Förutom att vara ansvarig för ett av de mest pinsamma utbrotten som fångats på film är Meat Loaf också mannen som gav alla anti-Adonis-grabbar något att hänga upp sina drömmar på. Om vi ska vara helt krassa nu så är Meat Loaf inte en vacker man att titta på. Vad han däremot har är en karisma som man skulle kunna lösa energikrisen med. Kombinerat med en röst att dö för är Meat Loaf en av mina favoritsångare någonsin. Han har aldrig varit coolare än i nedanstående video. Så när kilona läggs på och jag skakar bedrövat på huvudet åt mig själv i spegeln drar jag igång den här videon och tänker: Så länge jag inte väger mer än Meat Loaf och har en tiondel av hans karisma så fixar det sig.

Artist: Meat Loaf

Låt: Dead Ringer For Love

Album: Dead Ringer

År: 1981

Regi: Gareth Evans

Manus: Gareth Evans & Daiwanne Ralie

Medverkande:  Iko Uwais, Sisca Jessica, Alex Abbad mfl

Produktionsbolag: Pt. Merantau Films

År: 2009

Längd: 106 min

Land: Indonesien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1368116/

Förra året recenserade jag den fantastiska indonesiska actionrullen Serbuan Maut (The Raid - Redemption, 2011) där jag fullständigt gick i spinn över bland annat kampsystemet Pencak Silat och hur fruktansvärt snyggt det var. Trots att jag älskade filmen tog det nästan ett år innan jag införskaffade mig Merantau - den andliga föregångaren till tidigare nämnda film. Det är samma team bakom med Gareth Evans i spetsen och Iko Uwais i huvudrollen. Serbuan Maut var väl inte en alltför originell film när det kommer till manus, men säg den actionrulle som är det? Den klarade sig gott och väl på ett vansinnigt tempo och slagsmål på film när det är som bäst. Merantau är i samma skola, men med en lite annan twist.

Merantau handlar om den unge Yuda som ska genomföra en resa, en så kallad merantau, till Jakarta för att hitta sin plats i livet. Det tar inte många dagar innan Yuda hamnar mitt i en traffickinghärva som han tänker nysta upp medelst rövsparkande. Det är som sagt inte Shakespeare det här, men det fungerar gott och väl för vad det är. Actionscenerna är otroligt välregisserade och flyter lika fint som i Serbuan Maut. Skillnaden ligger i tempo och intensitet. Merantau tar sin tid för att bygga upp sina fightingscener, nästan som en standoff i en gammal westernfilm. När det funkar blir det riktigt häftigt, men samtidigt kan det göra att filmens tempo dras ned något. Likadant är det med historieberättandet. Merantau är mer karaktärsbaserad än sin uppföljare, men det funkar sådär när karaktärerna inte utforskas särskilt väl.

Missförstå mig inte, Merantau är en jäkligt bra actionfilm som slår det mesta som Hollywood gör, men den är inte i samma klass som Serbuan Maut. Med tanke på att jag kallade den för decenniets bästa actionfilm kanske det inte är så konstigt... Nu ser jag fram emot nummer tre i filmserien som kretsar kring Pencak Silat. Det är fortfarande actionfilmens fräschaste trumfkort och ni som gillar fiktiva sparkar bör defintivt kolla upp de här rullarna!

Betyg: 4 vad är det med indonesiska småskurkar och namnet Johnny? av 5 möjliga

Regi: Ciaran Foy

Manus: Ciaran Foy

Medverkande:  Aneurin Barnard, James Cosmo, Wunmi Mosaku mfl.

Produktionsbolag: Blinder Films & Sigma Films

År: 2012

Längd: 84 min

Land: Irland/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1641975/

Tommy Cowley lider av allvarlig torgskräck sedan hans fru blev attackerad av ett gäng pojkar och han inte kunde hjälpa henne. Då hans hustru dessutom dör i efterföljderna av attacken och Tommy lämnas ensam med deras nyfödda dotter blir inte saker och ting lättare - speciellt inte eftersom pojkarna inte vill lämna honom ifred...

