Regi: George Miller

Manus: George Miller/Brendan McCarthy/Nick Lathouris

Medverkande: Tom Hardy, Charlize Theron, Nicholas Hoult mfl.

Produktionsbolag: Kennedy Miller Productions/Village Roadshow Pictures

År: 2015

Längd: 120 min

Land: Australien/USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1392190/

Max Rockatansky, mer känd som Mad Max, kidnappas av den maktfullkomlige galningen Immortan Joe. Dömd till att bli en "blodpåse" - färskt blod för Joes soldater - inser Max att han måste rymma. Chansen kommer när klanmedlemmen Furiosa stjäl Joes fruar för att föra dem i säkerhet från ett liv som avelsdjur. Med Joe och hans allierade hack i häl beger de sig på jakt efter ett ställe där det fortfarande ska finnas växtlighet och liv.

Som uppväxt på 80-talets science fiction-apokalyser älskade jag verkligen Mad Max: The Road Warrior (1981). Som en western fast med bilar och fruktansvärt överdrivna karaktärer gick den rakt in i mitt hjärta. Jag var inte den ende. The Road Warrior blev stilbildande och inspirerade mängder av filmskapare. Det är ett arv som förpliktigar. I och med att Fury Road dessutom haft seriens skapare, George Miller, vid rodret var jag minst sagt entusiastisk när jag satte mig i biostolen. Två timmar senare inser jag att det här må vara vad Miller alltid velat skapa, men med en budget på 138 miljoner dollar mer än förra delen har Miller dragit hårdkoktheten ett steg för långt. Det som gjorde att The Road Warrior fungerade så pass bra som den gjorde var att den trots sin kitschfaktor hade en enkel men engagerande story. Fury Road har i jämförelse en rad fantastiska scener, men brister i sin helhet.

Miller har verkligen använt sin budget på bästa sätt när det kommer till en sak - produktionsdesignen. Fury Road är bland det snyggaste du kan se just nu, i all sin skitighet och märkliga motoriserade konstruktioner. I och med att filmen till 90% spenderas med långa biljakter är får vi också all tid i världen att njuta av skapelserna - om de bara hade kunnat vara stilla på skärmen mer än en halvsekund. Vissa har hyllat klippningen av Fury Road. Själv är jag måttligt imponerad. När varenda scen består av ADHD-klippning blir effekten inte ett sätt att förhöja hastigheten i biljakterna så mycket som att ta fokus ifrån det som händer på skärmen.

Rent skådespelarmässigt är Fury Road vad man kan förvänta sig. Tom Hardy gör den tystlåtne hjälten rättvisa och den i recensionerna hyllade Charlize Therons hjältinna Furiosa är i mångt om mycket en kvinnlig version av honom. Det ges ärligt talat inte särskilt mycket utrymme för skådespel i den här filmen, utan merparten är reaktioner. Undantaget är Nicholas Hoult som den totalt bindgalne soldaten Nux. Hoult har bra komisk timing och blir en välkommen sidekick till de två hjältarna.

Det som slutligen sänker mitt betyg för Fury Road är dock manuset. En actionrulle behöver inte ha en episk berättelse, men om man jämför med Road Warrior ser man ett tydligt problem - bristen av ett väldefinierat uppdrag. Ja, det är en road movie det här och ja, de ska ta sig från punkt A till B, men på vägen dit borde de stöta på fler och mer varierade svårigheter än att hela tiden bli jagade. The Road Warrior handlade till syvende och sist om gerillakrigföring mot en mäktigare fiende. Fury Road handlar mer om att fly från en mäktigare fiende och när inte det funkar fly åt andra hållet. Det är en bra actionfilm, ja, men hypen har fått den att verka som det bästa sedan skivat bröd. Det är den inte. Mer substans, mindre flash till nästa film önskas.

Betyg: 3+ ögongodisbitar med tomma kalorier av 5 möjliga

Regi: Kevin Finn & James Rolfe

Manus: Kevin Finn & James Rolfe

Medverkande: James Rolfe, Jeremy Suarez, Sarah Glendening mfl.

