Som alla andra grabbar hade jag extremt spretig musiksmak innan tonåren kickade in. MTV stod på dagarna i ända och det var väl egentligen lättare att definiera vad jag inte gillade än vad jag tog till mig. MTV var Gud, amen. När jag hade fyllt tolv började dock min musiksmak dra åt vissa håll. Jag upptäckte Led Zeppelin, The Beatles och svensk trallpunk. "Problemet" var bara att de här var band som slutat spela sedan länge. Det kom inte något nytt och när man betat sig igenom en musikkatalog tillräckligt många gånger vill man ha lite förnyelse. En decembermorgon 1995 hittade jag till sist ett band som jag kunde kalla "mitt" - Therapy?

Therapy? hade rönt stora framgångar under 1995 med singlarna Stories och Loose, men det spår på plattan som gjorde störst intryck på mig var covern på Hüsker Düs Diane. Efter att jag hade sett videon gick jag raka vägen ner till den lokala skivhandlaren och införskaffade mig skivan Infernal Love. Det är än idag en av mina favoritskivor, inte minst på grund av hur fruktansvärt mörk den är. Medan de flesta andra skivor har ljusglimtar här och där är Infernal Love, med undantag för tidigare nämnda Loose, nattsvart rakt igenom. När sångaren Andy Cairns upprepar frasen "There is a light at the end of the tunnel" om och om igen på sista spåret förväntar vi oss att ljuset är ett mötande tåg. 

Även fast jag hade hört Diane innan på dagen fick jag en käftsmäll när jag lyssnade på albumversionen. MTV hade sin vana trogen kört en censurerad version av videon innan klockan 22:00 på dygnet och utelämnat den mest fruktansvärda raden i texten - efter en förvisso hotfull men ändå inte alltför övertydlig början väser Cairns: "Or I think I'll just rape you and kill you instead..." Och det är här, med musiken och bilden tillsammans, som Therapys? cover slår originalet på fingrarna. Cairns borde slå sig på skådespeleri. Seriöst. Titta på killen. Hans sätt att röra sig, gå in i rollen. Jag ryser av både beundran och äckel varje gång.

Dessvärre fanns ingen högkvalitetsversion av den oklippta versionen på YouTube, men den klippta går helt enkelt inte att jämföra.

Artist: Therapy?

Låt: Diane

Album: Infernal Love

År: 1995

Regi: Zal Batmanglij

Manus: Zal Batmanglij & Brit Marling

Medverkande: Brit Marling, Alexander Skarsgård, Ellen Page mfl.

Produktionsbolag: Scott Free Productions

År: 2013

Längd: 116 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1869716/

The East, en grupp miljöaktivister och/eller ekoterrorister, hamnar på många storföretags radar när de genomför spektakulära hämndaktioner mot privata intressen som inte tar sitt ansvar för miljöförstöringen de orsakar. Sarah, en före detta FBI-agent, rekryteras av ett privatägt säkerhetsföretag för att infiltrera gruppen. Snart upptäcker dock Sarah att det här med lojaliteter är något ganska flytande.

Jag hade inte hört talas om den här filmen innan den landade i min Dropbox. Den hade helt smugit sig under min radar trots bra skådespelare som Ellen Page och Alexander Skarsgård och ett intressant ämne. Zal Batmanglij & Brit Marling har skrivit en intressant historia som jag ändå känner kunde ha blivit så mycket mer. Problemet med The East är att för varje intressant grepp den tar så missar den att utveckla i princip alla. Ekoterrorism är i sig ett mycket intressant ämne - framförallt i vår tid av Snowdens, Mannings och BP-skandaler (we're sorry...), men The East missar i viss mån att problematisera ämnet tillräckligt. Å ena sidan vill de flesta normalt funtade människor att miljöbovar ska ställas till svars, å andra sidan är det frågan hur långt vi vill och kan gå för att få det att hända? När The East presenterar det här moraliska dilemmat blir det på sin höjd lite skarpa ord och sen sitter alla snällt i båten.

Skarsgård spelar gruppens ledare och gör som vanligt en bra roll. Jag tror faktiskt inte jag sett honom göra en dålig skådespelarprestation någonsin, även om jag inte gillar allt han är med i. Ellen Page, denna underbara skådespelerska, har inte jättemycket att jobba med i den här rullen, men även hon gör sällan eller aldrig en dålig roll. Huvudrollen innehas av Brit Marling, ena halvan av författarduon bakom manuset. Hon är helt okej, men jag hade önskat att hon och Page hade bytt plats. Jag tror att en redan välspelad film då skulle blivit ännu bättre på nämnda område.

