Regi: Marcus Nispel

Manus: Scott Kosar (baserat på Tobe Hoopers manus från 1974)

Medverkande: Jessica Biel, Jonathan Tucker, Andrew Bryniarski

Produktionsbolag: New Line Cinema/Focus Features/Platinum Dunes mfl.

År: 2003

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0324216/

Ett kompisgäng på väg till en Lynyrd Skynyrd-konsert håller på att köra på en uppenbart chockad kvinna som går mitt på vägen. Gänget beslutar sig för att de måste hjälpa kvinnan och köra henne till närmsta sjukhus. De hinner dock inte ens så långt innan kvinnan drar en pistol och skjuter sig själv. Chockade försöker gänget få kontakt med den lokala polisen för att rapportera självmordet. Men den här avkroken av Texas är inte särskilt gästvänlig...

Runt tidigt 2000-tal började alla de klassiska skräckfilmsserierna få remakes gjorda. Vanligtvis blev det riktigt jävla uselt och något jag och andra fans helst vill glömma. Med ett sånt track record är det lätt att missa guldkornen som trenden trots allt gett upphov till. Remaken av The Texas Chainsaw Massacre (1974) är just ett sådant guldkorn.

Remaken är på gott och ont mycket mer grafisk än originalet. Originalets styrka låg i den psykologiska skräcken och den avskalade känslan. Remaken är en 2000-talsproduktion med allt vad det innebär. Skillnaden mellan den här filmen och andra remakes är däremot att manusförfattaren, Scott Kosar, verkligen vill göra en egen tolkning av källmaterialet. Tillsammans med Marcus Nispels tajta regi och ett förvånansvärt snyggt foto (originalets fotograf Daniel Pearl i repris) och produktionsdesign blir TCM5 en riktigt bra skräckrulle. I likhet med originalet känns hela filmen skitig och rå. All interiör går i murriga färger och skådespelarna är genom hela filmen genomsvettiga. Det känns helt enkelt varmt som fan bara att se filmen.

Skådespelarna är överlag riktigt bra med Jessica Biel som en bra "final girl". Biel kan spela tuff som sten men ser samtidigt ut som ett bombnedslag. Det är en smart och sexig hjältinna - inte bara den typiskt oskuldsfulla protagonisten från 80-talets slashervåg. Den som lyfter filmen något enormt är dock R. Lee Ermey som den fruktansvärt äcklige sheriffen. Han lyckas porträttera en karaktär som jag älskar att hata och scenerna med honom är en av filmens höjdpunkter.

Allt är dock inte solsken och splatterfest. Exempelvis får Leatherface en riktigt tillbakadragen roll utan några karaktärsdrag annat än den "ostoppbara maskinen". Faktum är att det här troligen skulle vara en bättre film om det inte hade varit en remake av en så pass ikonisk skräckfilm och att fansen hade skitit knäck om Leatherface inte var med. Den är inte heller, precis som jag varit inne på, lika stark och obehaglig på ett psykologiskt plan som originalet utan förlitar sig lite väl mycket på chockeffekter ibland. Det här är dock en bra film om du kan bortse från att originalet är ännu bättre. Det är en nyversion i ordets rätta mening och det är det ganska ont om.

Betyg: 4 va? ingen motorsågsdans?! av 5 möjliga

Regi: Frank Oz

Manus: Howard Ashman (baserat på Charles B. Griffiths manus till filmen med samma namn samt musikalen med samma namn)

Medverkande: Rick Moranis, Ellen Greene, Vincent Gardenia mfl.

Produktionsbolag: The Geffen Company

År: 1986

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0091419/

Seymours kombinerade arbetsplats och hem har sett bättre dagar. Det är helt enkelt inte så lätt att vara florist i slummen. När Seymours chef hotar slå igen affären visar Seymour honom hans senaste fynd, en tidigare okänd växt han döpt till Audrey II. Det finns bara ett problem - Audrey II måste ha blod för att överleva. Kanske kan Seymours arbetskamrat och tillika kärleksintresse, Audrey (I), tänka sig skiljas från sin sadistiske pojkvän för affärens bästa? Eller?

