Regi: Dean DeBlois

Manus: Dean DeBlois (baserat på Cressida Cowells böcker med samma namn)

Medverkande: Jay Baruchel, Cate Blanchett, Gerard Butler mfl.

Produktionsbolag: DreamWorks Animation & Mad Hatter Entertainment

År: 2014

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1646971/

Fem år efter att Hiccup fått folket i Birka att acceptera drakarna som nytto- och sällskapsdjur blir den samme ombedd att ta över som byns hövding. Hiccup vill mycket hellre utforska världen tillsammans med sin drake Toothless, men under en upptäcktsfärd till nordligare breddgrader får han reda på något mycket oroande. Tydligen finns det fler drakryttare i världen och inte alla är särskilt snälla...

Jag var inte särskilt imponerad av första filmen i den här serien och förväntade mig mer av samma sak här. Jag måste dock säga att jag blev glatt överraskad av How To Train Your Dragon 2. I motsats till exempelvis The Boxtrolls (2014) visar den här filmen att det är fullt möjligt att inte bara presentera underhållning för barn utan även få dem att tänka över lite djupare tematik - i det här fallet vänskaps- och familjeband.

Regissören och tillika manusförfattaren Dean DeBlois har sagt i intervjuer att han inspirerades av de filmer han själv tyckte om som barn och i synnerhet The Empire Strikes Back (1980). Det märks. Dramaturgiskt följer filmerna varandra ganska tätt och trots en ganska stor dos svärta mot slutet blir det aldrig för otäckt för den tänkta målgruppen. De här karaktärerna står för något och DeBlois får oss att bry oss om dem på ett sätt som han inte klarade av i den första filmen.

Därmed sagt är inte allt bra. Filmen består till stor del av scener med drakar som flyger till saker som exploderar. Gott så, men om man inte lägger in lite intressanta bihistorier i dessa långa scener blir det lätt ganska enahanda. Ett bra exempel på detta är hur skaparna bakom Ice Age (2002) hade med den lille gnagaren Scrats försök att få tag i en väldigt bångstyrig nöt. Ett avbrott av den här typen skulle effektivt ha kortat de ibland närmst transportsträckeliknande actionsekvenserna i filmen.

Nåja, How To Train Your Dragon 2 är absolut ett steg i rätt riktning för filmserien. Det planeras redan nu en del 3 och den kan jag nu se fram emot med mer tillförsikt än jag gjorde inför den här uppföljaren.

Betyg: 3+ draksporter som säkert får J.K Rowling att tjura lite av 5 möjliga

Regi: Graham Annable & Anthony Stacchi

Manus: Irena Brignull & Adam Pava (baserat på Alan Snows roman Here Be Monsters!)

Medverkande: Ben Kingsley, Jared Harris, Nick Frost mfl.

Produktionsbolag: Laika Entertainment

År: 2014

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0787474/

En föräldralös pojke, Eggs, växer upp tillsammans med de så kallade Boxtrollen - små troll som gömmer sig i lådor och bor i stadens kloaker. Tillsammans med Eggs ägnar de nätterna till att ta vad de behöver från soporna i världen ovanför. När Boxtrollen börjar försvinna under sin nattliga räder inser Eggs att han måste rädda dem. Det sätter honom snart i direkt strid med stadens trolljägare som tänker använda sitt jobb för att stiga i samhällsklasserna.

Det här är tiden på året då jag oftare än vad jag vill biter i sura äpplen och ser filmer endast på grund av att de är nominerade till olika priser. The Boxtrolls lär bli Oscarsnominerad under vad som har varit ett mycket långsamt år för animerad film. Med förra årets kanske sämsta titel och Ben Kingsley i en av de större röstrollerna var jag heller inte alltför entusiastisk. När jag går in i något med noll och inga förväntningar bör jag dock kunna hitta saker som jag ändå gillar. The Boxtrolls visade sig dock vara lika sömnig som jag befarade.