När jag ser att en film har finansierats av Irish Film Board brukar jag införskaffa den. Irländarnas motsvarighet till SFI har oftast en mycket bra fingertoppskänsla när det gäller vilka genrefilmer de ska stötta med pengar. Citadel böjar också väldigt, väldigt bra med en krypande stämning och Foys mycket obehagliga manus som hämtar skräck ur vardagshändelser. Faktum är att han baserade manuset på en händelse när han själv blev attackerad av ett gäng pojkar. Den sociala utsattheten på Irland är betydande i vissa delar av landet och Foy väver in detta skickligt i sin film. Det här är något så ovanligt som en modern skräckfilm med försök till socialt patos. Det ser man inte varje dag.

Problemet med Citadel är att den inte vågar ta steget fullt ut. Mot mitten av filmen inser man redan var det barkar hän. Även om det inte är lika typiskt som säg ett virus eller demonisk besatthet blir upplösningen något av en besvikelse. Foy visar däremot bra skådespelarregi och Aneurin Barnard är riktigt bra i huvudrollen. Hans porträtt av Tommys torgskräck är riktigt drabbande och man kan verkligen känna ångesten genom skärmen. Fotot är klart över medel och musiken bra.

Även om Citadel är något av en besvikelse mot slutet är den väl värd en titt för er som vill ha något lite annorlunda i skräckgrenren. Om Foy hade vågat ta ut svängarna helt och göra en skräckfilm om sociala problem fullt ut hade det här kunnat bli en klassiker.

Betyg: 3+ alla onda barn har huvtröjor av 5 möjliga

Regi: Ole Bornedal

Manus: Juliet Snowden & Stiles White (baserad på Leslie Gornsteins tidningsartikel Jinx in a box)

Medverkande:  Jeffrey Dean Morgan, Natasha Calis, Madison Davenport mfl.

Produktionsbolag: Ghost House Pictures & North Box Productions

År: 2012

Längd: 92 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0431021/

Det här med demoner som besätter folk har alltid fått mig att undra över vad deras motiv egentligen är? Förvisso är det förkrossande för en familj att förlora en medlem, men om vi nu antar att den judeo-kristna världsbilden är korrekt - varför nöja sig med någon slumpmässigt utvald människa? Varför inte besätta någon som har makt och/eller inflytande? Nåja...

Ole Bornedal slog igenom med sin ofta bortglömda skräckrulle Nattevagten (1994) vilket också blev hans biljett från Danmark till Hollywood. Väl där lyckades han inte bita sig fast ordentligt, men då och då gör han en skräckfilm som höjer sig åtminstone ett snäpp över massan. The Possession är, om än väldigt typisk, en av de bättre exorcism-rullarna jag sett på senare år. Det säger visserligen inte så mycket eftersom alla exorcism-filmer följer ett mönster lika slaviskt som slasherfilm gör:

1. Oskuldsfull person, oftast yngre dotter, blir besatt av demon.

2. Familjen börjar upptäcka att något inte stämmer, men antar att det beror på sjukdom.

3. Den besatta flippar ut och gör något som inte kan förklaras.

4. En exorcist från den aktuella religionen (i detta fall judendom) kallas.

5. De äldre i församlingen varnar "ungtuppen" att det är för farligt och vill inte att han ska utföra en exorcism.

6. Den yngre prästen går emot sin församling, driver ut demonen, the end.

Med ett så pass formelmässigt manus behöver man något annat. Slashergenren fixar det ofta med karismatiska skurkar (Freddy Krueger, Jason Vorhees etc.) men det funkar sällan eller aldrig i exorcism-film. Demonen är dold i större delen av filmerna och vad vi istället får är en översminkad yngre tonåring som trillat på en kajalpenna. Så hur kan då en film av den här typen höja sig från resten? Konflikt mellan de andra karaktärerna och bra skådespel. The Possession lyckas med båda de här sakerna.

