Regi: J.J Abrams

Manus: Lawrence Kasdan/J.J. Abrams/Michael Arndt

Medverkande: Harrison Ford, Mark Hamill, Carrie Fisher mfl.

Produktionsbolag: Lucasfilm/Bad Robot/Truenorth Productions

År: 2015

Längd: 135 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2488496/

Trettio år efter att rebellerna besegrat Imperiet står galaxen inför ett nytt hot. Ur Imperiets aska har den så kallade First Order rest sig, med huvudmål att hitta och likvidera Luke Skywalker. Orderns jakt för dem till ökenplaneten Jakku där en Stormtrooper med samvete och en enkel skrotletare kommer dras in i en konflikt mycket större än någon av dem kunnat ana...

Den 19:e augusti 1999 satt jag i samma biosalong som jag satt i igår och fick se en del av min barndom krossas. Visst låter det dramatiskt, men jag har fortfarande, 16 år senare, aldrig blivit så besviken på en film som jag blev på Star Wars Episode I: The Phantom Menace. Saken var den att ingen ville ha filmen från första början. Vi ville alla ha mer Star Wars, men vad i princip alla ville ha var en fortsättning, inte en tillbakablick. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det ändå var okej, eftersom filmerna skulle bli sådana framgångar att del 7 - 9 inte kunde vara långt borta. Som vi alla vet blev så inte fallet. Magin från de gamla filmerna var död.

Jag frågade mig själv om det var för att jag själv blivit äldre, men kunde snabbt se att jag fortfarande kunde bli upp över öronen entusiastisk över andra, liknande, filmer. Så varför kunde inte Star Wars göra detlängre? Till sist kom jag fram till att även om originaltrilogin hade sina skavanker mot slutet var det filmer som kunde ses av alla. De var inte simplistiska på det sätt som de nya var, trots sin förankring i klassisk hjältemyt, och jag uppskattade dem på andra plan i takt med att jag blev äldre. Prequel-trilogin lyckades på samma gång vara mer komplicerade och samtidigt mer barnsliga, på gränsen till infantila. Den kombinationen sköt mitt intresse verkligen i sank. Men igår lyckades Star Wars göra mig åtta år gammal igen samtidigt som mitt vuxna jag kunde se att här fanns bottnar och förgreningar på samma sätt som i de gamla filmerna. För att citera Han Solo: "We're home."

Jag har verkligen försökt hålla mina förväntningar i schack, dels på grund av vad som hände när förra serien filmer började och dels för mannen i regissörsstolen. J.J Abrams har mycket att stå till svars för under sin tämligen unga karriär, men det jag främst tänker på är hur han lyckades förstöra min favorit-sci-fi, Star Trek, till den milda grad att jag är i någon slags förnekelse om att dessa filmer ens existerar. Hans stil passar Star Wars mycket bättre. Star Wars är, handen på hjärtat, väldigt enkla filmer. De ställer inte särskilt stora krav på tittaren med en enkel dualism (läs: ond vs god) och en klar linje däremellan. När jag såg om episod 4 - 6 inför den här filmen slogs jag av hur hårt det här temat med ljus och mörker verkligen bankas in. Det passar Abrams bättre än Star Treks ofta ganska långsamma muserande om rätt, fel och gråskalorna däremellan.

Allt är dock inte perfekt. Abrams och övriga manusförfattare till The Force Awakens balanserar hela tiden på gränsen mellan nostalgi och upprepningar. Framförallt i filmens mitt känner vi igen väldigt många detaljer och vändningar från episod 4 och 5. Jag förstår att man kanske inte vill ta ut svängarna i sin första film i franchisen, men The Force Awakens blir ibland lite för bekant. Rent berättartekniskt går det också lite för fort. Det känns som att det finns material till två filmer här och jag tror det också hade varit en bättre väg att gå.

