Damn fine cup of coffee del 7: Den amerikanska mardrömmen

"The world is a strange and mysterious place"  

Den som läser eller ser intervjuer med David Lynch vet att han jobbar mycket utifrån idéer som kan bestå av enskilda inre bilder, en känsla eller ett musikstycke. Enligt en intervju med tidningen Cineaste började Blue Velvet som idé redan 1973. Det var en känsla och en titel, berättar Lynch. Senare kom även bilden av ett avhugget öra som ligger på en äng. Det skulle dock dröja 13 år och misslyckandet med Dune (1984) innan Lynch på allvar tog tag i dessa idéer och skrev ett manus omkring dem.

Fortfarande under kontrakt med producenten Dino de Laurentiis försökte Lynch sälja in ett antal manus, men blev gång på gång nekad finansiering. Blue Velvet var hans sista chans. Manuset föll i relativt god jord och Lynch fick en mindre budget att förverkliga projektet med. De sex miljoner dollar som Blue Velvet skulle få kosta var en ekonomisk tillbakagång från de tidigare två mastodontprojekten, Dune och The Elephant Man (1980). Vad Lynch tappade i finansiering tjänade han dock gällande kreativ frihet. De Laurentiis lovade honom full kreativ frihet om han levererade en film runt två timmar lång som han kunde marknadsföra.

Sin vana trogen filmade Lynch enorma mängder material och den första versionen av Blue Velvet var närmre fyra timmar lång. Efter flera omklippningar, både för att blidka de Laurentiis och den amerikanska censuren, landade filmen på exakt två timmar. För den som är intresserad släpptes en mycket prisvärd specialutgåva med 45 minuter restaurerat material för två år sedan. Hur som helst var Lynch nu redo att presentera sin egen version av den amerikanska drömmen för allmänheten och ingenting i hans liv skulle någonsin bli det samma.

Även technicolorrosor växer i skit

Blue Velvet utspelar sig i den fiktiva småstaden Lumberton, en plats där tiden tycks ha stått still och 1950-talets estetik blandas med 80-talets. Collegestudenten Jeffrey Beumont (Kyle MacLachlan) återvänder hem för att hjälpa till med familjeföretaget då hans far drabbats av en stroke. På väg hem från sjukhuset en dag hittar han ett avhugget öra på en äng. Upptäckten leder honom till nattklubbsångerskan Dorothy Valens (Isabella Rossellini). Fascinerad av henne tar Jeffrey hjälp av sin nyvunna vän och tillika polischefens dotter, Sandy, för att undersöka Valens och ta reda på vad hon kan vara inblandad i.

Kombinationen mellan en polerad yta och en farlig, mörk undersida skulle i och med Blue Velvet komma att bli Lynchs kännetecken. Dualismen som uppstår mellan dessa två extremer blev källan för Davids berättelser. I Blue Velvet är det framförallt sexualitet som står i centrum. Jeffreys slitning mellan å ena sidan den väldigt sexuellt aggressiva, men samtidigt sköra, Dorothy och den oskuldsfulla Sandy utgör protagonistens underliggande inre kamp. I det förstnämnda förhållandet är Jeffrey helt klart, trots hans roll i det sexuella samspelet, den undergivne, medan han i Sandy hittar mer av en jämlike på alla plan. Jeffreys karaktär är tudelad å det grövsta. I en bortklippt scen stoppar Jeffrey en överfallsvåldtäkt på en collegefest och gör allt rätt – tröstar den utsatta tjejen, uppmanar henne att anmäla brottet och tar en klar ställning mot vad han anser vara ett avskyvärt brott. I fråga om hans förhållande till Dorothy faller hans moraliska skrupler däremot väldigt fort. Förvisso driver Dorothy på honom, hon vet vad hon vill ha av honom, men när han inte kan inta en dominant hållning framstår han också som mycket yngre än vad han egentligen är.  I relation till Sandy kan Jeffrey återigen inta en dominant position. Sandy är några år yngre än honom och även om hon har skinn på näsan lever hon ett mycket skyddat liv. De två världarna, Lumbertons glättiga vardag och Dorothys neonfärgade nattklubbsliv, börjar blöda in i varandra i och med att Jeffrey rör sig mellan de båda. I centrum av allt detta står antagonisten Frank Booth.

