Regi: Bobcat Goldthwait

Manus: Bobcat Goldthwait

Medverkande: Joel Murray, Tara Lynn Barr, Mackenzie Brooke Smith mfl.

Produktionsbolag: Darko Entertainment

År: 2011

Längd: 105 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1912398/

Frånskilde Frank lever ett liv med ständigt återkommande migrän, högljudda grannar och hämndfantasier riktade mot en värld som han upplever belönar dumhet, ytlighet och attacker mot samhällets svaga. När han dessutom inom loppet av några dagar får sparken från sitt jobb, en cancerdiagnos och meddelandet att hans exfru tänker gifta om sig bestämmer sig Frank för att ta sitt liv - men inte förrän han åtminstone tagit död på den mest irriterande realitystjärna han känner till. Under sitt uppdrag träffar Frank den 17-åriga Roxy som övertygar honom att det här med att skjuta människor som inte förtjänar luften de andas är bra mycket roligare än att skjuta sig själv...

Jag hade inga som helst förväntningar på den här filmen. Den bisarra kombinationen av Bobcat Goldthwait, mest känd som "Zed" från Police Academy-serien (1984 - 1994), samhällskritik och action gjorde mig dock nyfiken. God Bless America går i samma fotspår som exempelvis Natural Born Killers (1994), men uppdaterar sina tematiska grepp för att passa medielandskapet som vuxit fram sedan dess. Trots ganska typiska stilgrepp ( exempelvis känns klassisk musik och actionscener som det är gjort till döds) lyckas Goldthwait få fram sitt budskap på ett väldigt tilltalande och tydligt sätt. I motsats till Mickey och Mallory i tidigare nämnda Natural Born Killers finns här ingen direkt kritik riktad mot media utan mer mot zeitgeisten i allmänhet. Eller som Frank frågar en reporter från en illa maskerad parodi på Fox News innan han skjuter honom: "Why do you have to be so mean all the time?"

Goldthwait är uppfriskande förbannad över vad han upplever som samhällets brist på substans, vänlighet och vanlig hyfs. Det är klart att vi inte kan agera som Frank gör, men Goldthwait visar på hur program som exempelvis American Idol (här kallat American Superstarz) förminskar och fördummar tittaren till att skratta åt människor som gör bort sig. Jag är inte bättre själv, jag har skrattat åt människor som gör bort sig på Idol, men Goldthwait sätter saker och ting i ett lite bredare perspektiv som vissa kanske skulle kalla pretentiöst, men som jag kallar rättfärdig indignation:

"It's not nice to laugh at someone who's not all there. It's the same type of freak-show distraction that comes along every time a mighty empire starts collapsing. 'American Superstarz' is the new colosseum and I won't participate in watching a show where the weak are torn apart every week for our entertainment."

Rent tekniskt är God Bless America en väldigt snygg film utan att för den sakens skull överdriva med "coola" effekter. Skådespelarna, i synnerhet Tara Lynne Barr som Roxy, gör samtliga mycket bra ifrån sig och Goldthwaits regi ligger också på plussidan. Den enda anledningen till att den här filmen inte får högsta betyg är manuset. Det har riktigt bra och rolig dialog och god karaktärsutveckling, men tempot saktar ner lite väl mycket i mitten. Filmen hade gärna kunnat skära bort cirka tio minuter och bara vunnit på det. Men, om du vill se något tankeväckande med snygg produktion och bra skådespelarinsatser rekommenderar jag den här filmen varmt. Filmen är dock inte för alla då den på sina ställen är väldigt våldsam. 