Jag kunde inte hålla mig utan var tvungen att se om den här filmen efter gårdagens inlägg. Frank Oz, mest känd som skapare av Mupparna och Yoda, har regisserat en version av Howard Ashmans musikal som ligger väldigt nära scenversionen. Allt som är bra i scenversionen (se den om ni har chansen!) är med, från sångnummer till scenografi. Skådespelarna är fantastiska med en Rick Moranis i nördig högform som Seymour och en precis lagom mjäkig Ellen Greene som Audrey. Även birollerna är imponerande med inhopp från bland andra James Belushi och Bill Murray. Ni kan nog gissa vem som är min favorit med tanke på gårdagens inlägg. Steve Martin har inte så många scener men de han har är komediguld. Den Oscarsnominerade musiken (även nominerad för specialeffekter) är även den en höjdare och jag utmanar er att inte nynna på soundtracket i några dagar efter du sett filmen! Levi Stubbs från The Four Tops gör en väldigt bra röst till Audrey II, något som inte minst märks i sångnumren.

Så långt allt som är bra. Det finns några anledningar till att Little Shop Of Horrors i filmad variant inte är en klar femma. Framförallt är det vissa scener som känns malplacerade och är mest där för att visa upp vilka skådespelare de kunde få med. Bland annat är Bill Murrays scen bara långdragen och saktar ner tempot i en film som annars går i raketfart. En film som är 94 minuter lång kan inte ha flera minuter långa scener som inte för handlingen framåt och som inte ens är underhållande. Scenversionen är fortfarande ett strå vassare, men det här är ändå en film du definitivt bör se om du gillar kitschig skräck eller science fiction från 50-talet eller för den delen musikaler.

Betyg: 4+ mean green mothers from outer space av 5 möjliga

Författare: Daniel Goldberg & Linus Larsson

År: 2011

Sidor: 297

Förlag: Norstedts

ISBN: 978-91-1-303964-0

Daniel Goldberg och Linus Larsson gör en djupdykning i den svenska hackerkulturen och försöker först och främst besvara frågan vad det är som driver dessa människor. Vidare utforskar Goldberg och Larsson de ideologiska drivkrafterna bakom intresset - att information och teknik ska vara fri att använda som man vill.

När jag växte upp var ordet "hacker" synonymt med "hjälte" för mig. Det har en enkel förklaring i filmen WarGames (1983). I WarGames framstår Matthew Brodericks hjälte som den som (visserligen av misstag, men ändå) sätter fingret på det totalt galna förfarandet och användandet av tekniken i rent destruktiva syften. I grund och botten var det en tonåring som skolade militären, och jag älskade det. Goldberg och Larssons bok ger mig samma sköna känsla - att hur mycket vissa "legitima" verksamheter vill gömma undan känslig information finns det alltid folk som kan få fram den.

Min bild av hackerkulturen har med åren blivit något mer diversifierad än att se alla medlemmar av den som hjältar. Goldberg och Larsson visar också mycket riktigt på hur ideologiska ställningstagande och spänningssökande blandas med rent destruktiva element. Språkligt är det enkelt att följa med i resonemangen och det blir aldrig för tekniskt. Och innan någon frågar - nej, jag är definitivt ingen hacker. Den banan slutade lika fort som den började med en felkonstruerad black box någon gång under det glada 90-talet.

Det mest intressanta elementet i boken är samspelet mellan hackers och myndigheter. Intervjupersonerna har många intressanta historier att berätta och framförallt med mötet med etablissemanget. Här blandas personer på officiella positioner med djupt tekniskt kunnande med rena klåpare. Det mest skrämmande är hur mycket känslig information det finns att få tag i bara man vet hur. Nu snackar jag inte om att tömma någons bankkonto utan uppgifter i regeringsnivå och industrispionage.