Mycket av förhandssnacket har handlat om hur det gamla gardet skådespelare återvänder till sina paradroller. Jag måste säga att de gör väldigt bra ifrån sig, framförallt Harrison Ford som verkar ha väldigt roligt i rollen som Han Solo. Det är svårt att prata om deras roller i detalj utan att spoila för mycket, så istället kan jag med glädje säga att nykomlingarna, Daisy Ridley och John Boyega, är väldigt bra. Deras kemi fungerar perfekt och Rey (Ridley) är i mina ögon en mycket starkare kvinnlig karaktär än det eviga hyllandet av Furiosa från Mad Max: Fury Road (2015) för några månader sedan. Adam Driver är tyvärr inte lika bra i rollen som den nye skurken Kylo Ren, men jag har en känsla av att han kommer revanchera sig redan i nästa film. I The Force Awakens blir han lite av en lättviktsversion av Darth Vader och hans motivation är ganska oklar.

Filmtekniskt är The Force Awakens nästan briljant rakt igenom, med några undantag. Jag förstår verkligen inte poängen med att göra vissa karaktärer datoranimerade. I episod 1 - 3 såg allt så plastigt ut ändå att det var designens minsta problem. I den här filmen står vissa karaktärer ut som fyrbråkar i kontrast till den annars så klassiska designen med maskiner som sett sina bästa dagar, luggslitna uniformer och kläder och en känsla av att det här är ett universum som folk lever i. I övrigt är jag helt ombord med omdesignerna som gjorts inför den här filmen. De följer en logisk utveckling från de gamla filmerna och det var allt jag ville ha! Den uppdaterade designen blir tillsammans med de teknologiska landvinningarna från 80-talet till magiska actionscener. De kan fortfarande inte riktigt tävla med slutstriden i episod 4, men det kan inget annat heller.

Sen är det den numera eviga frågan om 3D eller inte 3D. Ärligt talat hade jag kunnat ha eller mista den till den här filmen. Det är egentligen bara vid två tillfällen som jag kände att 3D-tekniken tillförde något - vid den inledande textcrawlen och till att ge scenerna i rymden ett extra djup.

Musiken, en mycket viktig del för alla filmer i serien, har som vanlig komponerats av John "Oscarssamlaren" Williams. Den är tyvärr inte riktigt i klass med tidigare filmer. Här finns inget starkt nytt tema som exempelvis huvudtemat från episod 4 eller Imperial March från nummer 5. Musiken är inte dålig på något sätt, men den saknar den där Williams-briljansen som de klassiska filmerna hade.

The Force Awakens är alltså ingen fullpoängare, men glädjen över att äntligen ha fått se en bra ny Star Wars-film på duk slår alla femmor i världen. I och med att jag såg om de gamla filmerna väldigt tätt inpå den här kan jag också sluta mig till vad som verkar vara konsensus - det här är en bättre film än den gamla trilogins avslutning, Star Wars Episode VI: Return Of The Jedi (1983), och det är ett smärre mirakel i sig självt. Den är bättre sammanhållen, har en klarare struktur och de sista 20 minuterna satt jag med gåshud i biofåtöljen. Just avslutningen är bland det bästa i hela serien, alla kategorier, och lovar mycket, mycket gott inför episod 8. Tillfredsställelsen av att gå ut från biosalongen efter att ha fått se en av filmhistoriens största comebacks var som att tända en cigarett och fråga: Was it good for you?

Betyg: 4+ berättigade wookievrål av 5 möjliga

Regi: Guillermo del Toro

Manus: Guillermo del Toro & Matthew Robbins

Medverkande: Mia Wasikowska, Jessica Chastain, Tom Hiddleston mfl.

Produktionsbolag: Legendary Pictures

År: 2015

Längd: 119 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2554274/

Sedan hennes mor dog har Edith kunnat se hennes spöke. Spöket kommer med varningar om något som kallas för Crimson Peak. Fjorton år senare har Edith inte sett några spöken på många år. När den glamoröse Thomas Sharpe kommer in i hennes liv börjar dock spökena göra sig till känna igen - inte minst när hon flyttar med Thomas till England och hans gamla fallfärdiga kråkslott... som bara råkar kallas Crimson Peak...

