Regi: Charles Kaufman

Manus: Charles Kaufman & Warren Leight

Medverkande: Nancy Hendrickson, Deborah Luce, Tiana Pierce mfl.

Produktionsbolag: Duty Productions/Saga Films/Troma Entertainment

År: 1980

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0081186/

Abbey, Jackie och Trina gjorde sitt college osäkert under tidigt 70-tal och har varit vänner sedan dess. Varje år samlas de för att prata gamla minnen och åka på en äventyrsweekend. Det här året ska det bli camping i ett avlägset strövområde. Som väntat är de dock inte ensamma. Två män kidnappar kvinnorna och för med dem hem till sin bindgalna mor... som vill ha underhållning.

Skräckdiggare är välbekanta med Troma Entertainment, lågbudgetbolaget som fick sitt stora genombrott under 1980-talet med filmer som gick emot allt vad god smak heter. Vissa av deras produktioner är fruktansvärt roliga i all sin absurditet och denna galghumor kan man också hitta i deras relativt tidiga verk, Mother's Day. Gjord under den stora slasherboomen som inleddes i början av 80-talet bjuder filmen på överraskande många positiva aspekter.

Vad Charlie Kaufman, bror till Troma-bossen Lloyd Kaufman, har lyckats med konststycket att få mig att bry mig om karaktärerna i en lågbudgetslasher. Som läsare av bloggen vet så gillar jag slashergenren i allmänhet, men inte ens som det fan jag är kan jag försvara karaktärsporträtten i de flesta av dem. De är inte direkt lysande i Mother's Day heller, men Kaufman tar sig tid att bygga upp karaktärerna och ge dem personligheter, styrkor och svagheter... nästan som en "riktig" film.

Skämt och sido så fungerar Mother's Day över förväntan. Den har en tidlös lågbudgetcharm, bra skurkar och är förvånansvärt kompetent regisserad. Det jag i viss mån vänder mig mot är den ojämna tonen. Vissa scener är på tok för brutala för att fungera ihop med de mer parodiska avsnitten av filmen. Nåväl, slutet fick mig att gapskratta i alla fall. Gott så.

Betyg: 3- mommy issues av 5 möjliga

Chockerande idag?:  Mjäaoa? Det finns en scen ungefär i mitten av filmen som jag tror de flesta skulle reagera på. Det är också en av huvudanledningarna till att trean i betyg har ett minus efter sig. I generell ton skulle jag dock säga nej.

Förbjuden i: Storbritannien, Tyskland, Australien

Fortfarande förbjuden i: Australien

Regi: Charles McCrann

Manus: Charles McCrann

Medverkande: Charles McCrann, Beverly Shapiro, Dennis Helfend mfl.

Produktionsbolag: CM Productions

År: 1980

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0080448/

När regeringen bestämmer sig för att bekämpa marijuanaodling i ett avlägset skogsområde med ett nytt och oprövat bekämpningsmedel går det mesta fel. Förvisso lyckas de förstöra drogodlingen, men även infektera människorna i området med en zombieliknande sjukdom. Skogsvakten Tom är på väg till en fisketur i området tillsammans med sin fru och sin bror och hamnar mitt i händelsernas centrum.

Vissa av filmerna på video nasties-listan är inte utgivna på något annat än riktigt grynig VHS. Detta är också fallet för Toxic Zombies. Efter att ha sett en rippad VHS-kopia på YouTube förstår jag varför. Det finns egentligen inget kontroversiellt med Toxic Zombies och när kvaliteten på själva filmen är så usel som den är i det här fallet finns det ingen anledning att släppa den på ett senare format. Regisserad, producerad, skriven och spelad av Charles McCrann är det här en film som ingen vettig person skulle vilja ha sitt namn på.

Min enda slutsats är att Charles McCrann inte hade någon aning om vad han gjorde. Toxic Zombies (eller Bloodeaters som filmens originaltitel var på bio) var också det enda som Charles McCrann, jurist till vardags, gjorde i filmväg innan han omkom i 9/11-attackerna. Filmen innehåller allt man kan förvänta sig av en lågbudgetproduktion från den här eran i form av usla skådespelare, skrattretande dialog och obefintligt manus. Det enda som fungerar någorlunda är musiken av den enkla anledningen att den lånar lite väl mycket av John Carpenter. För det mesta trist, långsam och meningslös bjuder Toxic Zombies dock på ett par skratt med tanke på den mycket låga tekniska kompetensen filmen är gjord med och den totala okunskap av zombiegenren i stort som den utstrålar.

Betyg: 1 ologiskt logiska zombies av 5 möjliga

Chockerande idag?: Korta svaret: Nej. Långa svaret: I helsike nej.

