Först några ord om Norge. Jag reagerar väldigt sällan på saker som händer utanför kultursfären här i bloggen. Det är ett aktivt val eftersom jag inte vill blanda in den övriga världen i en blogg som främst handlar om olika former av eskapism. Men vissa saker kan man inte värja sig emot. Jag ska inte spekulera och orera om vad som hänt utan helt enkelt säga att Norges sak är vår och att jag hoppas på liv och välgång för alla överlevande. Nu, mer film.

Regi: David Yates

Manus: Steve Kloves (efter J.K Rowlings roman med samma namn)

Medverkande: Daniel Radcliffe, Emma Watson, Rupert Grint mfl.

Produktionsbolag: Heyday Films

År: 2010

Längd: 146 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0926084/

Med Dumbledore död tvingas Harry och hans vänner på flykt från Voldemort och hans Death Eaters. Harry, Ron och Hermione tar sin tillflykt till skogen där de försöker komma fram till en plan för att hitta och förstöra de kvarvarande föremålen med delar av Voldemorts själ. Men medan kriget drar närmre blir det även spänningar inom den lilla gruppen...

Jag har väntat med att se den här filmen av den enkla anledning att den är uppdelad i två delar. Innan jag såg del 1 var jag väldigt osäker på varför Yates valt att bryta upp historien, men jag måste faktiskt säga att det var rätt val. Del 1 är upptakten till den stora slutstriden och eftersom den får ta sin tid med karaktärerna och deras relationer är det också en av de klart bästa filmatiseringarna av boksviten. Den är inte lika actionspäckad som de tidigare delarna, något som vissa recensenter anmärkt på, men om man har läst böckerna har man redan sett hur Rowlings stil utvecklas och blir mörkare allt eftersom huvudkaraktärerna blir äldre.

De tre huvudrollsinnehavarna, Grint, Radcliffe och Watson, har verkligen vuxit med sina roller och den tidigare svaga länken i trion, Watson, gör här ett väldigt bra jobb. Dessvärre känns det som Potter själv, Radcliffe, går lite på tomgång. Den bäste av de tre är nu som tidigare Rupert Grint. Jag hoppas verkligen att Grint kan hitta fler stora roller efter Pottersagans slut och att hans karriär inte dör med rollen som Ron.

Även regin är mer stilsäker än tidigare. Yates, som fick ta över regiansvaret i och med Harry Potter & The Order Of The Phoenix (2007), visar att han var rätt man för jobbet. Han har lyckats få fram det bästa ur sina unga skådespelare och lyckats "tygla" de väldigt spretiga elementen från de första filmerna i serien. Det enda jag har att klaga på är hur både Snapes och framförfallt Dracos karaktärer inte får tillräckligt med spelrum. I Dracos fall är det viktig motivation som kommer ha bäring på sista delen av serien som går förlorad. I Snapes fall är det lite konstigt att vi inte får veta mer om hans känslor efter att ha mördat den störste trollkarlen av dem alla. Dessutom borde alla filmer ha mer Alan Rickman.

Harry Potter & The Deathly Hallows Part 1 är helt enkelt en väldigt bra film som jag rekommenderar till alla fans av serien. Samtidigt rekommenderar jag alla filmerna från och med Harry Potter & The Goblet Of Fire (2005) - fantasyfilm på hög nivå.

Betyg: 4 payback is a bitch av 5 möjliga

Regi: Don McKellar

Manus: Don McKellar

Medverkande: Don McKellar, Sandra Oh, David Cronenberg mfl.

Produktionsbolag: Rhombus Media

År: 1998

Längd: 95 min

Land: Kanada/Frankrike

Svensk åldersgräns: Ej granskad (IMDB), troligen 11 år.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0156729/

Det är sista natten på mänsklighetens existens. Som om inte det vore nog är Patrick Wheeler inbjuden till att fira fejkjul tillsammans med en släkt som han inte tål. Samtidigt försöker Sandra desperat nå sin man för att spendera planetens sista timmar med honom och Duncan gör sin sista dag på gasbolaget för att tacka kunderna för lång och trogen tjänst. Det här är berättelsen om Jordens sex sista timmar. Vad skulle du göra?

