Regi: Greg Mclean

Manus: Greg Mclean

Skådespelare: Josh Jarratt, Cassandra Magrath, Kestie Morassi mfl.

Produktionsbolag: 403 Productions

År: 2005

Längd: 104 min

Land: Australien

Svensk åldersgräns: 15 år

Liz och Kristie, två brittiska tjejer i 20-årsåldern, semestrar på Australiens ödsliga västkust. De bestämmer sig för att bila över hela kontinenten tillsammans med nyvunne polaren Ben. Ett av stoppen på vägen är den enorma meteorkratern Wolf Creek. När gänget ska åka därifrån inser de till sin förskräckelse att bilen inte vill starta. Som tur är får de hjälp av den förbipasserade outbackveteranen Mick. Främlingar kan man ju alltid lita på, eller?

Wolf Creek är en långsamt uppbyggd studie i terror. Det finns inga övernaturligheter, inga killar i hockeymasker eller med knivhandskar utan helt enkelt den oförlåtande australiensiska naturen och de kufar som valt att bosätta sig så långt bort från civilisationen man kan komma. Det är avskalat, effektivt och väldigt stämningsfullt.

Skådespelarmässigt lyckas filmen höja sig över genregenomsnittet. Det är mycket Josh Jarratts förtjänst  i rollen som Mick, men även de andra sköter sig väldigt bra. Utöver Jarratt är jag speciellt imponerad av Kestie Morassi (på postern) som Kristie. Det var tydligen fler än jag. Enligt trivia från IMDB lyckades hon skrämma slag på filmteamet så pass att de bröt en scen för att de trodde att något hade gått fel.

Manusmässigt är det här en relativt enkel historia. När historien är så här pass välkonstruerad och flytande är det till filmens fördel. Vissa kanske kommer att tycka att den är lite väl långsam till en början, men låt dig vaggas in av de vackra naturbilderna och den spirande romansen mellan två av huvudrollsinnehavarna och förbered dig på en minst sagt grafisk andra halva. Det tål att sägas - om du har problem med realistiskt skildrat våld (det vill säga, inte blodfontäner som står tre meter upp i luften) kanske inte det här är filmen för dig.

Greg Mclean har lyckats skapa en film som förtjänar mer uppmärksamhet utanför hemlandet. Den finns billigt på en uppsjö ställen så om ni vill se en spännande och intressant skräckfilmsthriller rekommenderar jag Wolf Creek varmt.

Betyg: 4 Crocodile Dundee-referenser av 5 möjliga

Regi: Ken Burns

Manus: Geoffrey C. Ward

Skådespelare: Jack Johnson, James Earle Jones, Stanley Crouch mfl.

Produktionsbolag: Florentine Films

År: 2004

Längd: 220 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad

Det här är den smått otroliga historien om Jack Johnson, den förste svarte tungviktsvärldsmästaren i boxning. Under närmre fyra timmar får vi följa hans liv, från hans blygsamma bakgrund i en liten håla i Texas till hans död då hans kista följdes av tusentals människor genom Chicagos gator. Det här är en historia om rasmotsättningar och mod, men framförallt om en man som gav blanka fan i vad folk tyckte och tänkte.

Det är aldrig lätt att recensera en dokumentär. Det enda man egentligen kan bedöma är huruvida källmaterialet verkar sannolikt (och om man har tid försöka bekräfta det) samt filmens uppbyggnad och hur den griper tag i en eller inte. Historien om Jack Johnson är en av de där historierna som nästan verkar för bra för att vara sann. En svart kille, född en generation efter slaveriet avskaffats i USA, kämpar mot ofantliga orättvisor till att bli världens bäste boxare. Medan fiktiva karaktärer som exempelvis Rocky Balboa främst hade sin klassbakgrund att slåss mot fick Johnson slåss mot ett system genomsyrat av rasism och en vägran att låta en svart man hävda sig. Det hade enkelt kunnat bli en pekoral historia som man viftar bort med en suck, men Johnson själv är en så intressant karaktär att man sitter som klistrad. I en tid där en svart man kunde bli lynchad för att titta på en vit kvinna på fel sätt levde Johnson ogift med tre vita kvinnor. I en tid där genomsnittsarbetaren drog in 3 000 dollar om året drog Johnson in samma summa på en bra kväll. Och i en tid då boxningsvärldens främsta titel inte ens erbjöds till svarta att kämpa om lyckades Johnson dominera sporten så totalt att de helt enkelt inte hade något val än att låta honom få chansen. Samtidigt porträtteras inte Johnson som en helyllekille som aldrig gjorde några fel - både hans krassa kvinnosyn och hans alkoholism diskuteras ingående.

