Regi: Patricia Riggen

Manus: Mikko Alanne /Craig Borten/Michael Thomas (baserat på Hector Tobars bok "Deep Down Dark")

Medverkande: Antonio Banderas, Rodrigo Santoro, Juliette Binoche mfl.

Produktionsbolag: Alcon Entertainment/Fabula/Half Circle mfl.

År: 2015

Längd: 127 min

Land: USA/Chile

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2006295/

Den stora koppar- och guldgruvan utanför San José, Chile, blev skådeplatsen för en av de mest dramatiska räddningsaktionerna i gruvindustrins historia. I augusti 2010 rasade gruvans enda ingång igen och fångade de 33 gruvarbetare som precis kommit till jobbet. Med 700 meter sten ovanför deras huvuden är deras enda hopp att någon på ytan tror att de överlevt raset.

De dramatiska händelserna i den chilenska gruvan blev en följetong utan dess like under hösten 2010. Under 69 dagar rapporterade stora delar av världen om händelsen. Det var inte bara de fångade gruvarbetarna som var av intresse utan även räddningsaktionen i sig. Något liknande hade nämligen aldrig lyckats. Patricia Riggens film efter Hector Tobars dokumentära bok försöker sätta oss tillsammans med gruvarbetarna i gruvan samtidigt som den vill skildra det politiska spel som pågår på ytan. Resultatet blir sådär.

Vi presenteras för våra protagonister och får deras attribut förklarade för oss. Det är ungefär så det går till nämligen. Antonio Banderas karaktär, Mario, är rättrådig ledare, Lou Diamond Philips spelar den säkerhetsmedvetne Don och så vidare och så vidare. Jag tvivlar på att människorna de porträtterar är så pass slätstrukna i verkligheten som de blir i den här filmen. Det märkligaste castingvalet måste nog ändå vara Bob Gunton som Chiles president Piñera. Att höra Gunton bryta på spanska är en upplevelse jag sent kommer glömma.

The 33 har dock sina poänger. Medan förhållandena mellan de instängda i gruvan ofta är ett sömnpiller (två kriser på 69 dagar? Är samtliga zen-munkar?) är arbetet med att få ut stackarna desto mer intressant. Jag skulle gärna ha sett lite mer av det och i det här fallet kanske även en mer pedagogisk och tydligare förklaring på exakt vad de gör. Fotot är snyggt och pendlar mellan de öppna chilenska ökenvidderna och den instängda gruvan. Ändå är det något som saknas.

The 33 känns som en storfilm utan det där lilla extra som höjer den. Produktionsvärdena är där, flertalet namnkunniga skådespelare medverkar och James Horner står för musiken i denna, hans sista, film. Det är svårt att göra en film av en händelse som var så pass välbevakad rent medialt som gruvolyckan i Chile. Här finns inga överraskningar att tala om utan det mesta spelar ut som en dramadokumentär. Jag förstår att man inte kan ta sig alltför stora friheter med en sann historia som dessutom ligger väldigt nära i tid, men med säkrare hand och en villighet att använda klippsaxen hade det här kunnat bli mycket bättre. Synd.

Betyg: 2+ gruvliga gruvligheter av 5 möjliga

Regi: Levan Bakhia

Manus: Adrian Colussi

Medverkande: Spencer Locke, Dean Geyer, Kote Tolordava mfl.

Produktionsbolag: Sarke Studio/Imedi Films/Scatena & Rosner Films

År: 2015

Längd: 110 min

Land: Georgien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2186848/

Bästa vännerna Chris, Alicia och Daniel backpackar genom de georgiska bergen som en sista gemensam aktivitet innan de sistnämndas bröllop. När Chris trampar på en landmina avslöjar Daniel att hela tilltaget varit planerat. Han vet nämligen att Alicia och Chris haft sex med varandra och detta är hans hämnd. När Daniel lämnat de andra två ser situationen minst sagt mörk ut, men när Ilya, en jägare från en närbelägen stad, hittar dem tänds hoppet. Frågan är bara om det inte just blev värre?

Hur ofta ser man genrefilm från Georgien? Om ditt svar är något annat än "aldrig" måste du vara från landet själv. Det är en i princip helt vit fläck på min cineastiska karta. Det ska dock sägas att det som drog mig till den här filmen var den fantastiska titeln. Jag hade en liten aning om vad filmen handlade om utöver detta, men blev ändå positivt överraskad av historiens utveckling. Eller, så "positivt" överraskad man nu kan bli av en av de värsta feel-bad-filmerna jag sett i år.

