Everything Trek del 4: The Orignal Series 1.13 - 1.16

1.13 The Conscience Of The King

Sändes: 8/12 1966

Stardate: 2817.6

Manus: Barry Trivers

Regi: Gerd Oswald

Platser: Tarsus IV (koloni, omnämnd som James T. Kirks hemplanet under tonåren), Benezia (omnämnd som koloni), Signia Minor (koloni med växt- och djurliv. Lila himmel), Planet Q (omnämnd som koloni)

Betyg: 4+/5

En vetenskapsman lurar Enterprise till Planet Q genom att säga att han gjort en banbrytande upptäckt som kan lösa svältproblemen på olika planeter. När Kirk möter upp med forskaren, och tillika gamle vännen, Dr. Thomas Leighton, visar det sig att han ville ha dit dem för att bekräfta en teori han har. En kringresande teatergrupp har gjort ett antal föreställningar på Planet Q och mannen som leder dem är kusligt lik guvernör Kodos - mannen som en gång tog beslutet att ha ihjäl 4 000 kolonisatörer på Tarsus IV för att rädda resten från svält. Kirk och Leighton tillhör de få överlevande från massakern och således bland de enda som kan identifiera Kodos.

Även om tidigare avsnitt (exempelvis Dagger Of The Mind) hade alluderat till Shakespeares pjäser var det först i och med det här avsnittet som manusförfattarna började sin tradition att flitigt använda bardens verk i såväl handling som repliker. Det finns hela böcker skrivna om kopplingen mellan Shakespeare och Star Trek, men jag ska bespara er dessa analyser. Låt det helt enkelt vara sagt att Shakespeare förblev en stor inspirationskälla för många manusförfattare till både serierna och filmerna. De två draman av Shakespeare som framförallt får en behandling i The Conscience Of The King är Hamlet (varifrån avsnittets titel kommer ifrån) och i viss mån även Macbeth.

The Conscience Of The King är ett mycket bra avsnitt som är både välspelat och spännande. Det tar upp ett tema som tyvärr är alltför ofta aktuellt - vad ska man göra med krigsförbrytare? Förtjänar de en rättegång? Shatners skådespel, med all rätt ofta kritiserat, fungerar mycket bra och det är egentligen bara en bihandling som drar ner betyget - Kirks "romans" med Kodos 19-åriga dotter. Det känns väldigt, väldigt gubbsjukt.

Avsnittet blev tyvärr också det sista producerade (dock inte sända) avsnittet med Grace Lee Whitney i serien. Whitney, som spelade Yeoman Rand, sparkades från serien av okänd anledning. I sin självbiografi avslöjade hon senare att hon blivit attackerad av en seriens producenter som försökte våldta henne. När hon försvarade sig skrevs hon helt sonika ut ur serien. Ja... Whitney återkom dock i sin roll i senare filmer, men så kunde det gå till med arbetstryggheten på 60-talet.

For God's sake, Jim! She's 19!

1.14 Balance Of Terror

Sändes: 15/12 1966

Stardate: 1709.1

Manus: Paul Schneider

Regi: Vincent McEveety

Platser: The Neutral Zone (demilitariserad zon mellan Romulans och resten av galaxen), Romulus (omnämnd som huvudplaneten i Romulanska imperiet), Remus (omnämnd som Romulus tvillingplanet)

Betyg: 5/5

En bröllopsceremoni ombord på Enterprise avbryts plötsligt då flertalet utposter längs med den demilitariserade zonen mellan Federationen och Romulanska imperiet försvinner från radar. Zonen, etablerad drygt ett sekel tidigare efter kriget mellan Jorden och Romulus, har fungerat som en avgränsning för hur mycket de båda makterna får växa i endera riktning. Nu tycks romulanerna ha brutit mot fredsavtalet. När Enterprise anländer till gränsen upptäcker de snart att skeppet ansvarigt för attackerna på utposterna har förmågan att försvinna och bli de facto osynligt. När kommunikation upprättas får alla en chock - det visar sig att romulanerna ser ut precis som en viss vetenskapsofficer med spetsiga öron...

Balance Of Terror är ett av originalseriens absolut bästa avsnitt. Paul Schneider har skrivit ett mycket spännande manus som hämtar inspiration både från gamla u-båtsfilmer (eller "Sänka skepp" som jag kom att tänka på) och vår egen verklighet. Avsnittets titel är föga förvånande en referens till den världspolitiska spänning som rådde under 60-talet där Federationen får stå som symbol för USA och Romulanska imperiet som symbol för Sovjetunionen. Medan de flesta samtida populärkulturella tolkningar av Kalla kriget utmålar den ena eller andra sidan som Satan själv tar Star Trek en mer balanserad linje. Den stridströtte romulanske kaptenen uttrycker både beundran för Kirk och ifrågasätter om deras uppdrag faktiskt är av godo. Det faktum att det första kriget mellan planeterna sägs att enbart ha utkämpats via långdistansmissiler (således väldigt kliniskt och utan att se krigsoffren) ger en kuslig parallell till vad som kunde ha skett om Kalla kriget hade blivit varmt - i ett krig där man inte ser lidandet på andra sidan är det lätt att demonisera sin motståndare.