Sinnesbilden av "obekväm tystnad"

Frank är en av Lynchs mest skrämmande och minnesvärda karaktärer. Totalt bindgalen, pendlande mellan infantilism och machoideal och ständigt sniffande lustgas är Dennis Hoppers porträtt av honom i min mening höjdpunkten Hoppers ojämna karriär. Det ansåg även Hopper själv som efter att ha läst manuset ringde upp Lynch och krävde att han skulle få rollen eftersom han var Frank. Jag vet inte om jag vill veta mer än så om Hoppers liv…

Filmen slog ned som en bomb och delade kritikerna i två läger. Många kritiker hade problem med filmens sadomasochistiska sexscener, medan andra menade på att det just var filmens vilja att gå utanför den sexuella normen som var en del av dess storhet. Likaså menade många att tematiken med våld mot kvinnor var förkastlig, samtidigt som andra, däribland många feministiska filmanalytiker, menade att den komplexa förhållandestrukturen mellan Dorothy, Jeffrey och Frank var filmens höjdpunkt – våldet inkluderat. Isabella Rossellini fick mycket goda recensioner för sin tolkning av Dorothy Valens. Rossellini, dotter till filmlegendarerna Roberto Rossellini och Ingrid Bergman, var vid tillfället för Blue Velvet främst känd som modell. Blue Velvet blev hennes genombrott som skådespelerska. Lynch hade fått upp ögonen för henne både som skådespelerska och privat och de båda gifte sig också efter Blue Velvet spelats in.

Är det där en lustgastub du har i fickan, eller är du bara glad att se mig?

Blue Velvet cementerade också Kyle MacLachlan som David Lynchs leading man. Lynch uppger att han hos MacLachlan hittade en oskuldsfullhet som gjorde att man som tittare ville följa med honom in i de mörka mysterier han vandrade in i. Men Blue Velvet var inte bara det stora genombrottet för MacLachlan och Rossellini. Dennis Hopper, vars karriär hade varit rejält på dekis, fick en nytändning. Det fick även en av rockmusikens stora pionjärer – Roy Orbison.

Orbison hade fört en tynande tillvaro sedan mitten på 70-talet. Personliga problem och svikande försäljningssiffror hade fått honom att överväga att sluta med musiken och börja arbeta som byggnadsarbetare. När han fick reda på att David Lynch ville använda hans låt In Dreams till en surrealistisk bordellscen blev han förfärad och vägrade Lynch användandet av låten. David stod dock på sig och filmade scenen med nämnda låt. När han visade filmen för Orbison höll musikern med om att den passade ypperligt till scenen och lät honom använda den. Det skulle visa sig bli startskottet för en revival utan dess like för Orbison – en comeback som han åtnjöt frukterna av fram till sin alldeles för tidiga död tre år senare.

Orbisons karriär tog fart igen mycket på grund av Dean Stockwell i makeup. The world truly is mysterious

Utöver Orbisons låt innehöll soundtracket till Blue Velvet naturligtvis låten med samma namn av 50-talssångaren Bobby Vinton. Merparten av musiken skrevs dock av kompositören Angelo Badalamenti. Badalamenti plockades in som sångcoach åt Rossellini, men Lynch blev snart imponerad av hans drömska, jazziga pianospel och kontrakterade honom att skriva originalmusik till filmen. Deras samarbete skulle leda till en rad soundtrack genom åren, däribland det mest sålda soundtracket till en tv-serie någonsin – Twin Peaks (1990 - 1991). Det är svårt att beskriva Badalamentis filmmusik. Enligt honom själv så vill han beskriva sin stil som ”tragiskt vacker” och det är en beskrivning god som någon annan. Blue Velvet var också Badalamentis första samarbete med sångerskan Julee Cruise i och med låten Mysteries of love.