Betyg: 4+ indignerade medelålderskrisande män av 5 möjliga

Titel: [buzz]

Författare: Anders de la Motte

År: 2012

Sidor: 394 (+ förhandstitt)

Förlag: Alfabeta Bokförlag (Pocketutgåva: Pocketförlaget)

ISBN: 978-91-86969-27-1

Fjorton månader efter händelserna i [geim] (2010) lever Henrik Pettersson ett kringflackande liv på flykt undan Spelet. Efter att han blir oskyldigt anklagad för mord i Dubai tvingas Henrik dock återvända hem till Stockholm och ta reda på vem det är som försökt sätta dit honom. Spåren leder till IT-företaget ArgosEye. Samtidigt som Henrik försöker infiltrera företaget i fråga har hans syster, Rebecca, egna problem då hon befinner sig under utredning gällande ett livvaktsuppdrag som gått snett. Dessutom verkar någon ha nästlat sig in i hennes liv och postar privat information om henne i ett polisnätverk...

[geim] var en bok som verkligen stannade med mig efter jag läst den. Jag ska inte sticka under stol med att det var lika delar avundsjuka som beundran eftersom jag själv skulle vilja vara den som kläckte den briljanta idé som Anders de la Motte utvecklade. Däremot hade jag stora problem med språket och vad jag upplevde som det väldigt orealistiska användandet av slanguttryck. Uppföljaren, [buzz], har rättat till i princip allt jag upplevde som skavanker i första boken. Språket är fortfarande fyllt med slanguttryck, men skillnaden är att de i den här boken verkar trovärdiga och passande och inte bara ett försök att vara "hipp" eller ungdomlig. 

Kvar från första boken är den goda dispositionen med korta, kärnfulla, kapitel och ett jäkla driv i berättandet! [buzz] är helt enkelt ytterst svår att lägga ifrån sig. Karaktärerna är väl utmejslade och till skillnad från andra svenska deckare är poliserna/livvakterna knappast genomgoda eller allvetande. Henrik Pettersson som karaktär står oftast tillbaka för den snyggt vävda historien, och gott så. Petterssons syster, Rebecca, är den som står för karaktärsutvecklingen och det är minst sagt en spännande sådan. En poliskaraktär i svensk deckarlitteratur som har problem som inte involverar för mycket supande eller känslomässig avstängning? Tänka sig!

[buzz] är nästan en perfekt pusseldeckare, men tappar lite i tempo efter halva historien. De la Motte plockar skickligt upp trådarna igen och levererar en avslutning som får mig att längta efter hösten och bok tre.

Betyg: 4+ äckligt verklighetstrogna konspirationsteorier av 5 möjliga

Titel: Catching Fire

Svensk titel: Fatta eld

Författare: Suzanne Collins

År: 2009  (svensk utgåva 2010)

Sidor: 472

Förlag: Scholastic Inc (svenskt förlag Bonnier Carlsen)

ISBN: 978-1407-10936-7

Spelen är över och Katniss och Peeta återvänder mot alla odds hem till District 12. Medan de båda förbereder sig för sin turné runt om i distrikten nås Katniss av envisa rykten som talar om revolt och oroligheter. När presidenten själv dyker upp hemma hos henne och berättar att Katniss sätt att vinna Spelen på har orsakat regimen en hel del trubbel anar Katniss att någonting är på gång - något som aldrig tidigare hänt i Spelens historia...

Bok två i Suzanne Collins omåttligt populära trilogi blev inte långlivad i min bokhög. När man har en flickvän som nästan smög omkring på tå och kastade lystna blickar på boken insåg jag att det nog var bäst att jag skyndade mig att läsa ut den. Collins utvecklar sin fascinerande värld, Panem, och introducerar oss för nya karaktärer. Ändå kunde jag inte låta bli att känna en viss deja vu-känsla när sista kapitlet var över. Catching Fire är uppbyggd på precis samma sätt som trilogins första del och även om denna var mycket bra känns det som jag läst det förut. Boken innehåller samma tre delar som sin föregångare; District 12, huvudstaden, Spelen, och känns på så vis ganska förutsägbar. Därmed inte sagt att Collins inte är en duktig berättare. Jag tror bara att jag hade väntat mig lite mer.

