Regi: Quentin Tarantino

Manus: Quentin Tarantino

Medverkande: Samuel L. Jackson, Kurt Russell, Jennifer Jason Leigh mfl.

Produktionsbolag: The Weinstein Company

År: 2015

Längd: 167 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3460252/

Prisjägaren John "The Hangman" Ruth har efter många om och men fångat in den efterlysta Daisy Domergue och ska föra henne till rättvisan i Red Rock. I det snöiga Wyoming-landskapet träffar han på en annan prisjägare, major Marquis Warren, som även han är på väg till Red Rock. De båda fastnar dock i en snöstorm och tvingas övernatta på en vägkrog/speceriaffär. Väl där träffar de på ytterligare en rad personer fångade i snöstormen. Men är alla vem de utger sig för att vara?

Förutom stolpskottet Death Proof (2007) har jag fortfarande inte sett en enda dålig film av Quentin Tarantino. Hans senaste större produktion, Django Unchained (2012) var Tarantinos första nedslag i westerngenren och även om den på sina ställen var riktigt bra tyckte jag aldrig den riktigt kom upp till sin potential. The Hateful Eight har i viss mån samma brister som Django (ingen film behöver vara tre timmar lång...), men väger upp det med ett manus som inte är av denna värld. Under hela den långa speltiden hade Tarantino mig som på nålar i det extremt täta kammarspel han målar upp.

Lika mycket som det är manusets förtjänst lyser skådespelarna rejält under Tarantinos regi. Allra mest lyser Samuel L. Jackson, Tim Roth och en Jennifer Jason Leigh i högform. Leigh visar att hon är en mycket skicklig skådespelerska om hon får rätt roll och regi. Förhoppningsvis är detta en nytändning för henne. Jackson gör en tämligen typisk roll för honom i Tarantinos produktioner, men vem bryr sig när han gör den så förbannat bra? Filmens absolut bästa scen är den där Jackson har en liten pratstund med annan karaktär om dennes son. Ingen kan berätta en hämndhistoria som Jackson. Tim Roth gör en roll som verkar som klippt och skuren för en annan skådis, nämligen Christoph Waltz. Han har i princip samma uttryck, men lyckas på något märkligt vis göra det till sitt eget. Roth visar återigen att han är en mycket underskattad skådespelare. Sen kan jag inte låta bli att undra - åldras Michael Madsen eller har han en mörk hemlighet? Han ser ju likadan ut nu som han gjorde 1995!

Det kanske inte är så märkligt att jag tyckte väldigt mycket om den här filmen. I intervjuer har Tarantino sagt att han mer än sneglat på John Carpenters nyinspelning av The Thing (1982), vilket är en av mina absoluta favoritfilmer någonsin. Precis som till The Thing är det den oefterliknelige Ennio Morricone som ligger bakom musiken. Morricone har gjort hundatals soundtrack och även om detta inte är ett av hans allra vassaste är det fullt av briljanta kompositioner som ger filmen ytterligare en dimension. 

Lägg ihop skådespelarinsatserna, musiken, manuset, regin och det mycket vackra fotot så är det väl själve fan att det inte kan bli högsta betyg trots allt! Anledningen är som sagt längden. Även om jag var intresserad rakt igenom finns det partier jag skulle valt att klippa bort. Filmen skulle tjänat på ett lite snabbare berättartempo och även lite skiftande fokus på några av karaktärerna. På det hela taget är det här dock en mycket bra film som fans av Tarantino, westerns eller smarta deckare inte får missa!

Betyg: 4+ hjälp Tarantino hitta klippsaxen! av 5 möjliga

Regi: Tom McCarthy

Manus: Tom McCarthy & Josh Singer

Medverkande: Mark Ruffalo, Michael Keaton, Rachel McAdams mfl.

Produktionsbolag: Anonymous Content/First Look Media/Participant Media mfl.

År: 2015

Längd: 128 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1895587/

Spotlight är den anrika tidningen Boston Globes mest hemlighetsfulla avdelning. Man rapporterar endast direkt till högsta ledningen och lämnas i stort sett fria att undersöka vilka historier man vill under långa tidsperioder. När tidningen 2001 får en ny redaktör insisterar han på att man ska gräva vidare i rykten om att den katolska kyrkan haft någonting med en sexskandal att göra. Vad de skulle upptäcka skulle komma att chocka världen.