Svenska hackare är en väldigt intressant och välresearchad bok som jag hade svårt att lägga ner. Det enda jag har att anmärka på är formen. Kapitlen känns onödigt långa och läsningen skulle både bli mer behaglig och än mer beroendeframkallande om redigeringen suttit lite tajtare. Det är dock en bok jag varmt rekommenderar till alla som ens är lite intresserade av modern teknik.

Betyg: 4 Guy Fawkes-masker av 5 möjliga

Lika glad som jag var över att Itunes hade gjort de flesta kortfilmer nominerade till Oscarsgalan tillgängliga, lika irriterad är jag på dem idag. Jag väntade, dumt nog, med att köpa samlingen med animerade kortfilmer eftersom jag hade skaffat allt jag ville ha i samlingen i enskilda inköp tidigare i veckan. Men i samlingen ingick även A Morning Stroll - en film jag inte kan hitta någon annanstans. I morse höjde Itunes priset på samlingen från överkomliga 19 kronor till 89 kronor. Småfult så där på Oscarssöndagen. Nåja, här är de sista två nominerade i live action-kategorin. Jag har en dokumentär kvar att se i eftermiddag, men sen är projekt Oscar 2012 avslutat gällande recensionsdelen. Kolla gärna in min tippning framåt kvällen!

Titel: Time Freak

Regi: Andrew Bowler

Manus: Andrew Bowler

Medverkande: John Conor Brooke, Michael Nathanson, Emilea Wilson

Produktionsbolag: Team Toad

År: 2011

Längd: 11 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1733689/

Stillman bygger en tidsmaskin men "fastnar" i en tidsloop på grund av hans oförmåga att släppa småsaker nu när han väl kan förändra dem. Nu är det upp till hans polare Evan att lösa problemet.

Time Freak borde ligga precis i linje med vad jag älskar. Det är science fiction, tidsparadoxer och ett ganska smart manus. Ändå känner jag att Bowler inte utnyttjar konceptet tillräckligt mycket. Tidsresor har mycket mer att erbjuda, speciellt med en så här pass rolig premiss. Sevärd, men inte en av de bättre nominerade.

Betyg: 3- let's do the Time Warp again av 5 möjliga

Titel: Tuba Atlantic

Regi: Hallvar Witzø

Manus: Linn-Jeanethe Kyed

Medverkande: Edvard Hægstad, Terje Ranes, Ingrid Viken

Produktionsbolag: The Norwegian Film School

År: 2010

Längd: 25 min

Land: Norge

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2061843/

Oskar får reda på att han har sex dagar kvar att leva. Detta får den lokala kristna föreningen "Jesusklubben" nys om och skickar ut Inger, en ung kvinna som aspirerar på att få graden av "ängel" bland sina bröder och systrar. För att göra detta måste hon spendera Oskars sista dagar tillsammans med honom. Oskar är inte särskilt pigg på förslaget. Han vill hellre föra sitt eviga krig mot strandens måsar och tala med sin bror genom den gigantiska tuba han byggt på gården.

Tuba Atlantic var en riktigt fin avslutning på samlingen med live action-nominerade. En väldigt surrealistisk liten pärla som både lyckas vara gripande, sorglig och rolig på samma gång. Snudd på högsta betyg.

Betyg: 4+ måsskitar av 5 möjliga

Tacka gudarna för Itunes! Hittade alla kortfilmerna samlade idag förutom La Luna. What gives?! Nåja, här kommer de tre första nominerade i live action-kategorin. Verkar inte som varken Pentecost eller Raju har några officiella posters. Fick ta vad jag hittade. Uppmuntrar fortfarande folk som läser Skitfinkultur och vet var jag kan få tag på de filmer jag saknar på min lista via stream att höra av sig!

Titel: Pentecost

Regi: Peter McDonald

Manus: Peter McDonald

Medverkande: Andrew Bennett, Scott Graham, Michael McElhatton mfl.