Hör upp, fanboys - Guillermo del Toro är inte nu och har aldrig varit en bra regissör. Hans filmer är yta utan substans och alla som dyrkar Pan's Labyrinth (2006) har usel smak. Så, har jag gjort er tillräckligt sura nu? Crimson Peak är nämligen mer av samma sak. Det är design som visserligen är snygg men som är så mycket av allt att den nästan blir en parodi på sig själv. Gotisk arkitektur, femarmade ljusstakar, lite steampunk och att allt ser så där "charmigt" slitet ut. Var och en hade dessa saker fungerat bra, men tillsammans blir det ungefär som att slänga ihop en prinsesstårta med en hamburgare - en jävla röra av enskilt goda saker.

Likaså, del Toro kan inte regissera skådespelare. Huvudtrion med Wasikowska, Hiddleston och Chastain är vanligtvis duktiga skådespelare, men det ständiga överspelet i Crimson Peak skadar dem alla. Speciellt Wasikowska har någon slags dumbass-in-distress-kvalitet här som jag inte sett i någon annan roll hon gjort. Hiddleston kommer undan med hedern i behåll, men Chastain har även hon ett överspel som tar mig helt ut ur filmen.

Nåja, även om manuset telegraferar i princip allt som ska komma att hända är det i alla fall trevligt att här finns kopplingar till litterära klassiker som inte används särskilt ofta (vilka får ni klura ut själv!) och även hyllningar till bra mycket bättre verk i filmhistorien. Det är väl också det snällaste jag kan säga om den här sentimentala och förutsägbara smörjan. Replikskiften som: 

"You lied to me!"
"I did."
"You poisoned me!"

"I did"

"You said you loved me!"
"I do."

... blir spiken i kistan på det här skräpet. Kan vi sluta låtsas som del Toro är duktig på det han gör nu?

Betyg: 1+ vi slapp ögonfetischen i alla fall av 5 möjliga

Regi: Severin Fiala & Veronika Franz

Manus: Severin Fiala & Veronika Franz

Medverkande: Susanne Wuest, Lukas Schwarz, Elias Schwarz mfl.

Produktionsbolag: Ulrich Seidl Film Produktion GmbH

År: 2014

Längd: 99 min

Land: Österrike

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3086442/

Tvillingpojkarna Lukas och Elias spenderar en sorglös sommar tillsammans på familjens lantställe. När deras mor kommer hem från en längre sjukhusvistelse börjar pojkarna dock ifrågasätta om det verkligen är mamma som kommit hem eller om det är en bedragare under bandagen. En plan utformas för att ta reda på sanningen...

Ich seh, Ich seh har gjort en bejublad turné runt festivalerna i Europa och vann till sist Méliès d’or-priset för bästa film på kontinentens samlade Fantastiska filmfestivaler. Med ett sådant track record var jag väldigt spänd på den utlovade mörka österrikiska sagan. Och som den levererar!

Severin Fiala & Veronika Franz har skrivit och regisserat en historia som i mångt om mycket bygger på suspens och uppbyggnad. Lukas och Elias Schwarz (ja, de har samma förnamn som sina rollkaraktärer) är fantastiskt bra i rollerna som tvillingpojkarna som agerar med barns logik som många inte vill erkänna både kan vara kall och grym. Samtidigt är Susanne Wuest väldigt duktig i rollen som den bandagerade mamman. Att förmedla känslor i sitt skådespel när man egentligen bara har sina ögon att arbeta med är väldigt svårt, men Wuest lyckas mycket bra. Det är mycket Fialas och Franz förtjänst i och med den väldigt tajta regin. Huset som historien utspelar sig i är avskalat och saknar i princip personlighet. Det är det perfekta huset för en "ansiktslös" kvinna. Fiala och Franz har även öga för foto och filmens senare scener med pojkarna och mamman är fruktansvärda i all sin ondskefulla prakt.

Det är svårt att skriva särskilt mycket mer om Ich seh, Ich seh utan att förstöra en rad överraskningar. Mitt råd är att du ser den själv, hemma i decembermörkret och låter dig själv bli drabbad. En djupt obehaglig film som andas proto-Haneke. Jag kommer definitivt hålla ögonen öppna för mer från det här paret!

Betyg: 5 österrikiska skräcksagor av 5 möjliga

Regi: Cary Joji Fukunaga

Manus: Cary Joji Fukunaga (baserat på Uzodinma Iwealas bok)

Medverkande: Abraham Attah, Idris Elba, Emmanuel Nii Adom Quaye mfl.

