Regi: John Lee Hancock

Manus: Kelly Marcel & Sue Smith

Medverkande: Emma Thompson, Tom Hanks, Paul Giamatti mfl.

Produktionsbolag: BBC Films/Essential Media & Entertainment/Walt Disney Pictures mfl.

År: 2013

Längd: 125 min

Land: USA/Storbritannien/Australien

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2140373/

 

Walt Disney hade  förgäves försökt i 20 år att få filmrättigheterna till P.L Travers bok Mary Poppins. När Travers börjar få ont om pengar går hon motvilligt med på att åtminstone träffa Disney. Vad Disney inte vet är att Mary Poppins har en djup personlig innebörd för Travers och att hon tänker kämpa med näbbar och klor för att en eventuell film ska bli precis som hon tycker den ska vara.

 

Det är lite märkligt att se en film medproducerad av Walt Disney Pictures om just Walt Disney. Mycket riktigt tonas Disneys ökända dåliga sidor ner till den grad att han blir en mysfarbror. Det känns lite sunkigt. Tom Hanks är däremot alltid Tom Hanks och gör även här en bra rolltolkning av materialet han får. Det här är dock Emma Thompsons film rakt igenom. Thompson gör en mycket bra roll som den extremt kombativa Travers och det är märkligt att hon inte fick en nominering för tolkningen. Även Paul Giamatti och, relativt förvånande, Colin Farrell gör fina prestationer.

 

Dessvärre funkar inte riktigt manuset till Saving Mr. Banks. Det är, som så många andra filmer från 2013, en för lång film. Tillbakablickarna till Travers barndom fungerar bra, men de hade kunnat kortats ner betydligt för ett bättre flyt i berättandet. Likaså kan jag inte riktigt släppa att man valt att göra Walt Disney till en mysfarbror med nästan löjliga mängder tålamod. Om man kan sin filmhistoria vet man att Disney var allt annat än sin image utåt. Det finns gott om skräckhistorier från medarbetare och inte minst om hans antisemitism. Att inte ens kommentera detta känns lite konstigt. Det hade inte behövt vara något betydande inslag, men bara något.

 

Saving Mr. Banks funkar som en tillrättalagd skildring om arbetsprocessen med filmatiseringen av Mary Poppins. Välspelad, för lång och manusproblem till trots fungerar filmen okej. Svälj inte hela storyn med hull och hår bara.

 

Betyg: 3 beställningsporträtt av 5 möjliga

 

 

Regi: Peter Segal

Manus: Tim Kelleher & Rodney Rothman

Medverkande: Sylvester Stallone, Robert De Niro, Alan Arkin mfl.

Produktionsbolag: Callahan Filmworks/Gerber Pictures/Warner Bros. mfl.

År: 2013

Längd: 113 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej satt, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1661382/

 

Henry "Razor" Sharp och Billy "The Kid" McDonnen var båda framgångsrika boxare i lätt tungvikt under 80-talet. Razor drog sig tillbaka från boxningen efter en dispyt med The Kid utanför ringen och de båda har hatat varandra i närmre 30 år. När en ung promotor lyckas få båda boxarna i samma rum för motion capture till ett tv-spel har inte hatet svalnat. Ett klipp där de båda äldre herrarna spöar skiten ur varandra blir en hit på YouTube och snart föds idén om en comeback. Men kan man verkligen komma tillbaka till boxningen när man är över 60 år?

 

Det här var så skumt att jag var tvungen att se det. Stallone tycks aldrig riktigt kunna lämna ringen, men så länge som han är i sådan här fysisk form ser jag ingen anledning till att han skulle göra det. Killen fyller 68 i år och ser fortfarande sjukt vältränad ut. Respekt är ordet. De Niro har å andra sidan inte åldrats riktigt lika väl, men klarar ändå av att röra på sig ordentligt i boxningsscenerna.

 

De gamla boxningsfilmsrävarna till trots var jag skeptisk till Grudge Match, men även om det här knappast är något som går upp mot de båda herrarnas klassiker i genren är det stundtals riktigt kul. Stallone och De Niro har en bra kemi och även birollsskådespelarna lyckas allt som oftast göra bra ifrån sig. Bäst är föga förvånande Alan Arkin (alltid bra) i rollen som Razors gamle tränare. Arkin må göra rollen som sur gubbe ganska ofta, men han gör den så bra! Dessutom, när såg vi Kim Basinger i något av vikt senast?

