Tack för mardrömmarna, Ray

Igår gick Ray Harryhausen ur tiden, 92 år gammal. Han är ett av de där namnen som aldrig riktigt blev någon som gemene man kände till, men alla som har något djupare intresse av film (i synnerhet äventyrs- och skräckfilm) har någon relation till. Harryhausen skapade några av de mest inflytelserika specialeffekterna filmvärlden har skådat och lyckades ge tusentals barn mardrömmar.

Mina egna mardrömmar om Harryhausens skapelser tog sin början när jag som åttaåring såg Jason and the Argonauts (1963) på någon kabelkanal jag absolut inte skulle titta på. Filmen är en adaption av de klassiska grekiska myterna om Jason och hans jakt på Det gyllene skinnet. Harryhausen använde sig av sin egen version av stop motion-teknik, kallad Dynamation, för att få sagomonstren att röra på sig. Mest känd är filmen för scenen där Jason strider mot en grupp skelettsoldater. Harryhausens paradoxalt nog samtidigt ryckiga och mjuka animation ger skeletten en realism och samtidigt en utomvärldslighet som gjorde att benranglen (speciellt deras skrik) hemsökte mina drömmar i flera veckor efter jag sett filmen.

Harryhausens tekniska expertis blev grunden för specialeffekterna i väldigt många filmer från 60-talet fram tills att datoranimation tog över arbetet nästan helt omkring sekelskiftet. Utan Harryhausen hade vi inte haft effekterna i Star Wars (1977), Raiders Of The Lost Ark (1981) eller Aliens (1986) för att nämna några. Hans egen karriär som specialeffektsmakare slutade redan 1981 med Clash of the Titans, men hans insatser för filmhistorien är och förblir odödliga. Så tack, Ray, för allt du visade mig, skrämde mig med och lät mig förundras av. Världen är ett lite tråkigare ställe utan dig.

Regi: Scott Stewart

Manus: Scott Stewart

Medverkande: Keri Russell, Josh Hamilton, Dakota Goyo mfl.

Produktionsbolag: Alliance Films & Blumhouse Productions

År: 2013

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2387433/

Ännu ett år, ännu en utomjordingshistoria? De storhövdade grå utomjordingarna (passande nog främst kallade för "Greys") är ett återkommande tema i science fiction-genren och har varit det sedan H.G Wells först beskrev dem i sin artikel The Man of the Year Million (1893, länken leder till en evolutionär analys av artikeln jämförd med Darwins teorier). Under 1980- och 1990-talens våg av science fiction-serier, böcker och filmer hittar vi de små gynnarna överallt. Kanske störst genomslagskraft fick den bild som Whitley Strieber gav av dem i sin bok Communion: A True Story (1987) och givetvis hur megahit-serien The X-Files (1993 - 2002) visade dem. Vissa kallar dem för vår tids tomtar och troll, andra beskyller de som sett dem för att vara foliehattar och ytterligare andra försöker bevisa att de finns här. Personligen har jag svårt att tro att en ras skulle färdas några miljoner ljusår för att ge oss rektoskopier, men det är bara jag. 

Hur det än må vara med våra grå vattenskallar har det gjorts en uppsjö filmer om dem. Dark Skies är den senaste större produktionen på temat och trots att jag sett historien några dussin gånger måste jag säga att den här filmen gör den väldigt bra. Scott Stewart har försökt, och i viss mån lyckats, med att ge oss ett Spielberg-universum i miniatyr. Ni vet typen av film jag talar om: familj i förorten, två barn varav en tonåring som håller på att växa upp, konflikt mellan de vuxna i huset och en halvt om halvt romantiserad bild om hur det var att växa upp. Steven Spielberg var mästare på att göra sådana familjer trovärdiga under sin karriär på 70-talet. Mot denna bakgrund utspelar sig något dramatiskt och/eller övernaturligt. Spielberg brukade spendera ungefär 40 minuter av filmen med att visa familjen i sin normala miljö, och det är här som Stewart misslyckas något - Dark Skies är alldeles för snabbt berättad.

Regin är helt okej, inte minst i skräckscenerna, men det måste vara någon lag på att om man jobbat med skitfilmerna i Paranormal Activity-franchisen (2007 - när folk slutar betala för samma film) så måste man ha med scener där någon stirrar på flimriga bilder tagna med säkerhetskameror. Stewart tar i alla fall revansch från sin förra film som regissör, Priest, 2011 års sämsta film. I och med att Stewart främst jobbat med specialeffekter är även de väldigt bra. Framförallt är utomjordingarna jäkligt äckligt designade.

