Everything Trek: It starts!

När jag var liten fanns det inte många saker som jag och min far delade när det gällde film och tv. Soundtracket till mina barndomssöndagar var snabba bilar som körde runt, runt på en bana och lät som ilskna bålgetingar. Lördagskvällarna var det inte ovanligt med tysk populärmusik via RTL strömmande genom högtalarna. Kort sagt, det var inte många populärkulturella intressen jag och min far delade. Två saker såg vi dock alltid tillsammans – James Bond och Star Trek.

Jag måste ha varit omkring fem år gammal när jag såg mitt första avsnitt av Star Trek. Det verkade som att den fiktiva framtid som serien utspelade sig i var gränslös, enorm. Eftersom jag vid tillfället precis hade lärt mig läsa kunde jag följa med ganska bra i handlingen via SVT:s textning. Jag fick historier berättade för mig om hjältedåd, moral och äventyr. Idag, över 25 år senare, kan jag väl inte alltid förlika mig med den ”moral” som Gene Roddenberry presenterade i originalserien, men andemeningen gjorde djupt intryck på mig – vi är alla jämlika och samarbete och intelligens är viktigare än råstyrka.

Star Trek fortsatte vara en del av min uppväxt genom de olika serierna och filmerna. Hur kaotisk jag än kunde tycka min tonårstid var (vems tonårstid var inte kaotisk?), om jag var glad eller ledsen, kunde jag alltid för en timme eller två färdas tillsammans med Kirk, Picard, Sisko, Janeway eller Archer och glömma allt annat. Jag köpte Star Trek-kläder, jag klippte mig som Spock, jag var en ledande medlem av ett stort nätforum om serierna i internets barndom – kort sagt, jag var och är en trekkie av rang.

Det här projektet, väldigt stort i sitt omfång, kommer försöka guida, upplysa och underhålla om de otaliga tv-serieavsnitt och filmer som har med Star Trek att göra. Formen för detta kommer göras tydlig allteftersom. Det är ett så pass stort projekt att jag inte bestämmer en fast form redan nu för att ångra mig senare. Jag har dock beslutat mig för att gå kronologiskt till väga. Jag börjar helt sonika med originalserien och arbetar mig framåt. En sak är säker – det kommer bli en episk resa.

Regi: Prachya Pinkaew

Manus: Eakisit Thairaat

Medverkande: Tony Jaa, RZA, Petchtai Wongkamlao mfl.

Produktionsbolag: Sahamongkolfilm Co.

År: 2013

Längd: 104 min

Land: Thailand

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1925518/

Kham lyckas med konststycket att bli av med sin elefant ännu en gång och tvingas åka till Bangkok för att leta upp den. Spåret leder honom till gangstern LC och blir början på Khams inblandning i vad som riskerar bli en internationell kris. Dessa elefanter alltså.

Jag har många gånger innan prisat Tony Jaa som det nya svarta inom kampsportsfilm. Hans energi och inspirerade fighting har förhöjt flertalet filmer, från den första filmen i den här serien till genombrottet med Ong-Bak (2003). Kampstilen, baserad på Muay Thai, är ofta riktigt brutal och gör sig bra på film. Jag som själv tränar Muay Thai blir glad av att se hur sporten mer och mer tar över rollen som filmkampsporten nummer ett. Och ja, actionscenerna i The Protector 2 är riktigt bra. Det är bara det att allt annat i den mest är dåligt eller förvirrande. Ibland både och.

Kampsportsfilm har en enkel uppgift - att underhålla genom spektakulär fighting. Ge tittaren scener och koreografi som får dem att kippa efter andan och undra hur fan man gjorde den ena eller den andra scenen. Jag vågar mig på att påstå att väldigt få förväntar sig att få rörande dramascener eller nagelbitarspänning från de här rullarna. Kort sagt, en kampsportsfilm med enkel story är oftast den bästa typen av kampsportsfilm. The Protector 2 lyckas ta så många logiska krumsprång under scenerna mellan fightingen att man hela tiden undrar över person X:s motivation till att göra handling Y. Det är onödigt komplicerat och eftersom filmen kastar logiken under vagnen för att iscensätta actionscenerna spelar inte ambitionen att berätta en invecklad historia någon större roll.

