Det här med humor är svårt. Den enes komediklassiker är den andres hatobjekt och det är inte många filmer eller tv-serier de flesta kan enas om är riktigt jävla roliga. This Is Spinal Tap (1984) är dock en film som alla jag sett den med verkligen har uppskattat och skrattat rejält till. Alla utom en. Det var en ytterst bisarr upplevelse att se den här fejkdokumentären om ett metalband på dekis med någon som den absolut inte gick hem hos. Men, med det lysande undantaget, har alla gillat den. Det är inte så konstigt: metalstereotyper är sjukt roliga. Det fattade även filmindustrin och levererade en rad mer eller mindre lyckade metalkomedier under 80- och 90-talen. Det här är däremot den bästa av dem alla, inte minst för nedan länkande klassiska scen.

Scen: "This amp goes to 11"

Regi: Zack Snyder

Manus: David S. Goyer

Medverkande: Henry Cavill, Amy Adams, Russell Crowe mfl.

Produktionsbolag: Legendary Pictures/Syncopy/DC Entertainment mfl.

År: 2013

Längd: 143 min

Land: USA/Kanada/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0770828/

Superhjälteexperten David S. Goyer (seriöst, kolla killens CV!), den grymt överskattade Zack Snyder och Christopher Nolan som verkställande producent? Den där blandningen kan det nog bli något intressant av, tänkte jag. Även om jag är storkonsument av superhjältar har just Superman inte varit någon större favorit rent generellt, även om det finns riktigt bra perioder av serien. När de 143 minuterna hade gått hade jag bjudits på både högt och lågt, men till största del funkar Man Of Steel riktigt bra.

Planeten Krypton håller på att gå i bitar och Jor-El skickar sin ende son, Kal-El, till Jorden. Väl där visar det sig snart att Jordens sol ger Kal-El, eller Clark som hans adoptivföräldrar döper honom till, superkrafter. Filmen tar sin början på Krypton och skildrar planetens sönderfall och konflikten mellan Jor-El och militärens befälhavare, general Zod. Zod och hans gäng döms till 300 år i en annan dimension, men när Krypton sprängs bryter de sig ut ur sitt fängelse. Samtidigt, många ljusår därifrån, växer Kal-El upp till en ung man som snart ska göra sitt livs upptäckt.

Det är inte ofta som jag och min gode vän, Niklas, brukar vara så oense om en film som vi var om den här. Anledningen att jag tar upp det är de extremt blandade recensionerna som Man Of Steel har fått. Personligen tyckte jag att det var ett fräscht återberättande som inte tyngdes ner av vad karaktären "måste" vara. Vissa saker, exempelvis dubbelidentiteten, har skalats bort nästan helt medan andra har tillkommit. Jag välkomnade dessa förändringar - inte minst eftersom de tog bort många av småsakerna jag aldrig riktigt kunnat komma förbi med serien (exempelvis varför alla i Metropolis är blinda som inte kan se att Clark Kent är Superman), men jag kan förstå den andra sidan också. För att kunna göra något nytt måste vissa saker offras och det är inte alltid som Man Of Steel tar rätt beslut. Framförallt finns det inget av den lek- och retfulla spänningen mellan Superman och Lois Lane. Det gör att filmen långa stunder är ganska humorbefriad. Det här är verkligen Man of Steel med ett mycket starkt fokus på de manliga karaktärerna.

Henry Cavill är riktigt bra i huvudrollen, men den som snor showen i alla scener han är med i är Russell Crowe som Jor-El. Manuset är helt okej, även om det trots allt känns som en curtain raiser till nästa film (vilken redan är bekräftad). Eftersom det är en reboot är det nästan lag på att man måste ha en ursprungshistoria och även om Goyer löst detta snyggt drar det ändå ner tempot i berättandet. Här finns också några scener som ligger så långt ifrån vad originalkaraktären står för att jag inte riktigt kan svälja dem. Givetvis måste också Jesussymboliken vara med... Superman är 33 år vid tiden av filmen, han är vår "guide" till en bättre värld och ja, det finns även en symbolisk korsfästelse. Jag börjar bli en smula trött på den bilden...

