Regi: Jodie Foster

Manus: Kyle Killen

Medverkande: Mel Gibson, Jodie Foster, Anton Yelchin mfl.

Produktionsbolag: Anonymous Content & Imagenation Abu Dhabi FZ

År: 2011

Längd: 91 min

Land: USA/Förenade Arabemiraten

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1321860/

Walter Black, familjefar och vd för ett leksaksföretag, är fruktansvärt deprimerad - något som gör att hans fru till sist lämnar honom. På väg till sitt nya boende, ett sunkigt motell, hittar han en bäverhanddocka. När Walter senare på kvällen bestämmer sig för att ta livet av sig börjar handdockan att "tala" med honom. Dockan, helt enkelt kallad "The Beaver", börjar föra Walters talan i allt från familje- till affärsrelationer - något som givetvis orsakar en hel del spänningar och problem.

Jag hade i princip inga förväntningar på den här filmen och skaffade den först och främst för den galna premissen att låta Mel Gibson tala genom en handdocka formad som en bäver. Jag blev dock mycket positivt överraskad. Det som bara hade kunnat bli en dum gimmick säger något om klinisk depression på ett sätt som jag inte tidigare har upplevt. Det är lika sorgligt som det är underhållande.

Mel Gibson har främst gjort sig känd för diverse pinsamheter de senaste åren och det är lätt att glömma bort att han faktiskt är en duktig skådespelare. I The Beaver gör han sin bästa roll på många år och förhoppningsvis kan han fokusera på skådespelandet nu och sluta göra bort sig privat. Jag måste dock säga att jag höjde lite på ögonbrynet när jag såg att detta är en samproduktion mellan USA och Förenade Arabemiraten med tanke på Gibsons tidigare uttalanden om judiska konspirationer och annat trams.

Jodie Foster, både regi och kvinnlig huvudroll, har definitivt talang även i regissörsstolen. Hennes fina regidebut i Little Man Tate (1991) har sorgligt nog blivit ganska bortglömd men Fosters öga för detaljer och skådespelarregi är något utöver det vanliga. Även hennes rollprestation som Walters hårt pressade fru Meredith är väldigt bra.

Jag har dock några invändningar gällande manuset. En bihistoria med Walters son Porter verkar inte vilja berätta något annat än vanlig tonårsångest och kunde gärna skurits ner till förmån för ett djupare psykologiskt utforskande av Walters behov av den alternativa personligheten, "The Beaver". Det skulle dessutom gjort det något abrupta slutet lite enklare att svälja. Men på det stora hela är The Beaver en originell och söt historia med lysande skådespelarinsatser. En trevlig överraskning!

Betyg: 4 gnagare i frack av 5 möjliga

Regi: Cary Fukunaga

Manus: Moira Buffini (efter Charlotte Brontës roman med samma namn)

Medverkande: Mia Wasikowska, Michael Fassbender, Judi Dench mfl.

Produktionsbolag: BBC Films & Ruby Films

År: 2011

Längd: 120 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 11 år.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1229822/

Föräldralösa Jane Eyre blir skickad till en brutal internatskola där hon får en gedigen utbildning. Efter att hon lämnat skolan får hon anställning som privatlärare åt den rike Mr. Rochesters dotter Adele på ett gods långt ute på den brittiska landsbygden. En lycklig tillvaro samt spirande romans tillsammans med Rochester smolkas dock av en mörk hemlighet från förr...

Jane Eyre har filmatiserats otaliga gånger och handen på hjärtat har de flesta filmatiseringarna varit ganska sömniga. Så är lyckligtvis inte fallet med denna, den senaste, av adaptionerna. Framförallt har Moira Buffini lyckats förmedla romanens gotiska drag på ett sätt jag inte upplevt att de tidigare inkarnationerna har klarat av. Jane Eyre kanske inte är det första man tänker på när man tänker "gotik" men många av romanens teman och troper kan enkelt översättas till en kuslig och tät stämning. Tack vare det otroligt vackra fotot och fantastiskt duktiga skådespelare får Jane Eyre anno 2011 en tyngd och ett djup som de tidigare filmatiseringarna inte har haft.