Jag var lite skeptisk till Spotlight trots alla lovord den fått av kritiker i USA. Ännu en film om pedofiliskandalen, tänkte jag. Hade inte det gjorts till leda? Det skulle visa sig att det här är den slutgiltiga filmen om vad som egentligen hände när journalisterna på Boston Globe arbetade fram sitt avslöjande. Det faktum att filmen först och främst fokuserar på den journalistiska processen och inte på att grotta ner sig i hemska berättelser från offren gör att den får en helt egen ton. När en film dessutom är så pass välresearchad att Vatikanen, trots det känsliga ämnet, tycker att filmen är helt i sin ordning vet man att den är ytterst välskriven.

Thomas McCarthy har skrivit och regisserat film sedan 2003 års Station Agent och utöver ett stolpskott med Adam Sandler i The Cobbler (2014) har han bara varit inblandad i saker jag tycker väldigt mycket om. Då McCarthy började sin karriär som skådespelare vet han vad som krävs för att få ut de bästa prestationerna från alla inblandade utan att låta dem ta över filmen. Spotlight är ett perfekt exempel på ensemblespel. Trots stora namn, som förra årets Oscarsvinnare Michael Keaton, är helheten av skådespelare viktigare här än de enskilda prestationerna Därmed inte sagt att skådespelarna inte är bra. De som sköter sig allra bäst är Mark Ruffalo och Rachel McAdams. Trots de fina insatserna är det dock manuset som har huvudrollen.

McCarthy och Singer har skrivit ett tätt manus som spelar som en slags journalistisk thriller. Det är ovanligt att se en sådan där en journalist inte försöker få fast en mördare. Spotlight är inte de överdrivna känslornas film utan använder sig av en väldigt fin isbergsteknik både i karaktärernas reaktioner och i dialogen. De vändningar och turer som teamets undersökning tar i snårskogen av byråkrati är fascinerande samtidigt som det underliggande samförståndet att "kyrkan har ju gjort så mycket bra, så vi ser genom fingrarna med detta" är mycket obehagligt. McCarthy och Singer låter dock inte Spotlight bli en onyanserad kritik mot religion utan gör en skillnad mellan personlig andlighet och organiserad religion. Det är en viktig distinktion. Det är inte personlig andlighet som drar i krig i religionens namn (ett sådant hade blivit tämligen kortvarigt...) utan de stora organisationerna.

Spotlight lyckas med något mycket få filmer lyckas med - vara underhållande, upplysande och berätta en viktig historia. Den här historien måste berättas för att den inte ska få upprepas. Spotlight är för mig en av 2015 års absolut bästa och viktigaste filmer. Se den.

Betyg: 5 stoppade tryckpressar av 5 möjliga

Regi: David O. Russell

Manus: David O. Russell

Medverkande: Jennifer Lawrence, Robert De Niro, Bradley Cooper mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures/Davis Entertainment/TSG Entertainment

År: 2015

Längd: 124 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt2446980/

Livet blev inte riktigt som Joy hade tänkt sig. Istället för att uppfinna fantastiska saker som alla kunde ha nytta av sliter hon på kundtjänst till ett flygbolag, är skuldsatt upp över öronen och har ett hus där hennes socialt fobiska mor bor i ett rum och hennes ex-make i källaren. En dag bestämmer sig Joy för att saker och ting måste förbättras. Hon ska ta världen med storm med sin revolutionerande mopp. Frågan är bara hur man får ut en produkt på marknaden?

David O. Russell har en märklig karriär. De filmer han gjort som fått vitt spridda lovord, exempelvis 2012 års Silver Linings Playbook, är fyllda av melodramatiskt trams om att kärlek är det enda du behöver för att övervinna psykisk sjukdom. Samtidigt har han gjort filmer som den fantastiska Three Kings (1999) som bortom sitt glättiga äventyrsyttre porträtterar krig på ett väldigt drabbande sätt. Joy tillhör tyvärr den första kategorin.

Löst baserad på affärsmagnaten Joy Manganos väg till rikedom och berömmelse berättar Russell en historia som inte engagerar nämnvärt. Jennifer Lawrence, en av Russells återkommande talanger, är som vanligt bra i sin roll och det gäller även för andra Russell-kändisar som Bradley Cooper och Robert De Niro (i en liten biroll som vanligt). Problemet är att Russell inte verkar veta vad han vill berätta.