Angelo Badalamenti gör sin bästa maffiosoimitation

Blue Velvet är i mina ögon en så gott som perfekt film. Den har sina humoristiska stunder, en spännande deckarhistoria, välutvecklad karaktärspsykologi, bra skådespelare, fantastisk musik, regi att dö för och ett vackert foto. Trots kritikernas splittrade uppfattning blev Blue Velvet också Lynchs riktiga comeback efter debaclet med Dune. Han kunde inkassera en ny Oscarsnominering för bästa regissör, hade träffat en ny livspartner i Isabella Rossellini och hans karriär pekade spikrakt uppåt. Oavsett hur bra det gick för honom hade inget kunnat förbereda honom för vad som skulle komma därnäst. Ytterligare en idé hade fötts och vägrade lämna honom. Efter en livlig dröm försökte han beskriva vad han sett i sitt anteckningsblock. Det handlade om rum med röda draperier, dansande dvärgar och frågan framför alla andra: Vem dödade Laura Palmer?  

Regi: Jee-woon Kim

Manus: Andrew Knauer

Medverkande: Arnold Schwarzenegger, Forest Whitaker, Peter Stormare mfl.

Produktionsbolag: Di Bonaventura Pictures

År: 2013

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1549920/

När Arnold avslutade (?) sin politiska karriär och återvände till filmen var det mest i mindre biroller och inhopp. The Last Stand är hans riktiga återkomst till Hollywood och förutom lite djupare fåror i ansiktet har inte mycket hänt - på gott och ont.

The Last Stand handlar om den gamle L.A.-snuten Ray Owens som sadlat om till småstadssheriff i södra Texas. Livet i det lilla samhället är inte särskilt händelserikt, men när en mexikansk kartellboss rymmer under en fängelsetransport är det upp till Ray och hans vicesheriffer att stoppa rymlingen och hans kumpaner innan de når den mexikanska gränsen.

Typisk story, riktigt usla skådespelare (det är Arnold, kom igen) och en regissör som förvisso gjort bra filmer förr (exempelvis den utsökta A Tale Of Two Sisters, 2003) men nu gör sin debut på engelska. Det här skulle kunna stinka riktigt illa. Nu luktar det bara småunket och det är framförallt, på typiskt Arnold-manér, den ofrivilliga komiken som räddar filmen. Intressant nog är det inte Arnold som står för de mest skrattretande ögonblicken utan Oscarsvinnaren Forest Whitaker som återigen visar att om han inte har rätt regissör så kan han vara lika usel som han kan vara bra när han får rätt dito. Där filmen medvetet försöker spela på humor blir det antingen ganska lyckat eller riktigt platt fall. En scen fick mig att kura ihop mig i fosterställning av skam så dålig den var.

Arnold lär inte komma tillbaka till den status han en gång hade som kitschkungen av saker som smäller. The Last Stand duger dock för ett skratt eller två och det är väl gott och väl det.

Betyg: 2+ grånande österrikare av 5 möjliga

Regi: Malik Bader

Manus: Sonny Mallhi

Medverkande: Sarah Bolger, Holt McCallany, Crystal Reed mfl.

Produktionsbolag: Intrepid Pictures

År: 2013

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej satt, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2093977/

Som ni ser finns det ingen poster till dagens recension. Det kan nämligen vara den dummaste poster som någonsin gjorts till en film. Crush har nämligen en avgörande twist efter cirka två tredjedelar av filmen som avslöjas på postern! Jag har aldrig sett något så dumt! Hur som helst, om ni vill spoila er kan ni alltid googla.

Crush handlar om ohälsosam kärlek i olika former, inte minst tonårig sådan. Bess, ny i skolan, blir helt betagen av den populäre stjärnidrottaren Mike. Mike har å andra sidan bara ögonen för sin bästa vän, Jules. Det blir starten på en kärlekstriangel som kommer förändra dem alla i grunden.

