Regi: Ron Underwood

Manus: Brent Maddock & S.S Wilson

Medverkande: Kevin Bacon, Fred Ward, Finn Carter mfl.

Produktionsbolag: No Frills Film Production

År: 1990

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0100814/

Val & Earl har fått nog av den lilla staden Perfection, Nevada. Nu ska de flytta in till staden (nåja...) Bixby och packar därför sitt pick och pack och ger sig av. Det finns dock något under jorden i ökendalen som inte vill att de ska lämna stället utan istället bli lunch...

Tremors är den nästintill perfekta monsterfilmen. Gjord för en liten budget (elva miljoner dollar var inte mycket pengar ens 1990 när det gäller film), med Kevin Bacon som fixstjärna och en säregen blandning av komedi, äventyr och klassisk monsterskräck blev den snabbt en av mina favoritfilmer som liten. Jag hade inte sett den på några år och var orolig för att ett nostalgiskt skimmer hade slätat över skavanker här och där. Jag måste nog säga att detta också blev fallet.

Vissa filmer mår ypperligt bra av att ges ut på blu-ray, andra bör man lämna på sina raspiga VHS-kopior. Tremors tillhör de sistnämnda. Någonting har gått förlorat i remastringen till blu-ray, men jag kan verkligen inte sätta fingret på vad det är. Tremors är fortfarande en rolig och spännande film som är väl värd din tid, men se den på VHS om du kan! Jag vet inte hur många som har kvar sina gamla videomaskiner, men själv ser jag den på min gamla köpfilmskopia nästa gång jag känner suget.

Trots mitt muserande om olika versioner hit och dit hade jag riktigt kul med Tremors. Det är tyvärr ganska sällsynt att man ser en monsterfilm som trots sitt kitschvärde har ett genomtänkt manus. Skådespelarna är väl inget att skriva hem om, men utöver Kevin Bacon har man lyckats få med en lång rad skådisar som du har sett i små biroller i otaliga filmer och tv-serier. Tremors är en film som du kommer sitta och fundera över var du sett den där skådespelaren om och om igen. Det här är en pärla som inte bör glömmas bort. En budgetversion av Jaws (1975) med sand istället för vatten och maskar istället för hajar.

Betyg: 4+ och imorgon kommer en odödlig scen från Tremors av 5 möjliga

Som liten parvel var eftermiddags-tv lika mycket min utbildning som skolan var. Jag lärde mig engelska först och främst genom att lyssna på dialogen till de otaliga syndikatiserade polis- och/eller actionserier som speciellt TV3 körde på eftermiddagarna. Mina hjältar var Thomas Magnum i Magnum P.I (1980 - 1988), gänget i The A-Team (1983 - 1987) och allas rättrådige pojkscout MacGyver(1985 - 1992). Jag var helt enkelt ett barn av 80-talet, men vad jag inte insåg förrän långt senare var hur mycket av 1970-talets tv-estetik som fanns kvar i de här serierna. Det skulle Beastie Boys upplysa mig om med videon till sin låt Sabotage.

Sabotage är en 70-talsdeckare på lite drygt tre minuter med alla klyschor du kan tänka dig. Ungefär fem år senare började jag beta mig igenom serierna som videon parodierar. Då hittade jag ännu fler klyschor som jag helt enkelt missat. Om du såg 70-talsserierna när du var liten eller har sett dem senare, kör igång Sabotage och njut av tre minuters nostalgi.

Artist: Beastie Boys

Låt: Sabotage

Album: Ill Communication

År: 1994

Tom Lehrer, nu 85 år gammal, är en sann renässansmänniska. Doktorand i matematik vid Harvard, professor i politisk vetenskap vid MIT, professor i matematik vid University of California, arméveteran, lärare i musikaluppträdande, hyllad musiker och satiriker. Lehrer, med sin extremt långa meritlista, hade mycket lätt kunnat ha blivit en av de torraste människorna på Jorden. Istället skrev han några av de roligaste låtarna jag hört - låtar som han ofta använde i sin undervisning. Dagens inlägg handlar om en av dessa alster, The Masochism Tango.

