Regi: Kyle Balda & Pierre Coffin

Manus: Brian Lynch

Medverkande: Sandra Bullock, Jon Hamm, Michael Keaton mfl.

Produktionsbolag: Illumination Entertainment

År: 2015

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2293640/

Kevin, Stuart och Bob har insett att minionerna inte kan leva som de gör, utan att tjäna en ond mästare. De tre ger sig av på en resa för att hitta den ondaste av de onda. Valet faller på Scarlet Overkill, en karismatisk superskurk vars främsta mål är att stjäla den engelska kronan och ta över landet. Men allt går givetvis inte som planerat. Det är sällan det gör det när minioner är inblandade.

Först av allt, jag brukade älska de där gula små bollarna. I Despicable Me 2 (2013) fick de mig att gråta av skratt vid flera tillfällen. Spola fram två år senare till deras egen film och hela grejen känns så överspelad som den kan bli. Först trodde jag det berodde på dessa eviga Facebook-memes med minioner, men det är inte riktigt sant. Felet ligger snarare hos Brian Lynch.

Istället för att låta manusförfattarna bakom Despicable Me 2 få göra ännu fler galenskaper med karaktärerna tog Universal in Brian Lynch. Lynch lyckas på något sätt göra de tidigare totalt oberäkneliga minionerna förutsägbara och det dödar mitt intresse. Storheten i de tidigare produktionerna med karaktärerna låg i att man visste aldrig vad som skulle hända från ena sekunden till en annan. Det var snabbt berättad humor ofta med en skarp egg som ibland låg på gränsen till vad som skulle betraktas som okej för en barnfilm. Det fungerade ypperligt. I Minions vet jag exakt vad som ska komma och i princip när det ska komma. Okej, de är i London. Då ska vi se. Towern? Check. Buckingham Palace? Check. The Beatles (filmen utspelar sig 1968)? Check. Brittisk besatthet med te? Check. Minions är som en jäkla checklista och glimrar ytterst sällan till.

När filmen trots allt lyckas bjuder den på några gapskratt. Jag kommer exempelvis alltid kalla elgitarrer för supermegaukuleles nu. Men, med ett ytterst oinspirerat manus och en riktigt dålig Sandra Bullock som röstskådespelare till Scarlet Overkill ser jag hellre om Despicable Me 2 några gånger.

Betyg: 2 supermegaukuleles av 5 möjliga

Regi: François Simard/Anouk Whissell/Yoann-Karl Whissell

Manus: François Simard/Anouk Whissell/Yoann-Karl Whissell

Medverkande: Munro Chambers, Laurence Leboeuf, Michael Ironside mfl.

Produktionsbolag: EMA Films/Epic Pictures Group/Timpson Films

År: 2015

Längd: 93 min

Land: Kanada & Nya Zeeland

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3672742/

I den fruktansvärda post-apokalyptiska världen år 1997 träffar en ung man, endast känd som The Kid, på en mystisk kvinna som i grund och botten tvingar honom att vara hennes vän. The Kid, besatt av superhjälten Turbo Man, hamnar snart i trubbel med den lokale krigsherren Zeus och hans anhang. Än värre blir det när de kidnappar hans nya vän, Apple. Det är dags att agera som den superhjälte han alltid önskat att han var! Givetvis på BMX-cykel!

Det var länge sedan jag hade så förbannat kul med en film som jag hade med Turbo Kid. Som en hyllning till allt vad 80-talet präglade mig med fungerar den här filmen på flera nostalgiska plan. Det är superhjältar, karismatiska skurkar (Michael Ironside!), pumpande italodisco kombinerat med metal och John Carpenter på soundtracket, androider, splatter, BMX... ja, jag hade kunnat hålla på i flera paragrafer till.