Joy är lite som en kapitalistsimulator - få en idé, ta risker, bli rik. I och med att vi vet hur det kommer gå finns det ingen suspens i manuset. De hinder som Joy stöter på på vägen kan monteras ner enkelt med lite jävlar anamma. Om Russell satsade på trovärdigt drama fungerar det alltså inte särskilt väl. Eftersom filmen lanseras som en dramakomedi hade man kunnat tänka sig att de komiska elementen i filmen därför skulle vara starkare. Så blir inte fallet. Det är långt mellan skratten och när varken komik eller drama fungerar i en dramakomedi vet man att något är allvarligt fel. Det finns mycket coolare och mer intressanta kvinnohistorier i affärsvärlden än den om Joy Mangano (i alla fall i den version som presenteras här) så förhoppningsvis kommer den här filmen glömmas bort tämligen snabbt så Russell eller någon annan kan omgruppera och göra en bättre film än Joy.

Betyg: 2 bra skådespelarinsatser av 5 möjliga

Årskrönika 2015

Ännu ett år kan snart läggas till handlingarna och det är dags för bokslut. Efter förra årets tråkiga besökarsiffor (ökning med 2,5 %) började året också i moll. Inte förrän i maj lyckades jag vända den negativa trenden och börja räkna ökande besökarantal igen. Anledningen är timing och min egen ambition att skriva om vitt skilda saker inom film och litteratur. Det går inte alltid hem, men under maj månad lyckades jag med en blandning av efterlängtade filmer, omtalade böcker och intressanta rykten från Hollywood.

Efter maj började det gå försiktigt uppåt. Sommaren, min vanliga lågperiod på bloggen, slog rekord för juni, juli och augusti. Kul, tänkte jag, och skrev vidare. Nu i december kan jag konstatera att trots den tröga starten på året har bloggen slagit sina månadsrekord varje månad sedan maj. I skrivande stund kan jag också se att december kommer bli min bästa månad på året (vilket aldrig har hänt) och antalet besökare har ökat med cirka 13 % totalt under året. Tack till alla som läst!

Bloggens uppdateringsfrekvens har varit på ungefär samma nivå som under 2014 (cirka 200 inlägg/år) och det här tempot är nog det optimala för mig med nuvarande arbetsbelastning från avlönat arbete och andra hobbyprojekt. Antalet riktigt bra filmer (betyg: 5) under året har varit något färre än 2014 med 13 fullträffar jämfört med 2014 års 17. Föga förvånande har dessa centrerats kring Oscarsgalan och FFF (Fantastisk filmfestival).

På tal om FFF gjorde festivalgeneral Johan Barrander sitt kanske sista år som bas för festligheterna som lyser upp Lund varje höst. Personligen hoppas jag att så inte är fallet. Det är ofta jag och herr Barrander inte håller med varandra när det gäller film, men maken till större entusiast får man leta efter och det spiller över till festivalen. Om han inte kommer tillbaka som general 2016 är det rejäla skor att fylla. Jag tackar i sådana fall för gott samarbete under åren!

2016 står inför dörren och det dags att önska gott nytt år. Inga projektlöften inför det kommande året. Istället ska jag försöka avsluta en hel drös av mina stackars försummade projekt. Det blir en utmaning i sig. För att citera allas vår Ash: "Groovy".

Regi: Alejandro González Iñárritu

Manus: Alejandro González Iñárritu & Mark L. Smith (delvis baserat på Michael Punkes roman)

Medverkande: Leonardo DiCaprio, Tom Hardy, Domhnall Gleeson mfl.

Produktionsbolag: New Regency Pictures/Anonymous Content/Appian Way mfl.

År: 2015

Längd: 156 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1663202/

Någonstans i norra USA, 1832. Hugh Glass attackeras av en björn och blir lämnad att dö av sitt jaktlag. Fitzgerald, en medlem i jaktlaget som redan tidigare haft problem med Glass, sätts att vakta honom och ge honom en ordentlig begravning medan de andra drar vidare. När Fitzgerald vill bryta upp innan Glass har dött hamnar han i konflikt med dennes son - något som slutar med att sonen dödas. Mot alla odds överlever Glass sina skador och har bara en sak i sinnet - hämnd.

