Regi: Zak Penn

Manus: Zak Penn

Medverkande: Zak Penn, Joe Lewandowski, Howard Scott Warshaw mfl.

Produktionsbolag: Fuel Entertainment USA/Lightbox/Red Box Films

År: 2014

Längd: 66 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3715406/

Regissören och manusförfattaren Zak Penn har även en annan stor passion i livet - spel. När speldokumentärserien Signal To Noise (2014) kontaktade honom för att regissera ett avsnitt fanns det en speciell sak han ville undersöka. Det är ett välkänt faktum bland spelentusiaster att spelindustrin i allmänhet och Atari i synnerhet kraschade 1983. Anledningarna var givetvis många, men det enskilda spel som fick bära tyngst lass var Howard Scott Warshaws E.T The Extra-Terrestrial (1982). Enligt legenden ska Atari ha begravt flera miljoner exemplar av spelet i öknen utanför Alamogordo, New Mexico. Men stämmer detta verkligen eller är det bara en vandringssägen?

Jag har spelat någon form av digitalt spel så länge jag kan minnas, från min barndoms Atari 2600 och NES till den här förmiddagens session på Steam. Därav har jag också sedan barnsben varit medveten om legenden med de begravda spelkassetterna. Skillnaden mellan denna och andra lika överdrivna och fantastiska historier man fick berättat för sig som barn är att den här har bitit sig fast.

Zak Penn skulle knappast ha varit mitt förstaval för att ta reda på om legenden är sann. Penn ligger bakom manusen till några av de sämsta superhjältefilmer som gjorts de senaste 20 åren och även cineastiska stolpskott som Last Action Hero (1993). Jag måste trots hans CV ändå berömma honom här. På lite drygt en timme (dokumentären gjordes som en tv-special, därav längden) berättar Penn historien om Ataris uppgång och fall, ofta med hjälp av huvudrollsinnehavarna själva. 

Howard Scott Warshaw, programmerare till E.T, blev på något märkligt sett syndabock för Ataris fallande siffror. Warshaw, idag psykolog, medverkar flitigt i dokumentären och ger sin syn på vad som hände. Det är också dessa delar som är de klart med intressanta och har en tydlig personlig touch. Fram tills E.T hastades fram under fem fruktansvärt ansträngande veckor hade Warshaw endast skrivit och publicerat miljonsäljare med goda recensioner till företaget. Idag, mer än 30 år senare, verkar Warshaw äntligen ha landat rätt i tillvaron igen. Han kan dock inte helt dölja den bitterhet han känner gentemot både Atari och Steven Spielberg (som godkände spelet personligen). Jag hade önskat att dokumentären enbart fokuserade på Warshaw, då han har haft en fascinerande levnadsöde.

Så, hittar de något begravt i öknen? Se efter! För mig som kan historien om Atari utan och innan bjuder dokumentären inte på några större överraskningar och den hade tjänat på att vara längre. För er som vill orientera er gällande ett av de viktigaste skeendena i tv- och datorspelshistorien är det här dock ett gott alternativ.

Betyg: 3 cameos av George R.R Martin av 5 möjliga

Regi: Joss Whedon

Manus: Joss Whedon

Medverkande: Robert Downey Jr., Chris Hemsworth, Mark Ruffalo mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios

År: 2015

Längd: 141 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2395427/

Efter att ha besegrat Hydra verkar det som att Avengers kan koppla av ett tag. Thor tänker ta Lokis spira tillbaka till Asgård, men Tony Stark lyckas övertala honom om att det inte är någon brådska. Han vill studera den mäktiga artefakten och se om han kan använda dess kraft för goda syften. I sina undersökniningar stöter han snart på datorprogrammet Ultron, ett artificiellt medvetande. Stark får idén att uppgradera planetens försvarssystem med hjälp av det nyupptäckta programmet, men när Ultron inser att hans nya uppdrag är att skapa fred drar han en kalkylerad slutsats - inga människor, inga krig...

Trots min entusiasm för kostymerade hjältar gick jag in till Age Of Ultron med ganska sansade förväntningar. Dagarna som gått från det att filmen haft premiär tills jag igår såg den har kantats av ambivalenta utlåtanden från mina serienördspolare. Mina sansade förväntningar kom på skam när Hulk springer igenom en bunker. Det här är ytterligare en popcornhit från Joss Whedon.