All hail Wikipedia! Om inte denna underbara sida funnits hade jag troligen aldrig hört talas om den här kanadensiska independentrullen. Don McKellar har skrivit, regisserat och spelar huvudrollen i en väldigt annorlunda version av apokalypsen utan zombies, sjukdomar eller naturkatastrofer skildrade genom ett Michael Bay-filter av explosioner. Istället fokuserar McKellar på det psykologiska samspelet mellan karaktärerna och ställer frågan vad var och en av dessa skulle göra under sina sista timmar i livet. Det låter som ett väldigt tungt och jobbigt ämne, men McKellar har lyckats skriva ett både rörande och ofta väldigt roligt manus. Absurditeterna avlöser varandra, exempelvis David Cronenberg (ja, den David Cronenberg) som den extremt plikttrogne chefen för stadens gasverk. Den svarta galghumorn överskuggar dock aldrig den väldigt medmänskliga tonen i filmen och när slutscenen kommer bjuds vi på ett ögonblick som verkligen grep tag i mig.

Skådespelarna, med Sandra Oh som största stjärna, är överlag väldigt bra. McKellar själv gör en väldigt bra tolkning av en på ytan otroligt cynisk man som har större djup än man kan tro vid första anblicken. Han har även lyckats med en väldigt minimalistisk och bra regi och det är inte utan att tankarna förs till dogmafilm. Last Night rekommenderas varmt till alla som vill se en annorlunda film om civilisationens fall. Se bara upp så ni inte får tag i den romantiska komedin med samma namn!

Betyg: 4+ lojala anställda av 5 möjliga

Titel: Hypnositören

Författare: Lars Kepler

År: 2010

Sidor: 572

Förlag: Månpocket (hårdpärm av Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-91-7001-758-2

Erik Maria Bark var en förgrundsfigur inom hypnosforskning innan han på grund av en rad händelser med en patientgrupp beslutade sig för att aldrig ägna sig åt hypnos igen. Tio år senare kontaktas han av kriminalkommissarie Joona Linna som behöver Eriks hjälp med ett bestialiskt trippelmord. När Erik bryter sitt löfte om att aldrig hypnotisera någon igen börjar märkliga saker ske och en natt kidnappas hans son Benjamin från familjens eget hem. Erik och Joona måste nu kämpa mot klockan för att hitta Benjamin innan antingen kidnapparen eller Benjamins blödarsjuka dödar pojken.

Det är sällan jag blivit så pushad till att köpa en bok som Hypnotisören. För den som köpte en pocketbok i utvalda bokhandlar förra året är troligen bokmärket i form av ett par pappersglasögon och texten ”köp den” i allt snävare cirklar en bekant syn. Bokmal som jag är tackar jag aldrig nej till gratis bokmärken utan behöll ett gäng när jag köpte en trave böcker. Sen dess har boken legat någonstans i mitt undermedvetna och skvalpat runt och till sist, när jag hittade båda Keplers kriminalromaner för en spottstyver, kapitulerade jag. Jag blev snart varse om att smart marknadsföring inte är det enda som gör Hypnotisören till en bok man inte kan lägga ifrån sig.

Kepler skriver enkelt och fängslande om en värld som omges av en hel del myter och charlataner. Med Erik Maria Bark har han dessutom lyckats skapa en protagonist som känns levande. Den vanliga fallgropen i den svenska deckargenren, försupen ensamvarg med några kraschade äktenskap, undviks och Erik känns synnerligen mänsklig. Det är klart att även Erik har problem, några av dem ganska allvarliga, men det känns åtminstone som ett förstadium till tidigare beskrivna trop. Även Joona Linna är en intressant karaktär som har ett odrägligt drag av besserwisser över sig som jag älskade att hata.