 

Grudge Match håller inte riktigt i sina dramascener (förutsägbara och klyschiga) men här finns scener av rent komiskt guld. Manuset skulle kunna tajtas till med mer komik och mindre drama, filmen kunde varit tio minuter kortare, men överlag var det här överraskande kul! Om du gillar boxningsfilm eller bara en kul rulle finns det bra mycket sämre val en fredagskväll.

 

Betyg: 3+ rallarsvingar av 5 möjliga

 

Best Motion Picture

 

American Hustle

Captain Phillips

Dallas Buyers Club

Gravity

Her

Nebraska

Philomena

12 Years A Slave

The Wolf Of Wall Street

 

Best Performance By An Actor In A Leading Role

 

Christian Bale (American Hustle)

Bruce Dern (Nebraska)

Leonardo DiCaprio (The Wolf Of Wall Street)

Chiwetel Ejiofor (12 Years A Slave)

Matthew McConaughey (Dallas Buyers Club)

 

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role

 

Amy Adams (American Hustle)

Cate Blanchett (Blue Jasmine)

Sandra Bullock (Gravity)

Judi Dench (Philomena)

Meryl Streep (August: Osage County)

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

 

Barkhad Abdi (Captain Phillips)

Bradley Cooper (American Hustle)

Michael Fassbender (12 Years A Slave)

Jonah Hill (The Wolf Of Wall Street)

Jared Leto (Dallas Buyers Club)

 

 

Best Performance By An Actress In A Supporting Role

Sally Hawkins (Blue Jasmine)

Jennifer Lawrence (American Hustle)

Lupita Nyong'o (12 Years A Slave)

Julia Roberts (August: Osage County)

June Squibb (Nebraska)

 

Best Achievment In Directing

David O. Russell (American Hustle)

Alfonso Cuarón (Gravity)

Alexander Payne (Nebraska)

Steve McQueen (12 Years A Slave)

Martin Scorsese (The Wolf Of Wall Street)

 

 

Best Original Screenplay

Eric Warren Singer & David O. Russell (American Hustle)

Woody Allen (Blue Jasmine)

Craig Borten & Melisa Wallack (Dallas Buyers Club)

Spike Jonze (Her)

Bob Nelson (Nebraska)

 

 

Best Adapted Screenplay

 

Richard Linklater, Judy Delpy, Ethan Hawke (Before Midnight)

Billy Ray (Captain Phillips)

Steve Coogan & Jeff Pope (Philomena)

John Ridley (12 Years A Slave)

Terence Winter (The Wolf Of Wall Street)

 

 

Best Animated Feature

 

The Croods

Despicable Me 2

Ernest & Celestine

Frozen

The Wind Rises

 

 

Best Foreign Language Film

 

The Broken Circle Breakdown (Belgien)

The Hunt (Danmark)

The Great Beauty (Italien)

The Missing Picture (Kambodja)

Omar (Palestina)

 

 

Best Cinematography

 

The Grandmaster

Gravity

Inside Llewyn Davis

Nebraska

Prisoners

 

 

Best Editing

 

American Hustle

Captain Phillips

Dallas Buyers Club

Gravity

12 Years A Slave

 

 

Best Production Design

American Hustle

Gravity

The Great Gatsby

Her

12 Years A Slave

 

 

Best Costume Design

 

American Hustle

The Great Gatsby

The Grandmaster

The Invisible Woman

12 Years A Slave

 

 

Best Makeup & Hairstyling

 

Dallas Buyers Club

Jackass Presents: Bad Grandpa

The Lone Ranger

 

 

Best Original Score

 

The Book Thief

Gravity

Her

Philomena

Saving Mr. Banks

 

 

Best Original Song

 

"Alone Yet No Alone" (Alone Yet Not Alone)

"Happy" (Despicable Me 2)

"Let It Go" (Frozen)

"The Moon Song" (Her)

"Ordinary Love" (Mandela: Long Walk To Freedom)

 

 

Best Sound Mixing

Captain Phillips

Gravity

The Hobbit: The Desolation Of Smaug

Inside Llewyn Davis

Lone Survivor

 

 

Best Sound Editing

 

All Is Lost

Captain Phillips

Gravity

The Hobbit: The Desolation Of Smaug

Lone Survivor

 

 

Best Visual Effects

 

Gravity

The Hobbit: The Desolation Of Smaug

Iron Man 3

The Lone Ranger

Star Trek: Into Darkness

 

 

Best Documentary, Short

 

CaveDigger

Facing Fear

Karma Has No Walls

The Lady In Number 6: Music Saved My Life

Prison Terminal: The Last Days Of Private Jack Hall

 

Best Documentary, Feature

 

The Act Of Killing

Cutie & The Boxer

Dirty Wars

The Square

20 Feet From Stardom

 

 

Best Short Film, Animated

 

Feral

Get A Horse!