The East ligger hela tiden och balanserar mellan att vara något bra till att vara något riktigt bra. Problemen med bristande ifrågasättande gällande manusets moraliska aspekter och en ojämn berättarstruktur gör dock att jag "bara" kan ge den en stark trea. För er som är intresserade av ämnet kan jag ändå rekommendera den. För er som är intresserade av film rent generellt finns här också saker att titta på, så som utsökt foto och den mycket kompetenta regin.

Betyg: 3+ att som regissör ha "Batman" i sitt efternamn förpliktigar av 5 möjliga

Regi: Marc Forster

Manus: Matthew Michael Carnahan/Drew Goddard/Damon Lindelof (baserat på Max Brooks roman)

Medverkande: Brad Pitt, Mireille Enos, Daniella Kertesz mfl.

Produktionsbolag: Plan B Entertainment/Apparatus Productions/GK Films mfl.

År: 2013

Längd: 116 min (recenserad version: unrated version: 123 min)

Land: USA/Malta

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0816711/

För ungefär ett och ett halvt år sedan öste jag beröm över Max Brooks bok World War Z: An Oral History Of The Zombie War. Ungefär samtidigt började jag också läsa skräckrapporter om filmatiseringen. Manuset skrevs om flertalet gånger, varav den sista gången när produktionen redan var halvvägs. Resultatet har blivit en av filmerna med störst bortslösad potential jag någonsin sett.

I boken reser Max Brooks alter ego runt i världen som resande reporter för att samla historier från zombiekriget och de som överlevde. Uppdelningen i kortare kapitel och anekdoter gav boken en verklig global prägel som jag saknat i de flesta andra zombieskildringar. Dessutom lyckades Brooks skapa levande karaktärer som jag som läsare kände för. Det enda av detta som är kvar i filmatiseringen är namnet och en mycket svag tematisk koppling. Annars är det här zombieapokalyps 1A - fast så mycket värre.

Brad Pitt innehar huvudrollen som FN-tjänstemannen Gerry Lane som måste kuska världen runt för att hitta var zombieviruset startade. Pitt gör väl inte sin bästa roll på långa vägar, men skådespelarinsatserna är den här filmens minsta problem. Men även när det gäller skådespelare och casting kan vi se hur fruktansvärt sönderhackad World War Z är. Matthew Fox är väl kanske inte en skådis på a-listan, men att ha honom i en roll som helikopterpilot utan namn i två scener är bra väldigt konstigt. Det är för mycket tid på skärmen för att vara en cameo, men för lite för att det ska vara en riktig roll. Mycket riktigt hade Fox karaktär en mycket större roll i en tidigare version av manuset. Suck...

Det hos World War Z som gör mig uppriktigt förbannad är föga förvånande istället manuset. De tre manusförfattarna (och två script doctors...) hade en chans att göra den ultimata zombiefilmen - något som var helt olikt allt annat som kommit i genren. Istället fegade man ur, gjorde en standardrulle, slängde lite pengar på den och mycket riktigt rullade också vinsten in. Om det här hade varit en independentfilm från en ny och oprövad regissör hade jag inte sagt något, men att den här skiten kommer från etablerade producenter är bara fegt och cyniskt. Det värsta är att både filmpublik och kritiker käkade upp skitmackan med hull och hår.

Om World War Z åtminstone hade varit underhållande som film hade allt ovanstående varit förlåtet. Det finns många, många filmatiseringar som går långt ifrån originalmaterialet och gör roliga, intressanta och ibland till och med bättre, tolkningar. World War Z är inget av detta. Den är dum, cyniskt beräknande och en riktig, riktig skitfilm. Undvik.

Betyg: 1 kan inte The Walking Dead börja nu igen? av 5 möjliga

Regi: Scott Sanders

Manus: Scott Sanders/Michael Jai White/Byron Minns

Medverkande: Michael Jai White, Arsenio Hall, Nicole Ari Parker mfl.

Produktionsbolag: Ars Nova/Suckapunch Films/Funk Factory Films

År: 2009

Längd: 84 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1190536/

Black Dynamite, tidigare CIA-agent och så cool att isbjörnar får frostskador av honom, lockas tillbaka till tjänsten när hans bror skjuts ihjäl under en knarkuppgörelse. Det är dags för stadens gator att återigen få känna på svart dynamit!

För den som inte känner till blaxploitation-genren kan Black Diamond säkert te sig som en ytterst märklig film. Blaxploitation-genren föddes under tidigt 1970-tal som en reaktion på hur USA:s svarta skådespelare behandlades på film. Det fanns i princip inga svarta hjältar och även om en svart karaktär skulle vara "god" brukade hon eller han dö någonstans under historiens lopp. En rad filmskapare ville ändra på detta och i och med premiären av Shaft (1971) fick genren sitt stora kommersiella genombrott. Som med allt annat som kunde dra in pengar på bio såg Hollywood dollartecken och marknaden överöstes snart av liknande filmer varav de flesta var usla som ren berättarkonst men underbara i rent kitschvärde. Black Diamond är en kärleksfull hyllning till genren samtidigt som det är en fruktansvärt rolig parodi.