Förbjuden i: Storbritannien, Tyskland

Fortfarande förbjuden i: Storbritannien

Kung Fury och den nya svenska vågen

Det håller på att hända något med svensk film. Från att ha varit i en kreativ svacka där det mesta som producerats har varit sunkiga Beck-filmer, uppföljare till gångna publiksuccéer (tänk Änglagård V: The Reckoning) och de fruktade orden ”årets svenska sommarkomedi” har allt fler alternativa filmskapare börjat nå ut med sina alster. Igår slog SVT på stort om den internationellt hyllade kärleksförklaringen till actionfilm från 80-talet, Kung Fury.

Kung Fury hade aldrig kunnat göras i Sverige för 15 år sedan. Folk hade ryckt på axlarna åt den galna idén att finansiera en hommage till 80-talskultur med sina surt förvärvade slantar. Det krävdes en digital infrastruktur för att det skulle kunna hända. Billigare filmutrustning av högre kvalitet, kraftfulla redigeringsprogram i var mans ägo och crowdfunding har gjort flertalet filmprojekt verklighet. Kung Fury fick långt mycket mer i budget än vad upphovsmannen David Sandberg hade som mål med sin Kickstarter-kampanj. Det enkla svaret på varför det gick så bra är att Kickstarter och liknande insamlingar är en demokratisering av filmstödet.

Publiken stödjer vad de vill se och på så vis kan också projekt som Kung Fury bli verklighet. Något högtravande kan man säga att det är film för folket, av folket. Missförstå mig inte, jag gillar högbudgetspektakel lika mycket som någon annan, men om jag ser till mina absoluta favoritfilmer som kommit ut de senaste 25 åren har en stor del av dem producerats oberoende av studiosystem. Att de sen plockats upp och distribuerats av de stora bolagen är en annan sak, men exempelvis filmer som Pulp Fiction (1994), Donnie Darko (2001), Cube (1997)och Mulholland Drive (2001) har kommit från oberoende filmskapare. Gemensamt för dessa fyra filmer är nya eller ovanliga sätt att berätta på, något som går utanför normen.

Kung Fury drar detta till sin spets med en berättarteknik som är lika delar amerikansk actionfilm som tv-spel. Handen på hjärtat vette fanken vad den egentligen är? En kortfilm, ja, men det säger egentligen bara något om filmens längd och inte dess innehåll. Det är en film med sanslös budget per minut som satts samman för att hylla allt det som min generation älskar med den videokultur vi växte upp med. Sandberg har till och med lagt till tracking-effekter för den genuina 80-talskänslan.  Jag tror att Kung Fury är en riktig generationsdelare. De flesta som var barn under 80- och 90-talen kommer troligen älska den medan den kommer vara obegriplig för äldre generationer än så.

Med den internationella uppmärksamhet som Kung Fury rönt, tillsammans med andra intressanta oberoende filmskapare med gott renommé utomlands (exempelvis Henrik Möller och Antonio Tublen) börjar det verkligen röra på sig med svensk film nu. Det är på tiden. Ju längre bort från Göta Kanal 3 (2009) vi kommer desto bättre. Kung Fury är en pärla i den rövsparkande kronan som förhoppningsvis kommer bana väg för fler och nya intressanta röster.

Regi: Dean Israelite

Manus: Jason Pagan & Andrew Deutschman

Medverkande: Amy Landecker, Sofia Black-D'Elia, Virginia Gardner mfl.

Produktionsbolag: Insurge Pictures/MTV Films/Paramount Pictures mfl.

År: 2014

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2436386/

Trots en fantastisk uppfinningsrikedom får den talangfulle high school-studenten David inget fulltidsstipendium till MIT. Desperat att hitta ett nytt projekt till ett sista försök att finansiera sin skolgång går han igenom sin pappas gamla saker på vinden. När han hittar en videokamera med en film från hans sjuårskalas chockas han - hans 17-åriga jag är med i filmen. Efter en undersökning av pappans lämnade projekt hittar han planer på något hans far kallat för "Project Almanac" - något som bara, hur märkligt det än verkar, - kan vara en tidsmaskin...

Project Almanac borde vara en film helt i min smak. Vi har tidsresor, filosoferande över tidsens väsen och det moraliska att ändra på redan inträffade händelser. Trots en rad goda idéer, många jag inte sett i science fiction-film av det här slaget tidigare, förefaller dock Project Almanac som en film i stort behov av manusöversyn.

Idérikedomen ger filmen stor potential, men Jason Pagan & Andrew Deutschman schabblar bort de flesta av dessa under filmens andra halva. Framförallt störde jag mig på karaktärernas småaktiga och naiva inställning till de konsekvenser som tidsresor hade kunnat orsaka. Om Project Almanac hade varit en renodlad komedi hade jag inte haft några problem med ovanstående, men när man ändå vill berätta något med lite mer substans än laughs-per-minute måste man också förhålla sig till logiken och paradoxerna som en uppfinning av detta slag skulle ge upphov till. Det är en kardinalsynd i min bok - en film som inte håller sig logisk inom sin egen kontext. Det får gärna vara osannolika och orealistiska saker som händer på skärmen, men spelreglerna får inte förändras utan en jäkligt bra förklaraing.