Till syvende och sist är det ändå underhållningsvärdet som är det stora med en superhjältefilm. Här funkar Man Of Steel riktigt bra. Den hade kunnat vara lite kortare, fokuserat mer på karaktärsutveckling och relationer, men jag tillhör helt klart lägret som gillade den.

Betyg: 4- och Zod är bara helt underbar av 5 möjliga

Regi: Sebastián Cordero

Manus: Philip Gelatt

Medverkande: Sharlto Copley, Embeth Davidtz, Michael Nyqvist mfl.

Produktionsbolag: Wayfare Entertainment & Start Motion Pictures

År: 2013

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2051879/

Jag brukar säga att "ge mig ett rymdskepp i filmen och jag kan se vad som helst". När det kommer en ny science fiction-film kan du därför ge dig fanken på att jag är först i kön, eller i detta fallet snabb till dropboxen. Till att börja med suckade jag högt åt Europa Report. Ännu en film uppbyggd av found footage? Visserligen var den senaste jag såg bra, men den tillhörde de lysande undantagen. Europa Report visade sig dock vara en helt okej rulle. 

Någon gång i en nära framtid är mänskligheten redo att bege sig ut på sin första rymdfärd bortom Månen. Resan går till Jupiters måne Europa för att en gång för alla kunna bekräfta eller avfärda om det finns vatten under månens tjocka islager. Efter några månaders färd går dock något snett och kommunikationerna med Jorden skärs av. Mer än ett år senare återupprättas förbindelsen länge nog för att besättningen ska kunna ladda upp sitt filmade material...

De bra sakerna först. Europa Report är en science fiction-film med trovärdig vetenskap. Det går knappast tio på dussinet av dem och jag blir alltid lika glad när jag hittar en sådan film. Av vad jag vet om rymdforskning och rymdfärder verkar scenariot som presenteras i filmen fullständigt möjligt om säg 30 - 40 år.  Många av problemen med "found footage" runtgås också i och med att det allra mesta filmmaterialet kommer från stationära kameror inne i rymdskeppet och inte från en panikslagen blondin som springer genom en mörk skog. Effekterna och designen är även de bra med en underbart vacker vy över Europa som höjdpunkt.

Dessvärre håller inte filmen rakt igenom. Det stora problemet är att manuset, trots sina storslagna premisser, inte är särskilt intressant. Det har mycket att göra med bristen på ordentlig karaktärsdynamik. Idédriven science fiction funkar oftast bara om idén är ganska utflippad i mitt tycke. Om den inte är det behövs det en balans mellan starka karaktärer och en stark idé. Karaktärerna i Europa Report är tyvärr ganska tråkiga. Skådespelarna har inte särskilt mycket att arbeta med, annat än möjligtvis Michael Nyqvist. Nyqvist är ännu ett exempel på hur en svensk skådespelare får spela ryss när han kommer till USA. Snälla, rysk och svensk brytning är inte särskilt lika varandra.

Europa Report är trots min kritik intressant när den väl träffar rätt. Förvänta dig dock ingen film med snabbt tempo och häftig action. Du bör nog vara intresserad av rymdforskning för att uppskatta den här filmen.

Betyg: 3 språkcoacher till Michael Nyqvist nu av 5 möjliga

Regi: Fede Alvarez

Manus: Fede Alvarez & Rodo Sayagues (baserat på Sam Raimis originalmanus)

Medverkande: Jane Levy, Shiloh Fernandez, Lou Taylor Pucci mfl.