Gjord av teamet bakom både ParaNorman (2012)och Coraline (2009) borde det här ha kunnat bli bra. Storyn, baserad på en bok av Alan Snow (med mycket bättre titel), är dock mycket mer typisk och beprövad än hos de två nämnda filmerna. Där nämnda filmer presenterade väldigt bra tolkningar om tolerans och hur man bör bekämpa fördomar är The Boxtrolls bara fruktansvärt trist. Samtidigt vet jag inte vem den här filmen är tänkt för. Den är från sju år i Sverige, men jag vette fanken om jag skulle tagit med en sjuåring på den här filmen. Samtidigt är den alldeles för löjlig för äldre barn än så. Med sin skumma tematik som närmst kan liknas vid en allegori över nazismens syn på judar finns här scener som absolut inte lämpar sig för de yngsta. Samtidigt problematiserar den väldigt dåligt och blir således ett onödigt inlägg i en diskussion som är viktig att föra även med barn - inte minst med tanke på hur vårt samhälle ser ut idag. 

Skippa The Boxtrolls och se något bättre animerat istället. Enda anledningen att den klarar sig från en etta i betyg är att det som vanligt när det gäller de här filmskaparna är mycket gott hantverk. Det är också allt.

Betyg: 2- filmer som ändå kommer förlora till The LEGO Movie av 5 möjliga

Regi: Keishi Ohtomo

Manus: Nobuhiro Watsuki

Medverkande: Takeru Satou, Emi Takei, Tatsuya Fujiwara mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros./Amuse/Shueisha mfl

År: 2014

Längd: 138 min

Land: Japan

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3029558/

Några år efter händelserna i första filmen lever Kenshin Himura ett tillbakadraget liv i en nystartad dojo tillsammans med sina vänner. Det har gått lång tid sedan någon kände igen honom som en av Boshinkrigets grymmaste soldater och Kenshin fortsätter att i det tysta sona för sina brott. När en annan veteran från kriget vägrar ge upp den gamla vägen dras Kenshin dock motvilligt in i striden - en strid som mycket väl kan avgöra Japans framtid.

Första filmen i live action-adaptionen av den seglivade mangan och animen Rurouni Kenshin (1996 - 1998) var en överraskande bra film med högt tempo. Därför var jag också ganska entusiastisk över uppföljarna som ska knyta samman trilogin. Nu vet jag inte ens om jag orkar se den sista filmen i serien. Det är inte för att Kyoto Inferno är den sämsta film jag sett precis utan snarare för att den är så jäkla långdragen!

Filmers speltid är som vi alla vet en relativ siffra. Tre timmar kan kännas för kort medan en och en halv timme kan kännas som en evighet. Kyoto Inferno tappar i princip allt tempo som första filmen hade och det är väldigt, väldigt mycket prat och lite verkstad. När actionscenerna väl kommer är de dock fortfarande väldigt underhållande. Det är bara det att utfyllnaden mellan dessa känns som just detta - utfyllnad. Flertalet bihandlingar går ingenstans alls och den tidigare humorn är ersatt av rejäla skopor ångest.

Det som fortfarande funkar väldigt bra är Takeru Satou i huvudrollen som Kenshin, fotot, musiken och framförallt kampscenerna. Föga förvånande är de riktigt genomarbetade och man kan verkligen se den klassiska stridskonsten i både rörelsemönster och tekniker. Utan ett bra manus står detta sig dock ganska slätt i jämförelse med de bästa filmerna i genren. När filmen dessutom slutar mitt ut i ingenstans och inte med en särskilt intressant cliffhanger blev jag mest trött. Om jag ser del tre får det bli när jag är riktigt uttråkad.

Betyg: 2+ katanas utan udd av 5 möjliga

Regi: Matthew Warchus

Manus: Stephen Beresford

Medverkande: Bill Nighy, Imelda Staunton, Dominic West mfl.

Produktionsbolag: Calamity Films

År: 2014

Längd: 120 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3169706/

Medan den största strejken i Storbritanniens historia härjar i små gruvsamhällen runt om i landet anländer Joe till London för att närvara vid sin första Prideparad. Han tas snart upp i gemenskapen i den nystartade föreningen LGSM (Lesbians & Gays Support The Miners) som startats som stöd för de strejkande gruvarbetarna. Gruppens ledare, Mark, menar att gruvarbetarna utsätts för samma påtryckningar och förtryck som samhällets homosexuella. LGSM fokuserar sin kampanj på den lilla waelsiska byn Onllwyn, men frågan kvarstår om de hårdbarkade gruvarbetarna ens kommer acceptera deras hjälp?