Där många andra hyllningar till 80-talet, exempelvis den svenska Kung Fury (2015), mest känns som lösryckta (men ack så roliga) scener är Turbo Kids stora styrka att den känns mer komplett. Det är inte bara hyllning och nostalgitripp utan har dessutom karaktärsutveckling och genuint rörande scener. Uttryckt annorlunda kan man säga att medan jag skrattade åt Kung Fury både skrattar och känner jag med den här filmen. Det är i stor mån tack vare Laurence Leboeuf.

Leboeuf har i rollen som Apple lyckats skapa en karaktär som stjäl varenda scen hon är med i. Om du tänker dig den mest positiva person du känner och multiplicerar denne med ungefär 1000 % så börjar du landa i Apples trakter. Leboeuf har lyckats fånga denna positivitet perfekt och jag log varje gång hon var på skärmen. Sen skadar det inte heller att ha Michael Ironside som skurk.

Michael Ironside har gjort sig en karriär på att spela skurk eller i alla fall irriterande jävel. I Turbo Kid ger han ännu en prestation att lägga till sitt CV och det märkliga är att han numera egentligen inte behöver spela så mycket. Likasom vi vet att Sean Bean dör i 90% av sina filmer bara vet vi att Ironside är skurk. Han är som alltid riktigt underhållande i sina scener.

Finns det inget dåligt då? Tja, jag hade kunnat peka på att filmen tappar i tempo mot mitten eller att ramberättelsen inte riktigt håller, men det tänker jag inte göra. Turbo Kid är en film vars helhet är större än dess delar. Det är en sanslöst våldsam, rolig och underhållande hyllning till min barndom och jag kan inte ge den annat än högsta betyg.

Betyg: 5 gnome sticks av 5 möjliga

Regi: Jabbar Raisani

Manus: Jabbar Raisani & Blake Clifton

Medverkande: Adrian Paul, Brandon Auret, Reiley McClendon mfl.

Produktionsbolag: Bigscope Films/Altitude Film Entertainment/Out of Africa Entertainment mfl.

År: 2014

Längd: 90 min

Land: Storbritannien/Sydafrika

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2474972/

Tio år efter kriget mot en utomjordisk ras börjar mänskligheten äntligen kunna andas ut. Planeten omges av avancerade försvarssystem och de fiendestyrkor som inte flytt börjar till sist sina. Två dokumentärfilmare beger sig till Outpost 37, en bas i Pakistans utmarker, för att filma den försvarsstyrka som bevakar området. Vad ingen vet är att fienden samlar sig för en sista kraftansträngning.

Alien Outpost, eller Outpost 37 som den kallats på festivalscenen, har lyckats charma juryn på en hel del ställen. Och ja, det är ganska charmigt att man lyckats samla ihop drygt fyra miljoner via Kickstarter, men samtidigt känns budgetbegränsningarna mer än de skulle behöva göra.

Jabbar Raisani & Blake Cliftonhar skrivit ett manus som skulle tjänat på mer historieberättande och mindre action och/eller machoposer. Jag vill veta mer om världen de bygger upp, om kriget i sig och om hur förhållandena mellan världens länder ser ut efter att de tvingats till samarbete mot en utomstående fiende. Manuset snuddar vid detta flera gånger och vi får små stycken av det med jämna mellanrum, men inte tillräckligt. Istället satsar man på actionbetonat berättande, men problemet är att det under merparten av speltiden går till som så att soldaterna skjuter på något vi knappt kan se. Här kommer budgeten in.

Alien Outpost är inte direkt dålig, men jag känner att man hade kunnat göra så mycket mer med de medel man fick till sitt förfogande. Nu blir det tyvärr mest en fotnot.

Betyg: 2 whatevers av 5 möjliga

In Memoriam: Wes Craven (1939 - 2015)  

Mardrömsmästaren Wes Craven har gått bort. Ännu en fallen hjälte. Craven var en av få framgångsrika och älskade regissörer som i princip enbart sysslade med skräck. Precis som han gjorde Robert Englund till en stjärna med rollen som Freddy Krueger i A Nightmare On Elm Street (1984) gjorde världens lojala skräckdiggare Craven till en stjärna inom subgenren. Craven, en av få skräckfilmsregissörer under det glada 80-talet som ville psykologisera sina manus, lyckades inte alltid med sina filmer, men den kärlek han visade till skaparkonsten och genren gjorde honom till en av mina favoritregissörer i tonåren. Jag har än idag svårt att se en film av Craven utan att ryckas med.

