FFF 2015: Dag 1: Rätt ska vara rätt!

Även om undertecknad inte kan närvara vid kvällens festligheter på Spegeln i Malmö måste jag ju plugga lite för öppningsfilmen, Turbo Kid. Nedan följer alltså recensionen till denna nostalgiexplosion. Jag vill också passa på att påpeka att festivalen varit i Malmö tidigare. Det är alltså inte, som jag skrev i mitt förra inlägg, premiär för FFF på malmöitisk mark. Imorgon kör jag fullt program! Då jäklar!

Regi: François Simard/Anouk Whissell/Yoann-Karl Whissell

Manus: François Simard/Anouk Whissell/Yoann-Karl Whissell

Medverkande: Munro Chambers, Laurence Leboeuf, Michael Ironside mfl.

Produktionsbolag: EMA Films/Epic Pictures Group/Timpson Films

År: 2015

Längd: 93 min

Land: Kanada & Nya Zeeland

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3672742/

I den fruktansvärda post-apokalyptiska världen år 1997 träffar en ung man, endast känd som The Kid, på en mystisk kvinna som i grund och botten tvingar honom att vara hennes vän. The Kid, besatt av superhjälten Turbo Man, hamnar snart i trubbel med den lokale krigsherren Zeus och hans anhang. Än värre blir det när de kidnappar hans nya vän, Apple. Det är dags att agera som den superhjälte han alltid önskat att han var! Givetvis på BMX-cykel!

Det var länge sedan jag hade så förbannat kul med en film som jag hade med Turbo Kid. Som en hyllning till allt vad 80-talet präglade mig med fungerar den här filmen på flera nostalgiska plan. Det är superhjältar, karismatiska skurkar (Michael Ironside!), pumpande italodisco kombinerat med metal och John Carpenter på soundtracket, androider, splatter, BMX... ja, jag hade kunnat hålla på i flera paragrafer till.

Där många andra hyllningar till 80-talet, exempelvis den svenska Kung Fury (2015), mest känns som lösryckta (men ack så roliga) scener är Turbo Kids stora styrka att den känns mer komplett. Det är inte bara hyllning och nostalgitripp utan har dessutom karaktärsutveckling och genuint rörande scener. Uttryckt annorlunda kan man säga att medan jag skrattade åt Kung Fury både skrattar och känner jag med den här filmen. Det är i stor mån tack vare Laurence Leboeuf.

Leboeuf har i rollen som Apple lyckats skapa en karaktär som stjäl varenda scen hon är med i. Om du tänker dig den mest positiva person du känner och multiplicerar denne med ungefär 1000 % så börjar du landa i Apples trakter. Leboeuf har lyckats fånga denna positivitet perfekt och jag log varje gång hon var på skärmen. Sen skadar det inte heller att ha Michael Ironside som skurk.

Michael Ironside har gjort sig en karriär på att spela skurk eller i alla fall irriterande jävel. I Turbo Kid ger han ännu en prestation att lägga till sitt CV och det märkliga är att han numera egentligen inte behöver spela så mycket. Likasom vi vet att Sean Bean dör i 90% av sina filmer bara vet vi att Ironside är skurk. Han är som alltid riktigt underhållande i sina scener.

Finns det inget dåligt då? Tja, jag hade kunnat peka på att filmen tappar i tempo mot mitten eller att ramberättelsen inte riktigt håller, men det tänker jag inte göra. Turbo Kid är en film vars helhet är större än dess delar. Det är en sanslöst våldsam, rolig och underhållande hyllning till min barndom och jag kan inte ge den annat än högsta betyg.

Betyg: 5 gnome sticks av 5 möjliga

Turbo Kid visas på Spegeln i Malmö, ikväll klockan 21:00.

FFF 2015: It starts!... kinda

För fjärde året i rad bevakar Skitfinkultur Lund International Fantastic Film Festival, FFF, i... Malmö? Ja, i år finns det en viss ändring i visningsordningen. Mellan 24 - 27/9 drar festivalens första del igång med de nominerade i klassen för att få tävla om Melies d’Or. Denna etapp hålls på Spegeln i Malmö. Jag är kluven till uppdelningen. Inte för att det blir två festivaldelar, men att den ena läggs i Malmö. Mig veterligen har detta inte hänt tidigare i festivalens 20-åriga historia och även om jag kan förstå det från en businessvinkel är det lite trist att Lund tappar ännu lite kultur till storebror Malmö.

