Regi: Robert Stromberg

Manus: Linda Woolverton

Medverkande: Angelina Jolie, Elle Fanning, Sharlto Copley mfl.

Produktionsbolag: Roth Films & Walt Disney Pictures

År: 2014

Längd: 97 min

Land: USA & Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1587310/

För några år sedan kom en hel drös olika tolkningar av Snövit. Vissa var okej, andra var ett totalt slöseri med tid, vissa var totalt vedervärdiga. Mig veterligen är Maleficent den första filmen i en planerad rad ombearbetningar av Törnrosa - en historia som jag måste säga att jag föredrar framför Snövit. 

Jag förutsätter att alla känner till den klassiska sagan. Om ni inte gör det, seriöst, gå till ett bibliotek. Den här varianten fokuserar dock inte på Törnrosa utan först och främst på titelfiguren Maleficent, den onda fén i tidigare varianter av sagan. I Linda Wolvertoons tappning är Maleficent inte så mycket en ond fé som hon är en fé som blivit brutalt behandlad och sviken av människovärlden. Det ger henne en reell anledning till att kasta den berömda förbannelsen över kungens dotter. Överhuvudtaget är det det här som Maleficent gör bäst - ger motivation och täpper till logiska luckor i sagan... i alla fall ibland.

Det finns en stor anledning att se den här filmen och det är Angelina Jolie. Om någon passat till rollen som Maleficent är det hon. Utseende- och uttrycksmässigt är det verkligen att se en gammal Disneyfigur komma till liv. Jolie har inte gjort särskilt mycket bra de senaste åren och även om Maleficent inte är en fantastisk film spelar hon skjortan av resten av ensemblen här och visar vart skåpet ska stå. Förutom Jolie och i viss mån Sam Riley är det Maleficent dessvärre inte en särskilt välspelad film. Alla birollerna spelar över å det grövsta, inte minst en ständigt fånleende Elle Fanning som prinsessan Aurora.

Även produktionen är en blandning av högt och lågt. Fantastiska miljöer blandas med CG-effekter som får mig att vilja klösa ur ögonen. Framförallt är det väldigt inkonsekvent. Karaktärer ser extremt "glansiga" och lättviktiga ut medans miljöerna verkligen är sagolika.

Maleficent är trots mina reservationer en helt okej film. Den är bra mycket bättre än tidigare nämnda Snövit-adaptioner. Utan Angelina Jolie skulle det här dock vara riktigt tomt, vissa smarta manusknep till trots.

Betyg: 3- töntar till prinsar av 5 möjliga

Regi: Randall Lobb

Manus: Randall Lobb

Medverkande: Kevin Eastman, Peter Laird, James Avery mfl.

Produktionsbolag: FauxPop Media & iProductions

År: 2014

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3817848/

Året var 1984 då de oberoende serietecknarna Peter Laird och Kevin Eastman lånade pengar av en släkting för att kunna trycka och publicera det första numret av Teenage Mutant Ninja Turtles. Från de första kultförklarade utgåvorna insåg Eastman & Laird snart att de hade en väldigt oväntad hit. När serien började sälja mer än exempelvis ett av Marvel Comics flaggskepp, The Avengers, förvandlades snart Lairds och Eastmans blygsamma inkomst till miljonklassen.

Randall Lobb, Isaac Elliott-Fisher och Mark Hussey kämpade i flera år för att kunna berätta historien om sin barndoms seriehjältar och det märks verkligen. Turtle Power har en bra energi och en riktig entusiasm från filmskaparna som smittar av sig. Framförallt lyckas den fånga den enorma mediehysteri som rådde runt ninjasköldpaddorna och hur mycket de betydde för så många barn.

Det här skulle enkelt ha kunnat bli ett återberättande av saker vi redan visste och hållit sig väldigt generellt, men i och med att Lobb och grabbarna fått med skaparna Eastman & Laird och använder intervjuerna med dessa som dokumentärens grundstomme blir det både informativt och underhållande. Speciellt intressant är licensieringen av produkten och hur medieimperiet byggdes. Hur Turtles förvandlades från en ganska våldsam produkt riktad mot tonåringar och äldre till att riktas främst till barn. Det är också kul att filmskaparna fått med i princip hela skådespelarensemblen som gjorde rösterna till de gamla tecknade avsnitten. Den här filmen är också något av det sista som James Avery (Shredder) medverkade i innan sin död.