Ovanför min säng hänger en filmposter från ovanstående nämnda film. I ett vitrinskåp står en väldigt detaljerad modell av Freddy och i filmsamlingen trängs hela Wes Cravens filmografi. Tyvärr fick jag aldrig chansen att träffa honom personligen, men av vad jag har förstått ska han ha varit precis lika mysigt morbid som jag hoppats på. Jag kommer sakna hans vision, kärlek för filmkonsten och hans försvar mot skräckgenrens belackare.

Regi: Antoine Fuqua

Manus: Kurt Sutter

Medverkande: Jake Gyllenhaal, Rachel McAdams, Forest Whitaker mfl.

Produktionsbolag: Escape Artists/Fuqua Films/Riche Productions mfl.

År: 2015

Längd: 124 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1798684/

Billy Hope har arbetat sig upp från en blygsam bakgrund till att bli världsmästare i lätt tungvikt. Obesegrad i 43 proffsmatcher tycks ingen kunna hota honom heller. En dag blir dock ett bråk med en potentiell utmanare till något mycket värre då hans fru, Maureen, skjuts till döds. Förkrossad förlorar Billy allt - titel, hus och till och med vårdnaden om sin dotter. Fast besluten att ta sig till toppen igen inser Billy att han måste ta till nya strategier och lära sig mer om sig själv.

Efter att ha sett den första trailern till Southpaw var jag mer än lite taggad. Visserligen har regissören Antoine Fuqua en ganska brokig samling filmer på sitt samvete, men med en rippad Gyllenhaal i huvudrollen och Sons Of Anarchy-skaparen Kurt Sutter bakom manuset lovade filmen ändå mycket gott. Tyvärr är Southpaw en av årets största besvikelser för mig. Inte för att det är en direkt dålig film utan för att den inte är direkt bra heller.

Gyllenhaal är, precis som jag trodde, mycket bra i huvudrollen som den arrogante och sedermera plågade boxaren Billy Hope. Även resten av ensemblen sköter sig bra med en Forest Whitaker som inte spelar över som bästa biroll. Min oro över Fuquas regi föll också på skam då Southpaw är en välregisserad rulle om än inte mästerlig på något sätt. Det som stör är istället manuset.

Sutter berättar standardhistorien 1a för boxningsfilm (eller 1b, då 1a är "nolla blir mästare") och bjuder inte på några särskilda överraskningar. Förhållandet mellan Billy och dottern Leila är de dramatiska scenerna utanför boxningsringen som fungerar bäst, men även dessa känns ganska tillrättalagda. Jag skulle vilja säga att boxningsscenerna är fantastiska, men det de vinner i intensitet förlorar de på i realism. Visst, i princip alla boxningsfilmer tar sig väldigt stora friheter med hur sporten faktiskt ser ut på elitnivå, men Southpaw tror att en "brawler" är någon som trots 43 proffsmatcher utan förlust inte lärt sig blockera ett slag. Där Rocky Balboa redan var så punch drunk att han inte brydde sig (och fick ta emot orealistiskt mycket stryk han med) är Billy Sutter en boxare i högform, inte en föredetting som fått en sista chans. Kontentan är att boxningsscenerna känns dramatiserade till den milda grad att de tog mig ur filmen. Det är inget gott betyg.

Southpaw är en okej film trots allt. Den visar de klassiska boxarfilmstroperna ännu en gång och har bra skådespel. När det dock finns en uppsjö bättre filmer på samma tema är jag inte särskilt imponerad. Synd.