Keplers språk är som sagt lättläst och flyter oftast på bra. Det enda jag kan störa mig på är de skiftande tempusformerna som gör att man som läsare ibland tappar tråden och undrar när tusan kapitlet i fråga utspelar sig. Vissa av hans sexualbeskrivningar är också ganska skämmiga. Boken skulle dessutom nog må bra av ytterligare en redigering. Ibland känns det som Kepler kastar ut uppenbara villospår som bara blir irriterande i längden. Trots dessa mindre skavanker kan jag definitivt rekommendera Hypnotisören för alla som vill läsa en bra svensk deckare i sommar.

Betyg: 4 mordiska Pokémons av 5 möjliga

Regi: Matthew Vaughn

Manus: Ashley Miller/Zack Stentz/Jane Goldman/Matthew Vaughn

Medverkande: James McAvoy, Michael Fassbender, Kevin Bacon

Produktionsbolag: Marvel Studios/20th Century Fox mfl.

År: 2011

Längd: 132 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1270798/

Charles och Eric växer upp i minst sagt olika miljöer. Den unge Eric upptäcker i nazisternas koncentrationsläger att han har förmågan att kontrollera metallföremål samtidigt som Charles, i en annan del av världen, upptäcker att han kan läsa människors tankar och influera dem. Många år senare träffas de båda när Erics plågoande från koncentrationslägret hotar världen.

X-Men har sedan tonåren varit en av mina favoritserier och jag skulle troligen kunna fylla en bok med värdelöst vetande om alla mina favoritmutanter. Därmed har jag också ganska höga krav på hur filmskapare behandlar karaktärerna och historierna de är med i. I bästa fall fungerar det riktigt bra, exempelvis i X2 (2003), och i värsta fall går jag in i en fanboyrage som inte vill ebba ut förrän jag plågat min omgivning med att peka ut allt som är fel, exempelvis i X-Men: The Last Stand (2006). Eftersom både nyss nämnda film och X-Men Origins: Wolverine (2009) minst sagt varit på de nedre delarna av min betygsskala hade jag inte alltför stora förväntningar på den här filmen. Det skulle lyckligtvis visa sig att jag hade fel.

Det här är en riktigt bra superhjältefilm - faktiskt bland det bästa jag sett de senaste fem åren. Till skillnad från första filmen i den gamla serien, X-Men (2000), är X-Men: First Class en enhetligt sammanhållen film som fungerar ypperligt som en "curtain raiser" - dvs att introducera karaktärerna, ge deras bakgrundshistoria och bygga upp förväntningar inför en uppföljare. Men framförallt kan den här filmen stå på sina egna ben och är inte beroende av någon förkunskap om karaktärerna för att verkligen få ut något av den. Det är ett spännande actionäventyr med hjärta och en intressant bakomliggande konflikt. Samtidigt fungerar filmen ännu bättre om man har förkunskapen för att kunna se den myriad av subtila hints som skymtar förbi. Det märks helt enkelt att manusförfattarna är riktiga fans samtidigt som de haft vett nog att inte kasta in allt på en gång utan låter karaktärerna få chans att utvecklas.

Castingen är i princip fläckfri och jag blev mycket positivt överraskad av både James McAvoy som Charles Xavier och framförallt av Michael Fassbender som Magneto. Fassbender äger varenda scen han är med i och lyckas verkligen göra rollen till sin egen - ingen dålig bedrift om man betänker att han har Ian McKellen att försöka toppa. Det är också väldigt kul att se Nicholas Hoult i rollen som Beast. Hoult, redan en veteran trots sina unga år, har en lysande framtid framför sig. Dessutom är en av mina nya favoriter, Jennifer Lawrence (Oscarsnominerad för Winter's Bone (2010)) med i en större roll.

En sista sak jag måste nämna är produktionsdesignen. Det är väldigt uppfriskande att se en film som ska utspela sig 1962 som tar den tidens estetik (tänk tidiga James Bond) men inte låter den gå till överdrift i en pastisch på sig själv.