The Protector 2 är trots kritiken en helt okej rulle när den håller sig till actionscenerna. Jag måste dock säga att jag sett Tony Jaa göra mycket, mycket bättre ifrån sig även när det gäller dessa. Måtte han inte börja bli mätt på vad han gör bäst - sparka röv på film.

Betyg: 3 kan du hålla koll på din elefant nu, Kham?! av 5 möjliga

Regi: Hayao Miyazaki

Manus: Hayao Miyazaki (baserad på hans egen serie)

Medverkande: Hideaki Anno, Morio Kazama, Jun Kunimura mfl.

Produktionsbolag: Studio Ghibli/Hakuhodo DY Media Partners/KDDI Corporation mfl.

År: 2013

Längd: 126 min

Land: Japan

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2013293/

Jiro växer upp med drömmen att bygga de bästa och vackraste flygplanen världen har skådat. Hans resa tar honom från den japanska landsbygden till universitetet i Tokyo och vidare till Mitsubishis fabrik i Nagoya. På vägen upplever Jiro flertalet historiska händelser, såsom den stora jordbävningen 1923 och Japans intåg i andra världskriget. Under tiden när han även en spirande romans med Nahoko, även om deras tid tillsammans riskerar att bli alltför kort.

Hayao Miyazaki är en av mina favoritregissörer genom alla tider. Han har ett sätt att skildra fantastiska världar samtidigt som han kan ta väldigt realistiska teman och sätta dessa till animerad film som ingen annan kunnat. Med en filmkarriär som spänner över så vitt skilda filmer som Princess Mononoke (1997) till My Neighbour Totoro (1988) har Miyazaki blivit den japanske motsvarigheten till Walt Disney. Personligen tycker jag Miyazakis filmer slår Disneys med hästlängder av en enkel orsak - även om de blandar magisk realism och slapstick har de oftast en allvarlig ton bakom den färgglada ytan. Jag kan se en Miyazaki-film på så många fler sätt än jag kan se en Disney-dito.

På senare år har Miyazaki dessvärre konsekvent gjort sämre filmer än tidigare alster. Sedan den Oscarsvinnande Spirited Away (2001) har Hayao i omgångar försökt lämna över till sin son, Goro. Goro Miyazaki har gjort en del okej saker, men inget i klass med faderns bättre verk. Det är troligen också därför som Hayao gång på gång har sagt att han går i pension, men sen tagit tillbaka sitt uttalande. Ja, han går i pension efter den här filmen också - för sjätte gången.

Tack och lov talar alltså erfarenheten om att han lär komma tillbaka till animationen ännu en gång. Det vore bra synd om The Wind Rises hade blivit hans sista film. I en tekniskt utsökt film (Studio Ghiblis filmer är alltid fantastiskt vackra) presenteras nämligen en tämligen seg historia som försöker vara karaktärsdriven, men lyckas inte skapa några intressanta karaktärer. Jiro Horikoshi, filmens protagonist, är en fiktiv representation av den historiske personen med samma namn. Det är kanske därför som Miyazaki inte kunde ta ut svängarna på samma sätt som han brukar; Jiro är helt enkelt en ganska trist typ. Hans passion för flyg och konstruktion är förvisso ganska smittsam ibland, men i jämförelse med andra Miyazaki-filmer, där karaktärerna är det som driver handlingen framåt, känns det som att Miyazaki försöker låta miljöerna driva The Wind Rises.