Mr. Hublot

Possessions

Room On A Broom

 

 

Best Short Film, Live Action

 

That Wasn't Me

Just Before Losing Everything

Helium

Do I Have To Take Care Of Everything?

The Voorman Problem

 

Regi: Justin Chadwick

Manus: William Nicholson (baserat på Nelson Mandelas självbiografi)

Medverkande: Idris Elba, Naomie Harris, Terry Pheto mfl.

Produktionsbolag: Videovision Entertainment/Distant Horizon/Origin Pictures mfl.

År: 2013

Längd: 141 min

Land: Storbritannien/Sydafrika

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2304771/

 

En biografi över Nelson Mandela från hans fattiga uppväxt tills dess att han 1994 valdes till Sydafrikas förste svarte president. Baserad på Mandelas självbiografi får vi följa Mandelas karriär som advokat, politisk ledare för ANC och inte minst hans 27 år långa fängelsestraff.

 

I och med att Mandela dog förra året kunde inte den här filmen ha kommit lägligare. En biografi över en av 1900-talets stora statsmän utgiven samma år som han dog borde ha alla möjligheter att bli årets största film. Förlåt om jag låter lite cynisk, men Mandela: Long Walk To Freedom gör mig lite cynisk. Framförallt beror det på att jag känner att en viktig historia kunde gjorts mycket bättre.

 

Det mesta i den här filmen är okej, utan att glänsa. Idris Elba är okej i rollen som Mandela, fotot är okej, musiken är okej, allt är mest okej. På något sätt verkar Justin Chadwick ha velat göra en mer lågmäld film än vad källmaterialet kräver. Den stora episka känslan infinner sig riktigt aldrig. Istället blir det mer en pliktskyldig historisk genomgång av vad som hände, men vad jag saknar är passion och riktigt starka känslor. Det finns några scener som är riktigt bra och starka i Long Walk To Freedom, framförallt mot slutet, men de är för få och för långt emellan. De bästa scenerna är nästan uteslutande de mellan Elba och Naomie Harris i rollen som Winnie Mandela. Harris gör filmens klart bästa roll och jag hade önskat att manusförfattare Nicholson fokuserat mer på deras förhållande och meningsskiljaktigheter gällande vilken väg som ANC och Sydafrika skulle ta.

 

Mandela: Long Walk To Freedom är trots min kritik ingen dålig film. Det är bara det att en film om Mandela inte duger om den bara är med beröm godkänd. Här finns så mycket att bygga en fantastisk film av, men nu blir det mest en axelryckning. Låt det gå några år och gör en ny och bättre biografi.

 

Betyg: 3 frihetskämpar av 5 möjliga

 

 

Regi: Joshua Oppenheimer & anonym medregissör

Manus: Joshua Oppenheimer

Medverkande: Anwar Congo, Herman Koto, Syamsul Arifin mfl.

Produktionsbolag: Final Cut for Real/Piraya Film A/S/Novaya Zemlya mfl.

År: 2012

Längd: 115 min (recenserad kopia, förlängd version: 159 min)

Land: Danmark/Norge/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2375605/

 

Under åren 1965 - 1966 mördades mellan 500 000 - 2 500 000 kommunister eller påstådda sympatisörer i Indonesien. Anwar Congo var en av bödlarna och var själv personligt ansvarig för drygt 1 000 avrättningar. Idag är han fortfarande sedd som lite av en nationalhjälte hos Indonesiens styrande. Dokumentärfilmaren Joshua Oppenheimer och hans anonyme medregissör (anonym av fortsatt rädsla för dödspatrullerna) intervjuar Congo och hans bundsförvanter och frågar hur de kan vara stolta över det som de gjorde. Resultatet blir att Congo beslutar sig för att filmatisera hur det gick till. Oppenheimer dokumenterar processen med filmen och försöker hitta ett spår av dåligt samvete i Congo.