Vad den handlar om? Tja, följ listan ovan och ni har en ganska god synopsis. Det är däremot tillräckligt bra skådespel och regi för att den ändå ska vara underhållande, om än bara för stunden.

Betyg: 3 judiska demoner är lite mer hands on än kristna. Pun intended. av 5 möjliga

Regi: Marcus Dunstan

Manus: Marcus Dunstan & Patrick Melton

Skådespelare: Josh Stewart, Emma Fitzpatrick, Lee Tergesen mfl.

Produktionsbolag: LD Entertainment & Fortress Features

År: 2012

Längd: 82 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1748227/

Arkin överlevde sin första rond mot seriemördaren som media dubbat till "The Collector" även om han kanske önskar att han inte gjort det. När han lyckas rymma från den låda (ja... en låda) som mördaren hållit honom fången i tror Arkin att allt är över. När dottern till en rik affärsman blir The Collectors nya offer ger affärsmannen dock Arkin ett erbjudande han inte kan tacka nej till - hjälp mitt team att rädda min dotter och döda The Collector.

För en knapp månad sedan recenserade jag filmen The Collector (2009) - en film som jag förgäves försökte hitta exakt vad det var jag gillade med. I den här uppföljaren är gialloinslaget i princip helt borta (även om en stor del av handlingen utspelar sig på Hotel Argento...). Också i motsats till den första filmen i serien är det en hel del dialog i The Collection och inte alls samma uppbyggnad av scenerna. Det märkliga är att jag fortfarande famlar efter vad det är som jag gillar med de här rullarna. Förvisso är det gorefester för skräckdiggarna och ganska spännande thrillerinslag för diggare av sådant, men det går tio på dussinet av sådana här filmer. The Collector & The Collection har ett trumfkort - karaktären Arkin.

Även om manuset fortfarande har luckor tror jag nämligen att det är karaktärerna som får mig att gilla även den här installationen. Arkin är en jäkligt bra protagonist som i princip hamnar i de här situationerna utan att det är hans fel. Jag kom att tänka på en jämförelse som säkert många rynkar på näsan åt, men de här två filmerna påminner ganska mycket i uppbyggnad om de två första filmerna i Alien-franchisen om än i mycket mindre skala. De första filmerna porträtterar vanliga människor (Ripley/Arkin) i ett isolerat utrymme (Nostromo/ett hus fullt med fällor) som jagas av en mördarmaskin utan motiv (Alien/The Collector). Del två i serierna har fortfarande den vanliga människan, i ett större isolerat utrymme (en koloniutpost/ett hotell) med mer stridsvan (marinkårssoldater/legosoldater) support. Arkin fungerar som Ripley - hans motivation är att återvända för hämnd. Likaså kan båda improvisera och är intelligenta. Jag hoppas verkligen att Dunstan & Melton inser att de har en bra karaktär här och inte låter honom devolvera i nästa uppföljare.

Ja, det kommer en uppföljare till och även om slutet i sig var den enda logiska utvecklingen för en fortsatt story önskar jag att de hade satt punkt här. De två filmerna om The Collector är bra underhållning och det borde stanna där. Allt behöver inte bli en franchise. Med tanke på vad herrarna Dunstan & Melton gjort innan är jag tyvärr rädd för att så blir fallet. Med ett tajtare manus än både del 1 och 2 kan det nog bli sevärt ändå - inte minst med tanke på Arkin.