Hur som helst kommer jag närvara fredag - söndag på festivalen då mitt schema inte gick ihop för torsdagens begivenheter. Under torsdagen bjuds publiken på den fantastiska 80-talshyllningen Turbo Kid (2015) som nyligen recenserats här på bloggen. Jag kan verkligen rekommendera att ni går och ser den!

Dagarna blir inte lika galna av film som de vanliga festivalpassen (det är snarare positivt eftersom jag brukar vara rätt mör efter fyra filmer) utan fokuserar enbart på de nominerade filmerna. Hela programmet hittar du som vanligt på festivalens hemsida. Också som vanligt är att det är helt okej att bjuda mig på både öl och mat. Syns på bio!

Regi: Gabe Polsky

Manus: Gabe Polsky

Medverkande: Viacheslav Fetisov, Scotty Bowman, Alexei Kasatonov mfl.

Produktionsbolag: Gabriel Polsky Productions

År: 2014

Längd: 84 min

Land: USA/Ryssland

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3264102/

Under 1900-talets andra halva använde Sovjetunionen ishockey som ett propagandaverktyg. Oftast ostoppbara, tekniskt gudabenådade, spelare åkte cirklar kring motståndarna. I vilket annat land som helst hade dessa män blivit stenrika. I Sovjet var läget dock annorlunda. Gabe Polsky skildrar i sin dokumentär både det ryska hockeyundret och framförallt de fem spelare som gav många internationella hockeyfans mardrömmar på 80-talet: Festisov, Krutov, Kasatonov, Makarov, Larionov - ryssfemman.

Jag hade inte mer än börjat skolan när Kalla kriget var över. Trots det fanns det vissa saker även ett barn visste. Sovjet var "de onda", men trots detta fylldes alltid rösten av beundran när de vuxna pratade om deras hockeyspelare. Jag kunde namnen på spelarna i ryssarnas förstakedja innan jag kunde läsa. Speciellt fascinerad var jag av Krutov. Inte bara för att hans namn lät som "krut" utan för att han spelade så också. Nu, drygt 25 år senare, försöker dokumentärfilmaren Gabe Polsky fånga vad som gjorde ryssarna så förbaskat bra. Föga förvånande är det en mörk historia.

Polsky låter en lång intervju med Fetisov, numera idrottsminister i Ryssland, utgöra ramverket för berättelse. Festisov var extremt populär i Sovjet och dristade sig till och med att gå i clinch med Partiet. För detta skulle han få betala dyrt, inte minst med sitt mycket anstängda förhållande till den mångårige ryske landslagstränaren Viktor Tikhonov. De övriga fyra i superkedjan, däribland min älskade Krutov, får inte komma lika mycket till tals, men berättarstilen fungerar ändå mycket bra.

Utöver hockeyn i sig visar Polsky upp ett Sovjet i förändring, från Brezjnevs sista dagar till Gorbatjovs avgång. Som så fungerar Red Army även väldigt bra som övergripande historiskt dokument. Polsky får till och med en intervju med en före detta KGB-agent som hade hockeylandslaget som sin specialuppgift. Det är riktigt häftigt!

Det enda som stör Red Army något är den stenmur som Polsky stöter på när han försöker pusha lite för mycket. Fetisov visar honom fingret (idrottsminister!) och Krutov ställer irriterade motfrågor. Det är tydligt att den gamla Sovjettiden fortfarande är ett väldigt känsligt område när man försöker dyka lite under ytan. Allra mest talande blir det med just Fetisov som nu är en del av etablissemanget själv. Det är synd då de riktigt intressanta sakerna inte utvecklas så pass fullt som jag skulle vilja. Trots detta är Red Army en dokumentär ni borde se. Ni behöver inte vara hockeyintresserade överhuvudtaget. Det här är fascinerande människoöden helt enkelt.

Betyg: 4+ ryska maskiner av 5 möjliga

Regi: Brian James O'Connell

Manus: Dr. God & Ryan Mitts

Medverkande: Fran Kranz, Pedro Pascal, Emma Fitzpatrick mfl.