Whedon har med en stor ensemble (som bara blir större!) lyckats med konststycket att få gruppen att kännas som ett sammansvetsat team. Referenserna till annat som hänt i Marvel Cinematic Universe och saker som kommer att hända gör Age Of Ultron till vad jag tror Marvel ämnade - en knutpunkt. Trots detta är AOU mycket av en mellanfilm. En förbaskat bra mellanfilm, men ändock en rulle som pekar mot något ännu större. Filmen följer den klassiska trilogiuppbyggnaden för en sådans andra del. Interpersonella konflikter blir mer uttalade i allmänhet och i synnerhet den mellan Tony Stark och Captain America. Detta kommer leda oss fint in i nästa fas Marvel-filmer, som börjar med vad som kan vara min favoritstoryline de senaste 20 åren - Civil War.

Med en så här pass namnkunnig samling skådespelare är det svårt att verkligen skina. Den som lyckas bäst är som alltid Robert Downey Jr. Jag tror inte det finns en annan skådespelare, möjligtvis med undantag för Hugh Jackman, som på ett så komplett vis tagit sig an sitt superhjältealterego på film som Downey Jr. Chris Hemsworth briljerar vidare som Thor och James Spader gör en fantastiskt bra prestation som rösten till Ultron. Dessa tre är de som skiner starkast i ensemblen, i viss mån på bekostnad av de andra. Det är däremot väldigt tydligt att Joss Whedon kan sina karaktärer utan och innan. Jag hade visserligen inte förväntat mig något annat av en man som varit en högprofilförfattare för Marvel, men i och med den något fadda Agents Of S.H.I.E.L.D (2013) var jag orolig att bolaget skulle begränsa den unika röst som Whedon har i framförallt sin dialog. Den brukar vara en vattendelare, men för ett Whedon-fan som undertecknad kan det knappast bli bättre!

AOU är dock ingen perfekt film. Tempot dras ner lite väl mycket i mitten av filmen och vissa hjältar får på tok för lite utrymme. Framförallt skulle jag velat se desto mer av Scarlet Witch. Det får jag vänta på tills nästa film i serien antar jag. Man hade dessutom kunnat korta filmen med cirka 20 minuter för att få upp nämnda tempo, alternativt klippt om vissa bihistorier för att få dem mer intrycksfulla - såsom förhållandet mellan Black Widow och Bruce "Hulk" Banner. För diggare av Marvels filmer är det här dock en högtidsstund. Jag upphör aldrig att förvånas över hur Whedon lyckas hålla så här många karaktärer i luften samtidigt och ändå presentera en väl sammanhållen historia som både går på djupet för de riktiga nördarna men ändå är lätt att följa för nytillkomna. Jag bockar och bugar.

Betyg: 4+ fast en viss myrman borde ha varit med redan här av 5 möjliga

Regi: Andy & Lana Wachowski

Manus: Andy & Lana Wachowski

Medverkande: Mila Kunis, Channing Tatum, Eddie Redmayne mfl.

Produktionsbolag: Dune Entertainment/Village Roadshow Pictures/Warner Bros.

År: 2015

Längd: 127 min

Land: USA & Storbritannien

Svensk åldersgräns:  11

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1617661/

Jupiter Jones lever inte direkt sitt drömliv. Tillsammans med sin mor arbetar hon som städerska för rika familjer i Chicago. Vad Jupiter inte vet är att hon är reinkarnationen av en utomjordisk drottning - en drottning som ett mäktigt imperium vill ha död till varje pris. Vad de inte räknat med är prisjägaren Caine Wise och Jupiters järnvilja.

Jag... jag vet inte. Syskonen Wachowskis senaste alster är något av det minst engagerande jag sett på mycket länge. Istället för att ge oss en historia med en underbyggd mytologi slänger syskonen allt de kan på oss på så kort tid som möjligt. Någonsin undrat över hur dinosaurierna dog ut? Inga problem, det här manuset förklarar det på 30 sekunder och nämner det aldrig igen. Funderat över liv i rymden? Det behöver vi bara en minut av förklaring och sen ska vi godta allt de säger. Så fortsätter det i drygt två timmar. Det är... inte bra.

Mila Kunis är den enda skådis som kommer undan Jupiter Ascending med hedern i behåll. Channing Tatum är en helt okej skådis när han får rätt roll och regissör. Här spelar han en kille med raketstövlar, Spock-öron och en fetisch för kajal. Det är ungefär lika trovärdigt som det låter. Den som däremot är absolut sämst, alla kategorier, är något överraskande Eddie Redmayne. Redmayne,  Oscarsvinnare för sin fantastiska roll i The Theory Of Everything (2014), spelar huvudantagonisten i filmen. Bara där ringer en varningsklocka. Långsmal och med pojkaktigt utseende borde han defintivt inte spela en hotande figur. När någon av regissörerna dessutom sa till honom att viska alla sina repliker exklusive när han blir riktigt arg (då han skriker som fan) blir Redmaynes porträtt nog något han helst av allt vill glömma.