Betyg: 3+ dude, om hennes bh kunde öppna en låst låda kan den öppna ett hasplås också av 5 möjliga

Damn fine cup of coffee del 6: Kryddig men äcklig soppa

David Lynch var på sin ditintills högsta topp i karriären efter framgångarna med The Elephant Man (1980). Alla slet i den nye regissörsstjärnan och det skulle visa sig att den legendariske producenten Dino De Laurentiis drog längsta strået. På vägen hade Lynch till och med nobbat George Lucas erbjudande om att regissera Star Wars Episode VI: Return Of The Jedi (1983) för att ägna sig åt De Laurentiis stora skrytprojekt - filmatiseringen av Frank Herberts science fiction-klassiker Dune (1965). Dune var ökänd för att vara "omöjlig" att filmatisera. Det hade gjorts flertalet försök under 70-talet, men inget seriöst försök kom längre än till förproduktionsstadiet. Nu hade dock De Laurentiis gett sig fan på att göra en film av boken och den som känner till De Laurentiis karriär vet att han inte var en man som gav sig. Kanske vore det bäst om han gjort det den här gången...

Dune brukar ofta komma på tal när man pratar om de främsta science fiction-böckerna genom tiderna. Jag antar jag får svära i kyrkan och säga att jag tyckte den var helt okej, men knappast på min topplista i genren. Boken utspelar sig mer än 20 000 år in i framtiden (i filmen cirka halva den tidsperioden) och skildrar de politiska intrigerna mellan tre mäktiga familjer om planeten Arrakis, även kallad "Dune" för sitt ökenklimat och oändliga sanddyner. Dune är den enda planet i det kända universum där man kan utvinna "spice", eller Melange, som substansens officiella namn är. Melange används för att skärpa det mänkliga sinnet, förlänga livet och i viss mån ge prekognitiva förmågor. Melange är också nödvändig för rymdresor, vilket gör det den mest eftersökta varan i hela universum.

Just det, de här sötnosarna bor också på Arrakis

Jag ska inte ge mig in i att försöka förklara alla karaktärers förhållande till varandra och de andra familjerna - inte minst eftersom jag fortfarande glömmer bort hälften av dem. Poängen är att boken fungerar som en slags släktkrönika och har flertalet underhandlingar som fungerar bra rent litterärt, men som jag tycker man borde tänkt på en extra gång innan man beslutade sig för att göra Dune till en enskild film. Lynch hade vid kontraktsskrivningen blivit lovad att få göra en triologi av boken där han kunde utveckla de olika familjeförhållandena och även hämta detaljer och idéer från Herberts andra böcker i serien. Så blev inte fallet. Istället fick vi en förvirrad soppa som mest känns som en halvfärdig film. Eller som Lynch sa 2006, fortfarande bitter över slutresultatet:

"Dune I didn't have final cut on. It's the only film I've made where I didn't have, I didn't technically have final cut on The Elephant Man but Mel Brooks gave it to me, and on Dune the film, I started selling out even in the script phase knowing I didn't have final cut, and I sold out, so it was a slow dying- the-death and a terrible terrible experience. I don't know how it happened, I trusted that it would work out but it was very naive and, the wrong move. In those days the maximum length they figured I could have is two hours and seventeen minutes, and that's what the film is, so they wouldn't lose a screening a day, so once again it's money talking and not for the film at all and so it was like compacted and it hurt it, it hurt it. There is no other version. There's more stuff, but even that is putrefied."

Just längden på filmen blev en sak som Lynch grälade länge och väl med De Laurentiis och filmbolaget om. När Lynch fick beskedet att det inte skulle bli tre filmer utan en hade han redan satt igång med manuset. Han säger själv att han tappade gnistan vid det beskedet och borde lämnat projektet, men eftersom han var under kontrakt kunde han inget göra. Versionen som gick upp på biograferna var 137 minuter lång. Det var en "magisk" längd eftersom det gjorde filmen enkel att placera in i biografschemat. (137 minuters speltid + 13 minuters reklam = 2h 30 min). Det finns ett flertal versioner av filmen varav den längsta är 190 minuter lång. Lynch har dock plockat bort sitt namn från de förlängda versionerna eftersom han i intervjuer sagt att filmen må vara dålig, men den blir inte bättre för att man gör den längre. Istället för David Lynch står det att filmen är regisserad av Judas Booth - Lynchs alias. Namnet kommer från Judas Iskariot och John Wilkes Booth. Det är därav också en känga till studion som Lynch ansåg ha förrått honom (Judas) och mördat (Booth) hans film.