Produktionsbolag: Red Crown Productions/Participant Media/Come What May Productions mfl.

År: 2015

Längd: 137 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1365050/

Agu förlorar sin familj när regeringsstyrkor attackerar hans hemby. För att undkomma samma öde flyr han ut i djungeln och rakt i armarna på en rebelledare som bara kallas vid sin titel, Kommendanten. Kommendanten tar Agu i beskydd som en av sina närmsta, men livet som barnsoldat pressar Agu och hans jämnåriga till att helt tappat sin empati för andra än gruppen. Agus planer att nå sin mor i huvudstaden förbyts efter ett tag mot en enda önskan - att tjäna Kommendanten. 

Beasts Of No Nation visar en av filmindustrins mest småaktiga sidor. I och med att Netflix fick distributionsrättigheterna till filmen förvägras den biografvisning på bred front i USA då flera av de stora kedjorna bojkottar den. Det är ett tidstecken när en gammal industri inte hänger med de nya uppkomlingarna och istället straffar tittarna och enskilda filmer. Hur som helst är det synd eftersom Beasts Of No Nation som följd inte kommer få lika mycket uppmärksamhet i prisutdelningarna  nästa år. Här finns nämligen flera kandidater att ha i åtanke, inte allra minst Idris Elba.

Elba har varit en av Hollywoods favoriter när de behöver en kraftfull svart man i en roll. De senaste åren har han spelat alla från Nelson Mandela till guden Heimdall i Marvels filmer. Frågan är dock om han någonsin varit bättre än i rollen som den väldigt obehaglige krigsherren Kommendanten? Elba pendlar mellan faderligt omhändertagande och fasansfull grymhet på ett väldigt lätt och ledigt vis. Hans karaktär, baserad på en rad verkliga krigsherrar, är väldigt manipulativ och samtidigt en så pass stark figur i pojkarnas liv att han blir deras surrogatfar. Det är riktigt skickligt uppbyggt och skrämmande.

Abraham Attah är även han fantastiskt bra i rollen som Agu. Eftersom flertalet av barnskådespelarna är föredetta barnsoldater var jag tvungen att kolla upp om även Attah var det. Jag kunde inte hitta något om att han skulle vara det, vilket gör hans prestation nästan ännu mer imponerande - han lyckas smälta in perfekt med de som verkligen har varit med om de här sakerna.

Cary Joji Fukunaga lämnade sin roll som producent för serien Tru Detective (2014) för att göra den här filmen. Fukunaga är liksom tidigare i sin karriär en duktig regissör, men jag har vissa problem med manuset. Jag förstår varför man förlagt handlingen till ett icke-namngivet land i Västafrika, men konflikten blir ofta så pass luddig att det är svårt att hålla reda på vem som är vem. Vissa har argumenterat för att den förvirring som kan uppstå bara understryker den förvirring som Agu känner, men jag håller inte med. En tydligare definierad konflikt hade underbyggt exempelvis Kommendantens roll samtidigt som den skulle gett oss större förståelse för regionen ifråga.

Beasts Of No Nation är en bra film. Märk väl, "bra", men inte "fantastisk". Fukunaga missar en del i manusarbetet och utforskandet av karaktärspsykolgin blir ibland lidande. Den är dock fortfarande mycket sevärd.

Betyg: 4 djungelkrigare av 5 möjliga

Regi: Asif Kapadia

Manus: N/A

Medverkande: Amy Winehouse, Mark Ronson, Mitch Winehouse mfl.

Produktionsbolag: On The Corner Films/Universal Music

År: 2015

Längd: 128 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2870648/

Asif Kapadia ger ett porträtt av den fantastiska jazzsångerskan Amy Winehouse. Med tidigare ovisat material från Amys uppväxt fram till hennes alldeles för tidiga död vid 27 års ålder är det en historia om talang, beroende och alla som ville ha en bit av den finansiella succé som hennes musik utgjorde.