Problemet blir bara att Miyazakis (och hela Japans) ambivalenta inställning till mellankrigsåren och idén om Storjapan gör att i princip alla kommentarer om nationalism, moraliska betänkligheter och dylikt sopas under mattan. I en scen säger Jiro att "vi är inte vapenhandlare, vi vill bara bygga de bästa tänkbara flygplanen." Det håller inte. Antingen kommenterar du krigets upptakt och utbredning eller låter du historien befolkas av starka karaktärer med samma typ av ambivalenta inställning som man sett i tidigare Miyazaki-produktioner. The Wind Rises gör ingetdera. Likaså är den genomgående romansen mellan Jiro och Nahoko ett problem. De säger en sak och gör en annan. Det är så himla viktigt att vi gifter oss, men samtidigt tänker jag jobba dygnet runt så vi aldrig ses. Va? Den tilltänkta passionen uteblir förutom i ett par enstaka scener.

The Wind Rises är tyvärr en ganska tråkig och långsam film, ljusår ifrån vad Miyazaki tidigare gjort. Förhoppningsvis återvänder han till regissörsstolen. Annars sätter jag mitt hopp till Studio Ghiblis nästa projekt - Goro Miyazakis tolkning i tv-serieformat av Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Det kan bli hur bra eller hur dåligt som helst. Den som lever får se.

Betyg: 2 flygande japaner av 5 möjliga

Regi: Peter Howitt

Manus: Peter A. Dowling

Medverkande: Dominic Cooper, Samuel L. Jackson, Gloria Reuben mfl.

Produktionsbolag: South Creek Pictures/Bavariapool/Paradox Entertainment mfl.

År: 2014

Längd: 91 min

Land: Kanada/Tyskland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2304953/

Mitch Brockden har allt: en karriär på åklagarmyndigheter, en vacker fru och en nyfödd dotter. När han efter en blöt utekväll tar det dåliga beslutet att köra hem riskeras dock hela hans tillvaro när han kör på en man. Rädd för vad som ska hända honom ringer han efter en ambulans och lämnar sedan platsen. Några dagar senare grips en man för mordförsök på killen som Mitch körde på. Mannen själv hävdar att han bara försökte ta en påkörd kille till sjukhuset...

Jag gillar ett bra rättegångsdrama, men dessvärre är det ganska ont om sådana. Med tanke på den uppsjö av tv-serier som har rättegångar som huvudtema är det inte så konstigt att de riktigt bra filmerna om dessa processer ofta har många år mellan sig. Det krävs helt enkelt något extra för att en film ska kunna berätta samma typ av historia men ändå kännas fräsch. Den första halvan av Reasonable Doubt fungerar riktigt bra. Vi har en samvetstyngd åklagare som vet att han personligen står på fel sida lagen, vi har ett oskyldigt offer med ett brokigt förflutet och scenen är satt för ett kammarspel om moral och rätt. Sen faller hela premissen som ett korthus. Filmens andra halva, om än full med goda idéer, blir både väldigt klyschig och osannolik i sitt berättande.

Dominic Cooper är okej i huvudrollen, men det är Samuel L. Jackson som bär rollistan i Reasonable Doubt. Det är fler sådana här roller jag vill se honom i! Det är klart, ingen gör angry black man bättre än Jackson, men här får han visa att han är en riktigt duktig skådespelare när han inte behöver skrika hela tiden. Tarantino förstod det, men det verkar som Jackson inte fått tillfälle att visa något annat än en karikatyr av sig själv de senaste 15 åren. Peter Howitt gör okej ifrån sig i regissörsstolen, men Peter A. Dowlings manus håller inte. Efter den lovande inledningen blir det inte bara, som tidigare nämnt, klyschigt, utan innehåller också stora logiska luckor.

Tråkigt nog är Reasonable Doubt knappast ett rättegångsdrama som kommer gå till historien. Här finns gott om bra idéer, men manuset är ett hafsverk och utifrån ett sådant är det svårt att bygga något i en genre som framförallt bygger på smart konstruerade berättelser.