Produktionsbolag: CineMassacre/Skinny Ugly Pilgrim/Evil Empire Entertainment

År: 2014

Längd: 115 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2123146/

Efter ett antal år som internetfenomen har The Nerd fortfarande den beryktade Atari-adaptionen av E.T - The Extra-Terrestrial (1982) kvar att recensera. När ett skrupellöst programhus bestämmer sig för att rida på vågen av internetrecensenter som recenserar dåliga spel och släppa en uppföljare till det ökända spelet inser The Nerd att han måste rädda sina fans. Tillsammans med sina vänner beger han sig mot New Mexico för att bevisa att legenden om att Atari dumpade miljontals spel i öknen är felaktig. Vad han inte förväntat sig är att den kanske är sann och en del av något mycket märkligare...

För många år sedan nu gick jag igenom en rejäl depression. Till och med saker som brukade kunna underhålla och distrahera mig saknade helt plötsligt poäng. Det första rejäla gapskratt jag hade på flera månader kom då från ett oväntat håll. Efter att ha sökt efter något gammalt spel att fördriva tiden med hittade jag en video av kille som iklädd typisk "nördutstyrsel" gav en ny innebörd till termen "gamer rage". Den mannen var James Rolfe och sedan den dagen har jag i princip slaviskt följt hans videos via hans sajt CineMassacre.

Det som lockade mig med Rolfes videos var inte så mycket humorn som hans totala passion för allt vad populärkultur heter. Utöver tv-spel är film Rolfes stora passion i livet och han hade alltid gjort egna hemvideoproduktioner av skräck- och science fiction-rullar tillsammans med sina vänner. I och med skapandet av The Nerd hade Rolfe fått en oväntad hit i händerna. Nätet älskade hans karaktär och efter några år bestämde sig Rolfe för att göra en spelfilmsversion av honom. En lång filmning, crowd funding och månader av redigering senare kunde Rolfe betitla sig långfilmsregissör. Var det värt väntan? Både ja och nej.

AVGN: The Movie är definitivt inte en film för alla. Den är först och främst en film för de redan frälsta och som sådan hade jag riktigt kul under rullens knappa två timmars speltid. Rolfe har lyckats samla ett team runt sig som kanske inte är det mest namnkunniga som Hollywood har att erbjuda, men som ändå har en del erfarenhet under sina bälten. Den klart bästa skådisen av de tre huvudrollsinnehavarna är Jeremy Suarez som Rolfes sidekick. Hans kemi med Rolfe ger en hel del riktigt roliga ögonblick och scener.

Det vore dock fel att säga att det här är något annat än Rolfes film. För den som är bekant med hans videos skiner all hans kärlek till kitschiga genrefilmer med billiga effekter igenom, allt från zombierullar till kaijus får plats. Det är denna entusiasm som räddar de delar av filmen som inte riktigt fungerar fullt ut. Jag är tveksam till om The Nerd är en karaktär att göra längre saker med än de halvtimmesepisoder som Rolfe gör till sin sajt. För de redan frälsta, så som jag, kan jag ändå rekommendera den här filmen. Ni andra... tja, titta på några av Rolfes videos på sajten länkad ovan innan.

Betyg: 3+ arga nördar av 5 möjliga

Twin Peaks återvänder: It is happening again!

Efter drygt en månads ovisshet, förhandlingar och rykten står det nu äntligen klart att David Lynch är tillbaka på banan för Twin Peaks. I morse, amerikansk tid, skrev Lynch följande på sin Twitter:

"Dear Twitter Friends, the rumors are not what they seem ..... It is !!! Happening again. #TwinPeaks returns on @SHO_Network"

Om inte detta skulle vara nog med anledning för att fira med en rejäl kopp kaffe fortsätter Showtimes VD de goda nyheterna i ett uttalande:

"David will direct the whole thing which will total more than the originally announced nine hours. Pre-production starts now!"

Mer Twin Peaks än de nio timmar som först planerades? Lynch som regissör för hela rasket? Okej, lugn, lugn, det måste finnas någon hake här.

"Moved up to early 2016 instead of mid-season"

... ... ... om någon vill mig något har jag en seretoninöverdos att ta hand om.

Regi: Matthew Vaughn

Manus: Jane Goldman & Matthew Vaughn (baserat på Mark Millars och Dave Gibbons serie)

Medverkande: Taron Egerton, Colin Firth, Samuel L. Jackson mfl.