Amy Winehouse blev den senaste (och förhoppningsvis sista) medlemmen i Klubb 27 - den ålder då en rad talangfulla musiker har dött av missbruk och hårt leverne. Tyvärr är det historia som upprepar sig om man så heter Amy Winehouse, Jim Morrison eller Kurt Cobain. Tidiga trauman, allvarliga eller inte, fungerar som en katalysator som tillsammans med musikernas starka personligheter och bildar en perfekt storm. I Winehouse fall var traumat när hennes redan frånvarande far lämnade familjen för en annan kvinna. Kapadia visar med all önskvärd tydlighet i sin film hur detta formade Winehouse privatliv med hennes benägenhet att falla för män som till största del var svin som drog henne djupare ner i det självdestruktiva hål hon redan befann sig i.

Amys styrka ligger i att den visar allt det här utan att skriva tittaren på näsan. Den går att se som en rak dokumentär om Amy Winehouse karriär, men även som ett gripande personporträtt. Vi har alla känt eller känner en "Amy" i våra liv och igenkänningsfaktorn är således hög. Winehouses texter får nytt liv när de sätts i kontext av vad som hände i hennes liv och flera historier är riktigt hjärtskärande. I bakgrunden finns också hennes far, som lägligt dök upp i bilden igen när hans dotter blev känd.

Filmen visar också på ett väldigt tydligt sätt hur kändisjournalistiken kan undergräva en person som försöker ställa sig upp. Det finns en massa filmer som skildrar detta, men sällan har det känts så påträngande som i Amy. Kapadia sätter tittaren i Winehouse skor och varje gång hon lämnar en byggnad nästan bländar kamerablixtarna oss. Det är ett väldigt effektivt stilgrepp.

Om du gillar bra röster, tragiska levnadsöden och musik får Amy inte missas.

Betyg: 4 gudabenådade röster av 5 möjliga

Regi: Josh Trank

Manus: Jeremy Slater/Josh Trank/Simon Kinberg (baserat på Stan Lees och Jack Kirbys serie)

Medverkande: Miles Teller, Michael B. Jordan, Kate Mara mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox/Marvel Entertainment/Genre Films mfl.

År: 2015

Längd: 100 min

Land: USA/Tyskland/Storbritannien/Kanada

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1502712/

Den lysande unge vetenskapsmannen Reed Richards må inte imponera på sina lärare med sin dröm om att uppfinna en teleportör, men den mäktiga Stiftelsen lyssnar och erbjuder honom ett jobb. Tillsammans med Sue och Johnny Storm, barn till Stiftelsens direktör Dr. Franklin Storm, och den excentriske Victor Von Doom försöker de lösa problemet. När Stiftelsen vill lämna över deras uppfinning till NASA inser de att de måste agera om de vill vara de första människor som teleporterar till en annan dimension. Det borde de tänkt igenom lite bättre...

Fantastic Four kan vara en av årets absolut mest utskällda filmer både från kritiker och publik. Därför gick jag också in med mycket lågt ställda förväntningar. Det visade sig snart att det här är en av de där filmerna där jag undrar om den samlade kritikerkåren har somnat eller bara kopierat varandras recensioner. Fantastic Four må inte vara en perfekt film, men vad 20th Century Fox lyckats med som Marvel Studios inte gjort på ett tag är att ge oss en film som är tämligen annorlunda.

Jag fattar, Marvel Cinematic Universe (MCU) måste ha filmer som samtliga går i samma stil för att kunna sälja att de utspelar sig i samma värld. Vad 20th Century Fox gjort istället är att ge Fantastic Four en egen stil. Det är troligen också därför den sågats längs med fotknölarna. Det här är inte Marvels vision av vad en superhjältefilm ska vara. Det ligger mycket mer åt renodlad science fiction än det gör till actionäventyr och det har säkert retat en hel del. Själv gillar jag det. Istället för den beprövade fyraktaren med bakgrundshistoria, problem, konflikt och upplösning väljer manusförfattarna bakom Fantastic Four att fokusera nästan helt på bakgrundshistorian.