Jupiter Ascending är ett lysande exempel på allt som kan gå fel när Hollywood slänger ett berg av pengar på ett projekt och sen inte bryr sig om att berätta en historia. Det formelmässiga manuset (kom igen, det är i princip en folksaga i rymdmiljö), bristen på engagemang från skådespelarna och konstant teknikporr i långa och onödiga specialeffektssekvenser fick mig bara att kasta upp händerna och fundera på all bra science fiction som fortfarande är ofilmad. Teknisk kompetens är det enda som räddar den ifrån nollan. Undvik.

Betyg: 1 högbudgettravesti av 5 möjliga

Avengers: Age Of Ultron - Allt du behöver veta och se

Det börjar dra ihop sig igen. Marvel Cinematic kör den stora finalen av den andra fasen av filmatiseringar på alla biografer du kan hitta från och med onsdag. Marvels filmiska universum har sedan 2008 års Iron Man strävat efter att, precis som sina serieförlagor, vara så sammankopplade som möjligt. Det har både visat sig vara en smart affärsstrategi och en nästan garanti för att en serietidningsfilm från Marvel numera är allra minst "underhållande". Med ett persongalleri på hundratals (tusentals?) hjältar och skurkar och många decenniers serieutgivning har förlaget en nästan outsinlig brunn att ösa ur. Den löst sammansatta superhjältegruppen Avengers passade perfekt som första anhalt för ett modernt delat pantheon.

Sedan beslutet togs att skapa en mer enhetlig historia av alla hjältarna även på film har Marvel producerat tio större filmer, uppdelade i olika "faser". Den första fasen, betitlad Avengers Assembled, börjar med tidigare nämnda Iron Man och avslutas med Marvel's The Avengers (2012). Den andra fasen började med Iron Man 3 (2013) och kommer avslutas med Ant-Man (2015). Varför den andra fasen inte kommer avslutas med Age Of Ultron vette fanken. Det har varit så många turer fram och tillbaka med Ant-Man att många inte trodde den skulle bli av överhuvudtaget. Det märkliga är att det i seriernas värld är huvudpersonen i just Ant-Man, Hank Pym, som skapar Ultron - huvudskurken för fas två. Varför man då väljer att helt sonika skriva ut honom från filmen där hans skapelse löper amok är märkligt. 

Hur som helst så behöver fans inte deppa över att Marvel skulle få slut på saker att ge oss efter den här sommarens begivenheter. Fas 3 är redan i förproduktion och kommer innehålla inte mindre än tio filmer. Samtliga kommer ha premiär under 2016 - 2019. Alla seriefans vet det här redan, men för er som bara ser filmerna och gillar dem - häng för allt i världen med in i fas 3 också! Det är här de riktigt intressanta historierna kommer igång, inte minst med första filmen i fasen, Captain America: Civil War (2016). Den är så pass intressant att jag skrev en magisteruppsats om den. Ses i biomörkret!

Regi: Petra Epperlein & Michael Tucker

Manus: Adam Chanzit

Medverkande: Dustin Poirier, Albert Stainback, Derek Gauthier mfl.

Produktionsbolag: Heros Films

År: 2011

Längd: 85 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1703232/

En titt bakom kulisserna på MMA-promotionen USA-MMA och deras toppfighters, Dustin Poirier och Albert Stainbacks, liv och leverne. Från den blygsamma träningslokalen via rodeopalats till de större arenorna får vi följa de båda idrottsmännen och promotern Derek Gauthiers försök att göra sitt gym till södra USA:s ledande.

Sedan drygt två år tillbaka spenderar jag en stor del av min vakna tid i en dojo där jag tränar allt ifrån jujutsu till submission wrestling. Det kan vara svårt att förklara varför jag gör det, eftersom jag inte har några illusioner om att bli näste UFC-mästare eller något. Nästa gång någon frågar ska jag visa dem Fightville.

Epperlein och Tucker har i sin dokumentär lyckats sätta fingret på vad det innebär att vara en fighter. Jag ser samma sak flera gånger i veckan både hos mina träningskamrater och mig själv - en vilja att aldrig ge upp, att ta en smäll och fortsätta framåt trots att musklerna skriker nej, sinne över kropp. Det kräver sin man eller kvinna att kunna göra detta vecka in och vecka ut. När det handlar om professionella fighters är det givetvis draget till sin spets. Om jag tränar mycket så lever de här killarna kampsport. Det är ofta allt de tänker på och Gauthier får flera gånger ha snack med sina fighters om att det finns ett liv även utanför matcherna och träningen.