Sammanfattningsvis kan jag verkligen rekommendera X-Men: First Class till alla serietidningsälskare eller för den delen diggare av bra actionäventyr. Den har förvisso lite problem i tempo då och då, vissa karaktärer förblir underutvecklade etc, men på det hela taget en mycket bra film.

Betyg: 4 skräddare och svinbönder i argentinska barer av 5 möjliga

Titel: Hungerelden

Författare: Jerker Eriksson & Håkan Alexander Sundquist

År: 2011

Sidor: 409

Förlag: Ordupplaget

ISBN: 978-91-85785-54-4

Mordet på en företagsledare i Stockholm blir upptakten till en serie liknande brott som alla tycks ha med hämnd att göra. Jeanette Kihlberg, poliskommissarie, kopplas in på fallet och tar sin flickvän Sofia Zetterlund, psykolog, till hjälp. Sofia har dock fullt upp med sitt eget fragmentariska minne och vad som hände henne i det förflutna. Dessutom vill Victoria inte hålla sig borta...

Som jag skrev i min recension av Kråkflickan är det här en bok som det är svårt att skriva synopsis på utan att man avslöjar för mycket - inte minst eftersom det är andra delen i en trilogi. Eriksson och Alexander Sundquist fortsätter att övertyga mig om att de är bland de få svenska deckarförfattare som är värda att läsa. Framförallt är detaljrikedomen rörande psykologin, både som akademiskt ämne och hur romanens karaktärer, väldigt imponerande och måste ha krävt en hel del arbete. Författarna lyckas alltid hålla sig på rätt sida linjen från var det skulle blivit tråkigt och torrt och lyckas använda psykologin till att förhöja sin historia och inte enbart som ett förklarande element. Trilogins tagline stämmer bra: "Mord och psykoterapi".

Jag var ytterst nära på att ge Kråkflickan högsta betyg men sansade mig något då jag inte alltid föll pladask för språkbruket som jag ibland kände blev lite deckarklyschigt. Ironiskt nog saknar jag detta språkbruk när det i andra delen tonats ned. Hungerselden är en mycket bra bok, men den känns verkligen som den mittendel i en trilogi den är. Det är mycket uppbyggnad för bok nummer tre och även om vi får reda på allt fler detaljer och förvecklingar som ställer allt på ända sker känns den inte riktigt lika stark som sin föregångare. Men, det är klart, när jag med en suck slog igenom boken och klagade högljutt till flickvännen att jag skulle få vänta på upplösningen kan jag inte mycket annat än att rekommendera även del två i historien om Victoria Bergmans svaghet.

Betyg: 4 riktigt usla fadersgestalter av 5 möjliga

Regi: Rob Marshall

Manus: Ted Elliott & Terry Rossio

Medverkande: Johnny Depp, Penélope Cruz, Geoffrey Rush mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures/Jerry Bruckheimer Films/Moving Picture Company

År: 2011

Längd: 136 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1298650/

Kapten Jack Sparrow har haft en enklare tillvaro än sin nuvarande. Fast på land utan sitt skepp får han höra talas om en "annan" Jack Sparrow som försöker sätta ihop en expedition för att leta efter Ungdomens källa. När Sparrow avslöjar bedragaren som sin gamla flamma Angelica Malon blir det början på en resa som ska ta dem till nämnda källa. De är dock inte ensamma om sin ambition - långt ifrån.

Pirates of the Caribbean - franchisen var otroligt charmig när det begav sig en gång i tiden. Johnny Depps porträtt av Jack Sparrow har blivit så pass ikoniskt att det parodierats av i princip alla och bara nu sneglar jag ut mot länklistan till bloggen och ser "en blogg om bara Jack Sparrow". Men hur charmig originalfilmen än var blev installationerna allt sämre i och med uppföljarna. Denna, den fjärde filmen i serien, gör en nystart och plockar bort exempelvis de två mest irriterande karaktärerna från de tidigare delarna, dvs Orlando Blooms och Keira Knightleys riktigt tunna och illa skrivna kärlekspar. Det här är, till sist, Johnny Depps film, även om han får god draghjälp av en mycket bra birollslista, med Penélope Cruz som främsta företrädare.