Skådespelarna är varierande med en bra Keri Russell (var har hon varit de senaste åren?) i huvudrollen, en överspelande Josh Hamilton som hennes man och två duktiga barnskådisar. Dessutom bör alla filmer med J.K Simmons berömmas bara för det.

Sammanfattningsvis är Dark Skies en bra version av en historia jag sett alldeles för många gånger. Det psykologiska djup som går att hitta hos exempelvis tidigare nämnda Spielbergs Close Encounters Of The Third Kind  (1977) finns dock inte här. Jag hade hoppats på något nytt, en twist på historien, men fick nöja mig med god underhållning. Gott så.

Betyg: 3+ Mr. Sandman bring me a... AAAAAAAHHHH! av 5 möjliga

Regi: Steven Sheil

Manus: Steven Sheil & Ziad Semaan

Medverkande: Ario Bayu, Sam Hazeldine, James Taenaka mfl.

Produktionsbolag: Infinite Frameworks Studios & HBO Asia

År: 2012

Längd: 91 min

Land: Indonesien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2171847/

Det är kul när nya filmländer får uppmärksamhet även utanför den inhemska marknaden. Det verkar som Indonesien är det senaste asiatiska undret som får allt mer internationell distribution. Dels har vi de tidigare recenserade Serbuan Maut (2011) och Merantau (2009) och nu verkar det dessutom som HBO:s asiatiska division har gett sig in på den indonesiska marknaden på allvar. Det här är deras och Infinite Frameworks Studios första riktigt uppmärksammade skräckfilm utanför Asien och även om den inte håller samma klass som de nämnda kampsportsrullarna är Dead Mine ändå en ganska trevlig överraskning - skyhögt över de 4,7 den har på IMDB.

Filmen handlar om en bortskämd överklasskille i övre 20-årsåldern som lejer en grupp indonesiska soldater för att leta upp en gammal bortglömd gruva i djungeln. När gänget attackeras av rebeller tvingas de fly in i nämnda gruva där entrén kollapsar bakom dem. Nu finns det bara en väg - framåt. Det är bara det att anledningen till att sprätten letade efter gruvan var att japanska trupper enligt ryktet gömde en enorm guldskatt där under ockupationen av Indonesien. Och japanerna var inte kända för att lämna sina poster...

Det som låter som en helt knäpp premiss ligger inte alltför långt ifrån verkligheten trots allt. Den omtalade guldskatten, kallad Yamashitaskatten, var länge en legend som skickade ut flertalet skattjägare i den indonesiska djungeln. De flesta kom inte tillbaka. Att det skulle finnas japaner kvar som inte vet att andra världskriget slutat kanske låter skrattretande, om man inte betänker exempelvis menige Teruo Nakamura som kapitulerade först 1974 - just på en ö utanför Indonesien. Bara där har man en bra historia, men tyvärr väljer Sheil att frångå den väldigt Indiana Jones-möter-Predator-inspirerade öppningen och fokuserar istället på skumma militärexperiment. Jag skulle mycket hellre sett en renodlad äventyrsfilmsversion av Dead Mine eftersom det just är skräckelementen som är filmens svagaste kort.

Däremot måste jag berömma just äventyrsfilmsinslagen, fotot och att manusförfattarna låter en så elementär sak som språkförbistring (engelska, japanska och malay blandas hej vilt i filmen) bli en naturligt plot point. Filmen ses med fördel otextad eftersom vi ändå får förklarat för oss de väsentliga delarna när gruppens tolk sköter kommunikationen. Det ger filmen en påtaglig verklighetsförankring och spänning som skulle gått förlorad om man gjort en cop-out och kört allt på engelska.

Dead Mine är en helt okej skräckrulle som skulle varit ännu bättre som äventyrsfilm. Jag kommer hålla ögonen öppna för flera indonesiska skräckrullar i framtiden!

Betyg: 3+ fast när man spelar in i den indonesiska djungeln är nog ett vackert foto svårt att missa av 5 möjliga

Regi: Ken Burns/Sarah Burns/David McMahon

Manus: Ken Burns/Sarah Burns/David McMahon

Medverkande: Yusef Salaam, Antron McCray, Raymond Santana mfl.