Fightville är dock inte bara en dokumentär för kampsportfreaks. Framförallt handlar den om uppoffring, vilja och att följa sina drömmar - något vi alla måste brottas med i livet förr eller senare. Med en fot i vad sporten MMA har utvecklats till (fjärren från vad John McCain en gång kallade för "human cockfighting") och den andra i ett personligt porträtt av de tre huvudkaraktärerna lyckas Fightville visa upp människorna bakom vad för en utomstående kan verka som en skrämmande och livsfarlig miljö. När du kan få utlopp för dina instinkter i en säker och kontrollerad miljö kommer du också märka av det i resten av livet. Fightville visar med all önskvärd tydlighet allt jag älskar med kampsportsvärlden. Det enda jag har att anmärka på är att jag skulle vilja att den vore längre - inte minst eftersom en av huvudpersonerna faktiskt får ett kontrakt med självaste UFC. En uppföljare vore på sin plats!

Betyg: 4 livsstilar av 5 möjliga

Regi: Gabriel Cowan

Manus: Adam Chanzit

Medverkande: Wes Bentley, Vincent Piazza, Amber Tamblyn

Produktionsbolag: New Artists Alliance/Caliber Media Company

År: 2014

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2123884/

Travis, Barry och Anna var på väg att slå igenom med sitt band för sex år sedan när de tre skiljdes åt i vredesmod. Trots detta tänker både Barry och Anna hedra sitt löfte att åka för att träffa Travis den vecka då de alla fyller 30. Efter en nog så trevlig första kväll dras snart gamla oförrätter upp igen.

Ja, jag vet inte. Mitt konto på Netflix funkade inte ikväll av någon anledning och den dokumentär om MMA jag planerat att se byttes ut mot nästa film i min recensionshög. Jag hade väl inte några större förväntningar på 3 Nights In The Desert och filmen utvecklade sig ungefär som jag trodde - självupptagna karaktärer har ångest för att livet inte blivit exakt som de ville vid 30 års ålder. 

Ju äldre jag blir desto mer allergisk blir jag mot gnällande, såväl i verkliga livet som på film. Det här är 90 minuter av konstant gnäll från tre skådespelare som inte verkar särskilt intresserade av att vara med i filmen överhuvudtaget. Av de tre karaktärerna har en lyckats få ett ganska normalt liv (samtidigt som han dock fortfarande är besatt av gammal kärlek) och två lever självdestruktiva liv på varsitt håll. När även den någorlunda välanpassade snubben visar sig vara ett as en bit in i filmen vill jag mest sucka och göra något annat med min tid. Adam Chanzit har försökt sig på att skriva något som ska "tala för vår generation", men han har verkligen inte lyckats. Den enda anledningen till att betyget inte får den fruktade nollan i betyg är att musiken trots allt är helt okej. Eftersom det handlar om ett band har musiken en ganska betydande del i storyn, så om inte annat låter filmen bra. Lyssna gärna på soundtracket, strunta i filmen.

Betyg: 1 övning i onödig hipsterfilosofi av 5 möjliga

Regi: Drew Goddard (creator)

Manus: Steven S. DeKnight (head writer/showrunner)

Medverkande: Charlie Cox, Deborah Ann Woll, Vincent D'Onofrio mfl.

Produktionsbolag: ABC Studios/DeKnight Productions/Marvel Entertainment mfl.

År: 2015

Längd:  754 (13 x 58) min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3322312/

Matt Murdock och Foggy Nelson är två nyutexaminerade advokater som sätter upp en advokatbyrå i Hell's Kitchen, New York, för att hjälpa dem som de stora firmorna ratar. Den idealistiske Matt har dock en dubbelidentitet - trots att han är blind sedan en olycka bekämpar han om nätterna brottslingar som han inte kan nå i rättssalen. Samtidigt försöker filantropen Wilson Fisk ge Hell's Kitchen en ansiktslyftning och bygga bort slummen. Frågan är om han är så pass godhjärtad som hans offentliga image vill göra sken av?

Jag erkänner, jag var orolig. Daredevil har tillsammans med Spider-Man varit min absoluta favorit inom Marvels pantheon sedan barnsben. Det fanns något mörkare, mer vuxet, med Daredevil som drog mig till serien från det att jag läste Frank Millers tolkning av honom. Trots det hade jag bara en sak i tankarna - bara den inte blir som filmen från 2003. Denna tågolycka till film (även om director's cuten är bättre) körde karaktären Daredevil i botten. Ingen ville ta i honom med tång längre efter Ben Afflecks träiga prestation i huvudrollen och en film som skrek så mycket tidigt 2000-tal som den bara kunde. Därför säger jag nu tack! Tack till ABC Studios, DeKnight Productions, Marvel Entertainment, Walt Disney och Netflix för att ni har gjort Daredevil-serien jag alltid velat se.