Trovärdighetsmässigt håller den här dokumentären för provet. Det påstås inga absoluta sanningar från sentida historiker, utan allt som inte kan beläggas med datum och plats redovisas med viss skepsis. Det är ett tour-de-force av research som måste tagit åtskilliga år att färdigställa. Flera kända skådespelare lånar ut sina röster till att läsa citat från samtida tidningsartiklar och från Johnsons egen självbiografi. De tre återkommande boxningsexperterna i filmen verkar också helt säkra på sina uttalanden.

Finns det då inget dåligt med dokumentären? Jo, trots att den är tänkt att visas i två delar känns den lite väl lång. Jag delade upp den under två dagar, men ett nästan fyra timmar långt porträtt av samme man blir lite väl mycket. Speciellt eftersom vissa citat och påstående verkar gå igen i annorlunda kontexter, vilket gör att dokumentären ibland känns upprepande. Trots detta kan jag inget annat än rekommendera den här filmen. För den som har minsta intresse av boxning, nutidshistoria eller helt enkelt gripande personöden - se den här filmen...om ni har en eftermiddag att undvara.

Betyg: 4 gyllene leeden av 5 möjliga

Regi: Prachya Pinkaew

Manus: Prachya Pinkaew mfl.

Skådespelare: Tony Jaa, Petchtai Wongkamlao, Xing Jing mfl.

Produktionsbolag: Golden Network

År: 2005

Längd: 108 min

Land: Thailand

Svensk åldersgräns: 15 år

Kham lever tillsammans med sin far på Thailands landsbygd där de ägnar sig åt att föda upp elefanter. När Khams far beslutar sig för att presentera uppfödningens stolthet för den thailändska kungafamiljen beger de sig in till stan tillsammans med elefanterna. I ett obevakat ögonblick rymmer Khams elefantunge och blir så småningom kidnappad tillsammans med sin far. Kham beslutar sig för att man inte snor elefanter från honom ostraffat...

Tony Jaa är det senaste svart inom asiatisk actionfilm och det med all rätta - Jaa har ett flyt i sina slagsmålsscener som jag inte sett sedan Jackie Chans glansdagar. Han har också blivit en klart mycket bättre skådespelare sedan genombrottsfilmen Ong-bak (2003). Det säger visserligen inte så mycket eftersom han är totalt usel i sina mer dramatiska scener i den filmen. I den här filmen har han inte särskilt många dramatiska scener, eller repliker för den delen, men de få han har fungerar åtminstone helt okej.

Vad som inte fungerar med filmen är manuset som är en rörig soppa som inte vet vad den vill vara. Filmen pendlar mellan att vara nästan farsartad, ibland ofrivilligt, till att helt plötsligt bli fruktansvärt brutal för att i nästa stund bli tårdrypande. Här gäller verkligen det gamla talesättet om för många kockar - filmen hade fem manusförfattare. En av dessa, Prachya Pinkaew, står även för regin som pendlar mellan att vara ypperlig (actionscenerna) till ganska unken (allt annat). Pinkaew är helt klart en mästare på att filma action men borde överlåta de dramatiska scenerna till någon bättre lämpad. Den mest imponerande scenen i filmen är antagligen en actionsekvens som börjar längst ner i ett hotell för att ta sig upp till toppvåningen - i en enda kameratagning! Scenen räknas som en av de längsta actionscenerna utan klipp i filmhistorien och filmen är sevärd bara på grund av den.