Produktionsbolag: Marv Films & TSG Entertainment

År: 2014

Längd: 129 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2802144/

Gary "Eggsy" Unwin har inte direkt levt upp till sin potential. Även om han både är intelligent och en begåvad idrottsman har hans uppväxt kantats av diverse problem. När han blir arresterad för bilstöld har han en sista utväg. Många år tidigare besökte en man honom och hans mor för att ge dem det tragiska beskedet att Eggsys far hade dött under en hemlig militäroperation. Eggsy fick ett nummer att ringa om han någonsin verkligen behövde det. Sagt och gjort så finner sig Eggsy snart hos The Kingsmen, en grupp agenter som arbetar på högsta internationella nivå... och det råkar vara så att de har ett jobberbjudande.

Det här är lite av ett dream team. Först har vi duon bakom några av de bästa serietidningsfilmerna någonsin (exempelvis Kick-Ass, 2010) i Jane Goldman och Matthew Vaughn. Dessa manusförfattare, som verkligen förstår att överföra seriemediet till film, har sedan arbetat med ännu en serie av en av mina favortiserieskapare, Mark Millar. Det kan inte bli annat än bra. Jag blir alltid glad när jag inte blir besviken. Kingsman kanske inte är en ny Kick-Ass, men det är gott och väl en av förra årets bästa actionrullar.

Med ena foten i klassisk agentfilm och den andra i serietidningsnarrativ blir Kingsman helt enkelt en jäkligt kul rulle. Referenserna står som spön i backen, från musikaliska citat från James Bond-filmer till mer subtila blinkningar till klassiska Steven Spielberg-filmer. Det är här som Kingsmen verkligen lyser. Spielberg ska ha sagt något i stil med att när han regisserar action så ska det alltid finnas inte ett, inte två utan tre element av fara på en och samma gång. Ett exempel är öppningsscenen till Raiders Of The Lost Ark (1981). Det räcker inte med giftiga spindlar och en avgrund utan Indy blir dessutom som bekant jagad av en gigantisk stenkula. Kingsman har samma typ av actionscener och jag älskar dem!

Castingen är väldigt bra och för alla anglofiler därute är det quiz-time med hur många brittiska skådespelare du känner igen. Colin Firth är bra som Eggsys mentor, men den som äger varenda scen han är med i är något överraskande Samuel L. Jackson. Missförstå mig inte, jag gillar Jackson när han får spela riktiga roller, men hans angry black man som han fått göra i princip sedan mitten av 90-talet har blivit lite mossig. Här får han spela en härligt galen teknikmiljardär med mål att ta över världen... iklädd keps och med en rejäl läspning på allt han säger. Läspandet är tydligen naturligt också. Innan Jackson fick ordentlig skådespelar- och röstträning pratade han så här hela tiden. En rätt bisarr tanke.

Kingman faller dock precis bakom full poäng på grund av sin ojämna ton. Till en början håller filmen en förvisso överdriven men ändå ganska grundad röst. Mot slutet har vi övergett all form av realism och reson. För det mesta funkar stilbytet, men vissa scener tog mig tyvärr fullständigt ur fokus. Trots det är Kingsman en högtidsstund för alla diggare av agentfilmer eller serietidningsberättande. Märk väl att 15-årsgränsen absolut är befogad. I likhet med Kick-Ass är det här en rejält våldsam film. Inget för lillbrorsan alltså.

Betyg: 4+ snuskiga svenska prinsessor (bara det!) av 5 möjliga

Regi: Antony Petrou

Manus: Leeshon Alexander

Medverkande: Leeshon Alexander, Aymen Hamdouchi, Gethin Anthony mfl.

Produktionsbolag: Terra Rossa Films Entertainment/Immortal Transmedia/Unstoppable Entertainment mfl.

År: 2014

Längd: 89 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3402232/

I början av februari 2000 placeras Robert Stewart, känd för polisen som en våldsam och oberäknelig rasist, i samma fängelsecell som Zahid Mubarek. Sex veckor senare hittas Stewart stående över Mubareks döda kropp. Det här är historien om hur fängelsesystemet i Storbritannien, i synnerhet ungdomsvården, fullkomligt brakade samman.

We Are Monster är en av de där filmerna som jag drogs till på grund av titeln. Jag hade ingen koll på om den skulle handla om det uppmärksammade fallet med Robert Stewart eller om Storbritanniens fängelsesystem i stort, men jag blev lite fundersam när jag såg att manusförfattaren också spelade huvudrollen. Till viss mån var mina farhågor korrekta - We Are Monster är ett skrytprojekt designat för Leeshon Alexander att visa upp vad han kan. Dessvärre gör det också att filmens mycket viktiga budskap kommer något i skymundan.