Landmine Goes Click har en del stora problem. Skådespelarna är med få undantag inget vidare och kameraarbetet känns ibland amatörmässigt. Kote Tolordava (Ilya) är den ende skådespelaren som gör ett riktigt bra jobb och ger oss en extremt obehaglig karaktär. Levan Bakhias regi är av varierande kvalitet. Problemen han har med skådespelarregin vägs i viss mån upp av hans öga för isbergsteknik. Många av scenerna ger snarare ledtrådar till vad som händer än visar det rakt ut, vilket gör dem mer effektiva. När han sen visar brutala scener i all sin hemska prakt blir de väldigt, väldigt obehagliga.

Jag är kluven till den här filmen. Med mer säker hand hade den kunnat bli en av de bästa thrillerfilmerna jag sett i år, men det saknas en del kunnande och erfarenhet. Jag kommer däremot kolla in Levan Bakhias andra filmer. Bakhia har en unik röst som bara behöver lite skolning för att kunna bli något riktigt stort. Se Landmine Goes Click och bilda en egen uppfattning är mitt råd.

Betyg: 3+ inget bra händer någonsin i bergen av 5 möjliga

Regi: Michael Medaglia

Manus: Michael Medaglia

Medverkande: Erin Hagen, Sean McGrath, Mary McDonald-Lewis mfl.

Produktionsbolag: Polluted Pictures/Vitamin M

År: 2015

Längd: 79 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2914740/

Hermann har försökt bli en erkänd konstnär så länge han kan minnas. När han gör bort sig på en vernissage börjar han dock tvivla på att det där med vilja och hårt arbete är det enda som räknas. Desperat att göra sig ett namn i konstvärlden gör han en deal med en galleriägare. Han ska stänga in sig i ett litet kyffe till lägenhet under två veckors tid och om han inte producerat något fantastiskt vid de två veckornas slut kommer han ge upp sina konstnärsdrömmar för gott. Men han är inte ensam i lägenheten. Någon talar till honom genom ett hål i väggen. Någon som säger sig kunna hjälpa honom.

Deep Dark är en mycket märklig film. Idén om en konstnär som långsamt blir mer och mer galen återfinns i litteraturen på åtskilliga ställen, men det som främst slår mig som liknelse är historien om den ökände mördaren David Berkowitz (Son of Sam) och hur han upplevde att en demonisk entitet bodde i ett hål i hans lägenhet. Det (och titeln i sig) låter väldigt mörkt, men Deep Dark har en slags subtil galghumor som framförallt riktar sig mot pretentiösa konstnärstyper. Det gör Deep Dark till en märkligt underhållande film, samtidigt som den har stora problem med mycket annat.

Skådespelarmässigt är den ärligt talat inget vidare utan andas amatörteater. Det gäller genomgående för alla roller i filmen och jag kan inte riktigt peka på någon som är bättre än någon annan. Likaså är manuset väldigt spretigt. Jag gillar verkligen idéerna som Medagliga presenterar, men ibland låter han form gå före substans för mycket. Berättartekniskt sett finns här också skavanker i form av ett väldigt svagt slut. Men, som sagt, Deep Dark har ändå en tämligen unik charm. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, och jag skulle definitivt hellre ha sett att exempelvis Cronenberg hade stått för manus och regi, men för vad den är duger den för en genomtitt. En film med många problem, men ändå en unik röst.

Betyg: 3 pratglada vägghål av 5 möjliga

Regi: Sam Mendes

Manus: John Logan/Neal Purvis/Robert Wade mfl.

Medverkande: Daniel Craig, Christoph Waltz, Léa Seydoux mfl.

Produktionsbolag: MGM/Columbia Pictures/Eon Productions mfl.

År: 2015

Längd: 148 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2379713/

Efter händelserna i Skyfall (2012) har livet för de anställda på MI6 förändrats dramatiskt. Organisationen ska slås ihop med MI5 och 00-programmet ska läggas i malpåse. Samtidigt befinner sig 007 på ett osanktionerat uppdrag i Mexico City som leder honom till den mystiska organisationen Spectre. När Bond tas ur tjänst som en följd av uppdragets upplösning tvingas han bege sig ut på egen hand för att söka rätt på mannen bakom Spectre.