Produktionsbolag: Fortress Features/MTY Productions

År: 2015

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3487994/

Evan har länge drömt om att få på papper att han jobbar som sales manager. När företaget börjar gå sämre tror han att hans tid äntligen har kommit. Istället plockar chefen in Max, Evans nemisis från college, för att ta jobbet. Inte nog med att Evan hatar Max - snart börjar märkliga saker hända på kontoret och Max verkar vara väldigt intresserad av Evans ex-flickvän...

Ibland är det skönt att veta vad man får. Så fort jag såg postern till den här filmen tänkte jag en blodig variant av Office Space (1999), och ja, det var precis vad jag fick. Humorn är inte alls lika slipad som i nämnda film, men fungerar ändå klart över medel. Manusförfattarna (varav en som jag fick lära mig är en hel komeditrupp... gissa vem?) tangerar de vanliga fällorna och irritationsmomenten med att arbeta på kontor och kommer med lite egna idéer också. För er som inte har arbetat på ett kontor dagarna i ända kan jag nämna att titeln är väldigt passande. Det finns få saker jag föraktar mer i världen än mellanchefer, eller "bloodsucking bastards".

Skådespelarmässigt ligger filmen omkring medel, med Joey Kern som den som stjäl alla scener han är med i som den totalt håglöse Tim som upphöjt att inte jobba till en konstform. Dessvärre fungerar filmens andra del, skräckdelen, ganska dåligt. Det är klart, en skräckkomedi blir sällan eller aldrig skrämmande på riktigt, men vad en sådan istället behöver är total osmaklighet när det kommer till splatterscenerna. Det måste stänka fejkblod upp i taket för att även skräckscenerna ska få komisk effekt. Peter Jackson var en mästare på detta innan han började filma hobbitar, men Brian James O'Connell har inte alls denna fingertoppskänsla.

Bloodsucking Bastards lyckas ändå komma över medel och är en trevlig bekantskap. Det är inget jag kommer komma ihåg en längre tid, men gillar du skräckkomedier med mer betoning på komedi än skräck finns det bra mycket sämre alternativ.

Betyg: 3 teambuildingövningar av 5 möjliga

Twin Peaks återvänder: To spoil or not to spoil  

Twin Peaks går in i sin tredje inspelningsvecka i Washington State och eftersom internet är internet har fansen fått ställa sig frågan om rapportering därifrån är okej eller inte. I en tid där fan och hans moster äger en mobiltelefon med kamera är det svårt att hålla något hemligt. De flesta stora produktioner brukar försöka lösa detta med closed sets bevakade av säkerhetsvakter. Lynch är däremot på gott och ont old school och filmar stora delar av serien på öppen gata. Inte minst blir detta tydligt när exteriören i småstäderna North Bend och Snoqualmie tillfälligt byggs om för seriens räkning. Flera produktionsbilder som ger ledtrådar om vissa karaktärers liv och leverne har läckt och David Lynch är enligt rapport inte särskilt glad över detta. Via Twin Peaks Fesitvals Facebook-sida låter Lynch och Mark Frost hälsa att:

"We’re so happy people are excited about being back to where it all began. Like any good mystery, it’s all supposed to be top secret, and would love it if everyone helped keep it that way!"

Själv tänker jag hålla mig ifrån handlingsspoilers, dvs spoilers som rör manuset, men tänker inte freaka ut om jag får se en bild från inspelningarna. Jag har sett en del redan och fått några glada överraskningar. Av respekt för fans som inte vill bli spoilade alls kommer jag dock hålla den här rapporteringen fri från produktionsnyheter så länge de inte rapporteras officiellt. 

Det var ett tag sedan jag gjorde en inventering av skådespelarna som återvänder, kanske återvänder och som tackat nej. Här är den senaste listan. Värt att ha i åtanke är att Sherilyn Fenns medverkan är osäker då hon just nu ligger i en infekterad vårdnadstvist. Enligt hennes Twitter ska hon göra sitt yttersta. Uppmärksamma fans märker snart också att flera av de bekräftade återvändarna spelar karaktärer som redan är döda, vilket troligen innebär flashbacks, hallucinationer eller annat Lynchigt. Många är dessutom endast kontrakterade för ett avsnitt än så länge. Skådespelarna kontrakterade för fler än ett avsnitt är i fetstil.