Romulanerna skulle återvända i flertalet avsnitt, både i originalserien och senare serier. Redan här får vi veta att de troligen är ättlingar till personer som flytt från Vulcan då innevånarna där mer och mer drog mot kall logik som livsstil. Romulanerna påminner mer om vår världs romare. Det finns de uppenbara detaljerna, så som titlarna "centurion" och "praetor", men likheterna går djupare än så. Den romulanske kaptenen uttrycker bland annat en livsåskådning som påminner om den romerska pietas - plikten framför allt. Senare inkarnationer av romulanerna skulle visa på en utveckling av dessa likheter. Dessa djupt fascinerande karaktärer har kommit att bli några av franchisens mest använda och det var alltså i det här avsnittet det började. Balance Of Terror är ett måste för alla fans och lägger grunden till en del av den återkommande mythosen i franchisen. Lysande.

I likhet med romarna har de även fula hjälmar

1.15. Shore Leave

 
Sändes: 29/12 1966

Stardate: 3025.3

Manus: Theodore Sturgeon

Regi: Robert Sparr

Platser: Ej namngiven planet i Omnicron Delta-systemet (lummig grönska, inget djurliv), Rigel II (omämnd som koloni)

Betyg: 1/5

De långa passen ombord på Enterprise och det faktum att man ofta varit nära döden gör att besättningen är i desperat behov av lite rekreation och vila. En tidigare outforskad planet i Omnicron Delta-systemet tycks vara den ideala platsen för sådan avkoppling. När Bones och Sulu undersöker planeten börjar dock märkliga saker att hända. Plötsligt dyker en stor vit kanin upp ur ingenstans... och sen blir det riktigt knäppt.

Efter det fantastiska Balance Of Terror känns Shore Leave som en riktig käftsmäll. Det som avsnittet ännu märkligare är att det skrevs av en klassisk science fiction-författare, Theodore Sturgeon. Sturgeon, kanske mest känd för sin existensiella höjdare More Than Human (1953), har på 45 minuter lyckats få med i princip varenda etnisk klyscha du kan tänka dig, blandat med ett soundtrack som låter som det är till ett annat avsnitt. Seriöst, musiken i det här avsnittet är så felredigerad att jag började undra om så inte var fallet. De sista fem minuterna av avsnittet räddar det från en nolla i betyg, men det är också allt. Dåligt spelat, uselt skrivet och ett bevis på att LSD och screenplays inte är en bra blandning. Det finns kitschiga avsnitt av Star Trek som är riktigt roliga. Det här är inte ett av dem.

Nej, Bones, det är en fullkomligt realistisk reaktion på en kille i kanindräkt

1.16. The Galileo Seven

Sändes: 1/5 1967

Stardate: 2821.5

Manus: Oliver Crawford & S.Bar-David

Regi: Robert Gist

Platser: Makus III (omnämnd som koloni), New Paris Colony (omnämnd som koloni med pestutbrott), Murasaki 312 (grönskimrande kvasar), Taurus II (outforskad planet i Murasaki 312, hemvist för jättelika humanoider), Hansen's Planet (omämnd)

Betyg: 3/5

Enterprise skyttel Galileo skickas på uppdrag för att undersöka kvasaren Murasaki 312. Snart påverkar kvasaren instrumenten ombord och Galileo kraschlandar på planeten Taurus II. Medan Kirk och resten ombord på Enterprise letar efter skytteln får de samtidigt kämpa mot klockan. Uppdraget, som hade en tidsram på fem dagar, måste klaras av innan skeppet är tvunget att styra mot Makus III för leverans av medicinska förnödenheter. Samtidigt, på Taurus II, får Spock en första smak på hur det är att vara befälhavare i en krissituation - något som inte alla är särskilt glada över.

På grund av budgetbegränsningar dröjde det till det här avsnittet innan man hade råd att bygga en modell av en skyttel. I och med modellens färdigställande öppnades också nya berättarvägar upp för manusförfattarna. Som avsnitt att presentera skyttlarna på är The Galileo Seven helt okej. Framförallt scenerna på Taurus II, där Spocks ständigt logiska val både förenklar och försvårar arbetet, är bra. Jag hade dock helst sett att man lämnat den pinsamt dåligt designade utomjordiska rasen med "jättar" utanför avsnittet. Inte nog med att de inte tillför något till handlingen annat än att ha ihjäl två statister, de kan vara de fulaste designade varelserna i hela serien. Det säger inte lite. Nåja, The Galileo Seven är i övrigt ett bra avsnitt även om det känns lite som utfyllnad.

Pimp my ride - galactic edition

Regi: Atom Egoyan

Manus: Paul Harris Boardman & Scott Derrickson (baserat på Mara Leveritts bok)

Medverkande: Reese Witherspoon, Colin Firth, Alessandro Nivola mfl.

Produktionsbolag: Worldview Entertainment

År: 2013

Längd: 114 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0804463/

West Memphis, Arkansas, och i förlängningen hela landet, skakades av ett brutalt trippelmord på unga pojkar under våren 1993. De tre misstänkta, Damien Echols, Jessie Misskelley Jr. och Jason Baldwin fick utstå vad som blivit känt som ett av de värsta rättsövergreppen i amerikansk historia. Det här är historien om deras första av många rättegångar och personerna som kämpade mot ett system fast beslutna att döma dem.

En av mina starkaste filmupplevelser de senaste åren är när jag såg samtliga delar av Paradise Lost-trilogin (1996 - 2011) i rad. Maken till rättshaveri och dåligt polisarbete var som hämtat ur ett överdrivet rättegångsdrama. Det är det som är Devil's Knots problem också - verkligheten är i det här fallet så märklig och överdriven att folk som inte är medvetna om fallet inte skulle tagit filmen på allvar om man skildrat alla konstigheter. För mig som sett dokumentärserien verkade Devil's Knot bli en ganska tam historia, men Boardman & Derrickson räddar sitt manus genom att fokusera på vad dokumentärfilmarna inte gjorde - den oberoende utredningen.