Catching Fire lyckades dock gripa tag i mig på samma sätt som första delen när det gäller "bara ett kapitel till-syndromet". Collins är som sagt en mycket skicklig berättare som vet hur man klistrar fast en bok i läsarens händer. Språket är rappt och handlingen snabb och rik på små vändningar. Karaktärsutvecklingen, framförallt hos Katniss, är också lysande. Collins skriver inte sin publik på näsan utan låter de subtila förändringarna ta sin tid och lurar på så sätt in läsaren i samma utveckling som Katniss. Det är riktigt skickligt och snyggt! 

Mellandelarna i trilogier brukar alltid vara mina favoriter. Det är i dessa allt går åt helvete och allt byggs upp inför den stora finalen. Den här boken känns mest som ett mellansteg, men Catching Fire lyckades få mig att lägga ner boken och påbörja nästa utan att ta en paus. Det är ganska imponerande i sig. Sammanfattningsvis en mycket bra bok, men inte lika vass som ettan.

Betyg: 4- dödsklockor av 5 möjliga

Regi: Gary Ross/Suzanne Collins/Billy Ray

Manus: Gary Ross (efter Suzanne Collins roman med samma namn)

Medverkande: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth mfl.

Produktionsbolag: Color Force/Lions Gate/Larger Than Life Productions

År: 2012

Längd: 142 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1392170/

Jepp, jag skriver inte om synopsis. Se föregående recension.

Det är sällan jag lyckas tajma läsning av källmaterial och film på bio så bra med varandra att jag har det förtsnämnda i så pass färskt minne som jag hade med The Hunger Games. Det finns för- och nackdelar med detta, men i fallet med aktuella film tror jag det hjälpte mig att hitta de subtila skillnaderna som skiljer en mycket bra bok från en bra film. Suzanne Collins har själv varit inblandad i adaptionen av sin bok och det är helt klart att det är Collins estetiska vision som syns på skärmen. Det är klassisk retrofuturism blandat med neofascism i arkitektur och sättning av vinklar och kroppsideal. Just dyrkandet av den ungdomliga kroppen (väldigt vanlig i exempelvis Leni Riefenstahls filmer under nazimen) var uppenbar i Collins roman men blir extra tydlig med det visuella medel som film är.

Medan filmen är en fullträff i estetik och teknik finns här dock några aber gällande berättarteknik. Dispositionen jämfört med boken är något ryckig. Bland annat spenderar filmen en väldigt stor del i huvudstaden och med föreberedelserna inför spelen. Nog för dessa är intressanta, men många viktiga karaktärsdrag och karaktärsutveckling får stryka på foten. Resultatet blir att när filmen till slut flyttar in till "spelen" finns det ganska många karaktärsförhållanden som inte fått tillräckligt med tid.

Skådespelarmässigt är Jennifer Lawrence klockren i rollen som Katniss och Josh Hutcherson gör också väldigt bra ifrån sig som Peeta. Den som dock äger de scener han är med i totalt är Woody Harrelson som den nedsupne Haymitch. Han är precis som jag tänkt mig och jag kunde inte be om bättre casting. Bland övriga kända ansikten hittar vi bland annat Lenny Kravitz som stylisten Cinna och Donald Sutherland som bidrar med sin pondus till President Snow.

The Hunger Games är en mycket bra film som hade kunnat vara ännu bättre. Jag rekommenderar den starkt till fans av boken och till fans av bra film. God regi, helt okej manus, bra skådespel och tekniskt briljant genomfört. Good show!

Betyg: 4 what way are you going now, Lenny? av 5 möjliga

Regi: Wes Craven

Manus: Kevin Williamson

Medverkande: Neve Campbell, Courtney Cox, David Arquette

Produktionsbolag: Woods Entertainment

År: 1996

Längd: 111 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0117571/

Ett år efter att Sidneys mor mördas börjar någon attackera Sidneys vänner i den lilla hålan Woodsboro. Snart blir Sidney själv en måltavla för både en mördare och för skjutjärnsreportern Gale Weathers. Medan antalet offer ökar blir alla misstänkta, inte minst personerna i Sidneys närhet.