Mia Wasikowska är lysande i titelrollen och har en sårbarhet framför kameran som hon kontrasterar perfekt med Eyres mer temperamentsfulla drag. Sen är det denna ständige Fassbender. Är det något Michael Fassbender inte kan spela? Från att tidigare i år spelat skjortan av alla i X-Men: First Class till att i den här filmen göra ett väldigt bra porträtt av en av litteraturhistoriens odödliga karaktärer - jag kan bara applådera! Även Judi Dench måste nämnas. Hon gör, som alltid, mycket bra ifrån sig och lyser upp varenda scen hon är med i.

Jane Eyre är inte en perfekt film. Den har i viss mån problem med tempot och avgränsning av några av de olika kronologiska hoppen. Även Janes karaktär blir något underspelad (inte så lätt att lösa eftersom boken i mångt om mycket utforskar Janes känsloliv utan rak dialog) och får inte utvecklas riktigt i den mån jag hade önskat. Men, det här är små skavanker och inget som bör få dig att missa den här filmen!

Betyg: 4+ engelska hedar av 5 möjliga

Regi: Stuart Beattie

Manus: Stuart Beattie (efter John Marsdens roman med samma namn)

Medverkande: Caitlin Stasey, Rachel Hurd-Wood, Deniz Akdeniz mfl.

Produktionsbolag: Ambience Entertainment & Omnilab Media

År: 2010

Längd: 103 min

Land: Australien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (IMDB), sannolikt 15 år.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1456941/

När några ungdomar beger sig ut på en campingtur i Australiens vildmark anar de föga att de precis undkommit ett krig. När de återvänder hem förstår de snart att Australien har blivit invaderat av främmande makt och att de är bland de få kvar i frihet i området.

Jag hade inte alltför stora förväntningar på den här filmen eftersom det lät som en remake på den klassiska actionkalkonen Red Dawn (1984). Intressant nog kommer den filmen att få en remake senare i år, men nu kommer jag ifrån ämnet. Tomorrow, When The War Began visade sig ha mycket mer både hjärta och hjärna än tidigare nämnda film. Framförallt är ungdomarna mycket mer trovärdiga som en gerillastyrka än sina amerikanska motsvarigheter. Uppväxta på den australiensiska landsbygden är de mer än väl förtrogna med skjutvapen (för jakt) och de flesta har jobbat med tunga maskiner på gårdar. Deras reaktioner är dessutom mer verklighetstrogna och Beatties manus försöker inte vinna några enkla poäng genom att låta dem agera som att detta är ett enda stort äventyr. Actionscenerna är förbluffande bra (speciellt en "biljakt" med en sopbil är minnesvärd) och fotot är väldigt snyggt.

Skådespelarmässigt är det lite hugget som stucket. Caitlin Stasey gör en mycket bra insats i huvudrollen. Det är ovanligt med bra actionhjältinnor så det är något jag välkomnar. Också Deniz Akdeniz gör en bra roll som Homer, en något arketypisk tuffing med ett hjärta av guld. Det finns dock några riktiga bottennapp, så som den ständigt överspelande Chris Pang.

Även om manuset är bra mycket bättre än jag vågat hoppas på finns här vissa problem. Exempelvis verkar manusförfattaren inte kunna bestämma sig för om fienden ska vara "ansiktslös och mystisk" eller förklara vem de är. Det görs referenser till en koalition av asiatiska stater - något som verkar högst osannolikt. Filmen har också vissa problem med tempot. En ganska långsam upptakt som inte är särskilt intressant följs av en riktigt bra andra halva. Filmen kunde dessutom gärna varit en halvtimme längre.

Sammanfattningsvis är det här en bra actionfilm med hjärta. Det går det inte precis tio på dussinet av, så om du gillar den här genren kan jag rekommendera Tomorrow, When The War Began. En uppföljare bör dessutom vara i faggorna då filmen baseras på en romansvit och gick mycket bra ekonomisk i hemlandet.

Betyg: 4- chicks with guns av 5 möjliga

Regi: Mike Barnett

Manus: ?

Medverkande: Master Legend, Mr. Xtreme, Dark Guardian mfl.