Det är klart det finns störningsmoment även här. Bland annat finns det ett försök till kärlekshistoria som känns ytterst påklistrat och mer som en efterkonstruktion än något annat. Dessutom är Blackbeard, trots uppbyggnaden han får och trots det faktum att han spelas av den väldigt duktige Ian McShane, inte en alltigenom övertygande skurk.

Men, sammanfattningsvis, är jag otroligt glad att se att den aktuella filmserien är på helt rätt spår igen och kan bara rapportera att jag hade en riktigt kul stund i biostolen. Möjligen hade filmen kunnat kortas omkring 20 minuter och gjorts ännu lite tajtare, men överhuvudtaget är det här en riktigt kul matinéfilm som bör ses om pirater gillas.

Betyg: 4- som inte hade varit ett minus om den varit i 2d av 5 möjliga

Regi: Michael Pavone

Manus: Michael Pavone

Medverkande: Ed Harris, Chase Ellison, Alexander Walters mfl.

Produktionsbolag: WWE Entertainment

År: 2011

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad (IMDB), gränsfall mellan 7 och 11 år.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1606180/

Andy Nichols har en av sina värsta skoldagar någonsin när han får reda på att han kommer bli tvungen att arbeta på sitt slutprojekt i engelska tillsammans med skolans paria, "The Big G". Samtidigt dras Andys uppmärksamhet allt mer till skolans snyggaste tjej, Mary. Men Nichols ganska vardagliga skolliv ställs på sin spets när hans lärare i engelska anklagas för den i 1960-talets USA väldigt stora synden att vara homosexuell.

Det sägs att man kan sälja allt med mördande reklam och den här filmen är ett bevis för det. De som känner mig eller har läst bloggen ett tag vet att ett av mina största guilty pleasures är wrestling. Eftersom den här filmen producerades av WWE och har en av deras stjärnor, Randy Orton, i en biroll var det inte konstigt att man de senaste månaderna bombarderat sina tittare med trailers för That's What I Am. Därmed inte sagt att det här är en dålig film - jag bara känner mig lite smutsig på sättet de lyckades få mig att införskaffa den.

That's What I Am är en typisk coming-of-age-historia (bara det att den utspelar sin under 1960-talet) men lyckas ändå hoppa över de vanligaste fallgroparna filmer av den här typen tycks falla i. Med exakt rätt mängd svärta lyckas manuset balansera sig kvar på rätt sida sentimentalitetens linje. Vissa händelseförlopp känns ytterst amerikanska, men filmen ska samtidigt ha beröm för att den faktiskt inte backar från problematik utan möter den rakt på. Framförallt visar den upp hur både barn och vuxna kan vara utstuderat vardagsgrymma trots att de har helt olika motiv till att vara det.

Ed Harris roll som Mr. Simon, den misstänkt homosexuelle läraren, är filmens stora behållning tillsammans med Alexander Walters som "The Big G". Harris är dessvärre en underutnyttjad skådespelare som jag saknar att se i större produktioner och jag betvivlar att en film av den här typen kommer vara ett argument för hans agent vid förhandlingar om storfilmerna.  Även om Walters har en otrolig närvaro i sina scener och lyckas verkligen göra "The Big G" till en karaktär som man bryr sig om är märkligt nog är många av de andra barnskådespelarna ganska dåliga. Är det något man brukar kunna särskilja en amerikansk produktion med barnskådespelare i från en dito från något annat land är hur fruktansvärt många duktiga barn det finns i de förstnämnda. Här är det verkligen hugget som stucket. Chase Ellison klarar sig ganska bra i huvudrollen men jag kunde inte komma över att han ser ut som en kopia av Will Wheaton från Stand By Me (1986).

That's What I Am är en söt historia om att växa upp och framförallt att välja sin egen identitet - oavsett vad andra anser. Det finns bättre coming-of-age-filmer, men det här är faktiskt inte alls dumt.