Bekräftade:

Kyle MacLachlan (Special Agent Dale Cooper)

Catherine Coulson (The Log Lady)

Sheryl Lee (Laura Palmer/Maddy Ferguson)

Grace Zabriskie (Sarah Palmer)

Mädchen Amick (Shelley Johnson)

Sherilyn Fenn (Audrey Horne)

Everett McGill (Big Ed Hurley)

Kimmy Robertson (Lucy Moran)

Richard Beymer (Benjamin Horne) 

Joan Chen (Josie Packard)

Chris Mulkey (Hank Jennings)

Michael Horse (Deputy Hawk)

Peggy Lipton (Norma Jennings)

Michael Ontkean (Sheriff Harry S. Truman)

Ray Wise (Leland Palmer)

Kenneth Welsh (Windom Earle)

Piper Laurie (Catherine Martell)

Russ Tamblyn (Dr. Lawrence Jacoby)

Lara Flynn Boyle (Donna Hayward)

Dana Ashbrook (Bobby Briggs)

Uttryckt intresse:

James Marshall (James Hurley)

Carel Struycken (The Giant)

David Duchovny (DEA Special Agent Dennis/Denise Bryson)

Billy Zane (John Justice Wheeler)

Ryktas om att de uttryckt intresse:

Harry Goaz (Deputy Andy Brennan)

Avböjt medverkan:

Michael J. Anderson (The Little Man From Another Place)

Regi: Adam Green

Manus: Adam Green

Medverkande: Adam Green, Ray Wise, Will Barratt mfl.

Produktionsbolag: ArieScope Pictures

År: 2014

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1991031/

Adam Green, kreativ kraft i genrestudion ArieScrope Pictures, kontaktas av en man, Dekker, som bestämt hävdar att han kan bevisa att han hittat riktiga monster. Efter att ha pratat med honom bestämmer sig Adam för att göra en dokumentär om Dekker och hans teorier om "The Marrow" - den plats där samhällets alla oönskvärda varelser förr eller senare hamnar. Till en början vet Adam inte vad han ska tro om Dekker, men vissa saker blir plötsligt svåra att bortförklara...

Jag har länge hävdat att found footage-genren kan användas till göra riktigt intressanta saker när man inte enbart förlitar sig på skakiga handkameror. Digging Up The Marrow är found footage till en tredjedel med de andra två tredjedelarna fast förankrade i mockumentary-genren. Adam Green låter sin egen kärlek för monsterfilm spela stor roll i produktionen i allmänhet och hans fascination för tecknaren Alex Pardees skapelser i synnerhet. Pardees monsterdesigner är ofta originella skapelser som ser ut som gamla tiders freak shows smält samman med filmmonster från 80-talet. Jag ska definitivt kolla upp hans arbete bättre efter den här rullen.

Green tog beslutet att casta en välkänd skådespelare i rollen som Dekker. Det visar sig vara ett riktigt bra drag att ha med Ray Wise i den här produktionen. Han spelar Dekker precis på gränsen till galenskap som bara han kan och Greens andra anledning till att casta ett välkänt ansikte fungerar också det bra - paradoxalt nog blir illusionen starkare av att man från början vet att det inte är på riktigt. Visst, jag vet att alla found footage-filmer är fiktion (prove me wrong, kids!), men i och med att man försöker skapa en illusion av verklighet blir fallet när monstret/spöket/mördaren väl dyker upp på film så mycket större. I Digging Up The Marrow lyckas Green med balansakten att ligga nära verkligheten men ändå kasta in så pass mycket oförklarliga saker att vi inte helt kan avfärda Dekker som en tokstolle. Riktigt bra manusarbete där! Illusionen blir också starkare av de otaliga cameos från mer eller mindre kända skräckregissörer och skådespelare.

Digging Up The Marrow är knappast ett mästerverk, men ändå en fräsch fläkt i en genre som blivit allt tröttare de senaste åren. Dessutom, alla filmer som hämtar inspiration från Nightbreed (1990) är okej i min bok.

Betyg: 4 relevanta cameos av 5 möjliga

Regi: Tarsem Singh

Manus: David Pastor & Àlex Pastor

Medverkande: Ryan Reynolds, Natalie Martinez, Matthew Goode mfl.