Jag hade inga högre förväntningar på Crush, men jag blir alltid lite intresserad när en film rekommenderas av sajten Beyond Hollywood - en genrefilmssajt som skriver både om stora blockbusters och mer smal genrefilm. Crush är väl inte det mest originella jag sett, men vad den verkligen lyckas med är att bygga upp en obehaglig stämning genom små medel. Manuset har som sagt en twist mot slutet som inte riktigt lyckas leverera på vad den lovar, men jag måste ändå berömma Mallhi för att han försökt göra något relativt annorlunda med stalkerfilmssubgenren. Skådespelarna är också okej, men där Crush tar sig över mittenträsket är regin.

Malik Bader har ett öga för små detaljer och sätt att få till synes oskyldiga scener att verka hotande. Han lyckas invagga tittaren i en falsk trygghet i och med att Crush börjar som dussintalet andra high school-filmer om olycklig kärlek mellan den opopulära/blyga tjejen och den populäre idrottaren. Bader lyckas sen vända på koncepten, men det når inte riktigt ända fram. Både hans och Mallhis influenser från John Fowles The Collector (1963) är påtagliga, men framförallt Mahill kan inte bestämma sig för om han vill göra en filmatisering av nämnda bok eller om han bara vill göra något inspirerat av den. Crush är en ändå en helt okej thriller som vill vända på begreppen vad det gäller high school-romantik men inte lyckas fullt ut. Kan vara värd att kolla upp för fans av genren. Kolla inte upp postern först bara...

Betyg: 3 idiotiska marknadsförare av 5 möjliga

Regi: Andrés Muschietti

Manus: Andrés Muschietti/Barbara Muschietti/Neil Cross

Medverkande: Jessica Chastain, Nikolaj Coster-Waldau, Megan Charpentier mfl.

Produktionsbolag: Toma 78 & De Milo

År: 2013

Längd: 100 min

Land: Spanien/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2023587/

Olikt många andra skräckfilmsfantaster är jag inte ett särskilt stort fan av Guillermo del Toro. Allas spanska favoritfilm, El laberinto del fauno (Pans labyrint, 2006), fångade mig aldrig nämnvärt och när del Toro efter sina framgångar med nämnda film först och främst producerat skräp var jag inte särskilt hoppfull när det gällde Mama heller. Ibland är det skönt att ha fel.

Mama börjar med en ett förvirrande trippelmord varefter mördaren flyr tillsammans med sina två unga döttrar. De tre hamnar efter krokiga vägar i en stuga i skogen, där pappan snart försvinner spårlöst. De två flickorna, tre och ett år gamla, klarar sig mot alla odds själva i skogen i fem år. De hittas av ett team deras farbror satt samman för att ta reda på vad som hände hans bror och brorsdöttrar. Förvildade och utan egentligt språk kan läkarna inte förklara hur flickorna klarade sig själva så länge. Kanske var det så att de inte var ensamma och deras påhittade föräldragestalt Mama är något högst påtagligt...

Att påstå att den här filmen andas del Toro är ingen överdrift. Det är barn i fara, mörka skogar och nästan en sagoliknande uppbyggnad i manuset. Det är med andra ord ingen tillfällighet att del Toro producerade Mama. Andrés Muschietti gör bra ifrån sig i regissörsstolen med långa, fina tagningar som för tankarna till 70-talets skräckrullar. Han har god hand med skådespelarna, vilket inte minst märks hos de utmärkta barnaktörerna. Huvudrollen delas av Jessica Chastain och danska stjärnskottet Nikolaj Coster-Waldau, kanske mest känd för den breda publiken som Jamie Lannister i Game Of Thrones (2011). Coster-Waldau spelar flickornas farbror som måste ställa om sig från ett liv som bohemisk illustratör till familjefar, något han lyckas mycket bra med att porträttera.

Jessica Chastain har de senaste åren blivit en av Hollywoods mest hyllade nykomlingar med Oscarsnomineringar både för The Help (2011) och Zero Dark Thirty (2012). Här spelar hon punkrockmusikern Annabel, flickvän till flickornas farbror. Chastain har filmens bästa scener och hon gör mycket av dem också. Eftersom Oscarsjuryn är allergisk mot skräckfilm lär det inte bli någon nominering för Mama, men om den skulle plockat någon skulle det just vara för Chastain.