Colin Firth gör rollen som Ron Lax, en privatdetektiv som tog sig an fallet pro bono. Firth är som alltid bra och tillåter regissör Egoyan att bygga filmen runt hans karaktär istället för det perspektiv som dokumentärerna haft. Det gör att Devil's Knot ändå har en relativt färsk infallsvinkel på brottet och utredningen. Just Egoyans regi är en annan anledning att se den här filmen. En regissör som både varit Oscarsnominerad och fått hyllningar och nomineringar i Cannes är någon som sällan tar sig an den här typen av film.

Till syvende och sist, trots att jag inte alls delar de skarpa kritikeromdömen som filmen fått i övrigt, känns The Devil's Knot som en film som kom några år för sent. Förhoppningsvis kan den fungera som en inkörsport till de fantastiska, men mycket tyngre, dokumentärfilmerna om fallet. Historien om The West Memphis Three är en historia som bör återberättas som en varning. Moderna häxjakter kan dyka upp där man minst anar det.

Betyg: 3 och jag slås fortfarande av hur lika jag och Damien var i den åldern av 5 möjliga

Regi: George Clooney

Manus: George Clooney & Grant Heslov (baserat på Robert M. Edsels & Bret Witters bok)

Medverkande: George Clooney, Matt Damon, Bill Murray mfl.

Produktionsbolag: Smokehouse Pictures & Studio Babelsberg

År: 2014

Längd: 118 min

Land: USA/Tyskland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2177771/

1943 bildades en underavdelning i den amerikanska armén vars uppgift var att säkra de konstskatter som nazisterna stulit från hela Europa. Konstexperter kallades in och fick genomgå grundläggande militär träning för att sen söka igenom de delar av Europa som de allierade hade befriat. Det här är deras historia.

Finns det något som gör att jag känner hopplöshet är när konst och kultur förstörs. Från talibanernas bombande av Buddhastatyer till Saddam Husseins skändning av det historiska Babylon känns förstörandet av dessa bedrifter som en dubbel förlämpning mot de folk som skapade dem. Inte nog med att de ofta förföljs och dödas utan när man förvanskar och förstör kulturella yttringar blir det ett förnekande av att de någonsin existerat. Det är också därför jag sett fram emot The Monuments Men sedan jag såg trailern. Halvdana recensioner till trots var jag ändå vagt förväntansfull när jag satte igång filmen. Dessvärre är The Monuments Men snudd på en skitfilm.

Det borde inte ha gått så här illa. George Clooney har visat att han är en mycket kompetent regissör med tidigare verk. När han dessutom har hjälp av skådespelare som Matt Damon, Bill Murray, John Goodman, Cate Blanchett och Jean Dujardin känns det som att The Monuments Men hade kunnat bli en modern klassiker. Men manuset, herregud, manuset... En i grunden fascinerande historia har blivit en splittrad och uselt berättad soppa. Det finns ett visst försök att skapa en central konflikt, men denna rinner ut i sanden både en och två gånger.

I grund och botten är The Monuments Men ett nobelt försök att berätta om ett krigsoffer det sällan talas om, men blir ett spektakulärt misslyckande som endast räddas från bottenbetyg tack vare några enstaka bra rollprestationer och roliga scener.

Betyg: 2- konstvetare av 5 möjliga

Regi: Phil Lord & Christopher Miller

Manus: Phil Lord & Christopher Miller

Medverkande: Chris Pratt, Elizabeth Banks, Will Arnett mfl.

Produktionsbolag: Village Roadshow Pictures/LEGO Systems A/S/Vertigo Entertainment mfl.

År: 2014

Längd: 100 min

Land: USA/Australien/Danmark

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1490017/

Mogulen Lord Business vet vad han vill - allt ska vara perfekt, varken mer eller mindre. Innevånarna i hans Legoland måste följa instruktioner till punkt och pricka för att det dagliga livet ska fungera. När Emmet, en högst oansenlig byggarbetare, stöter på den mystiska Wyldstyle upptäcker han att det finns andra Legoländer där en motståndsgrupp mot Lord Business planer på att göra allt "perfekt" har startats. Emmet hyllas som den som ska fullfölja profetian och vara den avgörande medlemmen i deras kamp. Problemet är bara att Emmet inte har någon aning om hur man gör någonting utan att följa instruktionerna...

Jag såg postern och avfärdade The Lego Movie som skamlös reklam för att enbart sälja mer Lego. Jag ignorerade de ganska goda recensionerna från filmkritiker. Hur kunde en film om en enskild produkt vara bra? Igår såg jag filmen och jag har inte skrattat så mycket på väldigt länge. The Lego Movie är en pil rakt i nostalgihjärtat på rätt sätt.

Ja, temat är lika klyschigt som det är tidlöst, men styrkan i The Lego Movie ligger i tempot och dialogen. Det känns som att manusförfattarna hämtat inspiration ifrån den fantastiska Panique Au Village (2009) när det gäller just tempot. Det saktar aldrig ner utan är fullt ös från första början. På något märkligt sätt fungerar det lika bra som i nämnda franska film. Det borde bli påfrestande, men med en detaljrikedom, lekfullhet och grymt rolig dialog blir man verkligen barn på nytt av The Lego Movie. Eftersom Lego har licenser till allt och alla franchiser som finns kan de också använda sig av en herrans massa olika karaktärer som de slänger in för ett snabbt skratt eller två. Undantaget är Batman som spelar en bärande roll i filmen. Ja, Batman är med i den här filmen. Det är exempelvis också Superman, Dumbledore, Gandalf, Han Solo, Wonder Woman, C3PO och en jäkla massa andra. 