Jag tillhörde den lilla skaran som inte satte min martini i halsen av glädje över Skyfall. Sam Mendes första film om Bond kändes alldeles för långdragen och tappade rejält i fokus under andra halvan. Spectre har fått blandad kritik för att inte vara i nämnda films klass. Lyssna inte på den kritiken. Det här är den bästa Bondrullen sedan 2006 års Casino Royale.

Som sig bör med en Bondfilm tar Spectre avstamp i en riktigt spekatulär öppningsscen, denna gång satt under den mexicanska högtiden Dia los muertos. Jag kan ärligt talat säga att den här öppningssekvensen är den bästa jag sett i en Bondfilm - någonsin. Jag har sett samtliga filmer åtminstone två - tre gånger, men inget slår denna magiskt filmade öppningsscen. Med rekvisita och statister att dö för (heh...) och en kamera som följer Craig genom hela scenen utan ett enda klipp kan den få vem som helst att kippa efter andan. När det slätstrukna temat "Written on the wall" kommer igång efteråt är det nästan så man pustar ut av lättnad. 

Craig gör som vanligt bra ifrån sig som Bond och har placerat sig stadigt som nummer två på listan över skådespelare som porträtterat spionen. En av de stora förbättringarna från Skyfall är dock skurken. Mycket riktigt när det handlar om Spectre så är Blofeld tillbaka och med Christoph Waltz i rollen kan man inte gå fel. Waltz har ett speciellt sätt att spela skurk på, vilket vi har kunnat se i hans tidigare antagonistroller. Han kan pendla mellan att vara vardaglig och charmig till totalt livsfarlig och skrupellös nästa sekund. Waltz är fantastisk.

Spectre är dock inte en perfekt film. Som den längsta film i franchisen till dags dato skulle jag vilja skära ner ungefär 25 - 30 minuter av speltiden. Några av bihandlingarna drar ner tempot och kunde med fördel ha kunnat undvaras. Det skulle dessutom göra att man kom till bukt med mycket av den unkna kvinnosynen. Filmens huvudsakliga Bondbrud, Léa Seydoux, har åtminstone viss karaktärsutveckling och en egen röst. Det andra kärleksintresset, Monica Bellucci, är bara där och faller i samma fälla som många andra tidigare Bondbrudar - snygg men dum. Jag vänder mig även lite mot hur Spectre presenteras som organisation. I de gamla filmerna var de de mystiska männen runt ett sterilt ovalt bord och tilltalade varandra främst med nummer istället för namn. Här känns de mer som en sammanslagning riskkapitalister utan skrupler.

Med sina halsbrytande actionscener, ett smart skrivet manus och en Craig och Waltz i högform är Spectre ändå ett måste för alla diggare av 007. Och den där jäkla öppningsscenen alltså...

Betyg: 4 mexicanska dödsmasker av 5 möjliga

Regi: Brian O'Malley

Manus: David Cairns & Fiona Watson

Medverkande: Liam Cunningham, Pollyanna McIntosh, Douglas Russell mfl. 

Produktionsbolag: Fantastic Films/Greenhouse Media Investment/Makar Productions mfl.

År: 2014

Längd: 92 min

Land: Storbritannien/Irland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3148348/

Rachel är en nyutexaminerad polis som fått sin första tjänstgöring i en skotsk småstad. Snart märker hon att hennes kollegor inte kunde bry sig särskilt mindre om rätta tillvägagångssätt utan verkar göra lite vad de vill. När en mystisk främling får spendera natten i en av stationens celler börjar dock saker från polisernas förflutna bubbla upp till ytan. Vem är egentligen den märklige mannen i cell sex?

Jag brukar inte vara alltför imponerad av ockult skräck (ingen spoiler, kolla ordvitsen till titel bara) av några enkla anledningar. Jag är inte kristen och därför inte rädd för demoner eller annat oknytt från det varma stället under jord. Därför räcker det liksom inte med att någon med glödande ögon hoppar fram och skriker "oooga-boooga!" för att jag ska hoppa ur soffan. Tack och lov är Let Us Prey tillräckligt smart skriven och välspelad för att undvika de vanliga fallgroparna.