The Revenant ska ses på bio. Trots att jag såg den på en fin screener jag fick av New Regency är detta en av få filmer jag definitivt kommer se om på duk inför Oscarsgalan. Anledningen är fotot som är något av det vackraste jag sett. Emmanuel Lubzeki, Oscarsvinnare för sitt foto till Gravity (2013) och Birdman (2014), fortsätter sin makalösa karriär med ett foto helt upplyst av naturligt ljus. Det ger en fantastisk effekt, men jag vill bara poängtera hur förbannat svårt det är att få till den där effekten. Du kan ha all skicklighet i världen, men att jobba med naturligt ljus kräver lika mycket tålamod och en del tur för att funka. The Revenant är filmkonst i den allra högsta skolan.

De estetiska kvaliteterna till trots är The Revenant lite av en besvikelse. Tom Hardy är väldigt bra i skurkrollen och DiCaprio kommer troligen äntligen få ställa en Oscar i hyllan efter fyra tidigare nomineringar. DiCaprio gör en extremt fysiskt krävande roll (inte minst eftersom den till stor del spenderas krypandes genom snö...) och använder framförallt kroppsspråk för att förmedla sina känslor. Även musiken av återvändande kompositören Sakamoto är perfekt. Men sen är det manuset...

I grund och botten är det här en enkel hämndhistoria, baserad på verkliga händelser. Det är inget fel på hämndhistorier, men för att göra en välfungerande sådan behöver man berätta den mycket tätare än det görs i The Revenant. Det gör att jag blir rejält kluven till den här filmen. Jag brukar hävda att "plot is king" och det är bara en bonus om det dessutom bjuder på ögongodis. The Revenant verkar vara undantaget från denna regel. När den berör de centrala händelserna i historien är det bland det bästa jag sett under 2015, men för varje sådan scen och händelse får vi 20 minuters kravlande genom snö. Ja, det är vackert, men dessvärre också lite för långsamt för att skapa rejäl spänning. Symboliken i Glass personliga Golgatavandring går inte någon förbi (om inte så säger titeln rätt mycket) och ibland blir det lite för mycket långsamt lidande för filmens bästa.

Till syvende och sist måste jag ändå rekommendera The Revenant, inte för sina berättartekniska meriter som dess konstnärliga. Se den på duk. Det tänker jag göra när jag ser den igen i slutet av januari.

Betyg: 4- björnattacker av 5 möjliga

Regi: Lenny Abrahamson

Manus: Emma Donoghue (baserat på hennes egen roman)

Medverkande: Brie Larson, Jacob Tremblay, Sean Bridgers mfl.

Produktionsbolag: A24/Element Pictures/No Trace Camping

År: 2015

Längd: 118 min

Land: Irland/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt3170832/

Femårige Jack har vuxit upp tillsammans med sin mor Joy inlåst i ett rum av en kidnappare. Jack, som levt hela sitt liv i det lilla rummet, tror inte på världen utanför utan känner att det är något som mamma bara har hittat på. När de båda lyckas med sin plan för att fly sin fångenskap väntar dock kanske en ännu större utmaning - för Joy att anpassa sig till livet utanför igen och för Jack att möta världen för allra första gången.

I februari kan vi nog gratulera Brie Larson till en Oscar. Larson gör en riktig knockout-prestation i rollen som Joy och jag skulle bli mycket förvånad om någon kan hota henne. Emma Donoghue har skrivit en roll till henne utifrån sin egen bok som är något av det starkaste jag sett på film i år. Stark som en lejoninna och samtidigt sårbar gör hon Joy till en av de mest minnesvärda karaktärerna på duken under 2015. Till stor del är det också Jacob Tremblays förtjänst i rollen som Jack. Tremblay är bara nästa i raden av fantastiska barnskådespelare från de anglosaxiska länderna. Vi har inte lyckats med någon motsvarighet i Sverige. Om det är som så att Tremblay väljer att fortsätta med skådespeleriet när han växer upp lär han ha en lysande framtid.

Donoghues tidigare nämnda manus är även det bland de mest välskrivna i år. Tyvärr känner vi igen historien från verkligheten - en knäppgök kidnappar en tjej och får barn med henne. Det som gör Donoghues manus mer intressant än de flesta är det fokus hon väljer att lägga på livet efter att mor och son sluppit fria. Det är lätt att glömma bort det enorma Stockholmssyndrom som fångar i den här situationen ofta drabbas av och Donoghue går varsamt runt senastionalistiska fällor och trampade stigar. Room lyckas vara en otroligt mörk film samtidigt som hoppet lyser igenom, inte minst i att se hur Jack anpassar sig till världen utanför.