Min absoluta favorit måste ändå vara 1980-something space guy. Hans entusiasm för att bygga rymdskepp påminner mig inte så lite om mig själv. Jag har aldrig slutat bygga rymdskepp. Nu bygger jag dem i formplast istället för med Lego, men principen är den samma - det är kul att bygga. Det är också det som är filmens budskap: när vi skapar något eget, vår egen tolkning av något, det är då som verkligt kreativa och speciella saker kan hända. Du blir ingen "master builder" om du alltid följer instruktionerna helt enkelt.

Om det är en cynisk ploj för att sälja mer av en populär leksak? Tja, mja, den aspekten finns givetvis där, men i motsats till andra filmer som fokuserar kring en produkt lyckas The Lego Movie underhålla och samtidigt ha ett gott budskap. Därför passar den ypperligt som barnfilm och samtidigt som nostalgitripp för oss vuxna. Om du någonsin byggt med Lego har du något att hämta i The Lego Movie. Det är fantasi i galet tempo med både hjärta och hjärna.

Betyg: 5 ja, jag är lika förvånad som ni av 5 möjliga

Everything Trek del 3: The Original Series 1.9 - 1.12

1.9 Dagger Of The Mind

Sändes: 3/11 1966

Stardate: 2715.1

Manus: S. Bar-David

Regi: Vincent McEveety

Platser: Tantalus V (fångkoloni för psykiskt sjuka kriminella)

Betyg: 3/5

Efter att ha strålat ner förnödenheter till fångkolonin Tantalus V får Enterprise en fripassagerare i retur. Dr. Simon van Gelder, tidigare assistent till fångkolonins överläkare, Adams, verkar ha förlorat förståndet och söker asyl ombord på skeppet. Adams, högt respekterad inom sitt fält, berättar för besättningen att hans tidigare kollega skadades under ett egenpåtaget experiment. Van Gelder hävdar å andra sidan att Adams utfört oetiska experiment både på honom och på fångarna. När Bones insisterar på att något inte står rätt till med hela situationen inleder Kirk en undersökning av fängelset.

Dagger Of The Mind, vars titel inte utan anledning togs från Macbeth, kom under en intressant period gällande forskningsetik i allmänhet och psykologiska experiment i synnerhet. Fem år tidigare hade flertalet uppmärksammade experiment, däribland Milgramexperimentet, startat en debatt om vad som var okej att göra i vetenskapliga undersökningar. Denna debatt återkommer med jämna mellanrum även idag, men nu är det sällan med så spektakulära medel som under 60-talet eller tidigare. Dagger Of The Mind ställer många intressanta frågor om rehabiliteringsmetoder och etik. Gott så, men vad avsnittet inte riktigt lyckas med är att ge en ordentlig ståndpunkt annat att det är fel med onödigt lidande. Här finns utrymme för större svängrum när det gäller många saker, men helt klart ett avsnitt över medel.

"Vad är koden till ditt bankkort?"

1.10 The Corbomite Manuever

Sändes: 10/11 1966

Stardate: 1512.2

Manus: Jerry Sohl

Regi: Joseph Sargent

Platser: -

Betyg: 3+/5

I en tidigare outforskad del av Vintergatan stöter Enterprise på en märklig rymdsond som tycks förfölja dem. När sonden börjar påverka besättningen med den strålning den utsöndrar ser Kirk inget annat val än att förstöra den. Snart möts de av ett mycket större skepp, även det till synes gjort av ren enegi, som informerar besättningen om att de olovligen befinner sig på The First Federations territorium och att de har tio minuter att leva...

Det första avsnittet av serien som producerades efter piloterna, men på grund av bolagets vilja att fokusera de tidigare avsnitten mer på planeter lades The Corbomite Manuever först som nummer tio i säsongen. Det gör att vissa anakronismer förekommer, men inget i stil med det tidigare recenserade Where No Man Has Gone Before. Jerry Sohl har skrivit ett riktigt tätt och spännande manus som håller hela vägen fram... tills de sista fem minuterna. Upplösningen känns mest märklig, ditklistrad och inte alls i ton med resten av avsnittet. Det gör också att betyget sänks rejält.

"Okej, vem beställde de gigantiska badbollarna? Jag tittar på dig, Spock!"

1.11 The Menagerie Part 1

Sändes: 17/11 1966

Stardate: 3012.4

Manus: Gene Roddenberry

Regi: Marc Daniels

Platser:

* Starbase 11 (större bas belägen på icke-namngiven planet)

* Talos IV (belägen i Talos-systemet som en av elva planeter. Förbjuden att besöka under dödsstraff av hemligstämplad anledning)

* Vega Colony (omnämnd)

* Rigel VII (omnänd som planet med civilisation som Starfleet hamnat i konflikt med)

* Regulus (omämnd)

* Orion Colony (omnämnd som bas för en omoralisk handelsfederation)

 Betyg: 5/5

Enterprise kallas till Starbase 11 av okänd anledning via ett meddelande från skeppets förre kapten, Pike. Det visar sig snart att Pike inte har haft någon möjlighet att skicka något meddelande då han efter en olycka befinner sig på en intensivvårdsavdelning. Innan Kirk hinner agera verkar det som att Spock, som själv tjänstgjorde under Pike, har begått myteri. Med Spock som kapten över Enterprise, en invalidiserad Pike med på färden och Kirk jagandes efter i en skyttel tycks färden gå mot Talos IV - den enda planeten förbjuden för all Starfleet-personal att beträda - under hot om dödsstraff...