Från första avsnittet fram till säsongsavslutande nummer 13 är Daredevil årgång 2015 en fröjd på så många plan. Charlie Cox, troligen mest känd för sin roll i Boardwalk Empire (2010 - 2014), är allt som Affleck inte var i huvudrollen. Han är mycket mer av Millers moraliskt balanserande karaktär och framförallt så verkar han tro på rollen han spelar. DeKnight har i en intervju dragit paralleller till den version de ville skapa om den som i ett av Millers sista nummer släpper skurken Bullseye till sin död. Eller som han uttryckte det: "We all thought, this is a hero who is one bad day away from permanently crossing a line." Och ja, det känns! Cox balanserar hela tiden på randen som han trots allt inte kliver över. Tematiken med katolicismens syndbegrepp och symbolik (som var så påklistrad i filmversionen att man ville skrika) är mycket bra och tämligen subtil trots de diskussioner som Murdock har med sin präst. Daredevil vore dock inte mycket till karaktär utan sin ärkefiende, Wilson "Kingpin" Fisk, och jäklar vad de har hittat rätt här!

Fisk spelas av en skallig Vincent D'Onofrio som antingen har den bästa fat suit jag sett eller lagt på sig ordentligt med kilon inför rollen. Det som filmen helt missade med Fisks karaktär är hur han själv ser sig som godhjärtad och, som han förklarar i ett avsnitt, som den barmhärtige samariten (än mer biblisk symbolik). Det är det som gör honom till en så pass effektiv skurk. Han är inte rädd att visa känslor och blir därför inte en karikatyr av "den onde maffiabossen" utan mer levande och fascinerande. Kontrastera denna känsliga ton med ögonblick av total våldsam galenskap och D'Onofrio har skapat en av de bästa Marvelskurkarna någonsin i en filmatisering. Han verkar ha så pass många lager (no pun intended) att jag, trots att jag är mer än bekant med källmaterialet, hela tiden gissar vad han ska hitta på härnäst. Totalt oberäknelig och fantastiskt underhållande!

Bland övriga skådespelare bör Deborah Ann Woll och Elden Henson nämnas. De är båda väldigt väl valda castingalternativ till Karen Page och Foggy Nelson, som tillsammans med Matt driver den lilla advokatbyrå. Även Rosario Dawson har en roll som blir allt mindre ju längre säsongen går.

Bra skådespelare till trots hade inte den här inkarnationen heller blivit något att skriva hem om såvida inte manuset hade varit på den nivå det är. D'Onofrio har i en intervju sagt att det här inte var som att spela in en vanlig tv-serie utan snarare som en 13 timmar lång film. Manuset är nästan perfekt avvägt, med vissa mindre störningsmoment runt avsnitt 1.10 och 1.11 Dessa små svackor är dock inte något som serien tappar nämnvärt av utan får egentligen bara säsongens två avslutande avsnittet att bli så mycket starkare. Här finns en karaktärs öde som jag inte riktigt kan förlika mig med, även om jag förstår vad de ville ha sagt med det. Annat än det slår kontinuiteten, dialogen och trogenheten till källmaterialet det mesta i genren.

Daredevil är i princip en perfekt superhjältesaga med en mer realistisk ton än det mesta som kommer från Marvel Studios/Entertainment. Det är klart att man mer än sneglat på Gotham (2014), men efter besvikelsen som var Agents Of S.H.I.E.L.D (2013) var det här precis vad Marvel behövde i sin tv-division. Jag kan knappt bärga mig efter nästa säsong! Ett varningens ord dock. Trots att det här är en superhjälteserie är den allt annat än familjevänlig. Sätt inte ungarna framför den helt enkelt.

Betyg: 5 trikåer av 5 möjliga

Twin Peaks återvänder: Hoppet är det sista...

... som överger fansen. Så här på seriens 25-årsdag vädjar ett antal skådespelare från serien till David Lynch att tänka över sitt beslut en gång till i en video:

Min favoritliknelse måste vara den första, yttrad av Sheryl Lee: "Twin Peaks without David Lynch is like a girl without a secret." Dra ditt lilla strå till stacken och skriv under uppropet som video kommer ifrån. Nu när stora delar av skådespelarensemblen står bakom uppropet kan det faktiskt spela roll! Eller, för den delen, posta din egen video på Twitter eller Instagram med hashtagen #savetwinpeaks/@savetwinpeaks.