Produktionsbolag: FilmDistrict & Ghost House Pictures

År: 2013

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1288558/

Det finns få filmer jag sett lika många gånger som The Evil Dead (1981). Under den värsta provstressen i gymnasiet försökte jag och en kompis se den varje fredag i två, tre månaders tid. Vi somnade alltid med händerna i popcornskålarna, men det berodde knappast på att filmen var dålig. The Evil Dead var ett smärre mirakel som film och håller än idag. Gjord under extremt knappa förhållanden och fler missöden än vad man kan räkna blev det Sam Raimis genombrottsfilm som regissör och skrämde livet ur en massa intet ont anande tonåringar. Därför var jag minst sagt skeptisk till att man skulle göra en remake på den här filmen. Mycket av originalets charm ligger i hur Raimi och grabbarna var tvungna att använda innovativt kameraarbete och effekter på grund av den skrala budgeten. Hur skulle det gå att översätta till en upphaussad film på bio år 2013? Ganska bra, måste jag säga.

Precis som i originalet åker fem vänner ut till en liten stuga i skogen. Skillnaden är att de inte bara är där för att ha kul, utan för att hjälpa en av vännerna, Mia, med sin avgiftning. Redan när de kommer till stugan märker de en konstig stank - något de spårar till en källare full av döda katter. Det finns något annat i källaren också... en viss bok.

I motsats till de två senaste filmerna i franchisen går Evil Dead (de tog bort den bestämda formen ur titeln) tillbaka till originalets mer seriösa ton. Humorn droppas till förmån för klassiska skräckelement. Till en början saknade jag verkligen Bruce Campbell i huvudrollen, men Fede Alvarez har gjort ett mycket bra jobb med att återskapa och samtidigt nytolka originalets känsla av total utsatthet hos de nya skådespelarna. Många av scenerna förhöjs också av de nya effekterna. Det är en tillbakagång till först och främst makeup och practical effects utan särskilt mycket CGI förutom där det helt uppenbart behövs. Det gör att filmen får en gammeldags känsla och "äkthet" över sig som de allra flesta remakes förlorar i sin iver att datoranimera allt.

Även om Bruce Campbell är saknad gör skådespelarna i nyversionen bra ifrån sig. Allra bäst är Jane Levy i rollen som Mia. Hon har visserligen mest att arbeta med (att skildra hur någon går av droger cold turkey ger ganska många tillfällen för känsloyttringar) men gör en mycket bra roll. Alvarez regi är även den mycket bra. Det är en stram regi, utan utsvävningar och alltför stora friheter gentemot originalet samtidigt som han ändå försöker göra en uppdatering av filmen i sig.

Det enda som sänker Evil Dead från högsta betyg är paradoxalt nog vad jag just berömde. Som en remake bjuder Evil Dead inte på några överraskningar överhuvudtaget. Har du sett de två första filmerna i serien vet du exakt vad du har att vänta dig. Det är dock ingen anledning till att inte se den. Det kommer inte särskilt mycket bra skräck för närvarande och Evil Dead är fortfarande mycket sevärd. Mycket blod och äckelskap för pengarna men samtidigt en bra nerv. Snyggt jobbat! Ge oss Evil Dead 4 nu!

Betyg: 4 perversa träd av 5 möjliga

Regi: Brian Helgeland

Manus: Brian Helgeland

Medverkande: Chadwick Boseman, Harrison Ford, Nicole Beharie mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros. Pictures & Legendary Pictures

År: 2013

Längd: 128 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0453562/

Det här borde vara en film jag gillar. Sportfilmer har en märklig plats i mitt hjärta. Jag vet att de är formelmässiga (det osannolika laget/spelaren som vinner allt!) men de lyckas ganska ofta spela på mina sentimentala strängar och få mig att uppskatta dem. 42 har allt som en sportfilm bör ha för att vara bra: en osannolik hjälte i Jackie Robinson (den förste svarte spelaren i högsta baseballigan i USA), bra skådespelare och en regissör som gjort en av mina favoritfilmer från 90-talet, L.A Confidential (1997). Dessvärre misslyckas den med att väcka mitt intresse av en enkel anledning - den är så förbannat tråkig.