Mycket är just skådespelarnas förtjänst. Liam Cunningham är superb som mannen som endast identiferas vid sitt cellnummer, Six. Han spelar rollen med en slags trött vishet - som att han sett och hört allt och mest av allt bara göra sitt jobb. Även Pollyanna McIntosh är bra i den kvinnliga huvudrollen, men det är Cunningham som äger varenda scen han är med i.

Let Us Prey vore enkel att avskriva som att Six är Satan själv och sen kör vi det gamla vanliga sticket med syndare och evig fördömelse. Tack vare den smarta dialogen blir den uppmärksamme tittaren snart varse om att det kanske inte alls är så enkelt som det ter sig vid första anblicken. Jag har en egen tolkning som jag besparar läsaren ifrån, men för den som är intresserad kan jag rekommendera att ni fräschar upp minnet av Första Mosebok innan ni ser filmen.

Med bra skådespel, soundtrack och tillräckligt med blod och äckelskap för att få en luttrad gammal skräckräv som mig att haja till lite är Let Us Prey en överraskning. Se den som en rak skräckfilm med välutvecklad karaktärspsykologi eller som en teologisk varning om Domedagen. Här finns rum för båda tolkningar.

Betyg: 4- episka skägg av 5 möjliga

In Memoriam: Gunnar Hansen (1947 - 2015)

Ibland behöver man bara en enda roll för att slå sig in i filmhistorien. Det var fallet för Gunnar Hansen, mannen bakom Leatherfaces mask i The Texas Chainsaw Massacre (1974). Tobe Hoopers skräckklassiker var Hansens första film och det blev inte så mycket av hans karriär efter den. Främst några inhopp i skräckfilmer, den ena mer campy än den andra, men fansen kommer alltid komma ihåg honom som Leatherface. 

Jag hade prviligiet att träffa och prata med Hansen två gånger och återigen bekräftades mina tankar om att skräckskådespelare ofta är de trevligaste i branschen. En riktig mysgubbe som inte kunde vara längre ifrån sitt mordiska alter ego på film. Hansen kanske inte var den mesta namnkunnige utanför skräckfanskretsen, men det är ändå en bit av filmhistorien som gått bort. Svinga motorsågen i frid, broder.

Regi: Baltasar Kormákur

Manus: William Nicholson

Medverkande: Jason Clarke, Ang Phula Sherpa, Thomas M. Wright mfl. 

Produktionsbolag: Working Title Films/RVK Studios/Universal Pictures mfl.

År: 2015

Längd: 121 min

Land: USA/Storbritannien/Island

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2719848/

Sedan Mount Everest först erövrades av Sir Edmund Hillary och Tenzing Norgay 1953 har många äventyrare sökt sig till världens högsta berg för att upprepa bedriften. Den 10:e maj 1996 började två konkurrerande guider leda sina team uppför bergets sista sträcka. Vad de inte visste var att en mycket kraftig storm var på väg att träffa dem alla med full kraft...

Bergsbestigning har alltid varit en sådan sak jag helst sett på avstånd. Gå i kuperat landskap? Jepp. Bergsstigar? Jepp. Klätterväggar? Jepp. Berg som du dör av om du begår minsta misstag? Nja. Det klassiska svaret på varför folk fortfarande bestiger Everest är ju att "because it's there!". Baltasar Kormákur lyckas dock inte riktigt ge oss ett svar på varför vi ska se hans film.

Det stora problemet med Everest är manuset. Jag förstår att man valt att försöka skildra händelserna så nära verkligheten som möjligt (inte minst med tanke på de efterlevande), men det gör också att karaktärerna blir mycket likriktade. Alla ser ut som Michelingubbar i skägg, förutom nepaleserna som ser ut som lite mindre Michelingubbar utan skägg. Efter två timmars speltid hade jag fortfarande svårt att skilja karaktärerna åt. Det är svårt att skapa sympati för en karaktär som man inte känner igen på varken personlighet eller utseende. När dessutom välkända skådespelare som Jake Gyllenhaal och Keira Knightley har roller i filmen och det här ändå inte lyckas vet man att man lyckats skapa ett oengagerande manus. Vi vet redan från början vad som kommer hända - några kommer dö, några kommer överleva, alla kommer lida. Hurra? Jag kan inte riktigt tycka synd om de här personerna eftersom de inte bara valde det själva utan betalade 65 000 dollar för besväret också.