Det är ett ovanligt grepp, eftersom den stora massan som ser en superhjältefilm helst vill komma till actionscenerna så fort som möjligt. Här får vi istället mycket mer bakgrundsfakta, personliga relationer och problemet som presenteras är främst ett vetenskapligt sådant. Vad kritikerna inte verkar ha förstått är att Fantastic Four handlar till mycket stor del om just personliga relationer! De är den dysfunktionella familjen som inte har råd att falla samman eftersom andra är beroende av dem. Den här versionen av hjältegruppen är den första gången vi verkligen ser det på film.

Regissör Josh Trank hade en minst sagt turbulent inspelning där han hamnade i luven på sina skådespelare, fick se stora delar av sin 140 minuter långa originalversion bortklippt och blev portad från omklädningsrummet eftersom han inte kunde umgås med teamet. Tranks uppmärksammade debut, Chronicle (2012), delar många visuella lösningar med Fantastic Four och om ni gillade den tror jag ni har lättare för att uppskatta den senare. För er som vill se en annorlunda superhjältefilm som inte följer den inslagna mallen kan jag rekommendera Fantastic Four. Jag skulle hemskt gärna vilja se en director's cut-version längre fram att jämföra med. Nu hoppas jag bara att den ekonomiska floppen inte hindrar 20th Century Fox att göra den planerade uppföljaren. Det finns nämligen något här som är väldigt mycket mer intressant än nästa film om Thor eller ännu en reboot av Spider-Man.

Regi: Kirby Dick

Manus: Kirby Dick

Medverkande: Kirby Dick, Amy Ziering, Amy Herdy mfl.

Produktionsbolag: CNN

År: 2015

Längd: 103 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4185572/

Kirby Dick, regissör bakom den Oscarsnominerade The Invisible War (2012), gör ett nytt nedslag i ämnet våldtäktskultur tillsammans med Amy Ziering och Amy Herdy. Den här gången riktar Dick in sig på den mängd våldtäktsfall som årligen rapporteras av kvinnor och män vid amerikanska universitet och colleges, men som sällan eller aldrig leder till något åtal eller ens avstängning.

Kirby Dick är en återkommande dokumentärfavorit för mig och det är kul att se att han återigen har finjusterat sin stil och sitt tillvägagångssätt när han talar om svåra frågor. Filmen följer framförallt Andrea Pino och Annie E. Clark som efter att ha fått se sina våldtäktsmål avskrivna som något man helst inte talar om bildade en grupp för att stödja kvinnor och män i samma situation. Det är frustrerande att se hur de hela tiden blir motarbetade och förminskade, men det faktum är att de båda har dragit igång en rejäl rörelse i USA för att komma till bukt med problemet. Pino och Clark står som bevis för att den enskilda människan faktiskt kan få gamla mossiga institutioner att gunga betänkligt.

Dick driver en tydlig tes att det är i mångt om mycket "affärsmodellen" med att lärosäten är beroende av donationer som gör att problemet blir än värre än vad det skulle ha varit annars. De medverkandes fruktansvärda berättelser och det faktum att universitetsdomstolarna inte tycks göra något åt saken tycks stödja hans farhågor. När ett undersökningsresultat presenteras som säger att 90% av alla rapporterade våldtäkter på amerikanska universitet begås av återfallsförbrytare och att dessa återfallsförbrytare utgör cirka 5 % av den manliga studentkåren blir man minst sagt äcklad. Flertalet förbrytare i filmen får komma undan straff för att de tillhör skolans idrottselit. Även detta diskuteras och att collegeidrotten drar in miljarder (!) varje år gör spelarna till superstjärnor. Som vi alla vet är kändisar inte riktigt lika besvärade av lagen som vi vanliga dödliga...

Vi känner igen retoriken här hemifrån också. Det är mycket prat om alkohol, korta kjolar och annat som inte spelar någon som helst jävla roll. Det är bara det att synsättet är uppskruvat till tusen i Dicks berättande om USA. Det går liksom inte att förneka heller när man presenterar kalla fakta utan rum för tolkning. Här är siffrorna svart på vitt. Däremot ställer jag mig lite frågande till varför i princip inga av de anklagade, varken förövrare eller universitetspersonal som inget gör, ställs mot väggen eller får föra sin talan. Det är klart att The Hunting Ground står på offrens sida, men budskapet hade kunnat hamras in ännu hårdare om de ansvariga hade fått försöka slingra sig på film. Nu har de försökt stämma filmmakarna i efterhand, men som det ser ut nu kommer det inte bli någonting av det.