Det måste ändå sägas att Alexander är fruktansvärt bra i rollen som den mycket obehaglige och gravt störde Robert Howard. Titeln åsyftar Howards alternativa personlighet, en mer självsäker version av honom själv som han även samtalar med. Howards alternativa personlighet vill visa hur de båda ska göra för att till sist bli det monster som alla sagt att de varit sedan barnsben. Alexander porträtterar fallet ner i total galenskap på ett mycket övertygande vis och vi ges även ledtrådar till varför han blivit den han blivit.

Kritiken mot fängelsesystemet kommer tyvärr i andrahand i We Are Monster. I verkligheten har berörda fängelse, Feltham Young Offenders' Incarcenation, blivit starkt kritiserat sedan början av 2000-talet och varit föremål för en rad utredningar. Detta tema hade filmen tjänat på att utveckla desto mer och inte bara ha fängelsevakterna sucka om överbefolkning och att de inte har resurser. Verkligheten är något värre...

We Are Monster är till syvende och sist ett karaktärsporträtt som fungerar väldigt väl i en film som haltar något i övrigt. En fördjupad tematik och ett större perspektiv vore att önska, men Alexander har definitivt satt sitt namn på kartan med den här filmen.

Betyg: 3 monster på begränsad yta av 5 möjliga

Regi: Jaume Collet-Serra

Manus: Brad Ingelsby

Medverkande: Liam Neeson, Ed Harris, Joel Kinnaman mfl.

Produktionsbolag: Energy Entertainment/RatPac-Dune Entertainment/Vertigo Entertainment

År: 2015

Längd: 114 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2199571/

Jimmy Conlon, hitman för den irländska New York-maffian, har sett bättre dagar. Gravt alkoholiserad har han dragit sig tillbaka från sin tveksamma karriär och spenderar dagarna med att supa sig till sömns på en lokal bar. När hans son, Mike, blir vittne till ett mord utfört av sonen till Jimmys chef, ställs Jimmys tillvaro dock på sin spets igen. Han har nu en natt att avgöra var hans lojalitet ligger - hos sin son han inte träffat på fem år eller hos sin chef och tillika barndomsvän.

Liam Neeson har gjort den här filmen några gånger nu. En av de mer berömda varianterna heter Taken (2008). Det här är i princip samma film fast med en son i fara istället för en dotter och en långt mycket mer osympatisk Neeson-karaktär. Jag förstod att Taken kunde bli en succé i och med att den var allmängiltig - alla är rädda för att något ska hända familjen och Neeson kör vår katharsis åt oss. Att den sen är ganska komisk i allt sitt överdrivna våld skadar inte heller. Run All Night har inget av det här. 

Jag sympatiserar inte överhuvudtaget med Jimmy Conlon och hans tafatta försök att ställa saker till rätta. Filmens försök till tematiken med faderssynder fungerar dessutom väldigt haltande. Med omklippning och ett bättre utvecklat förhållande mellan Jimmy och hans chef, Shawn, hade man kunnat rädda detta. Överhuvudtaget tycks skådespelarna vara väldigt loja och gå på tomgång. Det enda undantaget är en väldigt bra Joel Kinnaman i rollen som Jimmys son, Mike. Jag tror verkligen på Kinnaman i Hollywood, men tiden börjar så smått rinna ut för honom. Om han inte väljer bättre filmer (läs: får roller i bättre filmer) är risken stor att han relegeras till birollsträsket där exempelvis Peter Stormare befinner sig. Inget fel med biroller, men jag tror att Kinnaman har större saker i sig. Det visade han inte minst i nyversionen av RoboCop (2014). Visserligen verkar det som att de flesta hatade den filmen...

Run All Night är hjärndött tidsfördriv, men saknar Takens överdrivna våldskoreografi. Om du har två timmar att döda, varför inte? Eller jo, läs en bok istället.

Betyg: 2 arga irländare av 5 möjliga

Regi: Sean McNamara

Manus: Elissa Matsueda (baserat på Joshua Davis tidningsartikel)

Medverkande: George Lopez, Carlos PenaVega, Marisa Tomei mfl.