Det här är en på många sätt viktig film och inte bara på det mest uppenbara viset. Pride handlar förvisso främst om HBTQ-rättigheter, men på ett bredare plan handlar den om allas rättigheter att få arbeta under acceptabla förhållanden. Baserad på verkliga händelser visar Pride på vad som kan hända om man väljer att se människor för vad de gör och inte för vem de är. I dagens Europa, med skenande arbetslöshet, kan vi alla behöva en påminnelse om detta. Att påminnelsen sedan levereras med lika delar skratt som allvar är bara ett plus i kanten.

Pride är ytterst välspelad och fans av brittisk film kommer känna igen stora delar av skådespelarensemblen. En av mina favoritskådespelare, Bill Nighy, har en liten men betydande roll och Dominic West gör ännu en lysande prestation som gruppens "ålderman", Jonathan. Likaså är Matthew Warchus regi fläckfri. Det enda som drar ner betyget något är Stephen Beresfords manus. Missförstå mig inte, det är ett bra manus, men Beresford borde arbetat lite mer på tempot i sitt berättande.

Pride berättar en viktig del i Storbritanniens nutidshistoria. Den berättar om hur samarbete över generationsklyftorna blev en viktig seger inte bara för landets homosexuella utan även för arbetarrörelsen. Med ett pathos som hade mig på gränsen till tårar vid flertalet tillfällen och med många gapskratt rekommenderar jag Pride varmt.

Betyg: 4+ waelsiska bakelser av 5 möjliga

Regi: Bennett Miller

Manus: E. Max Frye & Dan Futterman

Medverkande: Channing Tatum, Steve Carell, Mark Ruffalo mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures/Likely Story/Media Rights Capital

År: 2014

Längd: 134 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1100089/

Även om bröderna Mark och David Schultz båda vunnit guld under 1984 års olympiad i Los Angeles för de en något tynande ekonomisk tillvaro. En dag får Mark ett telefonsamtal från multimiljonären John du Pont som vill hjälpa honom med detta. Som brottningsentusiast vill han skapa en träningsanläggning på sitt enorma familjegods Foxcatcher. Med 1988 års olympiad som mål börjar Mark träna under John, men snart visar sig hans välgörare vara allt annat än stabil.

Som jag väntat på den här filmen! Kampsport av olika slag är ett av mina största intressen och historien om John du Pont och bröderna Schultz är en mörk legend inom den världen. Med en fantastisk skådespelarensemble och en bra regissör var också mina förväntningar högt ställda. De kom tyvärr lite på skam.

Foxcatcher är en otroligt välspelad film. Steve Carell gör sitt livs roll som den lika delar obehaglige, lika delar nästan infantile John du Pont. Jag har inte varit ett fan av Carells komedier, men här får han visa att han har mycket mer att ge än komik baserat på lägsta gemensamma nämnare. Det samma gäller Channing Tatum i huvudrollen. Med en filmografi som främst består av buddy cop-filmer eller renodlad action har han knappast varit något att skriva hem om tidigare. I Foxcatcher gör han rollen som Mark Schultz till sin egen och framförallt i samspelet med Mark Ruffalo (David Schultz) är hans uttryck helt rätt. Ruffalo har sedan tidigare visat riktigt bra spännvidd i sitt skådespelarkunnande och rollen i Foxcatcher är inget undantag. Så långt allt väl. Sen är det manuset som ställer till det.

E. Max Frye & Dan Futterman har skrivit ett manus som verkligen skulle behöva några redigeringsomgångar till. Det är fullt av långsamma och utdragna scener som troligen ämnar att låta karaktärerna fördjupas, men endast lyckas med att dra ner tempot. Framförallt är jag inte vän med hur de båda väljer att porträttera Mark. Visst, jag kan köpa att Mark Schultz hade en inre kamp som hette duga, men att bara låta honom uttrycka den under en, intensiv, scen funkar inte särskilt bra. Likaså måste jag ställa mig frågande till kronologin i manuset som skulle behöva en bra mycket tydligare struktur.

Foxcatcher är ingen dålig film, men ändå en besvikelse. Med det här materialet borde den blivit bättre och den har stunder av ren briljans, inte minst i och med Bennett Millers skådespelarregi. Nu är det en film som troligen kommer glömmas bort inom ett år, efter att skådespelarna landat diverse prisnomineringar. Synd.