Betyg: 2+ fast musiken är klockren av 5 möjliga

Regi: Derick Martini

Manus: Bret Easton Ellis & Derick Martini (baserat på Michael Hornburgs roman med samma namn)

Medverkande: Bella Heathcote, Penelope Mitchell, Kevin Zegers mfl.

Produktionsbolag: AliBella Pictures/Bystander Films/Mangrove Media mfl.

År: 2015

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1772261/

Ingen hade lagt namnet Downers Grove på minnet om det inte hade varit för den bisarra förbannelse som tycks ha drabbat småstaden. Varje år, lagom till skolavslutningen, dör en av avgångseleverna. Chrissie tror inte alls att det vilar en förbannelse över hennes hemort och gör sig redo för en sista skolvecka innan sommarlovet. När hon mot bättre vetande följer med på en fest blir Chrissie dock utsatt för ett våldtäktsförsök. Desperat försvarar hon sig och klöser ögat ur killen som attackerat henne. Denna handling kommer få långtgående konsekvenser för både Chrissie och hennes familj...

Bret Easton Ellis kommer för alltid vara förevigad i och med sin bok bakom en av de smartaste och mörkaste satirerna någonsin satt på film, American Psycho (2000). Ellis insikter i den amerikanska medelklassmannen som önskar han vore något mer än otroligt sevärda (även om han själv avskydde filmatiseringen) och rekommenderas till alla som inte är lättstötta. Därför är jag bara ännu mer förvånad över att han skrivit manus till The Curse Of Downers Grove och dessutom producerat skräpet. För det är vad det är - rent skräp.

Okej, jag förväntade mig inte särskilt mycket - Ellis slår mig inte riktigt som killen som ska skriva high school-film - men åtminstone någon form av sammanhängande historia vore kul att få. Nu blir det ett mischmasch av stalkerfilm, high school-rulle, slasher och övernaturlig (!) förbannelse. Ja, mitt i hela historien är förbannelsen som vilar över staden ständigt närvarande... och ja, den har med ancient indian burial grounds att göra. Vem gjorde en räd i 80-talet? Och om ni ändå var där, kunde ni inte plockat med er lite humor?

Skådespelarna spelar över till den milda grad att jag skämdes å deras vägnar, det splittrade manuset är trots sina alldeles för många berättarspår på tok för förutsägbart och slutet... ju mindre jag säger om det desto bättre. Det räcker med att säga att det är ett av de dummaste slut jag sett på mycket länge. Men ändå, trots allt det här, finns här en okej historia under allt skräp. Med rätt manusförfattare, rätt regissör och skådespelare med mer kemi än två blöta papperspåsar skulle det kunnat bli något helt annat. Nu borde Ellis skämmas... och det gör han väl hela vägen till banken.

Betyg: 1 förbannad urinnevånare av 5 möjliga

Regi: Brad Peyton

Manus: Carlton Cuse

Medverkande: Dwayne Johnson, Carla Gugino, Alexandra Daddario mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros./Village Roadshow Pictures/New Line Cinema mfl.

År: 2015

Längd: 114 min

Land: USA/Kanada/Australien

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2126355/

Räddningsarbetaren Ray hamnar mitt i tidernas värsta jordbävning. Nu måste han hitta både sin dotter och sin ex-fru (av någon anledning) innan det är för sent.

Det finns dumma filmer. Det finns filmer som är så dumma att de blir roliga. Sen kommer skiktet med San Andreas. Det här kan vara den värsta katastroffilm som visats på bio de senaste 15 åren. Alltså, jag gillar en katastroffilm då och då, men en bra sådan behöver vissa saker för att den ska funka. Antingen måste den kännas global (så som Emmerich gör) och/eller måste den ha karaktärer som är enkla att bry sig om. Katastrofen måste vara något vi inte har sett, eller åtminstone något som känns som vi inte sett förr. San Andreas har inget av det där.