Produktionsbolag: National Film Board Of Ireland

År: 2011

Längd: 11 min

Land: Irland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1866218/

När den unge Damien lyckas knocka en präst med rökelsekaret under en gudstjänst förbjuder hans far honom från att se Liverpool spela Europacupfinalen. Men Damien får en chans att gottgöra sitt misstag när ärkebiskopen själv kommer på besök.

Pentecost är en pärla och elva minuters ren fröjd att se. Peter McDonald har fångat ett punkuppror i miniatyr på ett fantastiskt sätt och jag skrattade så jag vek mig under slutscenen. Se den och skratta gott du med!

Betyg: 5 straffsparkar med 5 möjliga

Titel: Raju

Regi: Max Zähle

Manus: Max Zähle & Florian Kuhn

Medverkande: Wotan Wilke Möhring, Julia Richter, Krish Gupta mfl.

Produktionsbolag: Hamburg Media School

År: 2011

Längd: 24 min

Land: Tyskland/Indien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl eller 7.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1819651/

Ett tyskt par åker till Calcutta för att adoptera barnhemspojken Raju. När den nyblivne adoptivfadern tappar bort Raju på en lokal marknad börjar paret jaga efter honom i en storstad där de inte kan språket och försvunna barn är en vardagshändelse.

Ambitiöst och drabbande om än lite långsam uppstart för att vara en kortfilm. Det här känns som ett ämne som skulle lämpa sig bättre som långfilm och det är kardinalsynden nummer ett när det gäller kortfilm. Men, välspelat moraliskt drama som ställer frågan om ursprung eller materiellt välstånd är viktigare. Intressant och väl värd en titt.

Betyg: 3+ tveksamma affärsidéer av 5 möjliga

Titel: The Shore

Regi: Terry George

Manus: Terry George

Medverkande: Ciarán Hinds, Conleth Hill, Kerry Condon mfl.

Produktionsbolag: -

År: 2011

Längd: 31 min

Land: Nordirland (i tävlan som autonom region)

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl eller 7.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2201259/

Paddy försöker dryga ut den lilla a-kassa han får genom att plocka musslor och andra skaldjur på stranden nedanför sitt hus. Samtidigt återvänder Jim till Nordirland efter 25 års frånvaro tillsammans med sin dotter. Det visar sig att Paddy och Jim har en lång historia tillsammans.

En lite ojämnt spelad försoningskomedi med några riktigt roliga förvecklingar. Roliga missförstånd om livets krokiga vägar. Något långsam uppstart, men denna vägs upp mer än väl av en riktigt rolig scen involverande män i gummistövlar som jagas av en häst. Säger inte mer än så.

Betyg: 4 enarmade musselplockare av 5 möjliga

Regi: Roland Emmerich

Manus: John Orloff

Medverkande: Rhys Ifans, Vanessa Redgrave, Sebastian Armesto mfl.

Produktionsbolag: Centropolis Entertainment & Anonymous Pictures

År: 2011

Längd: 130 min

Land: Storbritannien/Tyskland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1521197/

England, år 1600. Elizabeth I:s makt över tronen sätts i gungning av interna maktkamper. Samtidigt börjar pjäser och dikter av en viss William Shakespeare dyka upp i London. Men allt är inte vad det verkar och William själv ser mest ut som en ganska medelmåttig skådespelare utan någon större talang bakom fjäderpennan. Så vem skrev Shakespeares verk i den tumultartade tid som rådde i England under sent 1500 och tidigt 1600-tal?

Idén om att Shakespeare inte var en verklig person utan en pseudonym, frontfigur eller dylikt är gammal skåpmat i litteraturkretsar. Jag ska inte försöka avgöra om detta påstående stämmer eller inte (även om jag har läst en hel del i frågan och gärna diskuterar bland kommentarerna) utan konstaterar helt enkelt att detta är en riktigt bra film... och... vänta nu... den är regisserad av Roland Emmerich?! Emmerich som i katastroffilmskungen?! Okej, det var förra året mest oväntade regissörscomeback! Emmerich har verkligen lyckats sadla om och har regisserat en spännande historia som aldrig går till den slags överdrifter man sett i Emmerichs tidigare rullar. Det är som en fortsättning av The Tudors (2007 - 2010) komprimerad till att passa ett filmformat och satt en generation senare.