Betyg: 3+ flygande maror av 5 möjliga

Regi: Lucio Fulci

Manus: Vincenzo Mannino & Dardano Sacchetti

Medverkande: Jack Hedley, Almanta Suska, Howard Ross mfl.

Produktionsbolag: Fulvia Film

År: 1982

Längd: 91 min

Land: Italien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0084719/

Polisen Jack Headly är på väg att gå i väggen. Det blir inte bättre av att han sätts att lösa de brutala kvinnomord som hemsökt New York. Headlys jakt på mördaren går inte obemärkt förbi. Snart får han motta telefonsamtal från gärningsmannen själv och inser att han måste ha hjälp för att få fast mördaren innan han slår till igen.

Lucio Fulcis hyllning till den under det tidiga 80-talet allt mer sällsynta giallogenren är också ett bra avsked till den. Det är extremt våldsam thrillerspänning med sexuella förtecken rakt igenom. Naket i var och varannan scen, konstblod färgat så rött att det nästan sticker i ögonen och smart arbete med färgskala, kamera och musik. Trots att den tangerar alla klassiska gialloelement sågades The New York Ripper av både kritiker och genreentusiaster när den kom. Jag förstår ärligt talat inte varför. Det här är nämligen en av de bättre filmerna på Video Nasties-listan.

Det är klart, som den mesta annan film inom genren med engelsk dubb är skådespelet inte på topp och det finns vissa problem med manusets tempo. Den klassiska 70-talscharmen (trots att den är gjord 1982) väger dock upp det. Speciellt italosoundtracket och den gryniga filmkvaliteten transporterar tittaren tillbaka till en tid med v-jeans och blå ögonskugga.

Som de flesta andra filmer på listan lämpar sig inte The New York Ripper för den lättstötte. Eftersom det är en thriller- och eller skräckfilm producerad av en italienare under den här tidsperioden är det både väldigt mycket sex och väldigt mycket våld - ofta i kombination. Om du gillar genren är det här ett bra val.

Betyg: 4 amerikanskitalienska mordhistorier av 5 möjliga

Chockerande idag?: Faktiskt ja. Om du inte är van vid den här typen av filmer skulle jag tänka en eller två gånger innan jag såg den här rullen.

Förbjuden i: Argentina, Australien, Kanada, Finland, Tyskland, Norge, Storbritannien

Fortfarande förbjuden i: Tyskland, Storbritannien (klippt version tillåten i båda länderna)

Regi: James Bryan

Manus: Garth Eliassen

Medverkande: Jack McClelland, Mary Gail Artz, James P. Hayden mfl.

Produktionsbolag: Frederick Productions/Empire Studios

År: 1981

Längd: 82 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0182996/

Craig, Peter, Ingrid och Joanie ska ut och campa i skogen ovetandes om alla människor som försvunnit i nämnda skogsområde på sistone. Snart får de veta varför.

Jag tror i princip alla filmtokar jag känner en eller annan gång planerat att spela in en skräckfilm. Det är inte så konstigt eftersom skräck troligen är den genre där produktionsvärdena varierar mest - från högbudget med etablerade skådespelare till saken du och dina polare filmade i trädgården. Skillnaden mellan vad kompisgänget gjorde och personerna bakom Don't Go In The Woods... Alone är att de på något vis fick ge ut sin film på video. Rent tekniskt och talangmässigt är nog mitt eget tonårsalster Blod, blod, blod del 7 något vassare. Men (och det är ett stort "men" här) den här filmen är också bland det mest ofrivilligt roliga jag sett.

Skådespelet, om man kan kalla det så, är under gränsen för uselt. Det är nästan talangfullt i sig att kunna leverera enkla repliker med en sådan här brist på känsla i både kroppsliga och ljudmässiga uttryck. På tal om ljudet är det en historia för sig självt. Min gamla kopia på dvd är mycket riktigt remastrad så långt man nu kunde remastra det som redan var uselt i original. Faktum kvarstår att ljudet troligen spelades in på en sound stage och ljudansvariges jobb var att synka det i nivå med vad som hände på skärmen. Det gick... sådär... och är fruktansvärt kul i all sin klumpighet.

Filmens skurk är en icke-namngiven man i någon slags hemgjord rustning av trä. Jag kunde nästan hålla mig för skratt tills han började skrika. Och som han skriker! Han skriker gutturala vrål kombinerade med pipiga rösttoppar som jag måste utmana vänner och bekanta att försöka härma.