De flesta bra sportfilmer har något som särskiljer dem från den stora massan. I exempelvis Ali (2001) vävdes socialrealism in på ett bra sätt och i Rocky (1976) lyckades regissör John G. Avildsen popularisera vad som senare blivit klyschor inom genren, exempelvis träningsmontage till musik. 42 har verkligen ingenting unikt. Det är riktigt synd, inte minst eftersom det är en mycket kompetent film rent tekniskt och har en säker Oscarsnominering för bästa manliga biroll i Harrison Ford. Ford har god hjälp av Chadwick Boseman i huvudrollen och även resten av ensemblen är mycket bra. 

Tyvärr räcker inte det här. 42 är riktigt långsam och glimrar egentligen bara till när Boseman spelar ut riktigt väl och när Ford smider planer. Just det här att lägga "munkavle" på Bosemans karaktär kanske är historiskt korrekt, men det blir inte bra på film. Jag förstår varför han gör vad han gör, men när man ändå tar sig poetiska friheter med annat i filmen kanske man hade kunnat göra Robinson lite mindre lugn och sansad än i verkligheten. Den enda scen där han riktigt ger efter för sin frustration är också filmens bästa. Det är hedersvärt att som människa vara så stark att man kan låta alla förolämpningar rinna av en, men för filmens blir det som att allt agg riktas mot en levande vägg. Samspelet och dramat uteblir och 42 kan inte, hur tekniskt bra den än är, får högre än ett godkänt betyg. Synd.

Betyg: 2 filmer i stort behov av lite jävlar anamma av 5 möjliga

Regi: Josh Trank

Manus: Max Landis

Medverkande: Dane DeHaan, Alex Russell, Michael B. Jordan mfl.

Produktionsbolag: Davis Entertainment & Dune Entertainment

År: 2012

Längd: 89 min (dir. cut)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1706593/

Andrew går sista året på high school men hans blyghet gör att han i stor mån lever genom sin kameralins. När Andrew släpas med på fest av sin kusin Matt gör de båda, tillsammans med skolans mest populäre kille, Steve, en märklig upptäckt ute i skogen. En stor, glänsande kokong av något slag ger de tre vad bara som kan beskrivas som superkrafter. Till en början använder de sina nyvunna krafter till att ställa till med jäkelskap och ha skoj, men efter ett tag tar det roliga en mörkare vändning...

Chronicle har legat i min "ska se-hög" sedan i oktober förra året. Visserligen är det en lång tid, men å andra sidan byggs nämnda hög hela tiden på och vissa filmer glöms bort. Chronicle borde jag inte ha förpassat till högens undre del så länge som jag gjorde. Det här är den bästa superhjältefilm jag sett på år, ja, faktiskt en av de bästa jag någonsin sett.

Chronicle använder sig av found footage-tekniken som blivit så populär de senaste tio åren, men skillnaden mellan den här rullen och merparten av filmer som använder sig av stilgreppet är att det förhöjer berättelsen snarare än ligger den till last. De fantastiska effekterna ser ännu bättre ut när de sätts i en mer verklighetstrogen avbildning av... tja... verkligheten, än när de skriks ut i 3D. Skillnaden mellan Chronicle och exempelvis gårdagens hemorrojd till film, Olympus Has Fallen (2013), är himmelsvid när det gäller specialeffekter. Ändå kostade Chronicle "bara" 12 miljoner dollar att göra jämfört med nämnda skitfilm budget på 70 miljoner dollar. Det är anmärkningsvärt om något.

Samtliga skådespelare gör bra ifrån sig och känns helt naturliga i sina roller. Bäst är Dane DeHaan under de scener som han inte håller i kameran. Eller "håller och håller" - jag vill inte avslöja hur de löst problemet med att få en av huvudkaraktärerna som egentligen borde spendera merparten av filmen utanför bild att vara med så mycket som han är, men det är lika enkelt som genialiskt.