Någon gång vid den här tiden på året för 16 år sedan satt jag i princip ensam i Filmstaden Lunds stora salong. Filmen var Scream, sällskapet var några uttråkade medelålders personer som gick efter halva filmen. Själv var jag som uppslukad och visste direkt efter filmen att det skulle bli en jättehit. Två veckor senare var salongerna fulla. Det är inte svårt att förstå - Scream är en av de ultimata 90-talsfilmerna. Allt från hår, kläder, musik och språkliga uttryck skriker så mycket 90-talets ungdomskultur att jag fick en nostalgichock utan dess like när jag såg om den här filmen ikväll. Det är också detta som i viss mån är filmens svaghet - den har inte åldrats med stil.

Efter en fantastiskt bra "prolog" på 13 minuter tappar filmen fokus och hittar det inte igen förrän den sista halvtimmen. Mittenpartiet är i sina bästa stunder helt okej men också i sina sämsta stunder som ett dussinavsnitt av valfri tonårssåpa från 90-talet. Scream är också skyldig till att skapa "referensfilmerna/serierna" - det vill säga mer eller mindre "hippa" filmer/serier med tonåringar som pratar som professorer med attityd. To the max! Det är inte riktigt så illa i Scream, speciellt inte som premissen bygger på skräckfilmer och dess regler, men jag blir lite trött bara av att tänka på allt skräp den inspirerade.

Nåja, om manuset är ojämnt är regin riktigt bra. Wes Craven visar att han kan sina prylar och är en jäkel på att bygga suspens. Skådespelarna varierar mellan helt okej (Campbell) till hoppa-upp-och-slå-till-irriterande (Matthew Lillard). Den som gör klart bäst ifrån sig är dock David Arquette som den hunsade polismannen Dewey.

Referenskalaset till trots håller Scream fortfarande ganska bra. I vissa aspekter har den inte åldrats med stil men den goda regin och det trots allt ganska smarta (om än något långsamma) manuset håller. Den är inte lika bra som jag kom ihåg den, men nära nog.

Betyg: 4 Republicalåtar jag hade glömt av 5 möjliga

Regi: Paul Schrader

Manus: William Wisher Jr. & Caleb Carr

Medverkande: Stellan Skarsgård, Gabriel Mann, Clara Bellar mfl.

Produktionsbolag: Morgan Creek Productions

År: 2005

Längd: 117 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0449086/

Fader Lancaster Merrin förlorar sin tro på grund av val han tvingas göra under andra världskriget och sadlar om till arkeolog. Det nya yrket tar honom till en utgrävning i Kenya. Det visar sig att man hittat en helt orörd, men begravd, kyrka. Mysteriet tätnar när dateringen visar att kyrkan är från 500-talet - långt innan kristendomen ens hade kommit till regionen...

Om ovanstående synopsis verkar bekant är det för att det i princip är samma story som i den tidigare recenserade The Exorcist: The Beginning (2004). I den länkande recensionen går jag igenom produktionshistorien bakom de här två filmerna, men herregud vilken skillnad det är mellan dem! Paul Schrader har regisserat en film som har mer med teologisk kris och hanterandet av denna att göra än demonisk besatthet. Visserligen finns det en demon med i spelet, men den spelar knappast huvudrollen. Nej, det här är istället fader Merrins historia och som sådan fungerar den utmärkt. Det ger karaktären ett helt annat djup och förbättrar faktiskt bilden av honom i The Exorcist (1973).

Schraders regi är som sagt en helt fantastisk förbättring från Renny Harlins hafsverk och manuset är även det bra mycket mer intressant. Stellan Skarsgård gör dessutom en riktigt bra rolltolkning som Merrin här. Den pinsamt dåliga tredje akten från Skarsgård i den förra filmen är riktigt bra här. Tack och lov är även Izabella Scurupco borta och den kvinnliga huvudrollen spelas förtjänstfullt av Clara Bellar istället.