Dessvärre ljuger undertiteln. Det här är inte den kompletta historien om Turtles. Tiden fram till och med den första spelfilmen dokumenteras noga och kärleksfullt, men efter det blir det väldigt hastigt. Allt som hände efter den tredje filmen i serien nämns överhuvudtaget inte förutom ett kort inslag om Lairds reboot av serien i början av 2000-talet. Den animerade filmen från 2007 nämns inte alls och ingen åsikt om årets reboot ges. Det gör att dokumentären känns något inkomplett. Det som dokumenteras är dock väldigt bra och rekommenderas till alla som växte upp med sköldpaddorna och alla som är intresserade av seriebranschen i allmänhet.

Betyg: 4 halvskal av 5 möjliga

Regi: Jonathan Glazer

Manus: Walter Campbell  & Jonathan Glazer (baserat på Michel Fabers roman)

Medverkande: Scarlett Johansson, Jeremy McWilliams, Lynsey Taylor Mackay mfl.

Produktionsbolag: Silver Reel/Scottish Screen/UK Film Council mfl.

År: 2013

Längd: 108 min

Land: Storbritannien/USA/Schweiz

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1441395/

Att försöka skriva en synopsis på Under The Skin är fullständigt överflödigt. Här finns nämligen ingen handling att tala om. Scarlett Johansson spelar en mystisk kvinna, troligen av utomjordiskt ursprung, som åker runt i Glasgow och förför män för att sen döda dem och stjäla deras hud. Varför hon gör detta? Ingen vet.

Under The Skin är en bra representant för den värsta typen av skräp som art house film-genren trycker ur sig. En film får mer än gärna vara märklig, surrealistisk eller helt enkelt konstig, det är inte det som stör mig. Vad som stör mig är avsaknaden av ens beståndsdelarna till en välberättad historia. Karaktäriseringen är obefintlig, det verkar inte finnas något manus (och ändå baserades det på en bok?!) och när filmen inte ens lyckas hålla en konsekvent stämning blir det här riktigt trist. När det kommer en liten, liten öppning till karaktärsutveckling fram mot sista akten slås denna dörr igen lika fort som den öppnas på glänt.

Den enda anledningen till att det inte blir en nolla i betyg är att filmen trots allt är snyggt gjord. Det gör det inte till en bra film på något sätt, men den gör inte ont att titta på rent estetiskt. Annars är det här 108 tomma minuter utan mål eller mening. Då hjälper det inte hur naken Scarlett Johansson än är i den.

Betyg: 1 prettoskithögar av 5 möjliga

In Memoriam: Lauren Bacall (1924 - 2014)  

Den här bloggen börjar likna dödsannonserna. Ännu en legendar har gått ur tiden. Lauren Bacall var förvisso till åren kommen, men hon kommer alltid vara 19 för mig. Det var som 19-åring hon slog igenom i Hollywood i den fantastiska To Have & Have Not (1944), mot sin framtida make Humphrey Bogart. 

Bacall var en naturkraft på skärmen. Tillsammans med Bogart gjorde hon flertalet klassiska filmroller i exempelvis The Big Sleep (1946), Dark Passage (1947) och Key Largo (1948). Just filmparet Bogart och Bacall blev ett kvalitetsmärke. Om dessa två spelade tillsammans i en film visste man oftast att den var bra. Efter Bogarts död 1957 visade Bacall dock att hon knappast var beroende av sin namnkunnige make för att göra fantastiska roller även om hon vid minst två tillfällen gick i "pension" från filmen. För mig kommer hon dock alltid vara Marie "Slim" Browning i To Have & Have Not, kvinnan med rösten och alltid en dräpande replik på lager. Nedan länkas kanske den mest kända av hennes scener med Bogie. Den är känd av en anledning. Bacall visar att man utan att visa någon hud kan vara sexig som fanken och samtidigt fullständigt äga ett rum med sin mäktiga persona. Detta från en ung kvinna som inte ens var ut ur tonåren vid tillfället. De gör inte dem som Bacall längre helt enkelt.

In Memoriam: Robin Williams (1951 - 2014)

Rösten ekar från min 14-tums-tv: Goooooooooood morning, Vietnaaaaaaaam! Jag sitter uppkurad i soffan under ett täcke, sjuk och hör en röst säga "nano nano" från vardagsrummets dubbelt så stora skärm. Mitt 13-åriga jag önskar jag hade en lärare som Robin Williams i Dead Poets' Society. Mitt 16-åriga jag önskar jag hade en lärare som Robin Williams i Good Will Hunting. Några år senare önskar jag att jag hade samma talang som Williams i One Hour Photo. Alla minnen av en stor underhållare. Likt alla stora underhållare gjorde han även bottennapp, men det är inte dessa jag vill minnas idag. Idag vill jag minnas en man som fick mig att skratta och ifrågasätta när jag behövde skratta och ifrågasätta. Det är för repliker som dessa jag minns honom:

"We don't read and write poetry because it's cute. We read and write poetry because we are members of the human race. And the human race is filled with passion. And medicine, law, business, engineering, these are noble pursuits and necessary to sustain life. But poetry, beauty, romance, love, these are what we stay alive for."

