Regi: Takashi Shimizu

Manus: Craig Rosenberg

Medverkande: Ryan Kwanten, Amy Smart, Leslie Bibb mfl.

Produktionsbolag: Ozla Pictures/Ozla Productions/Vertigo Entertainment

År: 2014

Längd: 97 min

Land: USA/Japan

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1975159/

Flight 7500 lyfter från Los Angeles på väg mot Tokyo. De första timmarna passerar utan annan dramatik än smågnabbandes mellan gifta par, men plötsligt får en affärsman vad som verkar vara en hjärtattack och dör knall och fall. Det blir startskottet till en rad oförklarliga händelser i ett plan som inte har någonstans att nödlanda...

Det har gjorts en hel del sådana här filmer: ett färdmedel av något slag förhindrar en grupp människor från att ta sig därifrån. Det kan vara allt ifrån skenande tåg, ubåtar som inte kan komma upp till ytan eller, som i det här fallet, flygplan. Det är klart att det är ett enkelt och effektivt sätt att spela på vår rädsla för att förlora kontrollen genom att låta våra egna skapelser vända sig mot oss, medvetet eller inte, men ofta funkar det också väldigt bra. Klaustrofobi är nog helt enkelt en primal rädsla som vi alla mer eller mindre delar.

Takashi Shimizu återvänder till sin förkärlek för spökerier som vi tidigare har kunnat se i bland annat Ju-On (2000). Shimizu har genom nämnda filmserie visat en bra förståelse för att kombinera skräckscener med mer karaktärsdrivna diton, vilket har gjort honom till i min mening en av de bättre regissörerna i den nya japanska skräckvågen. I 7500 visar Shimizu återigen att han har god hand med sina skådespelare, men jag saknade den skärpa i skräckscenerna som fanns i exempelvis just Ju-On.

Craig Rosenberg har inte gjort några större intryck på mig med sina manus tidigare och även om det här är hans bästa story till dags dato är det inget superbt arbete här heller. Det börjar helt okej, med karaktärer som verkar trovärdiga (förutom den extremt stereotypa gothtjejen spelad av den alltid underbart vackra Scout Taylor-Compton) och okej dialog. Sen börjar de logiska luckorna visa sig här och där och manusets "twist" är tämligen förutsägbar - inte minst när man kollar vad Rosenberg jobbat med sedan innan...

7500 är en okej skräckrulle som duger för en genomtittning. Den gjorde inga större intryck på mig, men som ren underhållning fungerar den för stunden, till och med lite bättre än genomsnittet.

Betyg: 3- I've had it with these motherfucking ghosts on this motherfucking plane! av 5 möjliga

Regi: Doug Liman

Manus: Christopher McQuarrie/Jez Butterworth /John-Henry Butterworth (baserat på Hiroshi Sakurazakas roman All You Need Is Kill)

Medverkande: Tom Cruise, Emily Blunt, Brendan Gleeson mfl.

Produktionsbolag: Village Roadshow Pictures/3 Arts Entertainment/Translux mfl.

År: 2014

Längd: 113 min

Land: USA/Australien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1631867/

Fem år efter att Jorden invaderats av en utomjordisk ras dubbad till "mimics" börjar mänskligheten äntligen se ljuset i slutet av tunneln. Efter en seger vid Verdun tror sig Jordens armé att en fullskalig invasion av Frankrike kommer lyckas. För att höja truppernas moral flygs major Cage, högt uppsatt inom presskåren, till London för ett möte med stabschefen. När han på diverse vägar finner sig arresterad och stämplad som desertör tvingas han delta i invasionen. När invasionen visar sig vara en dödsfälla och Cage dör borde saker och ting ha slutat där. Men plötsligt vaknar Cage upp på armébasen och återupplever samma dag igen... och igen, och igen...

Det kommer en film då och då som jag sitter och nästan håller andan när jag ser. Det är inte alltid för att filmen är så spännande så jag inte kan andas utan av rent egoistiska skäl. Jag har nämligen sett flertalet filmer som tangerat saker jag själv skrivit så väl att man kunde bli foliehatt och börja vråla om konspirationer för mindre . Edge Of Tomorrow var en sådan film. Tack och lov visade det sig att storyn är relativt annorlunda från min egen. När den dessutom är underhållande kunde jag andas ut.