Det jag har att anmärka på den här filmen är först och främst tempo och i viss mån kosmetika. För att börja med specialeffekterna är de riktigt usla. Jag vet inte riktigt om den här filmen inte fick ordentligt med post-production på grund av omständigheterna kring produktionen men CG-effekterna är bland de sämsta jag sett. Likaså skulle manuset behöva lite uppstramning för att bli en fullpoängare. Men, och det är minst sagt överraskande, det här är den bästa filmen i franchisen utöver nummer ett. Jag skulle rekommendera att ni ser den här och originalfilmen i ett svep. Det tänker jag göra nästa Halloween.

Betyg: 4 technicoloreffekter i annars snygga rullar av 5 möjliga

Regi: Joss Whedon

Manus: Joss Whedon

Medverkande: Robert Downey Jr., Chris Evans, Mark Ruffalo mfl.

Produktionsbolag: Marvel Enterprises & Marvel Studios

År: 2012

Längd: 142 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0848228/

När ett högenergiexperiment går fel vid en topphemlig S.H.I.E.L.D.-anläggning lyckas Loki (jag kallar honom vid hans "Marvelnamn" i recensionen) ta sig tillbaka till Jorden från den dimensionsportal han skickades till i slutet av Thor (2011). Nick Fury inser att han inte kan hantera situationen på egen hand utan kallar samman de hjältar han kontaktat genom åren för att bilda en superhjältegrupp - The Avengers. Allt är dock inte frid och fröjd bland hjältarna som har uppenbara problem att samarbeta. Samtidigt planerar Loki sin hämnd...

Ja, då var det dags. Efter lite drygt fyra år sedan filmen först utannonserades fick jag äntligen bänka mig i biofåtöljen för att se The Avengers. Jag hade försökt tona ner mina egna förväntningar så mycket jag kunde. Jag visste att även om det var Joss Whedon (även känd som en av de främsta moderna superhjälteförfattarna och skapare till serier som Buffy The Vampire Slayer (1997 - 2003) och Firefly (2002 - 2003) ) som satt vid sparkarna kunde den färdiga filmen knappast motsvara mina förväntningar. Det gjorde den inte heller, men bra nära.

Joss Whedon har koll. Han förstår superhjältarna han skriver om och det är så otroligt tydligt jämfört med exempelvis när Kenneth Branagh regisserade tidigare nämnda Thor. Branagh är en duktig regissör, ibland till och med lysande, men ett superhjälteepos kräver någon som förstår sig på karaktärerna - så enkelt är det. The Avengers hade lätt kunnat bli en total soppa med karaktärsalluderingar hit och glimtar i ögat dit, men Whedon lyckas hålla spektaklet på rätt nivå så att även ett icke-fan kan hänga med i svängarna. Whedon är dessutom lika bra på rolig och rapp dialog som han alltid har varit.

Samtidigt blir det tydligt att The Avengers bara är första akten i något större. Filmen bygger på samma mall som de filmer som byggt upp till den: hot presenteras, skapandet av hjälten (i det här fallet gruppen), hot avvärjs. Det är en väldigt simpel historia men den fungerar väldigt bra som vad man brukar kalla för curtain raiser inom filmbranschen - en film vars huvudsakliga syfte är att presentera en karaktär/grupp karaktärer för senare filmer att bygga vidare på. Curtain raisers brukar sällan eller aldrig vara de bästa i en serie filmer, något vi sett i otaliga superhjältefranchiser - exempelvis med X-Men (2000) och Batman Begins (2005). Den i Marvels filmer numera obligatoriska scenen till eftertexterna ger också en stark fingervisning om vart uppföljaren/uppföljarna siktar. För seriefans räcker det med att säga Infinity Gauntlet Saga och/eller Cosmic Cube. För den icke insatte räcker det med att säga att det kommer bli fett ös.

Skådespelarna sköter sig ypperligt i de flesta fall med Robert Downey Jr.s Iron Man som starkaste kort. Det är även kul att se hur avsaknaden av Edward Norton som Bruce Banner snarare är en för- än nackdel. Hans ersättare, Mark Ruffalo, överträffar Norton på så gott som alla plan i rollen. Även Tom Hiddleston, riktigt träig som skurk i Thor, har skärpt till sig avsevärt. Nykomlingen till truppen, Jeremy Renner, sköter även han sig bra i rollen som Hawkeye.