The Hunting Ground är en gripande historia som behöver berättas. Dick skildrar skickligt de drabbades historier och använder både bild- och ljudspråk (däribland den fantastiskt sorgliga låten Til it happens to you av Diane Warren och med Lady Gaga... säker Oscarsnominering!) för att föra fram sitt budskap. Med ett bredare nät hade det blivit en femma, men nu gott och väl en fyra.

Betyg: 4 alla är lika inför lagen tills du inte är det av 5 möjliga

Regi: Crystal Moselle

Manus: N/A

Medverkande: Bhagavan Angulo, Govinda Angulo, Jagadisa Angulo mfl.

Produktionsbolag: Kotva Films & Verisimilitude

År: 2015

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2415458/

Brödraskaran Angulo, sex till antalet, lever tillsammans med sin syster och föräldrar i en lägenhet i New York. Det som skiljer dem från andra familjer är pappan, Oscar, och hans idéer. Enligt Oscar ska hans barn få så lite influenser utifrån som möjligt då han tror att sådana är skadliga. En dokumentärfilmare följer familjens liv när fasaden börjar krackelera.

Jag kom över en lista på de dokumentärer som tros bli nominerade till de stora priserna nästa år och tänkte beta av några av dem. Först ut är alltså Crystal Moselles The Wolfpack om den märkliga familjen Angulo. När jag skriver "märkliga" menar jag inte bara lite småexcentriska utan de här grabbarna är verkligen från en annan planet. Man blir kanske sådan när ens far begränsar ens sociala umgänge till hemmet och om man aldrig får gå ut. En av bröderna säger i filmen att man aldrig riktigt kan veta hur året kommer bli. Ett år var de ute nio gånger, ett annat ingen gång alls. Denna isolation späs ideligen på av Oscar Angulo som är ännu ett bevis på det motsägelsefulla hos många sådana här personer - vi ska göra våra barn, sektmedlemmar etc till fritänkare genom att begränsa dem.

Oscar Angulo har en speciell tolkning (läs: sin egen) av hinduism som han följer och denna präglar både hans och barnens liv. Hans hustru framstår som sjutusan till medberoende och hela situationen påminner lite om Josef Fritzls bunker i Österrike, med en viktig skillnad - för att vara inspärrade lever pojkarna ändå ganska normala liv så gott de kan. Utöver situationen i sig uppdagas inte några större skandaler och även om pojkarna börjar se pappan för den knäppgök han är säger de att "han är ändå vår far." Visst, det hänvisas till att han har slagit sin fru, men det går inte riktigt att jämföra med Fritzl.

Brödernas stora passion i livet blir film. Deras far skaffar en massa film till dem och i brist på annat att göra börjar de spela in egna versioner av dessa filmer hemma i lägenheten. Det är rörande att se den entusiasm de gör det med och det är föga förvånande att flera av dem drömmer om att arbeta inom filmbranschen. Det är troligen också därför som Oscar tillåtit en dokumentärfilmare i sitt hem.

Moselle skildrar det mest respektfulla och lågmälda rebellerande mot föräldrar jag sett på film. Samtidigt förstår vi att detta är enorma steg för pojkarna att ta. Att sätta sig upp mot pappans auktoritet och bli sin egen person blir målet för flera av bröderna och Moselle leder oss hela vägen utan att någonsin lägga sig i. Det enda som stör är att Oscar inte riktigt får komma till tals så mycket som jag skulle vilja. Vi får reda på en del om honom, men för att skapa en bättre kontext skulle vi behöva veta minst lika mycket till. The Wolfpack (namnet som bröderna valt till sig själva) är också ibland lite för lågmäld i sitt porträtt av familjen. Det positiva med detta är att den aldrig blir dömande utan endast dokumentär. Det negativa är att den ibland blir lite långdragen. Det är dock en mycket sevärd dokumentär!

Betyg: 4 lockdowns av 5 möjliga