Produktionsbolag: Florentine Films

År: 2013

Längd: 119 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2380247/

"I want us to remember what happened that day, and be horrified by ourselves. Because it really is a mirror on our society. And rather than tying it up in a bow and thinking that there is something we can take away from it and we'll be better people, I think what we really need to realise is that we're not good people - and we're often not."

Den 19:e april 1989 blev joggaren Trisha Meili brutalt överfallen och våldtagen i Central Park, New York. Polisen tog snabbt in fem unga killar för förhör och lyckades få dem att erkänna brottet. Problemet var bara att det inte fanns någon teknisk bevisning som band dem till platsen, DNA-profilen polisen säkrat från brottsplatsen stämde inte överens med någon av dem och under rättegången kom det fram att pojkarnas erkännande hade getts under mycket hård press. Det här är historien om de fem ungdomar som media dubbade till The Central Park Five.

För drygt ett år sedan plågade jag mig igenom Paradise Lost-trilogin (1996 - 2011) vilket fortfarande är en av de främsta dokumentärsviter jag sett. Jag hade på känn att The Central Park Five skulle vara i samma linje och jag hade inte fel. Dessvärre gör den allt som ovanstående trio filmer gör fast hela tiden lite sämre. Missförstå mig inte, den här filmen porträtterar även den en mycket stor orättvisa, men Burns & co snuddar bara vid ett flertal infallsvinklar som skulle gjort The Central Park Five än mer intressant. Ett exempel, som jag gång efter gång blir förvånad över att ingen gjort en ordentlig film om, är spänningarna mellan olika etniska grupper (de anklagade är samtliga afroamerikaner eller latinos) i de amerikanska storstäderna i slutet på 80- och början av 90-talen. Filmmakarna berör ämnet flera gånger, men sätter ändå inte fokus på vad som helt uppenbart är rasprofilering från polisens sida. Jag väntar fortfarande på regissören modig nog att berätta en historia om upploppen i Los Angeles. Det är helt klart att det fortfarande är ett öppet sår som man kanske helst inte vill peta i, men med tanke på att det bara tog fem år för en film att göras om World Trade Center-bombningarna tycker jag man borde kunna tala lite mer öppet om stämningen i USA för cirka 25 år sedan. Men vad vet jag? Jag är inte amerikan.

Ett annat problem med The Central Park Five är att man inte kunnat få några uttalanden från lagens representanter. Det krävs nästan i en film som den här. Bilden blir annars ganska ensidig. Även om man inte kan försvara vad man gjort kanske man kan förklara och be om ursäkt? Det är dock inget som de inblandade har varit intresserade av, trots att de dömda ungdomarna sedermera blivit frikända. Det krävs en speciell sorts idiotisk envishet att argumentera emot i ett fall där matematiken ger oddsen 1 på 6 miljarder att pojkarna skulle vara skyldiga... Dessvärre blir filmen också lidande av det. The Central Park Five är trots min kritik en intressant dokumentär som dock skulle kunnat vara ännu bättre. Nu bleknar den i Paradise Lost-triologins skugga.

Betyg: 3+ karriärister hos åklagarämbetet av 5 möjliga

Damn fine cup of coffee del 8: Franska cowboys och produktioner i sank

Efter att Lynch var tillbaka på banan i och med framgångarna med Blue Velvet (1986) tog han en välbehövlig semester i Frankrike. En dag fick han en idé pitchad till sig av en fransk tv-producent som ville att David och flertalet andra filmregissörer skulle göra varsitt avsnitt till en tv-serie. Serien skulle handla om hur omvärlden såg på Frankrike och fransmännen. Lynch tackade vänligt men bestämt nej, men på väg tillbaka till hotellet föddes en idé - han ville berätta en historia om en stereotypisk fransos i USA där han stöter på stereotypa amerikaner. Resultatet blev kortfilmen The Cowboy And The Frenchman (1988) som visades som andra avsnittet av tv-serien Les Français vus par.

Kortfilmen handlar om hur en fransman rumlar nerför ett berg någonstans i den amerikanska södern. Förmannen Slim, så gott som döv efter att ha fått ett par skott avfyrade för nära hans öron, beordrar sina arbetare att ta reda på vad det är för någon typ som kommer ner från berget, iklädd kostym och basker och allt. Kommunikationsproblem uppstår genast då fransmannen inte talar ett ord engelska och Slim och hans vänner inte talar franska. Saken blir inte bättre av att fransmannen känner sig jagad av en indian, Broken Feather, som han är livrädd för.