Sen var det tyvärr det där med filmens tempo. Joss Whedon har i intervjuer berättat hur han tvingades klippa bort närmre 30 minuter från filmen - något som verkligen märks. Det må ha varit svårt att sälja in en tre timmar lång superhjältefilm, men faktum är att det troligen skulle blivit en bättre slutversion om Whedon fått behålla sina subplots om Captain America. Filmen saknar i viss mån riktning så som den är nu. De sista 40 minuterna är totalt actionguld, men emellanåt blir det ganska många set pieces där en superhjälte ställs mot någon annan i oftast ganska trista en-mot-en-strider. Undantaget är den riktigt häftiga slagsmålsscenen mellan filmens två giganter - Thor och Hulk. Just Hulk har de absolut roligaste scenerna i filmen och skapar dem med enkel fysisk komik. Whedon har hittat den perfekta tonen mellan Hulks förstörelsemani och den egentligen ganska komiska varelse han är i serierna.

The Avengers är en ojämn film och således inte en fullpoängare. Den är dock ett måste för alla superhjältefans. Till hardcorefansen säger jag bara - håll ut, tänk på vad som komma skall! En sak som är värd att notera är förresten också att 3D-tekniken bara var minimalt irriterande den här gången. Sänk priserna nu också så kanske jag kan sluta avsky gimmicken och åtminstone börja acceptera den!

Betyg: 4+ ja, den saknade halvtimmen kommer på dvd! av 5 möjliga

Titel: Thinner

Svensk titel: Förbannelse

Författare: Stephen King (under pseudeonymen Richard Bachman)

År: 1984 (svensk utgåva 1986)

Sidor: 304

Förlag: NAL (svenskt förlag Bra Spänning)

ISBN: ?

Billy Halleck är inte bara lite stor eller välbyggd - han är helt enkelt fet. Halleck bär dessutom på en skuld som långsamt håller på att förtära honom. Tack vare svågerpolitik och ryggdunkningar lyckades han gå helt fri från att ha kört ihjäl en gammal gumma. När skenrättegången är över stöter Billy på en gammal man som drar ett finger längs hans kind och viskar ett enda ord: "magrare". Nästa morgon börjar Billy tappa i vikt...

Richard Bachman, kom tillbaka! Stephen King skrev under sin pseudonym några av de bästa böcker jag läst av skräckmästaren. Thinner är inte riktigt lika vass som exempelvis Rage (1977) men har ändå en ton av desperation som är medryckande och skrämmande på samma gång. Billy Halleck är en ganska alldaglig karaktär som sätts i en väldigt speciell situation. King har verkligen lyckats beskriva den mest oförargliga av protagonister som förändras till en väldigt kall, hård och cynisk varelse ju längre boken går.

Tematiken är tyvärr lika giltig idag som den var 1984 - kroppsidealets bojor. Vad King gör är att ställa det på sin spets. När är smal smalt nog? När omgivningen börjar se på Billy inte så mycket som han är en förebild med sin viktnedgång utan snarare ett hålögt monster är metamorfosen komplett - från ett tillstånd som det är socialt accepterat att klaga på (fetma) till ett dito som ingen ens vill se åt (sjuklig smalhet).

Dessvärre har historien om förbannelsen i sig en ganska fadd bismak då det är "farliga" romer som står för den onda magin. Å ena sidan beskriver King aspekter av romsk kultur som jag blev intresserad av och som vid en vidare undersökning visade stämma, men å andra sidan är bokens romer extremt otrevliga mot icke-romer. Jag pratar alltså inte bara om misstänksamhet utan öppen fientlighet. Det går inte riktigt ihop.

Thinner är dock ändå, speciellt med tanke på huvudkaraktären, en spännande historia som också ställer frågor om vad som är accepterat kroppsligt utseende - ett tema som King tack och lov inte skriver på våra näsor.

Betyg: 4- pulserande pajer av 5 möjliga