The Menagerie Part 1 är ett av originalseriens absolut bästa avsnitt. Det är ett av få avsnitt som Gene Roddenberry skrev helt på egen hand (vanligtvis hade han en medförfattare) och föddes egentligen främst av behov. Produktionen av avsnitt laggade efter, mycket på grund av många för tiden avancerade specialeffektstagningar. Man behövde en buffert för att slippa stressa i produktionen på samma sätt. Roddenberry kläckte då idén att skriva en ramberättelse som utspelar sig i "nutid" där besättningen i mångt om mycket tittar på en inspelning av saker som hände 13 år tidigare. Detta material togs från den icke-använda piloten The Cage. I och med detta fick Roddenberry och hans team två hela avsnitt som bara tog en dryg vecka att producera och stressen minskade. Idén att använda material från The Cage fungerar dock inte bara som ett sätt att spara tid och pengar utan ger illusionen av ett imponerande påkostat avsnitt. Klippning och specialeffekter ligger i regel långt över standarden för TOS och avsnittet innehåller också några riktigt fina skådespelarprestationer, inte minst i samspelet mellan Nimoy och Shatner. Idén att låta Pike komma tillbaka i rollen som Enterprise kapten, om än 13 år tidigare, måste också känts ganska bra för alla inblandade. Sean Kenney hade förlorat sin roll till William Shatner när The Cage inte användes. I och med The Menagerie blir han ändå en minnesvärd karaktär i franchisen, inte minst för sin blinkande rullstol.

The Menagerie Part 1 bygger på seriens mythos med råge, är välspelat och spännande. Det var också det ena av två avsnitt av TOS som vann det prestigefulla Hugo Award för bästa dramatiska presentation. Hugo Award är ungefär science fiction och fantasygenrernas motsvarighet till en Oscar. Så bra är det.

"Yo, dawg, I heard you like blinking lights, so I put blinking lights in your chair so you can blink while driving."

1.12 The Menagerie Part II

Sändes: 24/11 1966

Stardate: 3012.4

Manus: Gene Roddenberry

Regi: Robert Butler

Platser: Talos IV (en gång beboelig på ytan, nu hem för en ras underjordiskt boende humanoider med telepatisk förmåga), Rigel VII (beboelig plant, två distinkta civilisationer, människa och mänsklig "varelse" visas)

Betyg: 4/5

Rättegången mot Spock fortsätter samtidigt som Enterprise kommer allt närmre Talos IV och dess mystiska innevånare. Vad vill de åstadkomma och varför kidnappade de Pike för 13 år sedan?

Upplösningen på den fantastiska första delen är inte riktigt lika bra. Medan det första avsnittet var tajt skrivet och förlitade sig på en känsla av förebådande skräck lyckas del 2 inte knyta ihop alla trådar. Bland annat får vi egentligen aldrig reda på varför det var förbjudet under dödsstraff att närma sig Talos IV. En rekommendation för att inte göra det hade definitivt räckt. Manuset måste dock ha inspirerat Kurt Vonnegut till att skriva sin klassiker Slaughterhouse-Five (1969) då här finns många beröringspunkter. 

Del 2 av The Menagerie är fortfarande ett mycket bra avsnitt, fullt med filosofiska museringar om fri vilja och villkoren för människans existens, men är ändå något av en besvikelse. Det säger inte så mycket om det enskilda avsnittet i sig utan mer om att del 1 var så förbaskat bra.

 They are all the brains of the operation. No brawn required.

Regi: José Padilha

Manus: Joshua Zetumer (baserat på Edward Neumeiers & Michael Miners manus från 1987)

Medverkande: Joel Kinnaman, Gary Oldman, Michael Keaton mfl.

Produktionsbolag: Strike Entertainment

År: 2014

Längd: 117 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1234721/

Detroit, 2028. Inför den stundande omröstningen om senaten ska tillåta mekaniserade poliser och soldater i amerikanska städer verkar det som att OmniCorp, företaget bakom den amerikanska arméns mekaniska förband, kommer förlora. De behöver en pr-kupp, något som kan övertyga allmänheten om att det vore i deras bästa intresse att riva upp den gamla lagen. När polisdetektiv Alex Murphy blir allvarligt skadad ser OmniCorp sin chans. För att möta motståndarnas argument om att maskiner inte kan känna något och därför inte göra moraliska val tänker de sätta en människa, Alex, i maskinen...

Även om jag verkligen gillar RoboCop (1987) har jag aldrig tillhört skaran som hyllat den som en av 80-talets bästa filmer. Det är en smart satir, men regissör Paul Verhoeven gjorde en bättre satir av skrupellösa regeringsmakter och företag i Starship Troopers (1997). Den har imponerande specialeffekter för sin tid, men de tekniska begränsningarna gör ändå att actionscenerna inte riktigt flyter så bra som de skulle kunna göra. José Padilha har tagit sig an källmaterialet på ett mycket bra sätt och gör en ordentlig remake. Manusförfattare Zetumer har skrivit en film som är lättare på satiren men desto tyngre på de moraliska teman - och det funkar.

Det har gnällts åtskilligt bland science fiction-fansen om både det ena och det andra när det gäller den här remaken, men den ständiga frågan om designen på dräkten är troligen den mest återkommande. När man ser filmen förstår man att designvalet i sig självt är kapitalistisk satir. Zetumer trollade hela nätfanbasen. Det har även gnällts på att satiren inte är lika subtil, men ärligt talat, hur subtil var satiren i originalet? Visst, den var kul, men ungefär lika subtil som att bli slagen i huvudet med en stekpanna. Dessutom är remaken, som tidigare sagt, mer av en moralsaga än det är något annat. Därmed inte sagt att man helt frångått satiren. Denna presenteras framförallt av ett Fox News-liknande "nyhetsprogram" under ledning av Samuel L. Jackson.