The Cowboy And The Frenchman är precis lika skruvad som den låter. Det är troligen det närmsta renodlad komedi som David Lynch har gjort i sin karriär och är väl värd en titt. Intressant är också att han fått med både gamla trotjänare i rollistan i form av Jack Nance och Harry Dean Stanton och kompletterar dessa bekanta ansikten med bland annat Michael Horse (sedermera i Twin Peaks).

Du är annorlunda klädd! Då måste du vara farlig!

Efter sin sejour i Frankrike började Lynch arbeta på en film tillsammans med Mark Frost. Frost var vid tillfället ett hett namn i den amerikanska tv-världen, inte minst som en av huvudförfattarna till den populära polisserien Hill Street Blues (1981 - 1987). Lynch och Frost kontrakterades av Warner Bros. för att skriva ett manus baserat på boken Goddess - en bästsäljande biografi om Marilyn Monroes liv. Projektet drog dock ut på tiden och när Hollywoods manusförfattare gick ut i strejk 1988 valde Warner att lägga ner produktionen. Frost och Lynch trivdes med att arbeta tillsammans och fortsatte med sitt manus One Saliva Bubble - en komedi som skulle haft Steve Martin i huvudrollen om den hade blivit gjord. 

Med två manus som fallit igenom ville Lynchs agent, Tony Krantz, att hans klient och Frost skulle skriva ett tv-manus baserat på Lynchs vision om småstädernas mörka undre som han redan börjat utforska i Blue Velvet. Lynch och Frost var inte jätteintresserade av idén, men just idén om en kvinna i fara hade inte lämnat Lynch från arbetet med Goddess. De båda pitchade idén till tv-bolaget ABC, bara med Lynchs resumé och bilden av en kvinnokropp som sköljs upp på en strand som försäljningsargument. Mot all förmodan nappade ABC på idén och ville att Lynch och Frost skulle filma ett pilotavsnitt. Bollen var satt i rullning för vad som skulle bli ett tv-fenomen...

Regi: Bob Rafelson

Manus: Bob Rafelson & Charles Gaines (baserat på Gaines roman med samma namn)

Medverkande: Jeff Bridges, Sally Field, Arnold Schwarzenegger mfl.

Produktionsbolag: Outov Productions

År: 1976

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0075268/

Två Oscarsvinnare, Freddy Krueger och Arnold Schwarzenegger kommer in på ett gym. Stop me if you've heard it. Stay Hungry är historien om hur en grupp rika män vill köpa upp ett gym för att kunna bygga en skyskrapa på marken istället. De skickar ut den unge Craig Blake (Jeff Bridges) för att nästla sig in i verksamheten. Vad de inte räknat med är att Craig snart finner vänskap och mycket behövd riktning på gymmet.

Det här är en av de konstigaste filmer jag sett. I drygt 100 minuter får vi en riktigt seg historia om bodybuilding, att hitta sig själv och om hur träning kan förändra hela ditt liv... eller nåt. Stay Hungry maler på och på och det mesta är riktigt tråkigt. Precis när uttråkan börjar bli total kommer det dock scener som är så totalt utflippade att man vaknar till och undrar om man fått i sig syra. Vi har bland annat Arnold som lyfter skrot iklädd cape och mask för ansiktet. Varför? Tja, för karaktären tycker det är kul. Okej... Vidare har vi en scen där ett femtiotal bodybuilders endast iklädda tangas springer omkring på stan och börjar posera. Varför? Fuck if I know.

För att spä på de riktigt konstiga scenerna har vi alltså, utöver Arnold, Oscarsvinnarna Jeff Bridges och Sally Field i huvudrollerna samt Robert "Freddy Krueger" Englund och Scatman Crothers i birollslistan. Världen är ett riktigt konstigt ställe. Den blir inte mer logisk när man betänker att Arnold vann en Golden Globe för den här rollen. Jag upprepar: Arnold Schwarzenegger vann det nästa finaste skådespelarpriset den amerikanska filmindustrin kan ge för en roll där han pumpar järn i superhjältedräkt.

Stay Hungry är ingen bra film, den är inte ens kitschbra, men ni måste se den för ovanstående scener och säkert några till jag glömmer bort just nu. 70-talets amerikanska filmproduktion var ofta skum och det blir inte skummare än det här.