 

Vissa dokumentärer gör ont att se. The Act Of Killing är så avskyvärd att jag var tvungen att gå ut och ta luft för att orka fortsätta. Congos totala brist på empati och medkänsla med sina offer gör att man hela tiden sitter med en klump i magen. Vad då? menar Congo. Mitt samvete krävde att de skulle dö. Anledningen var kommunisternas misslyckade statskupp ett år tidigare, men retoriken känns igen från andra folkmord. Kommunisterna var inte människor, ordvalet om deras död var att de skulle "utrotas". Congo kom på flera mer "humana" sätt att ha ihjäl folk på, bland annat genom en in i detalj beskriven garrottering. Han berättar lugnt och sakligt om tortyr, övergrepp och allsköns hemskheter utan att röra en min. Om något är han stolt över vad han gjort. Filmrekonstruktionen bödlarna utför är så bisarr i sin extrema amatörism samtidigt som de har fullt stöd från regeringen med både pengar och små biroller från ministrar. Congo själv tycker att det är en utmärkt familjefilm de gör...

 

Oppenheimers film ger samtidigt en intressant inblick i det moderna Indonesien. När han efter en visning i Berlin fick frågan om att detta inte var som att låta gamla SS-officerare göra en semi-dokumentär om Förintelsen svarade Oppenheimer att de skyldiga fortfarande är vid makten i Indonesien. Nivån på korruptionen är total och när högt statsanställda menar på att paramilitära organisationer behövs i samhället undrar man om Indonesien ligger på samma planet som resten av världens länder. Gangsteridealet hyllas och är något som ska eftersträvas, eller som en statsanställd säger i filmen: "Bara man vet hur man ska använda sig av dem är de till stor nytta." Dessa paramilitära organisationer är enorma i sin storlek. Den största organisationen, Pancasila Youth, har omkring 3 miljoner medlemmar. Dessa ses som samhällspelare samtidigt som deras ledare i en intervju nostalgiskt sitter och tänker tillbaka på när han kunde våldta vem han ville - helst 14-åriga flickor. Jag upprepar, de här männen styr landet.

 

Kommer då Oppenheimer till något slags avslut? Får han Congo att erkänna vad han gjorde var fel? Både ja och nej och jag vill inte avslöja något. Vad som däremot står klart när eftertexterna rullar är att attityden gentemot avvikande politiska åsikter i Indonesien är en total seger för propagandamaskineriet. Goebbles hade varit stolt...

 

Betyg: 5 klumpar i magen av 5 möjliga

 

Martial Arts Mondays

 

Sedan jag återupptog min kampsportsträning i somras har jag i princip gjort dojon till mitt andra hem. Med en mer vuxen inställning till träningen, och ett annat öga för detaljer än jag hade när jag var yngre, har jag dock märkt en sak när jag tittar på actionfilmer - jag börjar numera se en dålig fight på mils avstånd. Eftersom jag lever lite efter devisen "kill your darlings" tänkte jag därför se om de klassiska kampsportsfilmerna (och personliga favoriter) med fräscha ögon. Vilka filmer håller i sin fighting? Vissa tar sig lite väl stora friheter? Vissa funkar inte alls? Jag är klart ingen mästare på något sätt, men kombinationen av två av mina stora intressen, film och kampsport, är för kul för att ignorera. 

 

Filmerna kommer till stor del komma från Asien, helt enkelt eftersom de bästa och mest inflytelserika kampsportsfilmerna oftare än inte är gjorda där. Resterande filmer kommer troligtvis vara amerikanska. För att inte se dussintalet Jackie Chan-filmer i rad kommer jag också rotera utgivningsdecennium och huvudrollsinnehavare mellan gångerna. Jag begränsar mig till cirka 50 års utgivning och kommer således se närmre på film från perioden 1960 - 2014. Uppdateringarna kommer göras varje måndag, eller ibland med två veckors mellanrum. Nästa måndag drar jag igång och ger recensionsschema för den kommande månaden.

 

 

 

Regi: Alexander Payne

Manus: Bob Nelson

Medverkande: Bruce Dern, Will Forte, June Squibb mfl.