Tom Cruise är alltid Tom Cruise och alla vet att han kan bära den här typen av filmer. Han är inte en av sin generations största skådespelare, men han gör väldigt sällan en dålig roll. Både Cruise och den kvinnliga protagonisten, spelad av Emily Blunt, är helt okej roller, men det ska inte stickas under stol med att det här inte är en skådespelarfilm utan en historia som framförallt lever på sitt koncept. Det känns lite som en Groundhog Day (1993) med mechs och explosioner.

Dessvärre finns här en del riktigt svajiga vändningar i manuset som borde tajtats till. Exempelvis undrade jag över hela premissen med att skicka Cage till fronten som menig och vänta sig att ingen skulle känna igen arméns talesperson. I andra stunder fungerar manuset riktigt bra och leker förtjänstfullt med tidsbegreppet och predestination.

Att teamet bakom Bourne-serien skulle regissera bra actionscener hade jag ingen tvekan om och jag blev inte besviken. Landstigningen i Frankrike känns som en science fiction-variant av D-Day och är ofta både brutal och spännande. Hur den här filmen kunde få en 11-årsgräns är dock ett mysterium för mig.

Edge Of Tomorrow är inte den bästa science fiction-rulle jag sett i år, men det är en gedigen popcornfilm med lite mer hjärna än vanligt. Om du gillar genren är det här riktigt kul. Det kan nog bli några Oscarsnomineringar i de tekniska klasserna också.

Betyg: 4- slemmiga utomjordingar av 5 möjliga

Regi: Glenn Triggs

Manus: Glenn Triggs

Medverkande: Jane Elizabeth Barry, David Macrae, Geoff Pinfield mfl.

Produktionsbolag: icefilms

År: 2014

Längd: 84 min

Land: Australien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3237154/

Dokumentärfilmarna Jodie och Kevin får exklusiv tillgång till en AA-grupp där de får intervjua de deltagande. Där träffar de på en man som berättar om sitt liv med en sekt där alla dyrkade en man vid namn Michael Godson, Guds utsände profet. Filmarna lyckas till sist hitta Godson och hans församling ute i den australiensiska bushen. Till deras förvåning välkomnar församlingen dem med öppna armar och ge dem tillåtelse att göra en dokumentär om dem. Allt är dock inte så oskyldigt som det verkar...

Apocalyptic är en märklig film. Det är å ena sidan en ganska typisk found footage-rulle, men har samtidigt ett unikt uttryck i vad den skildrar. Detta är en av få gånger som jag sett en sekt skildrats på ett trovärdigt sätt på film. Vanligtvis när man ser en fiktiv sekt på vita duken brukar de vara så uppenbart "onda" i brist på bättre ord. Michael Godsons sekt är något annorlunda. Visserligen förstår vi redan från början att något är fel, men det hade lika gärna kunnat vara frågan om harmlösa excentriker. Det är även här som filmen hade kunnat bli något ännu bättre. Den är nämligen på tok för kort för att riktigt komma in under skinnet på dig.

Influenserna är tydliga. Här finns spår av The Wicker Man (1973) och The Blair Witch Project (1999) för att nämna de mest uppenbara. David Macrae är riktigt obehaglig i rollen som sektledaren Michael Godson och även merparten av birollerna är bra. Godson påminner mig inte så lite om Jim Jones, något som en av karaktärerna i filmen anmärker på. Det finns uppenbara problem med Apocalyptic som framförallt ligger hos filmens lågbudgetkaraktär. Speltiden skulle som sagt ha varit längre, men enligt intervjuer med filmmakarna tog pengarna och tiden helt enkelt slut. Däremot måste jag ändå rekommendera Apocalyptic. Det är en tämligen unik koll på en domedagssekt (ingen spoiler om du läst titeln) som visar upp religiös fanatism på ett drabbande sätt.