Så var det där med underhållningsvärdet. Actionscenerna är bland de häftigaste jag sett på riktigt länge även om de är lite väl brutala för min smak ibland. Missförstå mig inte - det är inget fel på våld i actionfilm, men när protagonisten gör en poäng av att bryta minst ett ben i kroppen på varje skurk under en fem minuter lång fight blir det lätt lite för mycket. Men det som verkligen är underhållande med filmen är dialogen. Dessvärre, eller dessbättre beroende på hur man ser det, är det helt ofrivilligt. Kham springer genom hela filmen runt och vrålar till personer att de ska ge tillbaka hans elefanter. Som mest komiskt blir det när han kommer till Australien och får syn på en gängmedlem han vet är inblandad i stölden. Utan att presentera sig eller dylikt springer han fram och skriker: "Johnny! Var är mina elefanter?!". Jag antar att man måste vara thailändare för att riktigt uppskatta elefanternas betydelse för samhället men ibland blir det en nästan lite, låt oss säga ohälsosam, fokusering på förhållandet mellan man och elefant. Jisses, det var en mening jag aldrig trodde jag skulle skriva. Så för att svara på min egen fråga - det här är en förbannat underhållande film. En b-film så det skriker om det, det råder det inget tvivel om, men den underhöll mig kungligt.

Betyg: 4 bodyslammade elefantungar av 5 möjliga

Regi: Jaume Collet-Serra

Manus: David Johnson

Skådespelare: Vera Farmiga, Peter Saarsgard, Isablle Fuhrman mfl.

Produktionsbolag: Appian Way

År: 2009

Längd: 123 min

Land: USA/Kanada/Tyskland/Frankrike

Svensk åldersgräns: 15 år

Kate och John förlorade sitt tredje barn under graviditeten och har svårt att komma över det. De beslutar sig för att adoptera - inte minst för att deras dotter väldigt gärna vill ha en syster. När de besöker ett barnhem fattar de genast tycke för Esther. Esther är en blyg nioårig flicka som älskar att måla. Hennes bakgrund är höljd i dunkel eftersom hon från början kommer från ett ryskt barnhem där man inte var så nogräknade med pappersarbete. Till en början verkar dock Esther passa väl in i familjen. Det är bara några små saker som stör - som varför hon vägrar att ta av sin rosett kring halsen och varför hon är livrädd för både läkare och tandläkare...

Barn är onda. Så, där sa jag det, så skjut mig. Nej, men jag och barn har aldrig riktigt kommit överens. Jag gillar mina systerdöttrar, men där går också gränsen. Den här filmen övertygade mig bara än mer att jag aldrig ska skaffa barn. David Johnson har skrivit en tät historia som lyckas vara mer än den bleka kopia på The Omen som jag var rädd för att den skulle vara. Historien får en att gissa och håller intresset uppe, även om det finns vissa mindre detaljer som är lite märkliga - så som den totala bristen på tillit mellan Kate och John i vissa scener.

Manuset i all ära så är det främst en skådespelarinsats som lyfter Orphan. Isabelle Fuhrman är helt fantastisk i rollen som Esther och har en sådan närvaro att det är svårt att tro att hon bara var 12 år gammal när filmen spelades in. Hon är definitivt något att hålla ögonen på de närmsta åren inom Hollywood. Med sin talang och sitt docksöta utseende kan hon mycket väl bli årets stora genombrott år 2015 eller däromkring.

De andra skådespelarna är också bra med den alltid lika sevärde Peter Saarsgard i en tyvärr lite för liten roll. Vera Farmiga fick en Oscarsnominering för sin roll i den klart överskattade Up In The Air i år. I rollen som Kate får hon visa att hon har ett större register än så och om akademin hade haft lite mod hade de nominerat henne för den här filmen och inte Clooneys sömnpiller.

Regin är utsökt och för tankarna tillbaka till skräckfilmens guldålder på 70-talet. Det är bleka färger, utstuderad långsamhet i uppbyggnaden och de få genuint våldsamma scener som finns i filmen är ofta smärtsamt realistiska. Intressant nog Jaume Collet-Serra sedan innan mest känd för att ha låtit Paris Hilton dö on-screen i nyversionen av House Of Wax. Det är svårt att tro att det rör sig om samma regissör.