Skådespelarmässigt är det hugget som stucket. Joel Kinnaman är bättre är Peter Weller (duckar för nördloskorna), Michael Keaton är sämre än Ronny Cox i skurkrollen och i övrigt är det ganska lika. Remakens bästa rollprestation står däremot Jackie Earle Haley för som den extremt irriterande teknikern från OmniCorp som i princip böjer sig ur led för att jävlas med Murphy. Haley brukar aldrig göra mig besviken och det är dags att han får fler huvudroller.

Actionscenerna tar remaken hem med råge. Det är det här jag ville se som liten parvel - RoboCop sparka (nåja, skjuta) röv utan att begränsas av filmtekniken. Inkluderandet av CCTV-kameror och databaser på ett helt annat sätt än i originalet gör också att RoboCop ibland verkar mer som en maskin än innan samtidigt som han definitivt är mer mänsklig i andra ögonblick. Detta gör att filmens underliggande moral, vad det innebär att vara människa, ha fri vilja och ett gott liv, blir väldigt intressant.

Tempot är, som så ofta i moderna filmer, det enda jag har att klaga på i viss mån. Upptakten är något för långsam och likaså ges inte den sekundära konflikten tillräckligt med speltid. Utöver detta är RoboCop ett exempel på en mycket väl utförd remake. Det är just vad det är - remake. Fundera över det ordet ett tag. Medan många filmer som säger sig vara "remakes" egentligen bara filmar om samma scener utan någon ändring i ton eller syfte lyckas den här filmen helt ändra huvudtema och samtidigt behålla en viss nostalgisk charm. Bra!

Betyg: 4 lyckade nytolkningar av 5 möjliga

Everything Trek del 2: The Original Series 1.5 - 1.8

1.5 The Enemy Within

Sändes: 6/10 1966

Stardate: 1672.1

Manus: Richard Matheson

Regi: Leo Penn

Platser: Alpha 177 (ödeplanet med djur- och växtliv)

Betyg: 4-/5

En olycka med skeppets transportör delar Kirk i två personer - en negativ och en positiv. De negativa sidorna hos Kirk gör att hans alter ego löper amok på skeppet samtidigt som hans positiva sidor gör att den tidigare så beslutsamme kaptenen nu har svårt att ens ge order. Samtidigt kämpar besättningen mot klockan för att lösa problemet med transportören för att få hem resten av teamet på Alpha 177 innan de fryser ihjäl.

Det första avsnittet av Star Trek som skrevs av en höjdare inom science fiction-litteraturen och ett intressant sådant. Richard Matheson, troligen mest känd för I Am Legend (1954), berättar en variation av Dr. Jekyll & Mr. Hyde, men gör det på ett originellt sätt. Istället för att låta de två versionerna av samma person vara fiender styr Matheson manuset till hur de båda inser att de är nödvändiga delar av varandra. Avsnittet dras dock ner något av den väldigt förlegade kvinnosynen i berättandet. Visserligen får man tänka på att avsnittet skrevs under 60-talet och att allt är en produkt av sin tid, men här finns en scen som känns så främmande från alla senare inkarnationer av Star Trek att det blir väldigt tydligt. Å andra sidan måste man älska ett avsnitt med en enhörningshund. Ja... titta bara på bilden nedan!

Dude, that's a butt ugly life form!

1.6 Mudd's Women

Sändes: 13/10 1966

Stardate: 1329.1

Manus: Stephen Kandel

Regi: Harvey Hart

Platser: Rigel XII (planet med svåra magnetiska stormar enbart använd för gruvdrift), Ophiuchus III (endast omnämnd)

Betyg: 1/5

Kirk ser inget val än att transportera över besättningen från ett transportskepp när detta håller på att explodera. Det visar sig att de enda på skeppet är en excentrisk kapten och tre kvinnor som är på väg till Ophiuchus III som blivande fruar till kolonisatörerna. När Enterprise tvingas söka nödhamn i omlopp runt Rigel XII ser den räddade kaptenen, Mudd, sin chans att ta över skeppet från Kirk och de andra. Till sin hjälp har han sina passagerare, som alla verkar ha lite för bra effekt på den manliga besättningen.

Ja, vad säger man om Mudd's Women? Det är det första riktigt usla avsnittet av Star Trek och ett av de som åldrats absolut sämst. Att 60-talets kvinnoideal inte är det samma som idag är en sak, men oftast kan man se tv och film från den här eran och ändå skönja en viss vilja att utvecklas. Det som gör att Mudd's Women lämnar en så fadd smak i munnen på mig är att Star Trek på många sätt var en banbrytande serie när det gällde att visa upp mänskliga rättigheter och allas lika värde, men icke så här. Om åtminstone avsnittet hade haft komiska element att falla tillbaka på hade jag kanske kunnat förlåta det, men nej, hoppa över det här avsnittet.