Betyg: 3+ innovativa behandlingar av neurologiska sjukdomar av 5 möjliga

Regi: William Eubank

Manus: William Eubank & Carlyle Eubank

Medverkande: Brenton Thwaites, Olivia Cooke, Laurence Fishburne mfl.

Produktionsbolag: Automatik Entertainment & Low Spark Films

År: 2014

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2910814/

Nic och hans bäste vän Jonah hjälper den förres flickvän flytta till västkusten. De båda vännerna har dock en annan agenda också. En hackare med taggen Nomad har tagit sig in i deras privata servrar på MIT och därifrån förstört en mängd viktiga data i skolans nätverk. Nic och Jonah spårar Nomads signal till ett isolerat område i Nevada. När de undersöker det nedgångna huset de hittar vid signalpunkten blir allt plötsligt svart. När Nic vaknar upp är han i ett strikt kontrollerat sjukhus där alla bär skyddsdräkter och vägrar berätta för honom varför han är där...

När jag läste "trovärdiga hackerscener" i beskrivningen jag fick var jag redan såld. Om någon vet vad de sysslar med när det gäller att skildra hacking på film kan det bli riktigt spännande. Exempelvis brukar jag nämna Sneakers (1992) som en ofta bortglömd pärla i den här genren. The Signal börjar också bra, med en paranoialiknande känsla av att vara övervakad. Dessvärre ändrar filmen helt karaktär när Nic vaknar upp på sjukhuset. Från att ha varit en smart uppbyggnad blir det mest antydningar som staplas på antydningar och en så uppenbar story att plot twisten nästan känns förolämpande enkel att räkna ut.

Om manuset behöver bearbetning (och framförallt riktning!) fungerar däremot William Eubanks regi bra. Det ska sägas att The Signal knappast ser ut som den lågbudgetfilm den är och det är mycket tack vare Eubanks val när det gäller regi och ett väldigt snyggt foto. Eubanks har främst arbetat som fotograf tidigare och det märks helt enkelt. Skådespelsmässigt funkar filmen över medel med Laurence Fishburne som största (enda egentligen) skådis jag sett i något annat av rang.

The Signal är alltså en tekniskt kompetent film, men saknar riktning. Jag kan förlåta tekniska brister om man berättar en god historia, men har svårt att göra det omvända. Det är inte en usel film på något sätt, bara bortslösad potential och synd på vad som hade kunnat bli en smart science fiction-rulle istället för att ständigt skriva tittaren på näsan.

Betyg: 2 magiska ben av 5 möjliga

The Signal visas på FFF 2014, onsdagen 1/10, klockan 20:00 på Kino 1

Regi: James Ward Byrkit

Manus: James Ward Byrkit

Medverkande: Emily Baldoni, Maury Sterling, Nicholas Brendon mfl.

Produktionsbolag: Bellanova Films & Ugly Duckling Films

År: 2013

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2866360/

Åtta vänner samlas för en middagsbjudning samma kväll som en komet kommer ytterst nära Jorden. Om det beror på kometen eller inte är något oklart, men snart börjar märkliga saker hända och vännerna inser att de är fast i en meta- och kvantfysisk mardröm.

Jag säger som Keanu Reeves: Whooooooa. Det här var så trippat att jag höll på att trilla av soffan. James Ward Byrkits debutlångfilm som regissör är en film som med små medel lyckas kittla hjärnbarken på ett väldigt tilltalande sätt. För någon vecka sedan skrev jag att det var ont om filmer som kan falla in i genren "hard sci-fi", det vill säga science fiction där vetenskapen är trovärdig och teoretisk möjlig. Coherence är inte en film som du kan slötitta på. Det krävs full fokus för att hänga med i alla svängarna med alternativa verkligheter och multiversum. Därför är det väldigt imponerande hur Byrkit håller ihop sitt manus rent storymässigt. Här finns till och med en blinkning till att Nicholas Brendons karaktär blev känd genom en tv-serie. I Coherence verklighet (där filmen börjar i alla fall) var det dock inte genom Buffy The Vampire Slayer (1997 - 2003) utan genom Roswell (1999 - 2002).