Betyg: 2 tequila benders av 5 möjliga

Regi: Derek Lee & Clif Prowse

Manus: Derek Lee & Clif Prowse

Medverkande: Derek Lee, Clif Prowse, Baya Rehaz mfl.

Produktionsbolag: Automatik Entertainment/Téléfilm Canada/IM Global

År: 2013

Längd: 85 min

Land: Kanada/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2309961/

Derek och Cliff planerar en lång resa runt hela världen, inte minst eftersom Derek har en hjärntumör som, om än godartad, hotar att döda honom om den spricker. Cliff tänker dokumentera hela deras äventyr, men redan efter en vecka i Europa råkar Derek ut för ett överfall. Cliff hittar sin vän blodig och medvetslös i sängen på deras hotellrum, men Derek vill inte riskera ett resan för ett sjukhusbesök. Motvilligt går Cliff med på Dereks plan, men snart börjar de båda inse att Derek har dragit på sig någon form av blodsmitta...

Jag har ett komplicerat förhållande till found footage-genren. När den används rätt kan man sätta bekanta historier i nya kontexter och skapa något nytt och större med paradoxalt nog mindre medel. När det används fel får vi Paranormal Activity - ett sätt att försöka dölja illa skrivna manus utan substans. Afflicted lyckas hamna i den första kategorin. Med sin mycket genuina och dokumentära känsla känns den för det mesta väldigt trovärdig. Det hjälper troligen till en hel del att det är manusförfattarna/regissörerna som även spelar kompisparet. De har en kemi i sina scener som är svår att skapa totala främlingar emellan.

Afflicted är en svår film att recensera. Den bygger i mångt om mycket på överraskning och jag vill inte förstöra den med att berätta för mycket. Det är klart att man snart gissat sig till vad som kommer hända med Derek, men det man tror sig veta ställs hela tiden på sin spets i berättartekniken. För den förhållandevis lilla budgeten på 300 000 dollar är det också en grymt snygg film. Att med den budgeten faktiskt ge sig på att åka till Europa och filma på plats tyder både på lite galenskap och vision, och det är det som skräckgenren i allmänhet och found footage-subgenren i synnerhet behöver - lite jävlar anamma!

Det finns några smärre problem med filmen dock. Den är inte alltid fullkomligt logisk inom sin egen kontext (inte så det stör, men det är ändå en viktig sak att hålla fast vid) och ibland är tempot lite väl varierande. Men, med en bra story, sjukt bra kameraarbete för en found footage-rulle och engagerande rollprestationer måste jag ändå rekommendera Afflicted. En glad överraskning.

Betyg: 4 sjuka globetrotters av 5 möjliga

Regi: Henrik Möller

Manus: Henrik Möller & Martin Jirhamn

Medverkande: Lina Sundén, Martin Jirhamn, Jenny Lampa mfl.

Produktionsbolag: Film i Skåne & Simon Möller Film

År: 2014

Längd: 75 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3098654/

Jenny, på jakt efter någon eller något, börjar arbeta som städerska på en mystisk lagerlokal i Malmö. Snabbt upptäcker Jenny att allt inte står rätt till på arbetsplatsen. Framförallt är det något med ljuset - det tycks tränga in i en och ha eget liv. Vem är den nakne mannen på chefens kontor? Varför får man inte ha mobiltelefoner på sig på arbetsplatsen? Frågorna hopas och Jenny letar efter svar.

Jag har börjat använda mig av vad jag kallar för "Henrik Möller-testet". Om jag träffar en ny person visar jag dem någon av Möllers animerade kortfilmer. Om de uppskattar humorn vet jag att vi troligen kommer kunna komma bra överens. Möllers framfart, som den i min mening mest intressanta filmaren i Sverige på många år, har lämnat djupa spår i min bekantskapskrets i form av internskämt och citat. Efter framgångarna med kortfilmen Demonen (2013) långfilmsdebuterar Malmöfilmaren nu med Lokalvårdaren (internationell titel: Feed The Light) som redan har börjat få fina vitsord och bland annat kammat hem pris på H.P Lovecraft Film Festival i Portland. Igår var Sverigepremiären av den färdiga filmen. Och visst märks Lovecraft-influenserna. Som regissören själv säger på Q&A-sessionen efter filmen inspirerades både han och medförfattare Martin Jirhamn av skräckförfattaren. Som film betraktat påminns jag ändå mest om David Lynch. Ni som har läst min blogg (och i synnerhet mitt vilande David Lynch-projekt) vet att det är ett mycket gott omdöme från min sida.