Produktionsbolag: Theodore James Productions

År: 2011

Längd: 81 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (IMDD), troligen från 7 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1792621/

Mike Barnett dokumenterar de senaste årens ökning av "riktiga" superhjältar i USA - män och kvinnor som drar på sig dräkter och ger sig ut för att göra städernas gator säkrare.

Jag snubblade över den här dokumentären av ett misstag och eftersom jag är galen i allting superhjälterelaterat införskaffade jag mig den genast. Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig - socialporr eller helt enkelt ett porträtt av personer som vill göra gott. Jag fick båda.

Superheroes börjar som en kuriositet av "titta-på-apan"-slaget. Speciellt den Orlandobaserade superhjälten Master Legend framställs som en borderline-alkoholist som mest drar runt på gatorna för att "hela" folk med sina superkrafter (som han uppenbarligen tror att han har). Men när dokumentären börjar fokusera på New York och dess superhjältar blir det plötsligt mycket intressant. Superhjältegruppen The New York Initiative framstår som en paramilitär gruppering vars metoder måhända är tveksamma (exempelvis ägnar de sig i viss mån åt brottsprovokation) men de får saker och ting gjorda. Det blir ännu mer intressant när vi får följa Dark Guardian - en kampsportsinstruktör som helt sonika söker upp knarklangare i New Yorks parker och konfronterar dem.

Men Superheroes är inte bara en dokumentär om brottsbekämpning. Superhjältegrupperna visar sig lägga ner mycket tid på socialt arbete och välgörenhet. De vill framförallt göra vardagen lite drägligare för samhällets svagaste och utstötta, ge dem mat och kläder. Det är faktiskt väldigt rörande. Idealismen är väldigt uttalad och den gamle aktivisten i mig väcks till liv gång på gång. Deras sociala arbete är verkligen inspirerande!

Jag rekommenderar Superheroes till alla som är intresserade av superhjältar, till alla världens cyniker (som jag själv tillhör då och då...) och till alla som någon gång haft drömmen om att göra världen lite bättre. Det enda jag kan invända mot är att jag skulle vilja ha lite mer fokus på hjältarnas förhållande med polisen, problem med vigilantism och djupare inblick i dessa fascinerande personers psykologi. De flesta av hjältarna som porträtteras har nämligen en sak gemensamt - de kommer från trasiga hemförhållanden, har utsatts för övergrepp och/eller misshandel men har valt att vända sin smärta till något positivt för både sig själv och andra. Det är verkligen inspirerande.

Betyg: 4 I'm the goddamned Batman! av 5 möjliga

Regi: Rupert Wyatt

Manus: Rick Jaffa & Amanda SIlver

Medverkande: James Franco, John Lithgow, Andy Serkis mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox Film Corporation/Chernin Entertainment/Dune Entertainment

År: 2011

Längd: 105 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1318514/

Will Rodman är en lysande ung forskare som ägnar sin karriär till att forska om ett botemedel mot Alzheimers - inte minst med tanke på att hans egen far sakta håller på att försvinna i sjukdomen. När testerna av ett preparat som verkar ytterst lovande blir stoppade och försökschimpanserna avlivas tar Will hem en unge född i fångenskap. Det visar sig snart att preparatets effekter har överförts till ungen på genetisk väg...

Okej, håll i hatten nu för det här säger jag inte ofta: det här är en prequel eller reboot som är i princip likvärdig med originalet. De poäng som originalet plockade genom att vara överraskande när den först kom går visserligen förlorade, men karaktärsutveckling, berättarteknik och givetvis specialeffekter är alla mycket bättre än vad som gavs i de gamla filmerna.

James Franco, en underskattad skådespelare i mina ögon, gör här ännu en bra roll men det är motion capture-mästaren Andy Serkis som är den här filmens stora stjärna. Serkis, bland annat känd som Gollum i Lord Of The Rings-trilogin (2001 - 2003) samt som King Kong i remaken av filmen med samma namn, måste få en heders-Oscar nu. Hans arbete med att porträttera figurer som egentligen inte "finns" och översätta dem till den vita duken är något helt speciellt och hans roll som ledarapan Ceasar är inget undantag. Även John Lithgow gör ännu en bra roll. Den enda skådespelaren som kanske är lite malplacerad är Tom "Draco Malfoy" Felton som en elak djurskötare. Jag väntade mig bara att han skulle dra fram trollstaven i vilken sekund som helst. 