Betyg: 4- homofobiska förorter av 5 möjliga

Originaltitel: Bright-sided: How the relentless promotion of positive thinking has underminded America

Författare: Barbara Ehrenreich

År: 2009 (svensk utgåva 2011)

Sidor: 232

Förlag: ? (svenskt förlag Leopard Förlag)

ISBN: 978-91-7343-334-1

När Barbara Ehrenreich får sin bröstcancerdiagnos råder läkaren henne att hon ska se sin cancer som en gåva - ett sätt att utveckla sig själv på. Ehrenreich tar mycket illa vid sig och gör en djupdykning i varför det i västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet är "förbjudet" att vara nedstämd och ledsen även om man har en fullgod anledning. Är ens påbudet med att ständigt tänka positivt ens en god idé under de bästa förutsättningar?

De som känner mig vet att jag inte alltid är världens gladaste. De senaste månaderna har jag fått vända hela mitt liv 180 grader då flickvän, hem och jobb försvann på en vecka. Det är klart att en sådan omställning blir chockartad och att man sörjer. När det var som mörkast fanns det dock en person som höll mig under armarna och visade mig att det är okej det här med sorgeprocess. Gå igenom den och du kommer vara starkare på andra sidan. Det är klart att jag visste om det här själv rent intellektuellt, men det är lätt att känna sig som en sämre människa än genomsnittet när man inte riktigt orkar ta tag i saker och ting. Det är därför Ehrenreichs bok är därför en otrolig befrielse för mig att läsa.

Boken visar på ett tydligt sätt hur överdrivet positivt tänkande kan leda till mycket skrämmande konsekvenser. Bland annat får finanskrisen en ganska tydlig orsaksförklaring i den överdrivna optimism som fanns hos finansfolk världen över. Ehrenreich visar hur analytiker som motsatte sig talet om guld och gröna skogar fick rådet att inte "vara så negativa". Ett annat exempel, som verkligen bara får mig att vilja skrika av vanmakt, är The Secret av Rhonda Byrne, eller som den beskrivs i ett avsnitt av The Simpsons: "The Secret power of wanting stuff". I korthet går boken ut på att om man skickar ut positiv energi och visualiserar att man kommer klara en sak kommer man också göra det. Det kanske låter oskyldigt, men Ehrenreich tar upp fall med personer som ruinerat sig med detta tankesätt eftersom det inte tar hänsyn till de bakomliggande faktorerna till problemen man försöker lösa. För att hårddra - om ett träd faller på dig kanske du ska kasta dig åt sidan istället för att vara positiv om att det inte kommer träffa dig.

Det bästa med Ehrenreichs bok är att hon inte ställer upp en antites med negativt tänkande (hur skulle det se ut?) utan gör helt enkelt en syntes av positivt och negativt tänkande - den där lilla saken som kallas för realism. Realistiska förväntningar på dig själv och andra gör också att du inte kommer falla lika hårt när saker går fel. För saker kommer gå fel - tricket är om vi kan lära oss från våra misstag eller upprepar dem.

Föga förvånande är Ehrenreichs text väldigt centrerad kring USA och det är väl egentligen det jag har att invända. Ibland är det svårt att finna relevansen för mig som svensk (exempelvis megakyrkorna med urvattnade former av kristendom och istället positivt tänkande som ledstjärna) och jag kom på mig själv med att vilja ha en svensk undersökning av samma problematik. För även om vi knappast är i samma positiva sötsliskighetsskål som genomsyrar mycket i USA så är vi definitivt på väg dit i en begränsad utsträckning. Speciellt tydligt blir det om du går in på arbetsförmedlingen och ser alla "coacher" eller bläddrar i valfri veckotidning och ser annonser om diverse new age-rådgivning. Det är knappast något fel med positivt tänkande, men att, ursäkta franskan, sitta på röven och hoppas att saker ska ordna sig för du är positiv är både naivt och farligt.

Betyg: 4 jag ska också bli coach - tänk att få betalt för att spy plattityder! av 5 möjliga