Jag ska inte uppehålla mig vid låten i sig alltför länge (jag vill låta texten tala för sig själv) utan istället säga några ord om videon nedan. Användaren A2TT's Dream Factory lade för en herrans massa år sedan ut en video på nätet där låten i sig klippts ihop med scener från de två filmatiseringarna av 1960-talsserien The Addams Family. Det är ännu ett exempel på hur internet kan låta kreativa användare få utlopp för sina idéer. Ibland blir det till och med riktigt, riktigt bra.

Om låten fungerar, som Tom Lehrer sa, att "haunt him and taunt his and if possible consume you in a kiss of fire"? Tja, jag sjöng den för en mycket vacker kvinna i lördags och det verkade gå hem, om än inte riktigt lika dramatiskt.

Regi: Kevin & Michael Goetz

Manus: Kyle Killen

Medverkande: Josh Duhamel, Dan Fogler, Miracle Laurie mfl.

Produktionsbolag: Anonymous Content & Best Medicine Productions

År: 2013

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2012011/

Mitchell och Carter, tidigare bästa vänner, har glidit ifrån varandra mer och mer i och med Mitchells äktenskap. En grabbhelg för att liva upp vänskapen igen tar snart en mörk vändning när deras bil går sönder mitt ute i öknen. Strandsatta, utan mat och vatten, börjar snart gamla konflikter dras upp till ytan igen...

Alla som är 30-någonting konfronteras förr eller senare med faktumet att du spelar för en av två sidor - familje- eller singelsidan. Vänskap prövas, omformas, rinner ibland ut i sanden och det är så livet måste få vara. Förhoppningsvis går du bra ihop med polarnas respektive, men ibland får du snällt stå tillbaka. Det är just den här känslan som Scenic Route fångar perfekt. Det är vuxenlivet 2.0 som börjar tidigare för vissa och inte alls för somliga.

Scenic Route tillhör typen av film som jag verkligen beundrar. Den utspelar sig nästan uteslutande på ett och samma ställe, med i princip bara två skådespelare. Det ställer stora krav på manus, karaktärsutveckling och dialog. Kyle Killen lyckas för det mesta skapa en trovärdig och snabbt berättad historia, som bara dras ner av vissa ack så viktiga detaljer. Den som stör mig mest är varför Mitchell och Carter inte beslutar sig för att gå mot närmsta stad. De har en karta, det är cirka nio mil dit, men nio mils gång (även i öken) är nog att föredra än att dö av törst. Nåja...

Josh Duhamel och Dan Folger är riktigt bra i huvudrollerna och det är lätt att tro att de skulle kunna vara vänner på riktigt. Speciellt Duhamel, killen med familj, är imponerande i sin slitning mellan sin lojalitet mot sin gamle vän och sin nya fru. Regin är tajt och håller tempot uppe under större delen av filmen. Det finns svackor här och där, och i en film som bara är 86 minuter lång är det ganska märkbart. För den som gillar road movies (även om det är en stillastående sådan), god karaktärsutveckling och bra dialog rekommenderas dock Scenic Route varmt.

Betyg: 4 improviserade mohawks av 5 möjliga

Regi: Evan Goldberg & Seth Rogen

Manus: Evan Goldberg & Seth Rogen (baserat på Jason Stones kortfilm Jay & Seth vs. the Apocalypse)

Medverkande: Seth Rogen, Jay Baruchel, James Franco mfl.

Produktionsbolag: Point Grey Pictures & Mandate Pictures

År: 2013

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1245492/

Jay Baruchel valde den absolut värsta helgen han kunde för att besöka L.A och polaren Seth Rogen. Under en fest hemma hos James Franco (vad är det med alla filmer som utspelar sig på fester jag sett på sistone?) händer det otänkbara - domedagen från Bibeln visar sig faktiskt stämma på pricken. Marken öppnar sig, festdeltagare trillar ner i avgrunden eller skickas en trappa upp. Kvar i Francos hus finns till sist bara Baruchel, Rogen, Franco, Jonah Hill, Craig Robinson och Danny McBride kvar. Sex Hollywoodskådisar och en apokalyps? Vad kan gå fel?