Manuset är förvånansvärt välskrivet och välkomponerat. Tunga teman som förtryck, etik och djurrätt avhandlas mer eller mindre subtilt, men aldrig så att det blir pekpinnemässigt eller irriterande. När manuset dessutom på ett skickligt sätt väver in förstadiet till händelserna i Planet Of The Apes (1968) utan att låta det ta över historien kan jag bara applådera. Slutligen är Rupert Wyatts regi alltid på gränsen till pekoral men går aldrig över nämnda gräns. Han ligger i princip perfekt i linje genom hela filmen och jag hoppas verkligen att han får ta hand om eventuella uppföljare.

Som ni märker är det här riktigt jävla bra. Som science fiction-fan har jag de senaste åren i princip bara blivit matad med skit från Hollywood. Att en prequel skulle bli en av de bästa amerikanska science fiction-filmerna de senaste fem åren var lika oväntat som roligt. Om du gillar science fiction, originalet eller helt enkelt bra film - gå och se.

Betyg: 4+ apkonster av 5 möjliga

Regi: Morgan Spurlock

Manus: Morgan Spurlock & Jeremy Chilnik

Medverkande: Morgan Spurlock, Peter Berg, Noam Chomsky mfl.

Produktionsbolag: Snoot Entertainment & Warrior Poets

År: 2011

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (IMDB), sannolikt barntillåten.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1743720/

Moran Spurlock, dokumentärfilmaren bakom bland annat Super Size Me (2004), bestämmer sig för att göra en dokumentär om produktplacering i och sponsring av film. Detta ska han genomföra helt med hjälp av just produktplacering och sponsring. Tittaren får följa med hur Spurlock försöker få ihop 1,5 miljoner dollar till sin film samtidigt som han granskar branschen och ställer sig frågan: ”När slutar det här vara en dokumentär och när blir det bara en reklamfilm?”

Spurlock är i min mening en av de mest intressanta dokumentärfilmarna i USA idag. Han har genom tidigare nämnda Super Size Me och exempelvis Where In The World Is Osama Bin Laden? (2008) visat på hur man kan tackla stora ämnen med lika delar humor som allvar. The Greatest Movie Ever Sold är en väldigt intressant dokumentärfilm för att den ställer sitt eget medium, filmen, under lupp samtidigt som den brottas med problemen att finansiera en film med just de medel den vill porträttera. Var går gränsen för personlig integritet för filmskaparen och den poäng han vill föra fram? Vissa av de kontraktspunkter som Spurlock förbinder sig till är rent utav löjliga, men han lyckas på något vis krångla sig igenom de flesta utan att göra avkall på filmens budskap. Att arbeta inom samma system som filmen ska dissekera gör att den får en helt annan tyngd än om det enbart hade handlat om att intervjua företrädare och motståndare. Spurlock låter alla komma till tals och visar upp både för- och nackdelar med systemet.

Även om Spurlocks dokumentär är väldigt intressant blir den dock ibland lite tunn i just granskandet. Jag saknade till exempel mer ingående diskussion om vad olika företag får ut av att sponsra vissa typer av film. Exempelvis tas exemplet hur Volvo sponsrar Twilight-franchisen upp. Eftersom nämnda franchise riktar sig till tonårsflickor är det intressant att fråga sig om Volvo enbart gjort det för exponering eller om de verkligen förväntar sig att sälja stort inom sagda demografiska grupp?

Hur som helst rekommenderar jag den här dokumentären till alla som är intresserade av film, reklam eller helt enkelt vill ha en inblick i det moderna konsumtionssamhället. Det finns även en god möjlighet till en uppföljande dokumentär på hur filmen mottogs och om Spurlocks sponsorer faktiskt tjänade något på filmen.   

Betyg: 4 häst/människoshampoon av 5 möjliga

Regi: Jospeh Zito

Manus: Barney Cohen

Medverkande: Corey Feldman, Kimberly Beck, Crispin Glover mfl.