Regi: Vincent Grashaw

Manus: Vincent Grashaw & Mark Penney

Medverkande: P.J Boudousqué, James C. Burns, Chris Petrovski mfl.

Produktionsbolag: Flying Pig Productions/Skipping Stone Entertainment/Gare Farrand Entertainment

År: 2013

Längd: 104 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2198956/

Efter att ha varit inblandad i ett slagsmål som slutade med hans flickväns död skickas Brad till ett boot camp-liknande ungdomshem. Snabbt inser han att hemmet är mer av ett fångläger och att personalen kommer göra allt för att bryta ner honom. När en av hans kamrater förlorar sitt ben efter en svår misshandel på hemmet beslutar sig Brad för att han måste göra något - inte bara för sin egen skull utan för resten av ungdomarna också. I vägen står dock både personalen och lägrets chef, en pensionerad marinkårsöverste.

Coldwater fick väldigt fina recensioner när den kom, men verkade glömmas bort lika fort som turnén på de amerikanska filmfestivalerna var över. Det har tagit ett drygt år för filmen att hitta ut på dvd-marknaden, men när det slutligen damp ner i min Dropbox tänkte jag ta mig en titt. Ämnet är ett intressant sådant. Som filmen säger så har det inträffat dussintals dödsfall på läger av den här typen sedan mitten av 80-talet. Samtidigt finns det inga regelverk eller ordentlig tillsyn av verksamheterna. Det är en lång väg från LVU-hem om vi säger så.

P.J Boudousqué gör en bra prestation i huvudrollen och filmen är välspelad rakt igenom. James C. Burns är den i rollistan som troligen är mest namnkunnig och hans porträtt av den väldigt obehaglige överste Frank Reichert är tillsammans med Boudousqués roll filmens skådespelmässiga höjdpunkt. Trots ett intressant ämne och bra skådespelarinsatser finns det något som stör mig med Coldwater. Jag tror att det främst handlar om filmens tämligen "säkra" sätt att berätta historien på. Manuset går från A till B utan några större överraskningar eller för den sakens skull karaktärsutveckling. Vi vet redan från början att Brad hamnat snett på grund av diverse saker men att han egentligen inte är en särskilt dålig kille. Och i slutet vet vi... precis samma sak. Det finns ingen utveckling eller lärdom här. När Brads vän från hemmakvarteret kommer till lägret vet tittaren exakt vad som kommer hända i och med sättet hans karaktär presenterats på.

Coldwater är ingen dålig film precis, men den är inte tillräckligt tung för ämnet den vill behandla. Det jag tar med mig från rullen är att Boudousqué ser ut som en kopia av Ryan Gosling som ung och kan nog få en ljus framtid i branschen om han spelar sina kort rätt.

Betyg: 3 språngmarscher på brutet ben av 5 möjliga

Regi: James DeMonaco

Manus: James DeMonaco

Medverkande: Frank Grillo, Carmen Ejogo, Zach Gilford mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Platinum Dunes/Universal Pictures mfl.

År: 2014

Längd: 103 min

Land: USA/Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2975578/

The Purge är en period om tolv timmar varje år då inga brottsliga handlingar är straffbara. Som ett sätt att få ur sig uppdämd ilska, hämnas gamla oförätter eller bara leva ut våldsfantasier har The Purge blivit en nationell högtidsstund i det framtida USA. Det är dock inte alla som hyllar den ny helgdagen - den verkar nämligen främst drabba samhällets fattiga...

The Purge (2013) var en om inte fantastisk så i alla fall underhållande film. Absurditeten som filmen försökte skildra i och med att göra alla brott lagliga i tolv timmar fungerade som popcornunderhållning. Filmen lyckades till och med få in ett budskap på slutet. Eftersom filmen var en lågbudgetproduktion som gav investerarna mångfaldigt tillbaka på de satsade pengarna blev det givetvis en snabb uppföljare på spektaklet. Det är därför som The Purge: Anarchy existerar - ingen ansats till att föra historien framåt, problematisera eller dylikt utan endast för kalla, hårda pengar. Det gör också att den lilla udd som föregående film hade i sina bästa stunder inte står att finna i uppföljaren.