Rent tekniskt är filmen inget speciellt. Skådespelarna är okej, men inte mer. Av någon anledning (budget?) har man valt att göra filmen som en found footage-variant. Det fungerar sådär, inte minst när man har med relativt avancerad klippning i många scener. En bra found footage ska inte ha några synliga klipp annat än att kameran stängs av och/eller flyttas.

Det märks att skaparna bakom Project Almanac älskar genren. Den är full av allusioner och referenser till andra tidsresefilmer, men det räcker inte riktigt. Det är en film med potential, men skulle behöva bra mycket mer tid för att bli en enhetlig upplevelse. Att det tog nio månader att skriva, filma och klippa filmen är inte en hedersbetygelse utan tecken på ett hastverk.

Betyg: 2+ filmer med bortslösad potential av 5 möjliga

Twin Peaks återvänder: Smäller fan av!  

Från att hans medverkan i den nya säsongen varit allt annat än säker släpper nu David Lynch nästa bomb via Sherilyn Fenn och Sheryl Lees medverkan på konventet Crypticon, Seattle. Det blir inte nio avsnitt, det blir 18! Jag upprepar, serien blir dubbelt så jävla lång! När Showtime för någon vecka sedan talade om att det kunde bli fler avsnitt än de planerade hoppades jag på kanske ett eller två avsnitt till. Nu blir det nio till. Det är ren glädje!

Fans som kampanjade för att Twin Peaks utan Lynch inte skulle vara Peaks hade helt rätt. Peaks skulle inte heller vara vad det är utan Angelo Badalamentis fantastiska musik. Även han är nu bekräftad som återvändare. Och, för att göra nyhetshelgen komplett, avslöjades även att många av de gamla setsen ska byggas upp igen, däribland den ikoniska Double R Diner. Inspelningen börjar i september. Nu ska här fan fingerknäppas!

Twin Peaks återvänder: Northwest Passage  

De intressanta projekten i Twin Peaks kölvatten avlöser varandra. Det senaste som fångade mitt intresse är den planerade dokumentärfilmen Northwest Passage. Dokumentären ska handla om Travis Blue, en ung man som i princip blev besatt av tv-serien när han var i desperat behov av förebilder och vänner. Dessvärre blev hans främsta förebild från serien den mycket plågade Laura Palmer och Blue började följa hennes "exempel" med droger, prostitution och allmänt destruktivt beteende.

Det här låter i mina öron som en helt unik film. Inte nog med att den handlar om ett av mina favoritämnen i film- och tv-historian, men den lovar dessutom ett porträtt av en ung man där dyrkandet av populärkulturen gått för långt. Det är i skrivande stund tio dagar kvar på filmens Kickstarter-kampanj och teamet har samlat in ungefär en tredjedel av de 60 000 $ som behövs för att filmen ska bli verklighet. Besök filmens Kickstartersida och kolla in trailern. Själv donerade jag en slant också. Gör det du med!

Regi: Henry Hobson

Manus: John Scott 3

Medverkande: Abigail Breslin, Arnold Schwarzenegger, Joely Richardson mfl.

Produktionsbolag: Silver Reel/Gold Star Films/Matt Baer Films mfl.

År: 2015

Längd: 95 min

Land: USA/Schweiz

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1881002/

När en fruktansvärd sjukdom sprids genom världen tvingas de överlevande inse att smittans sista steg innebär stor fara för allmänheten. När Wade hittar sin dotter Maggie i kaoset är det redan för sent. Maggie är infekterad och kommer dö inom åtta veckor. Desperat att spendera all tid han kan med sin dotter tar han med henne hem - något som grannarna inte är särskilt glada över. Samtidigt måste Maggie börja acceptera sitt öde och ta farväl av sina nära och kära.

Maggie var en stor överraskning på många sätt. Framförallt är det här första gången någonsin som jag sett Arnold Schwarzenegger i en seriös dramaroll. Och han levererar! Visst, hans brytning är fortfarande där, men man märker hur mycket han har överdrivit den under sina år som actionhjälte. Inget konstigt med det då den var ett av hans kännetecken, men i Maggie är det en väldigt tystlåten och reserverad Arnold vi ser. Han berättar mer med blickar och miner än med ord och gör ärligt talat sin bästa dramatiska prestation i karriären. Vem hade kunnat tro det?