Produktionsbolag: Georgetown Productions Inc.

År: 1984

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0087298/

Det här med att vara död är inte något som Jason är särskilt bra på. Direkt efter händelserna i förra delen körs Jasons till synes livlösa kropp till ett närbeläget bårhus. Snart vaknar hockeyentusiasten till liv igen och återvänder till Crystal Lake för att fortsätta sin mordturné.

Efter tre väldigt inkomstbringande filmer ville Paramount Pictures ta död på sin kassako. Varför vet jag inte eftersom slashervågen fortfarande gick på högvarv. Hur som helst är det här en mycket bättre film än sina föregångare i franchisen. Den mörkare tonen, ett minimum av irriterande/löjliga karaktärer (det finns några, men vad kan man förvänta sig av en lågbudgetslasher?) och framförallt Corey Feldman gör det här till en guldklimp inom genren. En annan förklaring är också att eftersom alla inblandade verkligen trodde att detta var den sista filmen i serien beslutade de sig för att ta med alla effekter och coola saker som de annars kanske hade sparat till en uppföljare. Specialeffektsmakaren Tom Savini är i högform och levererar här några av genrens främsta mask- och dockeffekter.

Skådespelarna håller generellt högre klass än i tidigare filmer, speciellt Corey Feldman som Tommy Jarvis - det närmsta som Jason någonsin kommit till en nemesis. Det finns ett lysande undantag till de bättre skådespelarinsatserna - Crispin Glover. Glover, som tillsammans med Feldman är den ende skådespelaren som hade en karriär efter den här filmen, medverkar i en scen som kan vara på topp-tio-listan över pinsamma scener i filmhistorien. Gör en sökning på Crispin Glover Dance på YouTube och ni kommer se vad jag menar.

Betyget blir en svag fyra - något som inte kommer vara något jag strör omkring mig gällande den här franchisen.

Betyg: 4- lågbudgetporrfilmer från 20-talet av 5 möjliga

Titel: The Teahouse Of The August Moon

Svensk titel: Thehuset Augustimånen

Författare: Vern Sneider

År: 1951 (svensk utgåva 1957)

Sidor: 271

Förlag: Putnam (svensk utgåva Albert Bonniers Förlag)

ISBN: Min utgåva utgiven innan ISBN-systemets standardisering

När amerikanska trupper ockuperar Okinawa under andra världskrigets slutskede stöter de snabbt på problem - öborna tycks inte alls vilja arbeta på amerikanernas vis med att bygga skolor och genomgå det "uppfostringsprogram" som den prudentlige överste Purdy vill genomföra. Allra tydligast blir detta i byn Tobiki, under överseende av den alltmer frustrerade kapten Fisby. Men undan för undan börjar Fisby märka att om man faktiskt tar sig tid att lyssna på människor går det oftast mycket bättre...

Alla som har haft något intresse av Asien och/eller asiatisk kultur kommer troligen gilla den här boken. Det finns något väldigt talande i Sneiders sätt att beskriva kulturkrocken som en västerlänning kan stöta på om han eller hon kommer till ett asiatiskt land. Sneider lyckas dessutom göra det på ett förbaskat roligt sätt utan särskilt mycket pekpinnar och förnumstighet. Det är ovanligt i lite äldre litteratur som behandlar kulturkrockar och de få ställen som jag, med min analys år 2011, upplevde hade varit lite väl magstarka idag är nog fråga om översättningstabbar snarare än något från Sneiders sida. I och med att jag läste den här boken i en översättning från 1957 blir språket lika delar charmigt och lika delar arkaiskt. Trots charmen skulle jag nog rekommendera den nyfikne läsaren att skaffa den engelska originaltexten eller välja en senare översättning av verket. 

The Teahouse Of The August Moon är på det stora hela en djupt humanistisk berättelse om lyhördhet och viljan att möta andra kulturer på gemensamma villkor. Starkt anti-kolonial och varmhjärtad är det en bok som jag rekommenderar, inte minst med tanke på förra veckans händelser i Oslo.

Betyg: 4 militärbadrockar av 5 möjliga