Så långt allt väl. Bra regi och mycket bra skådespelarinsatser. Manuset lever tyvärr inte upp till dessa beståndsdelars kvalitet. Den första kvarten känns otroligt malplacerad och även om flickorna behövde hamna i stugan på något sätt är manusets sätt att lösa det på bara bisarrt. Filmen tar sig egentligen inte förrän omkring 40 minuter in, vilket är en ganska lång tid för en rulle på 100 minuter. Den märkliga starten gör att berättarstrukturen bryts upp i fyra akter istället för de traditionella tre. Den första är som sagt inget vidare, den andra är bra, den tredje lite släpande och den avslutande med beröm godkänd.

Det som i mångt om mycket förstör den suspens som andra akten börjar bygga upp är "avslöjandet" av titelkaraktären. Efter att ha varit en stilsäker film med fint foto slänger man in en mycket viktig karaktär som då och då ser ut som den kunde varit gjord i MS Paint. Det är riktigt, riktigt synd. Manuset hämtar sig aldrig helt och hållet från avslöjandet, men den avslutande akten får pluspoäng för det något oväntade slutet. Det är inte så svartvitt som många liknande filmer.

Jag är kluven till mitt betyg till Mama. Här finns saker som rent ut sagt är skitbra, men också bottennapp. Det faktum att del Toro vågade satsa på något lite annorlunda den här gången bör dock premieras. Rekommenderas för diggare av spökerier och heta punkrocktjejer.

Betyg: 4- av världens sämsta barnspykologer av 5 möjliga

Regi: Christopher McQuarrie

Manus: Christopher McQuarrie (baserat på Lee Childs bok One Shot)

Medverkande: Tom Cruise, Rosamund Pike, Richard Jenkins mfl.

Produktionsbolag: Mutual Film Company/Paramount Pictures/Skydance Productions mfl.

År: 2012

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0790724/

Tom Cruise har fått bära hundhuvud för många saker och incidenter de senaste tio åren eller så. Knäppa uttalanden, scientologins främste förespråkare i Hollywood tillsammans med John Travolta och andra händelser har i princip gjort honom till ett skämt. Vi ställs återigen för mediebild kontra vad en skådespelare presterar på vita duken. Så länge Cruise spelar skjortan av de flesta actionhjältar i Hollywood - vem bryr sig om hans privatliv? Det är samma drev som omgärdar Woody Allen eller Roman Polanski - tveksamma beslut privat, men deras filmer då? Så, nu när det är ur vägen, hur gör Cruise ifrån sig i Jack Reacher? Mycket bra, skulle jag säga.

Jack Reacher börjar med att en krypskytt dödar fem till synes slumpmässigt utvalda personer. När en man grips för dådet vägrar han att tala med polisen. Det enda de kan få ur honom är att han vill att de ska hitta Jack Reacher. Reacher, tidigare militärpolis, har utrett den misstänkte tidigare vid ett liknande dåd i Irak. Det ser ut som ett enkelt fall, men ibland är "enkelt" kanske lite för enkelt...

Det görs inte tillräckligt många sådana här filmer. Det här är inte en klassiker på något vis, men det är god underhållning och framförallt spännande. Skådespelarinsatserna är bra, regin och manuset helt okej och actionscenerna smäller högt och hårt. Det jag har att klaga på är framförallt att manuset tappar i tempo mot mitten och filmen hade enkelt kunnat kortas 20 minuter utan att något väsentligt hade gått förlorat. Den hade nog till och med blivit bättre. Nu blir det gärna en vändning för mycket istället.

Jag nämnde actionscenerna och de är värda att se den här filmen för allena. Fightingen är stilistisk men ser samtidigt väldigt pragmatisk och verklighetstrogen ut. För fans av biljakter finns här gott om sådana också och de lösa skotten viner och far. Framförallt är Cruise övertygande som actionhjälte. Han är mer av en Jason Bourne än en James Bond och det passar den här typen av film bra.