Om ni tycker det är konstigt att jag inte nämner några karaktärer i min korta synopsis har det en anledning - de är totalt utbytbara. Under denna upplaga av The Purge får vi följa fem personer som på ett eller annat sätt har tvingats ta sig fram på gatorna under de värsta våldsamheterna. Jag såg filmen sent igår och kan inte komma ihåg namnet på en enda av karaktärerna. Okej, nu var jag inte helt rättvis. Jag kan faktiskt komma ihåg att huvudkaraktären hade titeln "sergeant". Om jag kollar i rollistan listas han som... "sergeant". Ja... inte ens huvudkaraktären är särskilt viktig här.

Så vad är då viktigt i The Purge: Anarchy? Våld. Massvis med våld. Den som läser Skitfinkultur och har sett vilka filmer jag recenserat vet att jag tycker fiktivt våld kan vara riktigt kul. Det finns dock vissa "regler" man bör hålla sig till för att det ska funka som underhållning. Det bör vara överdrivet (exempelvis slashers), se ut att faktiskt göra ont (hong kong-action) och få dig att reagera och/eller rygga tillbaka. The Purge: Anarchy har inget av dessa element. Visst, det skjuts hej vilt och folk dör till höger och vänster men jag kände mig så fruktansvärt oengagerad att det lika väl hade kunnat vara pappfigurer man skjutit på.

The Purge: Anarchy klarar att hålla näsan över vattnet av en enkel anledning - produktionen är inte vedervärdig. Är det ett skäl att se filmen i sig? Nej.

Betyg: 1 onödig uppföljare som kommer bli fler av 5 möjliga

Regi: Anthony & Joe Russo

Manus: Christopher Markus & Stephen McFeely (baserat på Joe Simon och Jack Kirbys serieförlaga)

Medverkande: Chris Evans, Scarlett Johansson, Sebastian Stan mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios/Perception/Sony Pictures Imageworks

År: 2014

Längd: 136 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1843866/

Steve Rogers försöker anpassa sig till livet i nutid samtidigt som han fortsätter sitt arbete för SHIELD. De inre slitningarna i organisationen visar sig dock vara mycket mer än bara kontorspolitik. När Nick Fury skjuts ihjäl av en mystisk agent endast känd som "The Winter Soldier" blir det upptakten till att Rogers blir högsta villebråd för sina förra kollegor. Med en sista kraftansträngning lyckas dock Fury lämna över ett datorminne till Rogers och informerar honom om att SHIELD blivit infiltrerat av fiendestyrkor...

Captain America: The First Avenger (2011) var en av de allra bästa filmerna i Marvels uppbyggnad till The Avengers (2012). Med sin mix av äventyrsfilm av den gamla skolan blandad med superhjältefilm var den kul, fartfylld och helt enkelt riktigt bra. Dessvärre är inte uppföljaren inte i samma klass.

Chris Evans är fortfarande bra i huvudrollen och actionscenerna känns i maggropen. Där föregående film lyckades berätta en historia genom sina actionscener klarar The Winter Soldier inte av att föra handlingen vidare något nämnvärt i nämnda scener. Istället känns det här som två olika filmer. Dialogpartierna drar ner tempot istället för att bygga suspens. Actionscenerna är riktigt spektakulära och dessa räddar också The Winter Soldier. Annat än Evans finns här inte så mycket att hurra för när det gäller skådespelarprestationerna heller. Samuel L. Jackson gör sin vanliga "angry black man", Scarlett Johansson får i princip ingenting att arbeta med och kan därför heller inte göra en särskilt bra roll och Robert Redford är... Robert Redford. Det känns mest som de flög in honom, satte på honom en kostym och fick honom att läsa repliker.

Det stora problemet med The Winter Soldier ligger på manusfronten. Ja, superhjältegenren är inte direkt nedlusad av filmer som genuint överraskar i sitt berättande, men en smart manusförfattare slänger in subtila skillnader och ändringar från källmaterialet. The Winter Soldier är förutsägbar från bildruta 1. Det finns verkligen ingenting som överraskar och det gör filmen till en seg historia bortsett från actionscenerna. Jag nämner dessa ofta, men det är för de är värda att nämnas. När det kommer till regelrätta fightingsekvenser slår The Winter Soldier de flesta av tidigare produktioner från Marvel på fingrarna. Det är hårt, brutalt och innovativt. Det är också därför som jag är så fruktansvärt kluven till den här filmen. Med en rejäl redigering av manuset hade det här kunnat komma upp i samma klass som första filmen. Nu blir det mest en Marvel-film i mittfåran. Inte så väldigt bra, inte så dålig.

Betyg: 3 jo, Nick Fury är död, vi loooovar av 5 möjliga