Michael Cera. Vi måste tala om Michael Cera. Även om han bara har en liten roll i This Is The End är Cera skäl nog att se den här filmen. Cera, mest känd för att alltid spela den älskvärde och lite småkorkade killen i exempelvis Juno (2007) och Scott Pilgrim vs. the World (2010), lyckas göra en sådan total kovändning av sin vanliga image i This Is The End att jag gapskrattade varje scen han var med i. Som alla skådespelare i den här rullen spelar Cera "sig själv", och är ett sådant ärkesvin att den komiska effekten blir lysande! De övriga skådespelarna i filmen får snällt nöja sig med att spela andrafiol, även om Jonah Hill också är riktigt rolig som den alltigenom goda killen man förväntar sig att han ska vara.

This Is The End bjuder på en del riktigt rolig dialog och scener, men det stora problemet med filmen är att den egentligen inte lyfter förrän de sista 20 minuterna. Här skulle behövas en starkare och mer genomgående story annat än att vara en slackerextravaganza. Det är helt klart att alla inblandade har haft riktigt kul när de spelat in filmen, men ibland känns det lite väl mycket som ett filmat studentspex med hög budget.

Trots detta hade jag emellanåt riktigt kul åt This Is The End. Ett plus är också att det här otippat nog är den film som rent utseendemässigt kommer närmst så som jag alltid föreställt mig just den här specifika varianten av apokalyps. Ge den en chans om ni har en stund över. Till och med jag, allergisk mot Seth Rogen som jag är, tyckte det här var helt okej.

Betyg: 3+ needs more Cera av 5 möjliga

Regi: Dennis Iliadis

Manus: Bill Gullo

Medverkande: Rhys Wakefield, Logan Miller, Ashley Hinshaw mfl.

Produktionsbolag: Process Films & Process Productions

År: 2013

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2395385/

David må vara på världens fetaste fest, men han kunde inte ha det värre. Dumpad av sin flickvän som råkar vara där med sin nye snubbe. Kvällen tar dock en intressant vändning när huset och den omgivande trädgården av oförklarlig anledning delas upp i olika tidszoner - med en kopia av varje festdeltagare i varje zon...

Konceptuell science fiction blandat med high school-film är inte något man ser varje dag. Det låter som en spännande kombination och storyn med tidszoner är också intressant. Bill Gullos manus lyckas dock inte riktigt ta tillvara på konceptet. Framförallt är det karaktärernas fel. Gullos karaktärer är inte så mycket dåligt skrivna som de är ganska ointressanta. Med high school-dramat som tar upp en rejäl del av filmens speltid finns det heller inte tid för karaktärsutveckling.

Skådespelarna är inte någon höjdare de heller. Rhys Wakefield har ett gnälligt uttryck i huvudrollen som David och Ashley Hinshaw kan inte riktigt ge sin karaktär den motivation hon behöver för att vara den bitch hon är större delen av filmen.

Trots hårda ord kan jag inte totalsåga +1. Den har en originell premiss som den dessvärre slösar bort genom slarvigt manus. I rätt händer hade det här kunnat bli riktigt bra. Nu blir det godkänd underhållning, men inte så mycket mer. Plustecknet får filmen främst för det riktigt uppfuckade slutet. Snacka om attack of the clones!

Betyg: 2+ men många vackra, nakna människor av båda könen i alla fall av 5 möjliga

Regi: James Wan

Manus: Chad & Carey Hayes

Medverkande: Patrick Wilson, Vera Farmiga, Ron Livingston mfl.

Produktionsbolag: The Safran Company & Evergreen Media Group

År: 2013

Längd: 112 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1457767/

Carolyn och Roger Perron flyttar med sina barn in i en gammal villa i Rhode Island. Snart börjar diverse mystiska saker att hända och paret börjar motvilligt tro att huset är besatt. Ed och Lorraine Warren, specialister på det paranormala, bjuds in för att... har jag inte sett den här filmen redan? Jo, det är The Amityville Horror (1979)... igen.

Baserad på "sanna" händelser (även om rapporter om Ed och Lorraine Warren pekar på att de med stor sannolikhet var bluffmakare) är The Conjuring ännu en återberättning av en historia som jag sett åtskilliga gånger redan. Den stora skillnanden mellan The Conjuring och föregångarna är att den här gången berättas historien bra. James Wan är en duktig regissör när han får jobba med rätt material och med det här manuset har bröderna Hayes äntligen skrivit något som funkar i genren. Jag får dock ge bröderna Hayes en liten brasklapp för den väldigt korthuggna avslutningen, men annat än det blir deras manus väldigt spännande och tätt i Wans händer. Det har framförallt med uppbyggnad att göra.