The Stepford Wives are out in force tonight

1.7 What Are Little Girls Made Of?

Sändes: 20/10 1966

Stardate: 2712.4

Manus: Robert Bloch

Regi: James Goldstone

Platser: Exo III (isplanet, tidigare hem för en avancerad civlisation), Earth Colony II, Midas V (endast omnämnda)

Betyg: 4/5

Enterprise anländer till Exo III för att etablera kontakt med Dr. Roger Korby - en ledande forskare inom fältet arkeologisk medicin. Kirk och Korbys fästmö, Christine Chapel, möter Korby och hans forskarteam på planetens yta. Chapel, som inte sett sin tilltänkte på nästan fem år, börjar snart ana oråd då Roger uppträder märkligt. Oron blir inte bättre av att en ung kvinna, Andrea, oförklarligt har dykt upp som en del av Rogers team. Det står snart klart att allt på planeten inte är vad det verkar och att Korbys upptäckter där kan ha långtgående konsekvenser.

Ett avsnitt som berör de flesta klassiska teman jag associerar med originalserien. Vi har det moraliska dilemmat, frågorna om vad som gör en människa till just en människa och några riktigt bra karaktärsscener. Majel Barrett, fru till Gene Roddenberry, visar att hon inte fick sin roll som Chapel endast på att vara gift med seriens skapare. Chapel är en av mina favoritkaraktärer bland de återkommande birollerna. Hon är helt enkelt cool. Duktig på sitt arbete, vacker utan att vara våpig (ett vanligt problem i TOS) och ofta med en dräpande one-liner i beredskap. Barrett skulle komma att vara en del av franchisen i olika former till sin död 2008. Bland annat gör hon rösten till de flesta datorerna som används i serierna och spelar även Lwaxana Troi, mor till Deanna Troi, i Star Trek: The Next Generation.

What Are Little Girls Made Of? är, även om det sällan beskrivs som en fanfavorit, ett riktigt solidt avsnitt och bör finnas med i alla samlingar.

 De där spetsiga bh:arna från 60-talet måste ha varit orsaken till många ögonskador.

1.8 Miri

Sändes: 27/10 1966

Stardate: 2713.5

Manus: Adrian Spies

Regi: Vincent McEveety

Platser: Planet utan namn, kopia av Jorden

Betyg: 3-/5

Enterprise svarar på ett nödanrop från en planet som i princip är en kopia av Jorden runt 1960. Det stora skillnaden är att planeten inte har några vuxna. Istället befolkas den lilla stad som besättningen besöker av en grupp barn under ledning av den tonåriga flickan Miri och Jahn, en jämnårig pojke. Det visar sig att planeten drabbats av en omfattande pest som haft ihjäl hela den vuxna populationen. Men hur kunde barnen vara immuna? Och varför verkar staden ha varit övergiven i flera århundranden?

Miri har en intressant premiss, men faller lite platt på grund av de extremt irriterande barnskådespelarna. Kim Darby är helt okej i rollen som Miri, men för övrigt kan produktionsteamet ha lyckats samla de mest irriterande ungarna de kunde få tag i. Det här skulle inte vara sista gången som Star Trek utspelade sig på en alternativ Jord. Oftast är de här avsnitten ganska bra - inte minst eftersom manusen kan skina igenom de charmiga, men daterade, specialeffekterna. I Miri är det lite hugget som stucket. Här finns bra saker, irriterande saker men inget direkt dåligt.

"I want to ride my bicycle, I want to ride my bike!"

Everything Trek: The Original Series 1.1 - 1.4

När Gene Roddenberry pitchade vad som skulle bli Star Trek var det början på en två år lång process för att kunna sälja in sin serie. Med start 1964 började Roddenberry uppvakta nätverket CBS för att de skulle köpa idén. CBS var måttligt intresserade och Roddenberry vände sig istället till NBC. Nätverket betalade för seriens första pilot, The Cage, men beslutade sig för att inte använda den då de ansåg att den var för tung rent tematiskt. Styrelsen hos NBC såg däremot potential hos Roddenberrys idé och gjorde det ovanliga beslutet att betala för ytterligare ett pilotavsnitt. Avsnittet blev Where No Man Has Gone Before och lyckades övertyga nätverket att skriva kontrakt med Roddenberry. 

Eftersom kontinuitet inte var något som stod särskilt högt i kurs hos tv-bolagen på 60-talet såg NBC inga problem med att sända Where No Man Has Gone Before som avsnitt nummer tre i serien. Det gör att vissa rollkaraktärer oförklarligt försvinner från detta avsnitt, designen är i viss mån annorlunda och förvirringen är ibland total. För mitt projekts räkning har jag tagit beslutet att helt enkelt se avsnitten i den ordning som de en gång sändes. Det kommer innebära en del motsägelser när det gäller originalserien. Förhoppningsvis ska det ändå bli relativt klart vad tusan jag menar med mina beskrivningar av avsnitten som påverkas mest.

1.1 The Man Trap

Sändes: 8/9 1966

Stardate: 1513.1

Manus: George Clayton Johnson

Regi: Marc Daniels

Platser: M-113 (öde, tidigare hem för en utomjordisk civilisation)

Betyg: 3/5

Enterprise skickas till planeten M-113 för att göra en medicinsk kontroll av Dr. Robert Crater och hans fru Nancy. Dr. McCoy, Enterprises chefsläkare, har flertalet år tidigare haft ett förhållande med Nancy och blir förvånad när det visar sig att hon inte tycks ha åldrats. När en besättningsman dör med mystiska fläckar i ansiktet som enda tecken blir det början på ett mysterium där Nancy tycks stå i centrum.