Produktionsbolag: Brookwell-McNamara Entertainment/Circle of Confusion/Indieproduction mfl.

År: 2015

Längd: 83 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3233418/

Dr. Fredi Cameron har gått från att vara en framgångsrik ingenjör till att hanka sig fram på lärarvikariat. När han får anställning på en inte alltför högt ansedd high school kräver hans chef att han ska hålla i en intresseklubb. Övertygad att ingen kommer dyka upp blir han förvånad när en väldigt driven elev, Oscar, vill att klubben ska ställa upp i en tävling som går ut på att bygga en undervattensrobot. När ytterligare elever dyker upp tvingas Cameron inse att han måste ta tag i tävlingsbidraget. Men kan en high school ens ställa upp i en collegetävling och ha någon chans alls att vinna?

Spare Parts är en av de där filmerna man vet kommer vara ganska formelmässig, utan större tuggmotstånd och ha ett påklistrat lyckligt slut... om det inte vore sant. Eftersom jag av hävd är skeptisk till filmer som säger att de är "based on a true story" var jag tvungen att göra lite efterforskningar. Döm min förvåning att den här historien är ganska trogen vad som verkligen hände, sliskigt slut och allt. Det gör att jag i viss mån får tänka om som recensent. Jag kan knappast kalla en sann historia för klyschig. Det var liksom vad som hände.

Nu är filmen inte överdrivet sliskig heller. Tvärtom har den ganska mycket svärta i sig, inte minst eftersom alla fyra tävlande har immigrationsmyndigheterna efter sig. Kombinerat med fint skådespel från George Lopez, Marisa Tomei och en alltid lika bra Jamie Lee Curtis i en biroll blir Spare Parts en klart sevärd rulle. Det är tämligen ont om inspirerande stories från förortsskolor som faktiskt är sanna och inte är ännu ett återberättande om en "karismatisk lärare som räddar de stackars underpriviligerade barnen från dem själva." Det är ingen fantastisk film, men gott och väl över genomsnittet.

Betyg: 3+ korta recensioner, jag har saker att fira av 5 möjliga

Regi: Glenn Ficarra & John Requa

Manus: Glenn Ficarra & John Requa

Medverkande: Will Smith, Margot Robbie, Rodrigo Santoro mfl.

Produktionsbolag: RatPac-Dune Entertainment & Zaftig Films

År: 2015

Längd: 105 min

Land: USA/Argentina

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2381941/

Nicky är allmänt betraktad som bedragarnas okrönte prins och anlitas av högt uppsatta klienter för att stjäla, lura och fuska. Under ett jobb i New Orleans träffar han den vackra Jess som trots sitt klumpiga försök att lura honom blir en del av det team Nicky satt samman. Jobbet slutar dock i tårar när Nicky klipper kontakten med Jess. Några år senare möts de igen - under ett jobb som kan kosta dem båda livet.

Jag älskar en bra heistrulle. Planering, genomförande och hinder på vägen för att bygga spänning? Jag äter sådant med sked. Trots det var jag inte alltför entusiastisk inför Focus. Anledningen var att det varit väldigt lite prat om den här filmen, trots att Will Smith spelar huvudrollen. Säga vad man vill om Smith som skådis, men hans filmer brukar minst sagt vara inkomstbringande i alla fall. Det brukar också generera en del publicitet. Så har inte fallet varit med Focus och jag förstår varför. Förutom Smiths rollprestation är det här nämligen egentligen bara ett hopkok av andra heistfilmer du sett, fast sämre.

Smith kan det där med att bära en film och även om Focus inte är någon särskilt actionbetonad historia lyckas han även här. Scenerna när Smith får spela ut som den charmige svindlaren är filmens bästa. Det samma kan inte sägas om hans kemi med Margot Robbie. Det är också här filmen tappar mig. Jag tror helt enkelt inte på deras romans och att Nicky helt skulle låta hela sin "karriär" äventyras av en kvinna han känt i en vecka eller något. Inte när han i övrigt är en så pass god människokännare som han är.

Focus är inte usel på något sätt, men den är rejält underväldigande. Här finns en handfull scener som är riktigt bra, men helhetsintrycket blir en film som dels vill vara en heisthistoria och dels ett romantiskt drama. Det funkar inte och tappar fokus. Och ja, den ordvitsen hette duga.

Betyg: 2 ofokuserade svindlare av 5 möjliga