Så finns det inget som är dåligt med filmen? Man får kanske en lite dålig smak i munnen efter den klassiska "hotet från öst-tematiken" i och med Esthers bakgrund. Dessutom kan uppbyggnaden ibland bli lite för långsam. Vidare visar filmens vuxna upp en ganska slående dumhet ibland. Annars är det här en mycket bra, om inte perfekt, skräckfilm. Rekommenderas.

Betyg: 4 in Soviet Russia child kills you av 5 möjliga

Titel: Affärer i blod och olja

Författare: Kerstin Lundell

År: 2010

Sidor: 224

Förlag: Ordfront

ISBN: 978-91-7037-487-6

Det här är den sanna historien om hur Lundin Petroleum lät fördriva, mörda och våldta lokalbefolkning i Sudan och Etiopien som var i vägen för deras oljefält. Gemene man kanske inte höjer på ögonbrynen alltför mycket - det är mer regel än undantag att oljebolag har moraliskt tvivelaktiga affärsmetoder - men det borde man göra. Lundin Petroleum är nämligen inte något bolag på andra sidan världen, utan har ägarintresse från så tunga svenska institutioner som Folksam, Andra AP-fonden, Robur och Swedbank. För att göra saken än värre satt vår nuvarande utrikesminister, Carl Bildt, i styrelsen för Lundin Petroleum fram tills dess att han fick sin nuvarande postering. Bildt har också uppgett sig vara ansvarig för bolagets etiska riktlinjer.

Lundell har lyckats med en riktig tour de force med den här boken. Hennes språk är enkelt att följa utan att för den sakens skull bli ordinärt och tråkigt. Det enda jag kan hitta att anmärka på när det gäller språkbehandlingen är när hon i vissa avsnitt blir lite väl målande för min smak. Annars underbygger hon sina argument sakligt och väl - för det mesta. Mot slutet av boken finns vissa tveksamheter där Lundell "antar" lite för mycket. Jag betvivlar inte att Lundell kan belägga sina antaganden, men efter att förgäves ha bläddrat i notregistret finns det helt enkelt inte utskrivna belägg för vissa påståenden.

Historien som Lundell presenterar är vedervärdig - inte minst eftersom hon i bokens avslutande kapitel faktiskt ger förslag på hur oljeindustrin skulle kunna förbättras. Lundell visar på ett effektivt sätt att exploatering inte är det enda alternativet och ger åtminstone en liten vink om att det finns hopp även för världens oljemagnater.

Bokens absolut värsta kapitel är intervjuerna med de systematiskt våldtagna kvinnorna i området. Lundell har lyckats få intervjua en rad av dem och alla kan vittna om fruktansvärda övergrepp. Det gör mig mörkrädd att vi har en utrikesminister som antingen var så dåligt insatt i sina affärer att han inte visste vad som pågick eller helt enkelt struntade i saken. Jag vet ärligt talat inte vilket som är värst - dumhet eller ondska.

Affärer i blod och olja är en viktig lektion i nutidshistoria för alla svenskar som vill slå sig själv för bröstet som ett land där företagande minsann är etiskt. Lundell visar upp en mörk bild av ett totalt skrupellöst bolag som bokstavligen talat spiller rött blod i utbyte mot svart olja. Rekommenderad läsning för säker indignation.

Betyg: 4+ snubbar som heter Adolf (vad är det med det namnet?!) av 5 möjliga

Regi: David Bruckner, Dan Bush, Jacob Gentry

Manus: David Bruckner, Dan Bush, Jacob Gentry

Skådespelare: Anessa Ramsey, Sahr Ngujah, A.J Bowen mfl.

Produktionsbolag: Lakeshore Entertainment

År: 2007

Längd: 103 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

En mystisk signal börjar sändas i alla former av elektronisk utrustning. De som hör den i en telefon eller för den delen ser den på en bildskärm förändras snabbt och utan förvarning. Plötsligt förstärks alla basala känslor till det yttersta, vilket givetvis får förödande konsekvenser. Mitt i kaoset försöker Mya fly från sin man (som ärligt talat inte var mycket att hurra för redan innan signalen) och ta sig ut från staden tillsammans med sin hemlige älskare. Det finns bara ett problem - vem kan hon lita på?