Room är en film för filmälskaren. Den kommer inte dra in löjliga summor på bio, men det är inte heller det som är poängen. Det här är en lågmäld independentproduktion som lyckats bryta igenom studiosystemet. Det är anmärkningsvärt bara det. Med Donoghues manus, Larsons spel och Lenny Abrahmsons lysande regi är detta ett djupt emotionellt kammarspel som rekommenderas.

Betyg: 4 trädgårdsskjul av 5 möjliga

Regi: Ridley Scott

Manus: Drew Goddard (baserad på Andy Weirs bok)

Medverkande: Matt Damon, Jessica Chastain, Kristen Wiig mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox/TSG Entertainment/Scott Free Productions mfl.

År: 2015

Längd: 144 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3659388/

När det tredje bemannade uppdraget till Mars hamnar i en kraftig storm tvingas astronauterna överge sitt läger och ge sig av i förtid. En av astronauterna, Mark Watley, försvinner i stormen och antas vara död. När han vaknar upp någon dag senare inser han att han är helt ensam på planeten utan möjlighet att ta sig därifrån eller kommunicera med uppdragsledningen.

Det ska sägas att jag inte hade alltför stora förhoppningar på The Martian. Tyvärr tycker jag att Ridley Scott har gått rejäl kräftgång i sin karriär de senaste 15 åren med den ena besvikelsen efter den andra. Tillsammans med manusförfattaren Drew Goddard, mest känd från sina projekt med J.J Abrams, gör Scott dock en fantastisk comeback med The Martian som jag inte hade vågat hoppas på.

The Martian är science fiction ut i fingerspetsarna. Låt mig förklara. Som den flitige läsaren vet är jag extremt svag för science fiction och förlåter det mesta bara jag får se rymdskepp. Med det sagt kommer det ganska få renodlade science fiction-filmer på ett år. Den andra delen, fiktion, brukar filmerna klara av utan problem. Det är vetenskapen som ställer till det. Antingen är den på tok för otrolig ens i ett teoretiskt perspektiv eller så saknas den helt. The Martian gav mig tillräckligt mycket vetenskap för att grotta ner mig fullständigt samtidigt som den berättar en modern Robinson Crusoe som engagerar. Det finns egentligen bara en rejäl lucka i vetenskapen som jag hittade och även om den är stor (en storm på Mars fungerar inte som en storm på Jorden...) kan jag förlåta den för resten av äventyret den ger mig.

Föga förvånande är det här Matt Damons film. Den allra största delen av speltiden spenderar vi ensam med Damons karaktär, men i motsats till Daniel Defoes karaktär blir det aldrig långdraget. Isolationen på Mars blir snabbt filmens antagonist, men samtidigt har den en fantastisk skönhet som man lyckats fånga perfekt. Filmen är full av namnkunniga skådespelare, men det är egentligen bara Jessica Chastain och Jeff Daniels som har något ordentligt att göra. Chastain är bra (vilket hon alltid är när hon inte jobbar tillsammans med inkompetenta regissörer), men jag kommer aldrig vänja mig vid att se Daniels i seriösa roller efter att främst vuxit upp med honom som ena halvan i Dumb & Dumber (1994). Som sagt är det här dock främst Damons film tillsammans med de fantastiska miljöerna man byggt upp och gott så.

Ridley Scott lyckas berätta en tajt historia utifrån Goddards manus som hela tiden pendlar mellan ensamhetens tystnad och det väldigt snabba och pratiga tempot på uppdragsledningen. Kontrasten blir väldigt bra. Jag måste även nämna boken som manuset är baserat på. Tydligen ska Alex Weir skrivit boken som en serie på nätet utan att ta pengar för den. När Amazon ville att han skulle släppa den via deras e-boktjänst släppte han den till det lägsta priset möjligt, 99 cent, för att så många som möjligt skulle kunna ha möjligheten att köpa den. Det är kärlek till litteraturen och sitt arbete!

