: 1979

Längd: 117 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0078748/

Fraktskeppet Nostromo är på väg hem till Jorden när skeppets dator plötsligt väcker besättningen mitt ute i ingenstans. Datorn visar sig ha plockat upp ett nödanrop från en närbelägen planet. Motvilligt beger sig besättningen ut för att ta reda på vad anropet rör sig om, men inget hade kunnat förbereda dem för vad de kommer hitta...

Efter besvikelsen som var Prometheus (2012) har de gamla filmerna i Alien-franchisen naturligtvis dykt upp i samtal jag haft de senaste veckorna. I princip samtliga mina vänner hävdar att den första filmen är den bästa medan jag styvnackat har hållt fast vid min åsikt att originalet inte kan slå Aliens (1986) på fingrarna. Gårdagens titt på den förstnämnda ändrade inte min åsikt.

Missförstå mig inte, Alien är en jäkla bra film, men jag kan se fler uppenbara problem med den än vad jag kan med uppföljaren. Stämningen, specialeffekterna, scenografin och produktionsdesignen är fantastiskt bra redan i film nummer ett, men manuset har sina irriterande luckor. Jag såg den omklippta director's cut-versionen igår som intressant nog är en minut kortare än originalet. Ridley Scott öppnar filmen med att säga att detta är hans definitiva version efter att ha sett sitt verk otaliga gånger under årens lopp. Gott så, men de stora manusluckorna är ändå inte tätade. Det jag irriterar mig mest på är det ologiska tidshoppet efter chestburstern (den där mysiga saken i John Hurts mage för en som inte pratar nörd) till att besättningen ger sig på jakt efter varelsen. Logiken säger att det måste ha gått åtminstone fem eller sex timmar mellan de två scenerna, men det finns inget i manus eller regi som indikerar detta. Det kanske verkar som en småsak, men faktum är att Scotts regi och O'Bannons manus har de här luckorna ganska ofta. Resultatet blir en ibland ganska dåligt sammanhållen historia.

Utöver problemen med manus och i viss mån regi är Alien dock fortfarande en fröjd att se. Sigourney Weaver, inte riktigt så badass som i de senare filmerna men tuff ändå, fick ett välförtjänt genombrott i sin roll som Ripley och de andra skådespelarna gör även de mycket väl ifrån sig. Det enda irritationsmomentet är Veronica Cartwright som den extremt gnälliga Lambert. Hon gör inte dåligt ifrån sig på något sätt, men hennes karaktär är helt enkelt för irriterande skriven för mitt tycke. Vidare är H.R Gigers tidigare nämnda design något att dö för. Det har sagt i fler recensioner än jag kan räkna att Gigers design först och främst bygger på hotfull sexualitet, men jag tror det är därför den också fungerar så bra fortfarande. Förvriden kroppsuppfattning och sexualitet som bakgrundstema går att finna i skräckberättelser så långt tillbaka som till antiken och det är något som aldrig kommer sluta skrämma. Faktum är att Gigers design var sexualiserad till den milda grad att filmteamet fick göra konstanta ändringar för att kunna få igenom den med tanke på censuren.

Alien är, trots sin betydelse för filmhistorien och mytbildningen kring filmen, inte en perfekt rulle. De tidigare nämnda manus- och regiproblemen gör att den inte får högsta betyg. Om den fortfarande är sevärd? Damn straight!

Betyg: 4+ perversa schweizare med märkliga mardrömmar av 5 möjliga