Det är enkelt att göra en kass skräckfilm, men det som verkligen skrämmer oss måste ha karaktärer som vi bryr oss om. Annars blir de helt enkelt kanonmat att bara skjutas (huggas/dränkas/elektrifieras etc.) ihjäl. Manuset lyckas på ett bra sätt visa på den lyckliga familjen, och dess komponenter, som sakta men säkert slits sönder av saker de inte kan kontrollera. Patrick Wilson och Vera Farmiga är bra i huvudrollerna, fotot är oftast snyggt (och 70-talsblekt) och effekterna fungerar allt som oftast mycket bra. Det är bara ett problem - det är så förbaskat välbekant!

Med ett mycket gott hantverk och en historia som berättas förr (om än sämre) blir en betygssättning av The Conjuring svår att genomföra. Om jag inte hade sett de tidigare versionerna, oavsett namn, hade jag säkert kunnat släppa att det här i grund och botten är en remake, men nu ligger det och gnager i bakhuvudet. The Conjuring kom tyvärr 35 år för sent. The Amityville Horror har på gott och ont blivit en del av populärkulturen. Om du lyckats undvika den kan du plocka bort minustecknet i betyget. För en luttrad skräckfilmsräv som undertecknad är det fortfarande en bra film, om än med brist på originalitet. Och nej, det är inte "den mest skrämmande filmen någonsin". Om ett år kommer kidsen ha sett en ny "mest skrämmande film någonsin."

Betyg: 4- gjordes om, gjordes rätt, gjordes för sent av 5 möjliga

Regi: Nat Faxon & Jim Rash

Manus: Nat Faxon & Jim Rash

Medverkande: Steve Carell, Liam James, Sam Rockwell mfl.

Produktionsbolag: Sycamore Pictures/The Walsh Company/OddLot Entertainment mfl.

År: 2013

Längd: 103 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1727388/

Allt Duncan ville göra på sommarlovet var att åka till sin pappa. Istället är han nu fast i ett strandhus med sin mamma, hennes nye pojkvän och dennes mardröm till tonårsdotter. När Duncan träffar vattenparksföreståndaren Owen verkar dock sommaren kunna bli något bättre - inte minst eftersom grannen också har en snygg dotter.

Jag brukar ha stora problem med Steve Carell. Det finns vissa undantag till mitt ogillande, exempelvis Little Miss Sunshine (2006) där hans roll är en av höjdpunkterna. Carell kan skådespela när han får rätt manus och i The Way Way Back har han fått en roll som ett riktigt ärkesvin. Filmens första repliker är mellan Trent (Carell) och Duncan där Trent ber Duncan gradera sig själv på en skala 1 - 10. När Duncan till sist tvingas säga en siffra ler Trent lite och säger "För mig är du en klar trea". Detta är alltså första scenen och han blir bara svinigare och svinigare ju längre filmen går. Carell gör rollen perfekt och jag hoppas att han tar fler liknande roller i framtiden!

Även de andra skådespelarna, i synnerhet Liam James som Duncan, är mycket bra. Manuset, skrivet av två av männen bakom den fantastiska The Decendants (2011), ger också James väldigt mycket att jobba med. Jag skulle inte bli förvånad att se James nominerad till lite större priser till våren. Akademin och andra prisutdelare brukar gilla unga stjärnskott som spelar socialt bortkomna.

Manuset blir The Way Way Backs svaga punkt. Även om karaktärerna är riktigt bra skrivna finns här för lite originalitet för att det riktigt ska lyfta. Jag har tappat räkningen på hur många coming-of-age-filmer jag sett under åren, men om sanningen ska fram kommer jag inte ihåg särskilt många av dem. De flyter ihop. Förutom hos mästaren på sådana här filmer, John Hughes, är det ungefär samma saker som upprepas. Det som gör att The Way Way Back ändå är bättre än genomsnittet är skådespelarinsatserna och då framförallt Carell. Förvänta dig dock inget speciellt. 

Betyg: 3 vattenrutschkanemyter av 5 möjliga