Det här med att parodiera en hel genre är knappast något nytt. Exempelvis bjuder varje filmår på en ny installation i Scary Movie-franchisen där fantastiskt nog man lyckas göra en redan från början usel serie sämre med varje ny film. Skillnaden mellan ovan nämnda filmer och Black Dynamite ligger i fördjupningen av genren den senare parodierar samt hur intelligent manuset är skrivet. Manusförfattarna bakom Black Dynamite verkar verkligen älska blaxploitation-genren och samtidigt ha djuplodande kunskap om den. Det gör att skämten sällan eller aldrig känns billiga och att filmen mer blir en parodi/hyllning till en hel tidsanda istället för bara ett klumpigt sammanklipp av sketcher. Det är så här det skulle kunna ha blivit om Mel Brooks, kungen av kärleksfulla parodier, hade gjort en blaxploitation-rulle.

Manuset är som sagt riktigt bra. Allt är givetvis rena klyschor, men filmen presenteras på ett sådant sätt att det nästan skulle kunna vara en genrefilm från 70-talet. Jag vet inte om man använt sig av gammal film från 70-talet eller lagt på filter i postproduktionen (troligen det senare), men resultatet är i alla fall en film som verkligen känns 70-tal, inte bara i tema utan även i det rent visuella. Musiken är självklart en blandning mellan funk och soul som sig bör och skådespelarna är precis så överdrivna i sina uttryck som de flesta blaxploitation-skådespelare var. De valdes oftast inte för sin talang utan för sitt utseende, något som Scott Sanders och castingavdelningen tagit fasta på.

Om du letar efter en bra parodi eller har intresse för filmhistoria rekommenderar jag verkligen Black Dynamite. Det är så här en hyllning till 1970-talet ska göras och inte vad tusan det var Quentin Tarantino höll på med i Death Proof (2007).

Betyg: 4+ nu ska jag kräva att alla sjunger "Dynamite, dynamite" när jag kommer in i ett rum av 5 möjliga

Precis som förra året kommer Skitfinkultur frottera sig med gräddan av personerna bakom några av de mest intressanta genrefilmer som kommit under de senaste åren. Igår fick jag klartecken om att min ackrediteringsansökan gått igenom och jag kunde inte vara gladare! Jag kommer även i år göra lite smygnedslag i filmkatalogen redan innan festivalen. Det är ett måste för att jag ska hinna med. Förra festivalen kombinerade jag med ett jobb på 80 %. Den här året ställs min planeringsförmåga på prov då jag arbetar med tre jobb under hösten! Hur som helst kommer det bli riktigt kul! I år ska jag dessutom försöka få till några mer personliga intervjuer och inte bara Q&A-sessioner. Vi får se hur det går med den saken. Väl mött i biomörkret om 25 dagar!

Regi: W.D Richter

Manus: Earl Mac Rauch

Medverkande: Peter Weller, John Lithgow, Jeff Goldblum mfl.

Produktionsbolag: Sherwood Productions

År: 1984

Längd: 103 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0086856/

Buckaroo Banzai, kirurg, musiker och superhjälte, har lyckats bli den förste människa som färdats genom solid materia. Dessvärre har denna bedrift väckt en ondskefull interdimensionell ras intresse. Det är nu upp till Buckaroo och hans vänner att stoppa dem.

Okej, vi har en film med Peter Weller, John Lithgow och Jeff Goldblum i huvudrollerna, välkända namn alla tre. Vi har en titel som är en paradgata lång och som alluderar tillbaka till 50-talets lökiga science fiction-rullar. Jag borde älska det här kitschmiraklet. Problemet är att filmen, trots sina skådespelare och sin knäppa historia, lyckas vara riktigt trist. Manuset är paradoxalt nog lika förvirrande som det är förutsägbart och en film som presenterar sig som en science fiction-komedi borde vara bra mycket lättare att följa än det här!

Jag hittade Banzai Buckaroo på en lista över populära kultfilmer, och ja, jag kan förstår att den trots allt fått ett kultfölje. Det är riktigt knäppt på sina ställen, den retrofuturistiska designen är riktigt kul, men som film kan jag inte förlika mig med den. Att jag inte har mer att säga om en film med en titel som den här borde säga allt. Gäsp.

Betyg: 2- designen räddar den från en etta av 5 möjliga

När jag var liten var karate det tuffaste man kunde syssla med. Exakt vad karate var visste vi inte, men att det hade att göra med att sparka och slå var ganska uppenbart. Ryktena om farliga dödstekniker, hemliga grepp och nästan magiska förmågor spreds på skolgården som en löpeld. Vissa rykten var mer seglivade än andra. Exempelvis frodades myten om att man kunde slå en motståndares näsben upp i dennes hjärna och orsaka omedelbar död under många raster. Den kanske mest seglivade myten av alla kom dock från filmens värld.