Arnolds kemi tillsammans med Abigail Breslin (Maggie) är också riktigt bra. Breslin har kommit lång väg sedan genombrottet i Little Miss Sunshine (2006) och gör en mycket fin rollprestation som den dödssjuka Maggie. Skillnaden mellan Breslin och flertalet andra barnstjärnor är att Breslins utseende har förändrats enormt under uppväxten. Det gör att hon inte lika lätt associeras med sina barnroller samtidigt som hon kan dra nytta av sin långa erfarenhet. Inte ens 20 år fyllda går Breslin mot en lysande framtid som skådespelerska.

Det som gör att Maggie står ut från resten av genren är dock manuset. Det är ingen hemlighet att sjukdomen som Maggie lider av kommer förändra henne till vad vi känner som en zombie - de till och med använder "z-ordet" i ett antal scener. Samtidigt skildras just sjukdomsförloppet med all önskvärd tydlighet. Filmens berättande är bland det mörkaste och mest drabbande man kan se just nu. Det här är inte det snabba omvändandet vi är vana att se med zombiehorder som tuggar på någon som ögonblicken blir odöd. Istället fungerar Maggie mer som en skrämmande allegori där man hade kunnat byta ut den påhittade sjukdomen (nekroambulism) mot vilken allvarlig farsot som helst. Det är inte så mycket panikkänslor hos de överlevande som kallt kalkylerande med rejält cyniska förtecken. Som svensk hajade jag till vid repliken: "Don't touch her without gloves!", vilket förde tankarna till Jonas Gardells fantastiska Torka aldrig tårar utan handskar (2012). Alla filmer som kan få mig att tänka på en riktig tragedi genom allegori är värd att se.

Maggie är årets hitintills största överraskning för min del. Det är inte en perfekt film, exempelvis skulle den tjäna på att vara en halvtimme längre, men det är en unik röst i en väldigt tätbefolkad genre. Mycket väl värt din tid och pengar.

Betyg: 4+ zombiedraman av 5 möjliga

Regi: Alex Garland

Manus: Alex Garland

Medverkande: Domhnall Gleeson, Oscar Isaac, Alicia Vikander mfl.

Produktionsbolag: DNA Films/Film4

År: 2015

Längd: 108 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0470752/

Caleb, en 26-årig kodare anställd på världens största datorföretag, vinner en tävling där han ska få spendera en helg med företagets grundare, Nathan. Nathan har dock mer djupgående planer för Caleb än att bara visa gästfrihet. Han har specifikt valt honom för att utföra ett Turingtest på en artificiell intelligens. Inte nog med att han ska utföra ett test för att se om en maskin kan uppvisa samma nivå av intelligens och empati som en människa - när han får möta AI-enheten är det ingen klumpig robot utan en mycket vacker kvinna...

Äntligen! Tack, Alex Garland! Ex Machina är den första riktigt smarta och trovärdiga film jag sett om artificiell intelligens. Det finns en uppsjö bra tv-serieavsnitt om AI, men det närmsta exemplet i längre form jag sett innan den här filmen är Blade Runner (1982). Skillnaden ligger i att medan Blade Runner främst är en äventyrs- och actionfilm med stark betoning på AI är Ex Machina mycket mer fokuserad på vad det innebär att vara människa. Alex Garland har skrivit ett fantastiskt fint manus som mest av allt påminner om klassisk science fiction-litteratur från 60-talet i sitt historieberättande. Den litterära kopplingen är inte så konstig i och med att Garland först och främst just är författare, men att översätta sina verk till film är verkligen inte det allra enklaste. Det här är existensiell science fiction på högsta nivå.

Det bör poängteras att Garland sneglat mer än lite på Star Trek-avsnittet Requiem For Methuselah (1969), något han också medgivit i både intervjuer samt en obskyr referens i filmen själv. Hur mycket jag än tycker om Star Trek är Garlands manus dock överlägset. Konstigt vore annat. Vi vet helt enkelt mycket mer om artificiell intelligens idag än på 60-talet. Intressant nog är det här Garlands första film som regissör. Det märks inte. Han har fullständig kontroll över sina skådespelares prestationer (samtliga mycket bra) och tempot i berättandet. Ett mycket imponerande förstlingsverk.

Förhoppningsvis kommer Ex Machina innebära det slutliga internationella genombrottet för svenska Alicia Vikander. Vikander, som slog igenom för skandinavisk publik i och med sin roll i En Kongelig Affære (2012) visar återigen i den här rollen att hon mycket väl kan vara Sveriges mest intressanta skådespelerska just nu. Då Vikander har ytterligare sex (!) filmer släppta eller på gång under 2015, varav flertalet mycket haussade, blir det nog troligen också så. I Ex Machina spelar hon rollen som den artificiella intelligensen Ava med fantastiskt fin känsla. Se och njut.

Ex Machina är så fjärran ifrån exploderande dum-science-fiction man kan komma. Jag älskade varenda minut av den och sätter upp den på listan över årets bästa filmer redan nu.

Betyg: 5 existensiella teman av 5 möjliga