Snacka om överraskning! Jag köpte den här filmen under mitt reafrossande förra veckan i tron om att den baserades på Stephen Kings roman med samma namn. Jag har försökt ta mig igenom Kings roman vid två tillfällen men insett att det inte är en av skräckmästarens bättre alster. En billig filmatisering kunde däremot fånga mitt intresse. Det visade sig dock att filmen inte är baserad på boken alls. De delar samma premiss och titel men Kings namn är som bortblåst. Jag undrar hur de fick igenom det?

Hur som helst blev jag mycket positivt överraskad av den här filmen. Med en ensamble av mer eller mindre okända skådespelare lyckas den spela skjortan av det mesta i genren. Anessa Ramsey är bra som protagonisten Mya, men den som verkligen äger varenda scen han är med i är A.J Bowen som hennes våldsamme make.

Filmen är uppdelad i tre episoder med varsin distinkt stil. Den första är en klassisk apokalypsskräckhistoria som faktiskt lyckas vara riktigt kuslig i all sin vardaglighet. Filmens "monster" är inte hjärndöda zombies utan vanliga människor vara instinkter tar över. Det är bra mycket mer skrämmande och intressant. Den andra delen är filmens bästa och spelar mycket på överdriven paranoia och vanföreställningar. Det kanske är svårt att tro, men den här delen är också förbannat rolig på sina ställen. Den sista delen utforskar en mer handgriplig skräck och är tyvärr lite svagare än de föregående episoderna.

Regin och manuset är ett samarbete mellan inte mindre än tre skapare, vilket brukar betyda katastrof för en films enhet. Här är det inte riktigt så illa, men det råder en viss diskrepens mellan de olika delarna som kan irritera - om inte för att utan dessa vore filmen värd en extra siffra i betyg. Regissörerna/manusförfattarna har inte särskilt långa resuméer, men är definitivt värda att hålla ett öga på.

Det här är inte en skräckfilm för alla. Vissa kommer ogilla den direkt för dess episodiska karaktär. Andra kommer avsky den svarta humorn som genomsyrar den på ett väldigt roligt och cyniskt vis. För egen del anser jag att detta är en av de främsta skräckfilmerna jag aldrig hört talas om innan jag såg den.

Betyg: 4+ foliéhattar av 5 möjliga

Titel: A Mind In Prison: The Memoir of a Son and Soldier of the Third Reich

Svensk titel: Fångad av hakkorset: Nazist och soldat i Tredje Riket

Författare: Bruno Manz

År: 2008 (svensk utgåva 2009)

Sidor: 287

Förlag: Pocketförlaget

ISBN: 978-91-86067-45-8

Bruno Manz växer upp under efterdyningarna av första världskriget i Dortmund. När nationalsocialistiska partiet bildas blir hans far helt tagen av ideologin. Han för vidare sina antisemitiska åsikter till sin unge son. Som resultat går Bruno med i vad som skulle utvecklas till Hitler Jugend redan som elvaåring. Lika säker som Bruno är på Tysklands umbäranden är resultatet av en internationell sionistisk konspiration, lika säker är han på att Adolf Hitler är mannen som ska frälsa landet. Som så många andra unga män kastas Bruno ut i kriget. Sakta under krigsförloppet börjar han dock inse att allt inte står rätt till med nazismens läror och att någonstans, kanske, har han haft fel.

Det finns åtskilliga biografier om soldater från andra världskriget. Det här är dock något så ovanligt som en biografi skriven av en tysk soldat som inte försöker krypa till korset. Manz beskriver den indoktrinering han och hans landsmän utsattes för i ung ålder och ger en bra förklaring på hur saker och ting kan utvecklas i helt fel riktning med negativ påverkan. Vad Manz däremot inte gör är att ursäkta sitt handlande genom att skylla på någon annan. En händelse som formar Manz för resten av livet är hur han vägrar tro på historierna om koncentrationslägren han får höra från en halvjudisk (!) tysk soldat i krigets slutskede. Inte ens efter kriget kan Manz förlika sig med tanken på vad som hänt utan tror att journalfilmerna från lägren är iscensatta av Hollywood. Det här är också bokens absolut starkaste kapitel. Den smärta som Manz uttrycker när han beskriver hur hans liv vänds upp och ner är väldigt påtaglig.