Istället får vi en katastrof som, förutom sin vetenskapliga omöjlighet, känns så blasé och "jaha" att jag inte orkar bry mig överhuvudtaget. Ray är en karaktär klippt från en alldeles för överanvänd mall. Han och hans fru har förlorat en dotter och drev isär eftersom Ray skyller på sig själv. Som man kan han givetvis inte uttrycka sina känslor utan driver frugan till att lämna honom - rakt i armarna på sin nye, inte lika bicepsbeprydde men ack så rike, kille. Som vi alla vet är folk utan stora biceps fega, omoraliska och värdelösa i krissituationer. Dottern, Blake (den överlevande that is), är "stark kvinnlig karaktär 1a" som ändå måste räddas av manlig beskyddare. Så fortsätter det och jag kan inte bry mig om klichéer som inte ens vet att de är klichéer.

Det finns ingen anledning att se San Andreas. Så enkelt är det. Nu har jag gjort det för er skull. Tänk på mitt offer! Jag är film-Jesus!

Betyg: 0 fega sillmjölken av 5 möjliga

Regi: Tim Russ

Manus: Ethan H. Calk/Sky Douglas Conway/Jack Treviño

Medverkande: Adrienne Wilkinson/Walter Koenig/Sean Young mfl.

Produktionsbolag: N/A

År: 2015

Längd: 88 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2621446/

Cirka tio år efter att Voyager har kommit tillbaka från sin påtvingade hemresa från Deltakvadranten. Säkerhetschef Tuvok arbetar på Starfleets högkvarter och basar över Sektion 31 - den del av Starfleet som hanterar uppdrag som av någon anledning inte kan ta i officiellt. Tuvok rådgör med en gammal amiral Chekov om hur de ska komma till bukt med ett nytt hot som på något sätt lyckas ställa hela planeter bortom tid och rum. Valet faller på en fängslad laglös och hennes besättning, men uppdraget blir större än vad någon av dem kunnat ana.

Jag har medvetet valt att inte se särskilt många fanfilmer satta i Star Trek-universumet av en enkel anledning - de har oftast varit extremt amatörmässiga antingen när det gäller produktion eller skådespel. Det har producerats flera bra historier och manusen har ofta varit riktigt bra, men helhetsintrycket har alltid varit bristande. Star Trek: Renegades är dock en tämligen unik fanproduktion. Tänkt som ett pilotavsnitt till en längre serie har det pitchats till tv-bolag i USA och kommer även att visas på tv i landet i väst. Det har aldrig hänt med en fanproduktion tidigare. Är den då bra? Mjaoäa, kanske?

Man har lyckats få med en imponerande ansamling skådespelare från serierna och samtliga repriserar sina karaktärer. Bland annat får vi se Tuvok, Chekov, Icheb och Dr. Lewis Zimmerman. Utöver dessa kända Trek-karaktärer har man lyckats få med bland andra Sean Young, Corin Nemec och Edward Furlong i mer eller mindre stora roller. Inte illa alls för att vara en fanproduktion. Dessvärre blir skillnaden mellan dessa skådespelare och deras amatörmotsvarigheter desto tydligare och vissa scener är direkt plågsamma att se.

Likadant är det med produktionsdesignen. Många scener, i synnerhet de med egendesignade rymdskepp, är riktigt välgjorda, men där det verkligen syns är i bakgrunderna. Några ser ut som att de är gjorda på en kafferast medan andra ser ut att ha fått mycket tid och kärlek. Resultatet blir väldigt inkonsekvent.

Det som gör Star Trek: Renegades bättre än merparten av fanproduktionerna jag sett är dock manuset. Det här är ett manus i klassisk Trek-stil och om du kan bortse från lågbudgetinslagen kan den vara värd att se. Jag skulle dock bli mycket förvånad om den blir till en hel serie. Hur som helst var det kul att se riktig Trek igen och inte herr Abrams lens flare-epos.

Betyg: 3 schyssta examensprojekt av 5 möjliga