Bäst: En handfull totalt jävla utflippade scener som borde kulturminnesmärkas

Sämst: I princip allt annat

Betyg: 2- the dude abides av 5 möjliga

Innan James Cameron började leka med blå smurfar och osänkbara skepp var han en av Hollywoods absolut bästa actionregissörer. Under mitten på 80-talet tills början av 90-talet hade Cameron en fantastisk trio filmer som för evigt cementerar hans plats som en av de stora pangpangskaparna. Jag talar givetvis om The Terminator (1984), Aliens (1986) och Terminator 2: Judgment Day(1991). 

I en film- och tv-värld som är överbefolkad av apokalyptiska skildringar är det svårt att föreställa sig vilken effekt T2 hade på mig när jag såg den första gången. Jag hade aldrig sett något liknande, inte ens med den första filmen i franchisen. Att plocka en favoritscen ur T2 är således extremt svårt, men scenen som inte vill lämna mig än idag är den där Sarah Connor drömmer om Domedagen - dagen då datorsystemet Skynet får självmedvetande och bestämmer sig för att mänskligheten bör utrotas. Anledningen till att jag kom till att tänka på den idag? Tja, det är Valborg och jag funderade över vilka de bästa scenerna med stora eldar är. Ha en säker och kul Valborg och trilla inte i elden!

Scen: Judgment Day

Regi: Joseph Kosinski

Manus: Karl Gajdusek & Michael DeBruyn (baserat på Kosinkis graphic novel med samma namn)

Medverkande: Tom Cruise, Morgan Freeman, Olga Kurylenko mfl.

Produktionsbolag: Chernin Entertainment/Ironhead Studios/Radical Pictures mfl.

År: 2013

Längd: 124 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1483013/

År 2017 får mänskligheten kontakt med en utomjordisk civlisation som presenterar sig genom att spränga Månen i två delar. I avsaknad av Månen lider Jorden under hemska naturkatastrofer och till sist också från en invasion av utomjordingarna. I ett desperat försök att driva de invaderande styrkorna från planeten använder världens länder sina kärnvapenarsenaler. Mänskligheten vinner kriget, men förlorar planeten till strålning och förödelse. Drygt 60 år senare bor de kvarvarande människorna i den gigantiska rymdstationen/kolonisatörskeppet Tet. Med bara några veckor kvar tills mänsklighetens uttåg till Titan börjar Jack Harper, tekniker som jobbar med överförandet av Jordens vatten för transport, uppleva märkliga drömmar och minnen från en tid som han inte ens skulle kunnat uppleva - Jorden före kriget.

Tom Cruise och science fiction brukar vara ett säkert kort. När man dessutom slänger in Morgan Freeman i postapokalyptisk uniform, dansken som är med i allt nuförtiden (Nikolaj Coster-Waldau) och en design som faktiskt ser ut som jag föreställer mig Jorden efter ett förödande kärnvapenkrig så borde det här vara precis i min smak. Oblivion har riktigt bra delar, men summan av dessa blir tyvärr inte något större än de enskilda delarna. Boven i dramat heter manuset.

Oblivion har flera goda ansatser till att berätta något originellt och eget, men för varje ansats att göra detta faller filmen platt på näsan gällande flertalet andra aspekter. Framförallt är det bristen på logik som stör mig. Spekulativ vetenskap är science fiction-genrens bröd och vatten, men för att jag ska kunna tro på världen en film utspelar sig i måste den vara logisk inom sin egen kontext. Manuset till Oblivion innehåller logiska luckor stora nog att köra tanks genom. Likaså kan Kosinski inte komma överrens med sig själv om vilken ton filmen ska ha. Ska det vara ett existentiellt utforskande av mänsklighetens sista dagar på Jorden eller ska det vara en actionfilm? Det tråkiga är att de mer lågmälda delarna är riktigt bra, men när de punkteras av halvdana actionscener blir det mest tröttsamt. Det gör också att filmen blir rejält ryckig i sitt berättande. Upplösningen blir också väldigt uppenbar efter ungefär halva filmen och mysteriet uteblir.

Jag hade kunnat raljera längre, men då förstör jag den lilla mystik som filmen trots allt har i sin första halva. Mycket bortslösad potential, ögongodis, snygg produktionsdesign och bra musik. Synd att man inte kunde sy ihop något bättre bara.

Betyg: 2+ jag måste dock alltid påpeka att en film som har Led Zeppelin på soundtracket inte kan vara helt usel av 5 möjliga