Det som kan sägas till filmens fördel är de verkligt storslagna vyerna. Filmad i de riktiga baslägren och i de italienska alperna (av förklarliga skäl ställer det riktiga Everest till med vissa tekniska filmproblem) för bergsscenerna är det en tavla i vitt som målas upp på duken. Här finns dessutom några riktigt spännande scener med människa mot berg och köld, men det räcker inte. Everest blir en slätstruken historia.

Betyg: 2 bergskammar av 5 möjliga

Twin Peaks återvänder: ... men inte förrän 2017

Twin Peaks-inspelningen börjar likna en thriller i sig själv. Det senaste budet är att serien inte kommer få premiär förrän någon gång 2017. Les Moonves, ägare till CBS (där Showtime är ett underbolag), berättade under företagets vinstrapport för tredje kvartalet att det finns en liten chans att serien har premiär under sen 2016, men att vi inte bör räkna med det. Som jag uttryckt tidigare tycker jag det är viktigare att de gör det rätt än snabbt och förseningen är inte helt oväntat. I och med Catherine E. Coulsons bortgång och Michael Ontkeans återbud att reprisera sin roll har sannolikt en del huvudkliande gjorts i manusförfattarstugorna.

På tal om Michael Ontkean verkar det som att sheriff Harry S. Truman kommer vara med i serien trots allt. Det blir en av få roller som kommer få en ny skådespelare enligt uppgift. Ryktet säger att rollen kommer tillfalla Robert Forster. Forster har tidigare bland annat synts i Lynchs Mulholland Drive (2001) och som Arthur Petrelli i Heroes (2006 - 2010). Om Forster verkligen får rollen är det ett bra val enligt mig. Hans väderbitna ansikte kan jag mycket väl se som Harry Truman 25 år senare.

Fler skådespelarrykten säger att Lynch försöker övertyga Naomi Watts, även hon känd från bland annat Mulholland Drive, att göra en roll i serien. Däremot har Peter Sarsgaard försvunnit från serien. Ingen tycks veta riktigt varför, och Sarsgaard har sagt i intervjuer att han gärna skulle vilja vara med. David Duchovny, redan aktuell med fortsättningen av The X-Files (2016), bekräftar till TV Line att det finns en möjlighet att han repriserar rollen som agent Dennis/Denise Bryson. Någon som i alla fall är ny i casten är Jennifer Jason Leigh, känd från en hel radda olika filmer och tv-serier. Dessutom har Michael J. Andersons status som "avböjt" ändrasts till "bekräftad", vilket är väldigt, väldigt kul. Den kanske största återvändaren som bekräftat sin medverkan är dock Lara Flynn Boyle som Donna. Puh, en massa skådespelare helt enkelt. Här är den uppdaterade listan:

Bekräftade

Kyle MacLachlan (Special Agent Dale Cooper)

Catherine Coulson (The Log Lady) *

Sheryl Lee (Laura Palmer/Maddy Ferguson)

Grace Zabriskie (Sarah Palmer)

Mädchen Amick (Shelley Johnson)

Sherilyn Fenn (Audrey Horne)

Everett McGill (Big Ed Hurley)

Kimmy Robertson (Lucy Moran)

Richard Beymer (Benjamin Horne) 

Joan Chen (Josie Packard)

Chris Mulkey (Hank Jennings)

Michael Horse (Deputy Hawk)

Peggy Lipton (Norma Jennings)

Ray Wise (Leland Palmer)

Kenneth Welsh (Windom Earle)

Piper Laurie (Catherine Martell)

Russ Tamblyn (Dr. Lawrence Jacoby)

Lara Flynn Boyle (Donna Hayward)

Dana Ashbrook (Bobby Briggs)

Michael J. Anderson (The Little Man From Another Place)

* Dog medan serien spelades/spelas in

Uttryckt intresse:

James Marshall (James Hurley)

Carel Struycken (The Giant)

David Duchovny (DEA Special Agent Dennis/Denise Bryson)

Billy Zane (John Justice Wheeler)

Ryktas om att de uttryckt intresse:

Harry Goaz (Deputy Andy Brennan)

Avböjt medverkan:

Michael Ontkean (Sheriff Harry S. Truman)

Nya ansikten

Jennifer Jason Leigh

Amanda Seyfried

Balthazar Getty

Robert Forster

Grant Goodeve

Caleb Landry Jones

Robert Knepper