The Martian är ett fantastiskt äventyr för alla som uppskattar science fiction. Det är en revansch för Scott som rest sig ur det mediokra träsk han befunnit sig i under 2000-talet. Den ligger perfekt i tiden i och med att NASA (konsulter till filmen) tillkännagjorde bara någon vecka innan filmen hade preimär att man hittat vatten på Mars. Visa den här filmen för naturvetenskapsintresserade elever och få dem att drömma. Rymden har sällan varit lika vacker som skrämmande som den är i The Martian. Alla filmer som kan få mig att omedvetet göra klyschan att ta dra mig själv lätt i håret och vråla "neeeeeej!" åt skärmen mot filmens peripeti kan inte få annat än högsta betyg.

Betyg: 5 röda planeter av 5 möjliga

Regi: Ryan Coogler

Manus: Ryan Coogler & Aaron Covington

Medverkande: Michael B. Jordan, Sylvester Stallone, Tessa Thompson mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/Chartoff-Winkler Productions

År: 2015

Längd: 133 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3076658/

Adonis Johnson kände aldrig sin far, Apollo Creed, men hans skugga ligger ändå tung över honom. Som oäkta son till en världsmästare "gömdes" Adonis undan, men efter att hans mor dött tas han omhand av Apollos änka, Mary Anne. Ett tiotal år senare är Adonis en lovande boxare. Ingen vill dock träna honom utav respekt för vad hans adoptivmor gått igenom med sin man. Adonis bestämmer sig för att flytta till Philadelphia för att ta hjälp av sin fars gamle vän och rival, en viss Rocky Balboa.

Rocky (1976) är en av mina favoritfilmer med sin unika kombination av drama, sport och underdoghistoria. Många har försökt kopiera den, men få har ens kommit i närheten. Uppföljarna må ha förlorat mycket av just den dramatiska kraften efter Rocky III (1982), men Rocky Balboa (2006) visade att det fortfarande fanns liv i franchisen. Creed är den egentligen enda logiska utvecklingen av serien. Rocky själv kan knappast boxas igen, men kopplingen till Apollo (och på detaljnivå även andra delar av de gamla filmerna) gör att Creed känns som en ny variant av den första filmen i serien, om än inte riktigt lika bra.

Michael B. Jordan är bra som Adonis, men det här är fortfarande Sylvester Stallones show. Rocky Balboa är rollen som Stallone föddes för att spela. Han är lika punch drunk som i tidigare filmer, men liksom innan passar det honom i rollen. Han ska vara boxaren som fått en smäll för mycket och i kombination med att se honom börja bli riktigt gammal nu bjuder det på några dramatiska scener och utvecklingar.

En film i den här serien är dock aldrig starkare än sina boxningsscener. För den som någonsin boxats är det uppenbart att Rocky-filmerna är fantasi. Ingen, och jag menar verkligen ingen, står upp efter de omgångar som Rocky fått i tidigare filmer. Det är inte riktigt det som är poängen heller. Det är ringdramat som spelar huvudrollen i dessa scener. Creed lyckas nästan tangera de bästa filmerna i serien, men faller på målsnöret. Intressant nog är det en del som många inte tänker på när det gäller de två första filmerna i serien som fäller avgörandet - musiken.

Bill Contis soundtrack till de två första filmerna i serien är perfekt. Detta var innan kitschunderverket som var Eye Of The Tiger och allt, från den inledande fanfaren till klippningen i boxningsscenerna är så bra man kan skriva ett inspirerande soundtrack. Creed tar lite av Contis musik och "moderniserar" den genom att lägga på diverse beats. Resultatet blir som att hälla ketchup över en fin restaurangmåltid, eller som Salieri skulle sagt: "Too many notes".

Det som är Creeds styrka över samtliga filmer i serien sedan den tidigare nämnda Rocky III är istället dramascenerna. Jordan och Stallone bildar ett bra radarpar och det förhållande av surrogatfaderskap som utvecklas där är både spännande och rörande att se. Där Rocky Balboa balanserade på gränsen till det lite löjliga (och var en stor Stallone-egoboost om än en underhållande sådan) står Creed med båda fötterna på jorden. Sedan att vi alla vet hur det kommer gå i slutet är en annan sak. Det är resan dit, komplett med träningsmontage och förhållandet mellan karaktärerna, som är det viktiga.

Betyg: 4 vänster-höger-kombinationer av 5 möjliga