Produktionsbolag: Endgame Entertainment/Ram Bergman Productions

År: 2015

Längd: 117 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2140379/

Damian, en stenrik fastighetsmogul, håller på att förlora kampen mot sin cancer när han kontaktas av ett företag som säger att de kan förlänga hans liv. Prislappen på 250 miljoner dollar gör att bara de allra rikaste i världen har råd med behandlingen som visar sig vara att överföra Damians medvetande i en kropp framställd på konstgjord väg. Damian får även svära på att han inte ska ha någon form av kontakt med sitt förra liv igen eftersom han är död för världen. När de "hallucinationer" som plågat honom sedan överförandet blir allt starkare inser dock Damian att allt inte står rätt till...

Tarsem Singh har ett sätt att regissera sina filmer på som gör att man direkt kan känna igen dem. Han älskar att leka med drömsekvenser och hallucinationer och använder en del återkommande symbolik gång på gång. Jag vet att många har direkt ogillat hans tidigare filmer, men jag har alltid legat någonstans i gränslandet. Jag väntar fortfarande på filmen där Singh får komplett kreativ frihet och får leka fullt ut. Tyvärr är inte Self/Less den filmen.

För den som har någorlunda bra koll på modern science fiction kommer Self/Less inte bjuda på några överraskningar att tala om. Det finns en hel del allusioner till både Philip K. Dick (och de filmer baserade på hans verk) och liknande författare i manuset och även om dessa blinkningar är kul för fans skriver de tittaren rejält på näsan då och då.

Skådespelarmässigt är den här rullen klart över medel, med en förvånansvärt återhållsam Ben Kingsley i rollen som "Damian den äldre" och en helt okej Ryan Reynolds i rollen som "Damian den yngre". Reynolds har haft en lång väg tillbaka efter en viss serietidningsfilmflopp som inte ska nämnas vid namn, och förhoppningsvis kommer hans kommande roll i Deadpool (2016) hjälpa ytterligare.

Self/Less är underhållning över medel, men inte något fantastiskt på något sätt. Med lite fler egna idéer i manuset och oväntade vändningar skulle det här kunnat bli riktigt bra, men nu blir det en film jag sett förr. Det finns inget som är direkt dåligt i den dock och tillräckligt många bra saker för att jag ska kunna rekommendera den till genrefans om inget annat.

Betyg: 3 kroppshopp av 5 möjliga

Regi: Tyler Shields

Manus: Adam Prince

Medverkande: Abigail Breslin, Wes Bentley, Logan Huffman mfl.

Produktionsbolag: NGN Productions/Prospect Park/Final Girl Productions

År: 2015

Längd: 85 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2124787/

Efter att ha förlorat båda sina föräldrar uppfostras Veronica av den mystiske William vars mål är att göra henne till en hit woman. Veronicas sista test innan hon anses vara färdigutbildad är att ta sig an det grabbgäng som ligger bakom morden på ett stort antal unga kvinnor i närheten.

Termen "final girl" kommer som många vet från slasher-filmens barndom där en ensam, oftast oskuldsfull, ung kvinna var den sista överlevande som kunde konfrontera monstret/mördaren. Att casta Abigail Breslin i rollen som en final girl är ett bra val och det är även Breslin som räddar den här filmen. Storyn är lika tunn som den till de slashers den hämtar sitt namn från och medan dessa ofta har en räddande kitschfaktor är Final Girl en väldigt rak och återhållsamt berättad historia.

Förutom Breslin är fotot filmens stora behållning. Det är extremt stiliserat för att vara en independentrulle som inte har särskilt stora medel och framförallt gillade jag ljuseffekterna i interiörscenerna. Fotografen älskar sina spotlights och vet hur han ska använda dem. Riktigt snyggt.

Det som filmen till sist tappar trean i betyg på är den något klumpiga berättartekniken. Jag vill veta mer om Veronica, filmens skurkar och alla däremellan. Karaktärerna är helt enkelt för tunna och blir istället symboler för "den jagade som blir jägaren" (läs: tjejer kan också sparka röv). Problemet är bara att de inte riktigt fungerar som symboler heller. Till syvende och sist skulle jag vilja skriva om Final Girl en aning och förlänga den med kanske tio minuters karaktärsutveckling. Här finns goda element, men slutprodukten är snygg fast ganska tom.

Betyg: 2 yxhugg av 5 möjliga