Manuset är riktigt spännande, researchat och flyter på gott och väl förutom en viss svacka i mitten. Det är väl främst det jag har emot Anonymous - detta hade blivit en riktigt jäkla bra tv-serie om man hade fått tid att utveckla karaktärerna mer och samtidigt bryta upp det väldigt händelsespäckade manuset. Gör den till en fortsättning av tidigare nämnda The Tudors!

Skådespelarna är överlag bra, med en lysande Rhys Ifans som Lord Oxford. Att Shakespeare själv (ja, han porträtteras... i ett inte alltför smickrande ljus) får stå i bakgrunden är ett snyggt drag och Rafe Spall gör en bra liten biroll som jag kommer minnas länge. Även Jamie Campbell Bower som den unge Lord Oxford och Joely Richardson som den unga drottning Elizabeth är även de väldigt bra och kan vara värda att hålla ögonen på. Det finns dock flera andra skådespelare, vissa i större roller, som inte gör särskilt bra ifrån sig. Jag vill inte avslöja vilka i min recension för eventuella tittare som inte känner till historien om huset Tudors fall. Låt det bli en överraskning!

Så, en välregisserad, välskriven och ojämnt spelad historisk thriller för folk som älskar litteratur i allmänhet och Shakespeare i synnerhet? Ja tack!

Betyg: 4 mångbottnade tedrickare av 5 möjliga

Regi: Steven Spielberg

Manus: Steven Moffat/Edgar Wright/Joe Cornish (efter Hergés seriealbum Krabban med guldklorna, Enhörningens hemlighet och Rackham den rödes skatt)

Medverkande: Jamie Bell, Andy Serkis, Daniel Craig mfl.

Produktionsbolag: Amblin Entertainment/WingNut Films/Nickelodeon Movies mfl.

År: 2011

Längd: 107 min

Land: USA/Nya Zeeland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0983193/

Efter att ha köpt en fartygsmodell från 1600-talet dras den unge skjutjärnsreportern Tintin in i en skattjakt som leder både till Nordafrika och en ny vänskap med den försupne kapten Haddock. Givetvis har Tintin sin trogne följeslagare, hunden Milou, med sig på resan.

Som så många andra barn slukade jag allt av de fransk-belgiska seriegiganterna under min uppväxt. Hergés äventyr om Tintin var aldrig min största favorit (det var alltid René Goscinnys och Albert Uderzos Asterix) men jag har nog läst samtliga översatta Tintin-album åtminstone fem gånger var. Därför var jag också ganska skeptisk till den här filmatiseringen, trots att både Steven Spielberg och Peter Jackson varit inblandade. Jag kommer dessvärre ihåg vad som hände med filmatiseringarna av tidigare nämna Asterix. När jag dessutom fått ljumna rapporter från andra seriefans var det med viss tvekan jag satte mig tillrätta för en datoranimerad tolkning av min tecknade favoritjournalist (Peter Parker får ursäkta, han är först och främst fotograf).

Jag önskar innerligt att 3D-flugan kan dö ut nu så jag kan gå och se de här filmerna på bio utan att riskera migrän eller irritation över att behöva betala 30 kronor mer än för en vanlig biljett. Därför väntade jag in filmen på dvd så jag kunde se den i 2D. Jag kan därför inte bedöma 3D-aspekterna annat än ett generellt ifrågasättande av hela teknikens användningsområde. Nåväl, The Adventures Of Tintin (hädanefter kallad TAOT) visade sig vara en riktigt trevlig matinéfilm som pekade bakåt på vad jag älskar med Spielbergs filmografi från tidigt 1980-tal. Det är fullt ös från första början men karaktärerna blir inte lidande för den sakens skull. Även om jag skulle föredragit en traditionellt tecknad adaption är datoranimationen och motion capture-tekniken dessutom väldigt väl förvaltad. John Williams Oscarsnominerade soundtrack passar som handen i handsken och jag sögs in i filmen efter bara några minuter. Det är ett gott betyg om något.