Jack Reacher är helt enkelt actionspäckad underhållning med ett manus som ligger över genomsnittet och bra skådespel. För diggare av action och/eller actionthrillers - se.

Betyg: 4- blodiga stövlar av 5 möjliga

Regi: Eduardo Sánchez

Manus: Eduardo Sánchez & Jamie Nash

Medverkande: Gretchen Lodge, Alexandra Holden, Johnny Lewis mfl.

Produktionsbolag: Amber Entertainment & Haxan Films

År: 2011

Längd: 99 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1707392/

En film som jag nämner väldigt ofta i bloggen är The Blair Witch Project (1999). Den må inte ha varit den första found footage-filmen, men den skapade en trend som idag är så uttjatad att jag kastar ifrån mig dvd-fodralet i avsmak om det står något i stil med "År X försvann person Y och Z spårlöst. Tre år senare hittades deras kamera." Varför tar jag upp det här? Jo, nämligen för att Eduardo Sánchez var ena halvan av duon som gjorde The Blair Witch Project. Hans mål med Lovely Molly var att ge den realistiskt filmade skräckfilmen en välbehövlig injektion. Det visar sig att gammal är äldst och att Sánchez verkligen kan det här med att använda en DV-kamera.

Lovely Molly tar sin början med att det nygifta paret Molly och Tim flyttar in i Mollys gamla föräldrahem. Snart börjar märkliga saker hända och Molly börjar återuppleva minnen hon helst av allt skulle låta förbli begravda. Det låter som en typisk film med hemsökta hus? Ja, jag var inte särskilt imponerad till en början och undrade om Sánchez bara tänkte haka på vågen med hemsökta hus och skakiga kameror. Snart stod det klart att Sánchez faktiskt vill berätta en historia och inte bara komma med billiga bu-effekter. Det genretypiska kameraarbetet (eller brist därpå) får snart stryka på foten för en förvisso handhållen men inte åksjukeframkallande DV-kamera. Det som verkligen skiljer Lovely Molly från patrasket är dock först och främst karaktärspsykologi och bra skådespel.

Gretchen Lodge gör en rent ut sagt skitbra rollprestation som Molly. Hon spelar rollen med en ambivalens som gör att man aldrig vet om det är karaktären som håller på att bli galen eller om huset verkligen är hemsökt. Mot filmens andra halva satt jag som på nålar av hennes skådespel. De övriga skådespelarna är också bra, men det här är helt klart Lodges film. Hon har också ett bra manus att arbeta med. Historien som Sánchez och Nash har kokat ihop är riktigt obehaglig på sina ställen och ber aldrig om ursäkt för sig själv. Den visar med all tydlighet den skräck och det äckel som omger filmens tema (vilket jag inte vill säga alltför mycket om).

Lovely Molly tappar tyvärr toppbetyget av det något ojämna tempot och slutscenen som bara är riktigt, riktigt onödig och förstör mycket av tolkningsföreträdet som tittaren haft filmen igenom. Om ni kan leva med det är Lovely Molly en skräckpärla som fått oförtjänt lite uppmärksamhet.

Betyg: 4 skruvmejslar i bakhuvudet av 5 möjliga

Regi: John Irvin

Manus: Gary DeVore & Norman Wexler

Medverkande: Arnold Schwarzenegger, Kathryn Harrold, Robert Davi mfl.

Produktionsbolag: De Laurentiis Entertainment Group (DEG)/Famous Films/International Film Corporation

År: 1986

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0091828/

Hur den här rullen hade kunnat undgå mig är ett mysterium. Jag och min b-filmsfantast till polare har nog sett alla Arnolds filmer tillsammans en gång eller en annan. Raw Deal hade helt gått under vår radar. Trevlig överraskning en sömnig kväll i april alltså!

Det här är precis vad Arnold-fansen förväntar sig: Arnold sparkar röv, spränger saker i luften och levererar mer eller mindre logiska one-liners. Hans alter ego i filmen, Mark Kaminsky, är en FBI-agent som fått säga upp sig på grund av ett rättsfall där han omöjligt kunde vinna. Istället lever han ett stilla liv med sin fru i en småstad där han också arbetar som sheriff. När hans gamle chefs son blir dödad av en av Chicagos maffiafamiljer dras dock Mark in i hetluften igen när hans vän vill att han infiltrerar syndikatet.