Det som framförallt slår mig med Lokalvårdaren är hur jäkla snygg den är. Produktionen har den typiska Möller-stilen, men förädlad. Valet att göra filmen till största delar svartvit fungerar väldigt bra med ljustematiken och lyfter verkligen skuggeffekterna. Det som fick mig att trilla av stolen var dock ljuddesignen. Det är även denna som framförallt får mig att tänka på tidig David Lynch. Mörka, suggestiva ljudmattor med genomträngande ljusa punkter gör filmen till något du ska se med ett bra ljudsystem.

Enligt Möller ska filmen ha varit mycket längre från början, och det är här jag har mina mindre invändningar mot den version som visades igår. Jag vill ha mer. Jag behöver inte mer förklaringar eller tolkningar, men filmen skulle förhöjas av att sättas i en tydligare kontext. Exempelvis framgår protagonisten Jennys motivation inte förrän lite väl sent i filmen. Det är klart, det här är en lågbudgetfilm och som sådan är det alltid svårt att få tid och pengar att räcka till, men det är egentligen bara här det märks.

Jag tror att Möller är något stort på spåren här. Hans säregna blandning av becksvart humor (se bland annat de tidigare nämnda animerade kortfilmerna) och sätt att se människor på ett sätt som verkar väldigt genuint pekar mot en utveckling som bara verkar gå uppåt. Efter att ha följt hans karriär under några år märks det så mycket han lärt sig och utvecklats. Eller som jag sa till en polare häromdagen: "Jag spår att inom fem år kommer Möller ha blivit upplockad som mentorselev eller liknande hos en erfaren regissör som Cronenberg eller Lynch." Lokalvårdaren gör inte att den uppfattningen sviktar.

Betyg: 4 vilande städare av 5 möjliga

Regi: David Gordon Green

Manus: Gary Hawkins (baserat på Larry Browns roman)

Medverkande: Nicolas Cage, Tye Sheridan, Gary Poulter mfl.

Produktionsbolag: Worldview Entertainment/Dreambridge Films/Muskat Filmed Properties mfl.

År: 2013

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2382396/

Joe försöker hålla sig på rätt sida lagen medan han jobbar som skogsarbetare i den amerikanska södern. En dag träffar Joe den tonårige Gary som letar efter ett jobb. Joe ser något i den hårt arbetande Gary och tar honom i beskydd, inte minst från hans alkoholiserade far. Det är dock inte alltid lätt att hålla sig på lagens goda sida när ens förflutna hela tiden vill bråka.

Nicolas Cage har länge varit punchlinen för hur långt en tidigare ganska okej skådespelare kan falla i valet av vilka filmer han väljer. Det är klart, många respekterade skådespelare väljer mer eller mindre dåliga filmer som ett sätt att tjäna pengar, men Cage har gjort så många konstiga val och spelat så uselt i så många filmer de senaste 15 åren att man undrar om han nästan gjort det medvetet. Faktum är att Cage är en bra skådespelare när han har rätt manus och/eller regissör. Joe har en bra regissör i David Gordon Green, men manuset är så långrandigt och utdraget att jag fick se filmen i två omgångar eftersom jag helt enkelt somnade.