Rent språkligt är Manz bok väldigt faktisk och målar med en väldigt tunn pensel. Det här fungerar dock väldigt väl eftersom vad författaren verkar vara ute efter är att beskriva saker så som de skedde, utan omskrivningar. Om han inte minns någon detalj så medger han det. Framförallt ger språket en direkthet som en mer färgstark språkdräkt skulle beröva boken.

Det som är väldigt skrämmande med Manz historia är att själv sätta sig in i hur man skulle reagerat i hans situation. Manz beskriver att han efter kriget hela tiden ifrågasatt sig själv med varför han inte gjorde något. Varför var han inte en av de modiga få som faktiskt såg igenom propagandan? När vi läsare, mer än 60 år senare, läser hans verk är det enkelt att förutsätta att vi minsann inte skulle falla för så enkla propagandalögner. Jag är inte särskilt säker. Jag skulle väldigt gärna vilja tro att jag skulle varit en demokratins förkämpe under Nazi-Tyskland, men ärligt talat - hur många av oss hade varit det? Hur många hade inte egentligen gått med på lögnerna eftersom de var det enda vi hade fått höra? Det är här storheten i Manz berättelse ligger - han ursäktar inte sitt beteende, men han ber om förlåtelse. Det ligger en djup och vis distinktion mellan de två begreppen.

Betyg: 4+ historier som aldrig får glömmas av 5 möjliga

Två dagar, två böcker. Vem sa att arbetslöshet är oproduktiv?

Under en lektion drar två poliser ut den förvånade Matt ur klassrummet. Det har tydligen kommit fram att Matt planerar att spränga skolan i luften och ställa till med ett blodbad i korridorerna. Matt inser att det är hans stora käft och ett ganska dåligt skämt som satt honom i klistret. Medan skolan och samhället dränks i rykten får Matt en oväntad vän i Ursula, eller Ugly Girl som hon kallar sig själv. Det är början på en lång vänskap.

Joyce Carol Oates behöver knappast någon större introduktion. Om du är intresserad av litteratur vet du vem Oates är. Om du inte är intresserad av litteratur så...tja, varför läser du det här? Oates debut som ungdomsromansförfattare kom så pass sent som 2002 med den här boken och som vanligt levererar hon en språkdräkt som gör mig grön av avund. Oates kontroll över det engelska språket är fulländad. Bäst av allt är att hon inte fördummar sina yngre läsare med den här boken utan talar till dem som jämlikar. Det är tyvärr en regel snarare än undantag att ungdomslitteratur är skriven för att vara "enkel" och lättförstådd även när det rör sig om tyngre teman. Oates bryter den här mallen och presenterar två övertygande psykologiska porträtt av Matt och Ursula.

Just psykologin i Big Mouth & Ugly Girl är det som imponerade mest på mig. Alla som en eller annan gång varit en "misfit" i en större grupp människor (här: skolan) kommer att känna igen sig väldigt väl. Vänskapsförhållandet mellan Matt och Ursula påminde mig inte så lite om egna erfarenheter och Oates har klart grepp om tonårstankar utan att för den sakens skull låta karaktärerna bli överdrivet sentimentala, arga eller ledsna bara för sakens skull.

Dessvärre känns boken ibland lite tunn och jag skulle vilja ha mer kött på benen när det kommer till birollskaraktärerna. Bristen på detta gör att det ibland blir svårt att se varför de handlar som de gör. Detta är möjligtvis ett stilgrepp eftersom vi då får se personerna från Matts och Ursulas synvinkel - karaktärer som inte har en allvetande berättare att falla tillbaka på.

Hur som helst så kan jag verkligen rekomendera den här boken. Det är välskriven tonårsångest som är lätt att känna igen sig i men trots detta blir den aldrig överdrivet emotionell och fjantig. Rekomenderad läsning för ungdomar i alla åldrar.

Betyg: 4 "ska-hon-inte-få-det-där-jävla-Nobelpriset-någon-gång?" av 5 möjliga