Don't Go Into The Woods... Alone är tekniskt sett en av de sämsta filmer jag sett. Den är dock så pass usel att jag måste ge den en trea för rent underhållningsvärde. Det här är kitschguld!

Betyg: 3 sovande ljudtekniker av 5 möjliga

Chockerande idag?: Inte ens chockerande då.

Förbjuden i: Tyskland, Storbritannien

Fortfarande förbjuden i: Tyskland

Twin Peaks återvänder: Don't play in the street!

Efter oktober månads bombmatta av Twin Peaks-relaterade nyheter har det varit en lugn november och start på december. De senaste dagarna har lite fler detaljer och rykten börjat sippra fram dock, så jag tänkte att det var på sin plats för en uppdatering.

Sheryl Lee (Laura Palmer/Maddy Ferguson) har råkat i luven på engelska The London Evening Standard i och med en artikel de skrev om henne. Artikeln var tydligen full av rena lögner, så Lee kände sig tvungen att ge ett pressmeddelande via sin agent där hon bland annat säger att hon blivit tillfrågad att återvända till serien och tackat ja. Hur detta kommer skötas och vilken (eller vilka) av sina roller hon ska spela förtäljer inte historien.

I en intervju med The Wall Street Journal bekräftar även Catherine E. Coulson (The Log Lady)att hon kommer reprisera sin roll. I typisk David Lynch-anda bad han Coulson att ta hand om sitt vedträ även efter serien slutat. Det är alltså till och med möjligt att det är samma bit trä som återvänder 25 år senare. Detaljer! Historien om hur Lynch berättade nyheterna för Coulson är också helt underbar:

"The phone rang and it was David calling, and he was calling from Paris on Skype. He said, 'We wanna be working together with you, and we're gonna do Twin Peaks.'" Coulson told Vulture. "We chatted for a while about the Log Lady, how she had matured a little bit. Then I said, 'What can I tell people?' He said, 'Tell them it's too early to talk about in detail, and don't play in the street."

Dessvärre verkar det inte som en annan fanfavorit, The Little Man From Another Place, kommer återvända. I en uppdatering på Facebook sa Michael J. Anderson följande:

"I realize now that me reappearing in the Newest Twin Peaks is a contradiction, an oxymoron if you will. That moment when I first appeared in Cooper's dream was such an unexpected shock to the nervous system of the viewers that left them petrified, frozen and paralyzed. It wasn't some brilliant character acting on my part. It was David's brilliant access to the surreal that never failed us.

In the following decades people have replayed that terrifying moment in order to help overcome the fear of it, and in the process came to love the character (and circumstance) generating that fear. My returning to Twin Peaks would be just to see that lovable fear generator again. My original function on TP (to help create a shocking edge for reality) can no longer be done by someone as familiar (and dare I say loveable, LOL) as me. It's beautiful and wonderful that the fans would like to see me some more and I'm sure I'll milk that for all it's worth LOL, but in all honesty, my involvement is probably very unlikely. But, I understand why."

Andra skådespelare som uttryckt en vilja att återvända om de blir tillfrågade är Piper Laurie (Catherine Martell), Kimmy Robertson (Lucy Moran), Joan Chen (Josie Packard) och Carel Struycken (The Giant). Sedan innan har både Kyle MacLachlan (Agent Dale Cooper) och Michael Horse (Deputy Hawk) uttryckt intresse.

Producenten för säsong 3, Showtime, har sedan tio dagar tillbaka öppnat seriens officiella hem på nätet. Just nu finns här inte så mycket att beskåda, men enligt rykten kommer sajten fungera som en samlingplats för flertalet mini-episoder som leder in till huvudavsnitten. Den som lever får se.

Slutligen lite random godis. Ett filmat samtal mellan två av mina hjältar, David Lynch och Patti Smith, där de bland annat diskuterar Twin Peaks, sändes på BBC Two för drygt en månad sedan. Du hittar videon här. Enligt flertalet källor ser den uppdaterade tidsplanen för serien ut så här:

Vår/Sommar 2015: Serien spelas in

Hösten 2015: Mark Frosts bok The Secret Lives Of Twin Peaks kommer ut (tidigare datum pekade mot julhandeln 2015)

Juni 2016: Premiär för avsnitt 1

Stay tuned and don't play in the street!