Historien om Joe och Gary hade kunnat göras mycket bättre. Jag har hört från många håll att boken ska vara väldigt bra, men filmen ger mig knappast någon lust att läsa den. Det som räddar filmen från ett bottenbetyg är skådespelarinsatserna och regin. Cage är riktigt bra i huvudrollen, men den som stjäl varenda scen han är med i är Gary Poulter som den alkoholiserade pappan. Poulter var en hemlös man som Green castade till denna, hans enda film. Dessvärre dog han på gatan bara några veckor efter att filmen var klar. Det märks i Poulters skådespel att det här är en man som vet exakt hur jävligt livet som alkholiserad kan vara. Han är fullständigt trovärdig och den största anledningen att se Joe.

Överlag börjar jag bli riktigt trött på trenden med hårt arbetande män i den amerikanska södern på film. Hela white trash-fenomenet och det närmst romantiserande porträttet av misär som de flesta av de här rullarna ger blir bara tröttsamt när det fokuserar nästan uteslutande på miljö och mycket lite på manus. Joe utgör inget undantag. Det finns värre filmer på samma tema, men ja, inget att ödsla din tid på.

Betyg: 2 förgiftade träd av 5 möjliga

Regi: John Stockwell

Manus: James Robert Johnston & Bennett Yellin

Medverkande: Gina Carano, Cam Gigandet, Ismael Cruz Cordova mfl.

Produktionsbolag: Movie Package Company (MPC)/MICA Entertainment/Pimienta mfl.

År: 2014

Längd: 108 min

Land: Storbritannien/Puerto Rico

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2101570/

Ava och Derek är på bröllopsresa på en soldränkt ö i Karibiska havet när olyckan är framme. Under en utflykt till ett område på ön med spektakulära linbanor faller Derek handlöst ner i den täta regnskogen och skadar sig svårt. Ambulansen är snabbt på plats, men när Ava inte kan hitta sin make på sjukhuset ambulanspersonal sa att de skulle till börjar hon ana oråd. Vad öns gangsters inte vet är att man inte ska mucka med Ava...

Ta en extra titt på postern ovan. Det där är filmbranschens nya actionhjältinna. Även om Gina Carano har några filmer under bältet nu är det här första gången (mig veterligen) som hon headlinar en film. Carano, för er som inte känner till henne sedan innan, var pionjär inom MMA för kvinnor och vann den första sanktionerade matchen för damer någonsin. Hon rankas som en av de främsta kvinnliga fightersen genom tiderna och jäklar vad det syns i actionscenerna! Med ett utseende att dö för (vilket hon ofta blev hånad för som "pretty girl" under sin MMA-karriär... innan hon tryckte ner handen i halsen på sina motståndare) och en genuin fightingbakgrund som ser fantastiskt bra ut på film spår jag att Carano inom fem år har etablerat sig som den kvinnliga actionskådisen nummer ett i väst. Trist bara att In The Blood inte är en särskilt bra film.

Det finns något ganska stötande med hela manuset till In The Blood. Alla på den lilla ön är korrupta och ser turister som vandrande dollartecken. Det blir nästan parodiskt då och då. Dessutom blir vissa saker så totalt undanskuffade under mattan i berättartekniken så man undrar om storyboardsen hamnade i oordning eller nåt. Regin är även den lite sisådär. Om man kollar in John Stockwells meritlista på IMDB hittar man bland annat den lika klyschiga Turistas (2006) om onda brasilianare som slår till mot amerikanska turister. Vad är ditt problem med Latin- och Sydamerika, Stockwell? En annan irriterande sak är det ständiga överanvändandet av Danny Trejo som "titta, där är den läbbige mexikanen!". Trejo har två scener i In The Blood och får ändå top billing tillsammans med Carano och Cam Gigandent. 

Fightingscenerna räddar filmen från magplask, men jag hoppas verkligen att Carano får bättre manus att jobba med. Som skådespelerska är hon helt okej för actionfacket, men det hon lever på är sina fightingscener. Jag kommer följa hennes vidare skådespelarkarriär med spänning!

Betyg: 2 korrupta poliser av 5 möjliga