Arnold är lika usel som alltid och saker flyger i luften. Det som inte riktigt funkar är det onödigt komplicerade manuset med två olika maffiafamiljer, den lokala polisen och FBI på en och samma gång. Det visar sig mycket riktigt att det här blir lite för mycket för manusförfattarna att hantera. Filmen börjar i princip med att Arnold fejkar sin död för att kunna infiltrera en av maffiafamiljerna. Det glömde han att berätta för sin deprimerade och alkoholiserade fru. Jaja, hon var väl inte så viktig för honom eller så. Actionsekvenserna är däremot förvånansvärt bra med riktigt brutal fighting på sina ställen. Soundtracket doftar så mycket 80-tal att man nästan kan känna benvärmarna runt anklarna och här finns scener som är rent ofrivilligt komiskt guld. Ett exempel är det enda exemplet jag kan komma på där Arnold spelar full.

För diggare av b-filmer, Arnold eller båda - Raw Deal är en högtidsstund.

Bäst: One-linerhöjdaren: "You shouldn't drink and bake."

Sämst: Det förvirrande manuset

Betyg: 4- fulla österrikiska bodybuilders av 5 möjliga

Regi: Breck Eisner

Manus: Scott Kosar & Ray Wright (baserat på George A. Romeros manus från 1973)

Medverkande: Timothy Olyphant, Radha Mitchell, Joe Anderson mfl.

Produktionsbolag: Overture Films/Participant Media/Imagenation Abu Dhabi FZ

År: 2010

Längd: 101 min

Land: USA/Förenade Arabemiraten

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0455407/

Zombiefarfar själv, George A. Romero, står inte bara bakom den välbekanta Trilogy of the Dead (1968 - 1985) utan även en lång rad andra skräckrullar. The Crazies (1973) var en ny variant på zombieapokalypsen där den amerikanska militären av misstag släpper ut ett förädlat virus i en småstad. Viruset gör den som kommer i kontakt med det paranoid, aggressiv och leder till sist till döden. Det här är en ganska rak remake av 70-talets original och på det hela taget ganska bra.

Ett problem med zombierullar i allmänhet är att det går så förbaskat snabbt för viruset att spridas. Det finns oftast ingen riktig inkubationstid utan plötsligt är en stor del av befolkningen levande döda som vill käka upp dig. The Crazies tar fördel av att man får följa hela sjukdomsförloppet med de olika symptomen. Det gör att den också känns mer verklighetstrogen än många andra genrefilmer på samma tema. Det är bara lite tråkigt att den inte tar hela steget ut.

The Crazies, både i original och remake, hade kunnat vara början till något större. Vi har å ena sidan den amerikanska småstadsidyllen, å andra sidan en korrupt statsmakt som gör allt för att begrava sanningen. Vad jag skulle vilja se är framförallt utveckling av militärens roll i det hela. Det blir inte särskilt mycket av den vara, utan militären står först och främst som de huvudsakliga antagonisterna - dock utan ordentlig motivation för sina ganska extrema grymheter. Det här är en av få skräckrullar de senaste åren som skulle må bra av en direkt uppföljare som vidareutvecklar och problematiserar. The Crazies fungerar bra som en förstafilm i en trilogi eller liknande. Eftersom den gick relativt bra både på bio i USA och på dvd-marknaden kanske det inte är helt omöjligt att det bli så heller! Jag måste också ge ett plus för fotot som ligger långt över standard för den här typen av genrefilm. Att börja zombierullar med en Johnny Cash-låt är också alltid helrätt i min bok.

The Crazies är väl inget direkt mästerverk på något sätt, men för den som gillar genren kan jag ändå rekommendera den. Varför inte köra en dubbel och se Romeros original från 1973 på samma gång?

Betyg: 3 men så använder man väl inte en högaffel heller, you silly man! av 5 möjliga