Det jag i viss mån har att invända mot Byrkits manus är däremot dialogen. Kvaliteten på dialogen är helt okej, men karaktärerna håller aldrig tyst utan pratar konstant i munnen på varandra. Det blir ganska påfrestande efter ett tag. Däremot är skådespelarinsatserna helt okej, med Brendon och Baldoni som fixstjärnor. Brendon fick aldrig något riktigt lyft efter sin roll i Buffy, vilket jag alltid har tyckt varit konstigt. Här visar han att han inte bara kan spela comic relief utan faktiskt har ett varierat uttryck.

Med ett starkt, storydrivet, manus med intressanta förhållanden karaktärerna emellan är Coherence en fröjd för science fiction-diggaren. Den missar full pott av en enkel anledning - jag vill ha mer av allt. Filmen är något kort för sitt eget bästa, de olika alternativa verkligheterna är väldigt lika varandra (vilket i och för sig är en del av poängen, men mot slutet kunde man önska något annat) och Byrkit skulle behöva be sina skådespelare att tagga ner lite i dialogen. Ändock, mycket bra!

Betyg: 4 whoooooooa av 5 möjliga

Regi: Zachary Donohue

Manus: Zachary Donohue & Lauren Thompson

Medverkande: Melanie Papalia, David Schlachtenhaufen, Adam Shapiro mfl.

Produktionsbolag: Cliffbrook Films & Onset Films

År: 2013

Längd: 81 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2503154/

Doktoranden Elizabeth Benton får igenom sitt förslag på avhandling gällande människors beteende under video- och textchat online. Studieobjektet blir The Den, ett Chatroulette-liknande program där användare kopplar upp sig för att prata med slumpmässigt utvalda andra medlemmar. Efter några hundra "konversationer", med allt från vänligt prat till de obligatoriska exhibitionistiska dårarna, får Elizabeth se vad som verkar vara ett riktigt mord. Snart börjar märkliga saker hända Elizabeth och hennes bekanta, saker som alla kan härledas tillbaka till The Den...

Found footage-filmer kan som bekant vara både guld och kattskit. Om man gör det rätt kan de olika teknikerna förhöja en fantastisk historias realism och få tittaren att bli del av berättandet på ett mycket effektivt sätt. Om man gör det fel blir det mest ett tröttsamt sätt att göra budgetfilm på. The Den gör allting rätt de första 40 minuterna innan berättelsen spårar ur.

Det börjar som sagt bra. Alla som någonsin använt sig av en smartphone och/eller ett chatprogram kommer känna igen sig. Melanie Papalia är charmig och bra i huvudrollen och alla de små detaljerna (och irritationsmomenten) med digital kommunikation berörs på ett eller annat sätt. Själva mordhistorien börjar också bra, men faller under sin egen "smarthet" efter ett tag. Zachary Donohue & Lauren Thompson vill väldigt gärna köra ett antal varv i sina konspirationsteorier, men kör fast i ganska bekanta hjulspår. Donohue står även för regin och det märks ganska tydligt varifrån han fått sin inspiration ifrån. Flera filmiska citat återfinns, mer eller mindre smart insprängda, och man kan även se tydliga influenser ifrån tv-spelsvärlden med kameravinklar, ljud och ljus som inte påminner så lite om Silent Hill-spelen.

The Den hade kunnat bli något riktigt, riktigt bra, men i och med sin ojämna kvalitet hamnar filmen lite i limbo. Jag kommer dock hålla ögonen på Donohue i fortsättningen då han trots allt är en intressant talang.

Betyg: 3 onda Appleprodukter av 5 möjliga

Regi: Jeremy Saulnier

Manus: Jeremy Saulnier

Medverkande: Macon Blair, Devin Ratray, Amy Hargreaves mfl.

Produktionsbolag: The Lab of Madness/Film Science/Neighborhood Watch mfl.

År: 2013

Längd: 90 min

Land: USA/Frankrike

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2359024/

Sedan hans föräldrar mördades har Dwight fört en tynande tillvaro i sin gamla slitna blå Pontiac. När polisen meddelar honom om att föräldrarnas mördare ska släppas fri väcks Dwight ur sin dvala om beslutar sig för att ta hämnd. Det är bara det att Dwight inte är världens främste lönnmördare och mördarens familj inte precis tänker låta udda vara jämt...