Som öppningsavsnitt fungerar The Man Trap relativt bra. Anledningen till att jag använder termen "öppningsavsnitt" istället för "pilot" framgår av Roddenberrys tidigare beskrivna process för att få serien gjord. Vi får omgående en känsla för de tre huvudkaraktärerna, Kapten Kirk, Spock och Dr. McCoy och deras inbördes relationer till varandra. Här finns också ett antal ofrivilligt roliga scener, såsom den skrikande blomman (måste ses), men överlag fungerar manus och regi bra. Mysteriet får dessutom en intressant upplösning i och med ett ekologiskt tema och ett moraliskt dilemma. Inte ett fantastiskt avsnitt på något sätt, men fungerar bra som curtain raiser.

Enterprise i omloppsbana kring M-113, den första av många, många världar vi fått besöka i franchisen

1.2 Charlie X

Sändes: 15/9 1966

Stardate: 1533.6

Manus: D.C Fontana

Regi: Lawrence Dobkin

Platser: Colony 5, Thasus (endast omnämnda)

Betyg: 4-/5

Enterprise möter upp med forskningsskeppet Antares för att ta ombord en mycket speciell passagerare. Charlie Evans, 17 år gammal, är den enda överlevande från en krasch på planeten Thesus. Ingen kan förklara hur han inte bara lyckats överleva på planeten från tre års ålder utan även lära sig tala och läsa. Utan förståelse för mänsklig interaktion och sociala regler lyckas Charlie stöta sig med flera delar av besättningen, inte minst med Janice Rand som han blir blixtförälskad i. Men Charlie har en hemlighet - en hemlighet som innebär livsfara för samtliga ombord.

Det första av många avsnitt i franchisen som handlar om vad det innebär att vara människa och hur samhälle och arv formar oss. Kirk blir snabbt en fadersgestalt för Charlie, vars trevande försök att hitta sin plats med andra människor både är skämskuddepinsam och alltför bekanta. Vi har alla varit Charlie i en mån eller annan och det gör att hans karaktär är ganska enkel att sympatisera med. Vad vi inte har haft är Charlies förmågor - och tur är väl det! Eller som Kirk säger: "There's nothing wrong with you that hasn't happened to every human male since the model came out."

Charlie X känns fortfarande förvånansvärt fräscht i sitt berättande, troligen på grund av att det behandlar odödliga teman som att växa upp och att hitta sin plats i tonåren. Dessutom, alla avsnitt där man får se en karaktär i en röd gi är per default kul.

Jag funderar på att komma till klubben så här någon kväll. Speciellt i tightsen.

1.3 Where No Man Has Gone Before

Sändes: 22/9 1966

Stardate: 1312.4

Manus: Samuel A. Peeples

Regi: James Goldstone

Platser: Delta Vega (ödeplanet endast använd för gruvdrift)

Betyg: 2+/5

När Enterprise befinner sig på randen till Vintergatans yttre hittar man resterna av SS Valiant, ett skepp som försvann spårlöst 200 år tidigare. Efter att ha analyserat data från skeppets "svarta låda" får Spock reda på att Valiant stötte på en oförklarlig energisignatur och att man efter detta möte desperat började söka i skeppets dator efter information om ESP. Snart nog stöter Enterprise också på energisignaturen och märkliga saker börjar hända med Kirks vän, navigatör Gary Mitchell, och skeppets psykolog Dr. Elizabeth Dehner.

Som tidigare beskrivet i det här inlägget var Where No Man Has Gone Before seriens andra pilotavsnitt. Som en konsekvens av detta är många saker, stora som små, annorlunda från resten av seriens avsnitt. Småsaker inkluderar designen på uniformerna (bland annat slipper de kvinnliga besättningsmedlemmarna ha minikjolar på sig) och placeringen av Enterprise i universum. Just att vara på gränsen till att lämna galaxen går inte ihop med hastigheter och annat beskrivet i andra avsnitt. Större saker är att Dr. McCoy inte alls finns med utan är ersatt av en äldre herre. Likaså har många av karaktärerna andra specialområden.

Om man bortser från anakronismerna är Where No Man Has Gone Before ändå inte ett särskilt bra avsnitt. Det känns väldigt daterat och satt i 60-talets tankar om nyspiritualitet. Intressant är däremot att se användandet av kristen ikonografi på ett sätt som säkert fick några tittare att sätta i halsen för 50 år sedan. Berättarmässigt håller inte avsnittet särskilt väl och med de många motsägelserna (som är svåra att ignorera en längre stund) är det här en ganska svag installation i serien.

Sup, ya'll?

1.4 The Naked Time

Sändes: 29/9 1966

Stardate: 1704.2

Manus: John D.F Black

Regi: Marc Daniels

Platser: Psi 2000 (en gång lik Jorden, nu döende)

Betyg: 3+/5

Efter att besättningen hittar ett forskarteam ihjälfrusna på Psi 2000 börjar märkliga saker hända ombord på Enterprise. Ett virus har smittat en av besättningsmännen som sprider det vidare till alla han rör vid. Viruset fungerar som en riktig fylla och plockar fram den person man egentligen identifierar sig som, bortom artiga fasader. När en besättningsman låser skeppet på kollisionskurs med planeten blir det en kamp mot både klockan och sjukdomen för att överleva.

Förutom att ha en titel som låter som porrfilm är The Naked Time ett riktigt kul avsnitt. Vi får se Spock använda The Vulcan Nerve Pinch för första gången och även bryta ihop känslomässigt. Bara det är värt att se. De bästa scenerna har däremot George Takei som Sulu. Sulu går helt upp i sin hemliga dröm att vara en svärdsmästare och springer runt på skeppet och utmanar folk på dueller. Det är knäppt, kul och ett av avsnitten av originalserien där man verkar helt ha släppt på alla tyglar och bara kört.

George Takei with a sword - all arguments are invalid