Manusförfattarna lyckas lägga ut subtila nickar till andra äventyr med Tintin som dyker upp i bakgrunden. För en diggare av källmaterialet är detta väldigt kul. Samtidigt har manusförfattarna lyckats ta tre av de bästa Tintin-albumen och omvandla dem till en enhetlig och spännande historia i TAOT. Det är bara att hoppas på att de planerade uppföljarna (vilka kommer eller inte kommer göras baserade på hur bra TAOT gör ifrån sig på bio samt dvd-försäljning) blir av. Jag är väldigt nyfiken på att se hur fortsättningen kommer tolkas. Vad jag däremot önskade var en längre speltid. En halvtimme till hade kunnat innebära mer äventyr, mer karaktärsutveckling och en bättre avslutning.

TAOT är helt enkelt vad jag hade förväntat mig av Spielberg när han gjorde Indiana Jones & The Kingdom Of The Crystal Skull (2008) - en matinéfilm med spänning och hjärta. Det är inte en perfekt film, men Spielbergs bästa på länge.

Betyg: 4 obegripliga nomineringsmissar för bästa animerade film av 5 möjliga

Regi: Martin Scorsese

Manus: John Logan (efter Brian Selznicks roman The Invention Of Hugo Cabret)

Medverkande: Asa Butterfield, Ben Kingsley, Chloë Grace Moretz mfl.

Produktionsbolag: Infinitum Nihil

År: 2011

Längd: 126 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0970179/

Hugo Cabret spenderar sina dagar i klocktornet till Paris centralstation där han ovetandes för stationspersonalen tagit över sin suput till farbrors jobb att serva klockorna. På sin fritid försöker han reparera en automaton (en komplex programmerbar mekanisk docka) med diverse delar han stjäl från en leksaksaffär. När innehavaren till leksaksaffären tar honom på bar gärning visar det sig att han har en märklig koppling till dockan. Plötsligt dras Hugo in i ett mysterium med filmhistorisk bäring.

Jag såg inte fram emot den här filmen. Bara att postern skrek ut att filmen var i 3D fick mig att må lite illa. Tack och lov är versionen jag såg i gammal hederlig 2D och de uppenbara scenerna tillagda för 3D-publiken är inte så värst många eller irriterande. Den andra anledningen till att jag inte såg fram emot den här filmen var först och främst att den lyckades snuva många andra bra filmer på nomineringar. Jag blev därför mer än lite positivt överraskad när det visade sig att Hugo vida överträffade mina förväntningar.

En väldigt bra skådespelarensemble (när var skitfilmskungen och tillika Oscarsvinnaren Ben Kingsley så här bra sist?) och en av de största regissörerna genom tiderna har lyckats fånga ett post-första världskriget-Paris som är så fruktansvärt vackert i all sin pastelliga technicolor. Det känns som Tim Burton har haft ett finger med i spelet när det gäller art direction för är det något Hugo påminner mig om är just tidig Burton uppblandad med lika delar Roald Dahl i berättandet. John Logans manus behöver en viss finputsning, men andas ändå av klassisk berättarglädje som inte fördummar barnpubliken samtidigt som det är tillräckligt nyanserat för att även vuxna tittare ska kunna bli intresserade. 

Hugo är dock ingen fullpoängare. Den är något för lång och blir inte riktigt intressant förrän den släpper lite på Dickens-historien om föräldralösa pojkar som arbetar bland ånga och smuts. När Scorsese får visa prov på sin erkänt mycket djupa kunskap om filmhistoria tar filmen dock fart rejält. Scenerna från Méliès studio är ren filmmagi på mer än ett sätt. Med ett bättre tempo, borttagen 3D-gimmick på bio och lite mindre Dickens-vibbar hade det blivit en klassiker på alla sätt och vis. Den är dock klart sevärd.

Betyg: 4 filmreferenser av 5 möjliga