Med goda recensioner, över en sjua på IMDB och en enkelt med lockande premiss verkade Blue Ruin kunna bli en riktig pärla. Det börjar också bra med Dwight som en väldigt speciell protagonist. Det är inte så vanligt att man ser någon skildras på film som helt enkelt gett upp. Inga stora gester, inget missbruk utan bara en total känsla av hopplöshet. Det första halvtimmen lovar alltså riktigt gott, men sen börjar problemen med Saulniers manus. Han vet helt enkelt inte riktigt vilken typ av film han vill göra - en regelrätt thriller eller en svart komedi.

De galghumoristiska delarna av manuset är klart starkare än de rena thrilleraspekterna och jag önskar att Saulnier hade fokuserat på dessa. Dwight blir nämligen en allt mer tragikomisk figur i sina försök att hämnas sina föräldrar. Att spela på dessa element hade gjort filmen mycket mer intressant och framförallt underhållande. Som det är nu suckar jag mest åt Blue Ruin och framförallt Saulniers oförmåga att skriva trovärdiga karaktärer. Ja, det är klart att man kan vara ett klantarsle när man ställs inför extrema situationer, men Dwight är inte bara klantig utan agerar ganska ofta utan all form av logik. Att detta på något sätt skulle vara en del av hans personlighet går inte heller ihop. Det finns en bra historia här, men Saulnier slarvar bort den. Synd.

Betyg: 2 klantiga mördare av 5 möjliga

Regi: Richie Mehta

Manus: Richie Mehta

Medverkande: Gillian Anderson, Haley Joel Osment, Rufus Sewell mfl.

Produktionsbolag: Resolute Films and Entertainment/The Harold Greenberg Fund/Telefilm

År: 2013

Längd: 93 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2048770/

Många år efter en lovande ung forskare försvinner spårlöst hittar hans son, Erol, bevis för att forskaren kanske hade kommit något verkligen banbrytande på spåren - ett sätt att använda artificiella svarta hål till att färdas genom tid och rum. Tillsammans med sin farfar försöker Erol återskapa faderns experiment, allt medan hans privata liv blir allt mer komplicerat.

Som två skådespelare man främst förknippar med 90-talet är det lite märkligt att se både Gillian Anderson och Haley Joel Osment i samma film. Det hela blir ännu märkligare av att Osment, som jag knappt ens sett ett foto av sedan A.I (2001), bara verkar ha vuxit på längd och bredd men inte ändrat ansiktsdrag. Om någon skådespelare i Hollywood har ett babyface är det Osment. Nåja, utseende till trots gör Osment helt okej ifrån sig i rollen som Erol. De bästa scenerna har dock Gillian Anderson som hans mor. Anderson blev orättvist bortglömd efter sin paradroll som Dana Scully i The X-files (1993 - 2002) och har först på senare år lyckats få en del bra manus att arbeta med igen. 

I'll Follow You Down är något så ovanligt som ett ömsom teknikdrivet, ömsom karaktärsdrivet science fiction-drama. Det är knappast en genre det går tio på dussinet av och filmen som sådan har en intressant premiss. I'll Follow You Down haltar dock lite på både manus- och regissidan. Relativa nykomlingen Richie Mehta har främst arbetat med samproduktioner mellan Kanada och Indien innan och dessa är bra mycket mer intressanta i framförallt stil. När det gäller science fiction-delarna lyckas han förmedla idéer och tankar bra, men de mer karaktärsdrivna delarna är inte lika bra. Karaktärerna agerar på för dem tämligen okonsekventa sätt och lyckas således väva in sig själva i en tidsresebubbla som inte känns särskilt trovärdig. Mehta borde haft bättre koll på de här delarna. När det inte kommer så många science fiction-rullar med den här typen av tankekraft (om då än någon inkonsekvent) kan det ändå vara värt att ta en titt på I'll Follow You Down.

Betyg: 3 Osmentansikten som måste fastnat i tiden av 5 möjliga