Allt ovanstående vore inte värt mycket om manuset inte funkat. Max Landis har mer än sneglat på animeklassikern Akira (1988) när han skrev sitt manus, men det slår aldrig över till att bli en plankning. Det har ryktats om en spelfilmsversion av just Akira så länge jag kan minnas, men jag nöjer mig gott och väl med Chronicle. Det är en klassisk hjältesaga om makt och hur makt korrumperar, men samtidigt så pass jordnära och verklighetstrogen när det gäller karaktärernas reaktioner att det blir något helt unikt. Jag kan inte rekommendera Chronicle nog. Förhoppningsvis blir det bara den här filmen och inga fler. En uppföljare skulle förstöra en hel del av mysteriet.

Betyg: 5 apex predators av 5 möjliga

Regi: Antoine Fuqua

Manus: Creighton Rothenberger & Katrin Benedikt

Medverkande: Gerard Butler, Aaron Eckhart, Morgan Freeman mfl.

Produktionsbolag: Nu Image Films/Gerard Butler Alan Siegel Entertainment/West Coast Film Partners mfl.

År: 2013

Längd: 120 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2302755/

Den här filmen kostade 70 miljoner dollar att göra. Man får många pamfletter för den summan. Det är i princip vad den här filmen är - något av det värsta i politisk propaganda maskerad som underhållning jag sett. Dessutom är den dödligt tråkig.

Olympus Has Fallen börjar med att en Secret Service-agent räddar USA:s president från en isig död när hans limousin håller på att köra av en bro. Dessvärre dör rikets första dam i olyckan och agenten, Mike Banning, sätts på ett skrivbordsjobb (gee... thanks Mr. President...). Ett och ett halvt år senare ska ett toppmöte mellan Sydkoreas och USA:s högsta höns äga rum i Vita huset. Det är ett givetvis ett party som Nordkorea tänker våldgästa. Med presidenten fången i Vita huset är det upp till Mike att ställa allt till rätta och rädda presidenten... igen.

Jag var inte under några illusioner om att detta skulle vara ett mästerverk på något vis. På sin höjd tänkte jag att det kunde vara en eftermiddags hjärndöd underhållning medan jag vek tvätt eller något. Det visade sig vara så jäkla illa att jag bara kunde stirra på fanskapet och skaka på huvudet tills nacken började göra ont.

Olympus har många duktiga skådespelare (Freeman för helsike!) och en regissör som visat att han kan sina grejer när han får rätt manus. Varför Antoine Fuqua hoppade på det här fuskbygget vet jag inte, men han har å andra sidan gjort djupdykningar som King Arthur (2004) och inte bara välregisserade och karaktärsdrivna historier som Training Day (2001). Fuquas regi här är så oinspirerad att man undrar om han bara ställde upp en kamera och sen gick på lunch. Samma ointresse ser man hos skådespelarna. Morgan Freeman är den som kommer undan med hedern i behåll, men jag har nog aldrig sett Gerard Butler så här usel.

Skådespelare och regi åsido måste manuset kommenteras. Det finns gott om mer eller mindre propagandaliknande film från så gott som hela världen. De flesta vet att exempelvis Independence Day (1996) är überpatriotisk och nästan parodisk i sitt sätt att skildra "oss och dem" på, men skillnaden mellan nämnda film och Olympus är underhållningsvärdet. Olympus är inte bara en dålig film, den är dessutom tråkig. De allra flesta actionfilmer är inte Shakespeare precis, men det är inte därför vi ser dem. De är katarsis och en verklighetsflykt i två timmar. Olympus är så dålig att jag ville fly den. Att göra Nordkorea till skurkar är ju kutym nuförtiden, men de flesta brukar visa upp åtminstone en ansats till nyansering. Olympus gör inte ens det. Den är dum, tråkig och en av de sämsta filmer jag haft missnöjet att se de senaste fem åren. Till och med effekterna är värdelösa. Jag kan inte hitta något som räddar den här filmen från absolut lägsta betyg. Undvik som pesten.