Produktionsbolag: Blue Lake Media Fund/Bona Fide Productions/Echo Lake Productions

År: 2013

Längd: 114 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej satt, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1821549/

Woody Grant är en fåordig äldre herre som bor tillsammans med sin fru i Billings, Montana. När Woody får ett erbjudande om ett lotteri med posten misstolkar han reklambrevet som att han redan har vunnit. Nu tänker han ta sig till Lincoln, Nebraska för att hämta sin miljonvinst, kosta vad det kosta vill. Ödet vill dock annorlunda och tillsammans med en av sina söner blir Woody strandad i sin gamla hemstad, där alla verkar vilja ha något av den gamle mannen.

 

Alexander Payne återvänder till sina något excentriska familjer och deras öden, precis som han gjorde i den fantastiska The Descendants (2011). Nebraska är inte riktigt lika vass i sitt manus som nämnda film men är ändå en mycket charmig film med både värme och svärta.

 

Bruce Dern är mycket bra i huvudrollen som Woody och fick rättvist sin första Oscarsnominering sedan 1978 års Coming Home. Dern är perfekt som surgubbe som trots sin mycket påfrestande personlighet ändå lyckas vara charmig. Filmens bästa scener tillhör dock June Squibb i rollen som hans fru, Kate. Squibb lyckas med att gå den fina balansgången mellan att till synes avsky sin suput till make på ytan men ändå hysa en djup kärlek för honom om man skrapar på det yttersta lagret.

 

Nebraskas problem är längden. Bob Nelsons manus håller inte riktigt för en knappt två timmar lång film. Som nästan verkar vara ett tema med de nominerade filmerna i år skulle Nebraska mått bra av att kortas ner ungefär en halvtimme. Det skulle blivit en bättre sammanhållen film. Det ska dock sägas att Nelsons manus bygger lite på den långsamma berättarstilen för att verkligen understryka den tristess som i princip alla i filmen tycks känna över sina liv i allmänhet och staten Nebraska i synnerhet. Det gör filmen till en trots allt trevlig bekantskap, mycket välspelad, men ändå i visst behov av omklippning.

 

Betyg: 4 gubbar på vift av 5 möjliga

 

Regi: Paolo Sorrentino

Manus: Paolo Sorrentino & Umberto Contarello

Medverkande: Toni Servillo, Carlo Verdone, Sabrina Ferilli mfl.

Produktionsbolag: Indigo Film/Medusa Film/Babe Film mfl.

År: 2013

Längd: 142 min

Land: Italien/Frankrike

Svensk åldersgräns: Ej satt, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2358891/

 

Jep är en gammal societetsherre vars stjärna i den italienska kulturnatten tändes av hans enda bok. Nu lever Jep ett bekvämt liv med att skriva krönikor, intervjuer och recensioner, men det är något som saknas. När han nås av beskedet att hans ungdomskärlek dött börjar Jep blicka tillbaka på sitt liv och se det ofullständiga i det.

 

The Great Beauty har jämförts med verk av både Fellini och Rossellini, men denna jämförelse är enligt mig väldigt ytlig. Oj, någon gör en film om en man i Rom som är något svår och djup? Då måste den liknas vid de gamla giganterna. Nej, Paolo Sorrentino är inte någon ny Fellini eller Rossellini. Hans porträtt av Roms kulturella "dekadens" blir bara yta på yta utan egentligen karaktärsutveckling. Ta exempelvis vår protagonist Jep och hans vänner. Samtalen de för säger absolut ingenting. De rapar bara upp samma saker man kan höra i vilka bokcirklar som helst. Det snällaste jag kan säga om Jep är att han ändå har en viss sund distans till det pretentiösa konstdravlet han konsumerar.

 

The Great Beauty klarar sig från en nolla i betyg helt på filmteknik. Det är en förbaskat snygg film, men innehållslös. Det är helt enkelt en jävla massa snack utan några riktiga känslor. Och snackar gör de! Dialogen går i 180, med referenser till Proust här och Aristoteles där. Istället för att faktiskt säga något om vad den verkar vilja göra en ansats till, den åldrande mannens plats i ett nytt samhälle han inte riktigt förstår, blir det ingenting av det hela. The Great Beauty representerar den värsta typen av film - yta framför substans, men ändå hävdande ett djup som inte finns där.

 

Betyg: 1 men de har en dvärg med... det är lite Fellini av 5 möjliga