I slutscenen av The Karate Kid (1984) genomför huvudpersonen Daniel en teknik som hans tränare och mentor, Mr. Miyagi, säger att det inte finns något försvar mot. Det fungerar som en bra plot device, men är det verkligen sant? Nej, det är det inte. Som hobbykampsportare kan jag på rak arm komma på åtminstone fem eller sex distinkta sätt att försvara sig mot sparken i fråga och under dessa sätt åtminstone fem eller sex variationer. Inget försvar? Nja, bara 30 – 35 olika varianter. Hur som helst gör Daniels motståndare det absolut dummaste beslutet han kan göra – varför springer han rakt mot en kille som helt uppenbart laddar för en spark?

Spelar det här någon roll? Ja, den här och andra scener spelade verkligen stor roll. Scenen utgjorde en del av den komplexa barnmytos som alla generationer barn utvecklar tillsammans med återberättande, tolkningar och mer eller mindre fantasifulla förklaringar. För oss barn var sparken, även kallad ”tranteknik” eller ”Tranans teknik”, en del av vårt kollektiva arv från att ha vuxit upp under 80-talet och första halvan av 90-talet. Den blev en markör för oss att vi vuxit upp på en viss plats i en viss tid.

Det är en av populärkulturens allra häftigaste aspekter – man kan alltid prata med folk i sin egen generation på ett mycket mer ingående sätt om de här sakerna än man kan med yngre eller äldre.  På så sätt var scenen viktig för oss. Försökte vi någonsin använda sparken seriöst? Nej, för vi visste skillnaden mellan verklighet och fantasi. På så vis blev också scenen en av de första reella lektionerna i denna mycket viktiga distinktion. Men den ser ju fortfarande riktigt jävla cool ut. Det kan man inte sticka under stol med.

Scen: "You're alright, Larusso" (You just kicked me in the face, but you're ok)

http://www.youtube.com/watch?v=LjepgHGEqPk (av någon anledning låter Bloggplatsen mig inte bädda in videoklipp idag)

Regi: Robert Schwentke

Manus: Phil Hay & Matt Manfredi (baserat på Peter M. Lenkovs serie med samma namn)

Medverkande: Jeff Bridges, Ryan Reynolds, Mary-Louise Parker mfl.

Produktionsbolag: Original Film & Dark Horse Entertainment

År: 2013

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0790736/

Nick, polis i Boston, har haft bättre dagar. När han vägrar gå med på sin partners förskingringsplan blir han helt sonika mördad. Det här med att stjäla på jobbet är dock inget man ser på med blida ögon i efterlivet så Nick får ett val - ta din dom nu (vilket troligen inte kommer gå så bra) eller tjänstgör 100 år med R.I.P.D - Rest In Peace Department. R.I.P.D har som uppdrag att jaga rätt på folk som lyckats smita undan efterlivet. Som partner får han den gamle westernsheriffen Roy - ett nytt partnerskap som inte kommer gå smärtfritt.

Jag såg den här filmen av en enda anledning - Jeff Bridges i cowboyhatt. Bridges har varit en av mina favoritskådespelare sedan lång tid tillbaka. Han är ju The Dude! Idén med en övernaturlig buddy cop-film är inte heller så dum. Det funkade okej med ett liknande, mer science fiction-betonat, tema i första Men In Black (1997) så varför inte här? R.I.P.D är dock ett bra exempel på en film med bra idéer men dåligt utförande.

Karaktärerna är bra. Jeff Bridges spelar sin sedvanliga muttrande cowboy med snabba repliker och en coolhetsfaktor som är av skalan. Ryan Reynolds gör en everyman-karaktär som funkar som guide för tittaren och Mary-Louise Parker är riktigt bra i de få scener hon är med. För att runda ut kvartetten med större roller har vi Kevin Bacon som slemmig skurk. Bacon är alltid sevärd, så även här. Även dialogen funkar och är ibland riktigt rolig. Tyvärr vet R.I.P.D inte riktigt vad den vill vara - en actionkomedi eller mer seriös actionrulle.

Manuset spretar åt alla möjliga håll samtidigt och hålls inte särskilt väl samman av Robert Schwentkes regi. En annan sak är CGI:n som är något av det sämsta jag sett sedan slutet på 90-talet. Vem fan hade hand om animationen?! Jag måste däremot säga att jag blev lite intresserad av serieförlagan och det är inte omöjligt att en volym eller två hamnar i korgen när jag besöker nätbokhandeln nästa gång. Som film lämnar R.I.P.D dock en hel del övrigt att önska - trots Jeff Bridges.

Betyg: 2 döda dudes av 5 möjliga