Betyg: 0 fallande penismonument av 5 möjliga

Regi: Stephen Sommers

Manus: Stephen Sommers (baserat på Dean Koontz bok med samma namn)

Medverkande: Anton Yelchin, Willem Dafoe, Addison Timlin mfl.

Produktionsbolag: Future Films/Fusion Films/The Sommers Company

År: 2013

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1767354/

Dean Koontz har alltid varit ett sämre alternativ till Stephen King för min del. King brukar anklagas för att snabbskriva kommersiellt gångbara historier utan substans (något som läsare av Skitfinkultur vet att jag inte håller med om) men Koontz lever upp till detta utlåtande. Därför var jag också skeptisk till den här filmen baserad på Koontz bokserie om kocken och mediet (antar jag man får kalla honom) Odd Thomas. Jag måste nog införskaffa mig böckerna nu. 

Missförstå mig inte; Odd Thomas är inte ett mästerverk på något vis, men den har tillräckligt många intressanta idéer för att jag ska vilja få reda på vad som händer i resterande delar. Odd Thomas är en helt enkelt en underhållande film, även om den dras med ett antal skavanker som drar ner betyget.

Handlingen kretsar kring titelkaraktären, som heter just "Odd" i förnamn. Odd arbetar som kock på en liten diner, men han har en förmåga som gör honom oumbärlig för den lokala polisen. Då och då besöks Odd nämligen av avlidna människor som vill att han ska ställa deras banemän till svars för vad de gjort. Polismästaren i staden känner till Odds förmåga och har efter flertalet tillfällen då Odd haft rätt övertygats om att han talar sanning. Överhuvudtaget har Odd ett ganska bekvämt liv med sitt jobb, sin flickvän Stormy och sin hemliga förmåga. En dag börjar han dock se så kallade "bodachs" överallt. En bodach dyker bara upp där något mycket värre och spektakulärt än ett vanligt mord ska ske... och nu finns de överallt.

Det som gör att Odd Thomas funkar är karaktärerna. Titelkaraktären själv, spelad av Anton Yelchin, är en frisk fläkt som killen som inte ser ut som en fotomodell men ändå kan föra sig själv och vara charmig. Yelchins porträtt gör Thomas till en verklighetstrogen person och i kontrast med de fantastiska händelserna han utsätts för blir det en mycket intressant och rolig dynamik. Även Addison Timlin är riktigt bra som Thomas flickvän Stormy och veteranen Willem Dafoe (han dyker upp ofta just nu) gör för en gångs skull en sympatisk roll som stadens polischef. Överlag är Odd Thomas en mycket välspelad film. 

Manuset är däremot väldigt brokigt. Dialogen är det inget fel på. Den känns rapp, realistisk och är allt som oftast riktigt rolig. Själva handlingen känns däremot väldigt förutsägbar. Odd Thomas bjuder helt enkelt inte på särskilt många överraskningar eller intressanta vändningar utan det mesta kan räknas ut redan efter en halvtimmes speltid. Manusförfattaren Stephen Sommers är inte direkt känd för välskrivna manus (slå upp honom på IMDB och ni förstår...), men det är också därför som jag vill jämföra med Koontz källmaterial. Jag kan inte fatta att jag ska köpa böcker av en författare jag halvt om halvt hånat sedan jag var tonåring... Nåja, Odd Thomas, är trots sina problem en trevlig bekantskap som hade kunnat bli så mycket mer. Nu ska jag göra ett besök på närmsta nätbokhandel.

Betyg: 3+ och ja, jag blev tokkär i Stormy av 5 möjliga