Det mest sorgliga med Dune är slöseriet av den episka skalan, de fina produktionsvärdena och en lättförglömelig filmdebut av skådespelaren som kanske främst sammankopplas med Lynch - Kyle MacLachlan. Men för alla framtida Agent Coopers och Patrick Stewarts i biroller har vi Sting i futuristisk lädertanga, ett narrativ som får ha konstgjord andning efter första tredjedelen och musik av Toto. Hur stort fan av Lynch jag än är kan jag inte rekommendera Dune. Det slog mig nu när jag såg om den för tredje eller fjärde gången (vilket är extremt lite för mig och Lynch!) att det här är som sagt en halvfärdig film. Alla pusselbitar finns här, men med en desillusionerad regissör och ett filmbolag som drar åt olika håll förstår jag att Lynch vägrar tala om Dune några längre stunder knappt 30 år efter den kom ut.

Dressman famlar efter halmstrån i vår. 

Dune blev inte bara en konstnärlig besvikelse för Lynch utan även en enkelbiljett ut i Hollywood-kylan. Filmen hade kostat enorma summor att producera och förlorade omkring en fjärdedel av dessa pengar. Förhållandet till producenten Dino De Laurentiis skulle dock komma att repareras i och med Lynchs nästa film - en comeback som skulle ge Lynch en ny Oscarsnominering och bli vägen in till Lynchs favorittema: det ruttna under det vita staketet, den amerikanska småstadslögnen och kvinnor i fara.

Regi: Don Coscarelli

Manus: Don Coscarelli (baserat på David Wongs bok med samma namn)

Skådespelare: Chase Williamson, Rob Mayes, Paul Giamatti mfl.

Produktionsbolag: M3 Alliance/M3 Creative/Midnight Alliance mfl.

År: 2012

Längd: 99 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1783732/

Som alla andra har jag mina dagliga små ritualer; saker som blivit så pass vardagliga att man inte tänker på att man gör dem längre. En av dessa är att varje dag, vardag som helg, kolla in dagens artiklar på Cracked. En av skribenterna för Cracked heter David Wong och för några år sedan släppte han sin bok John Dies At The End efter några år som onlinetext. Givetvis var jag tvungen att läsa den och precis som Wongs artiklar var den fruktansvärt rolig. Jag var däremot lite tveksam till hur man skulle kunna översätta Wongs galenskaper till film. Wongs ordvrängande till prosa passar bra till dialogen i Coscarellis filmatisering, men dessvärre fungerar inte resten av manuset lika bra.

John Dies At The End (John) handlar om en ny drog kallad Soy Sauce, och vad konsekvenserna blir när folk börjar använda den. När John, sångare i bandet Three Armed Sally, testar Soy Sauce börjar han se saker som inte borde finnas där. För att göra saken än värre börjar tid, rum och till och med liv bli väldigt relativa begrepp för John. Samtidigt försöker David dels hjälpa sin "avlidne" vän och dels försöka förstå varför Jorden plötsligt hotas av en invasion av varelser från en annan dimension. Allt leder tillbaka till Soy Sauce.

Som ni märker av den något förvirrade synopsisen är det här ingen lätt film att sätta fingret på. Polaren jag såg den med beskrev den som "The Matrix på svamp" och det är en beskrivning lika god som någon annan. Det är total galenskap och däri ligger också problemet - medan boken hade ett lika knäppt narrativ gav den desto mer tid åt att utforska karaktärerna, de metafysiska koncepten och för den sakens skull storylinen. För mig som läst förlagan var det ganska enkelt att hänga med, men jag vet inte riktigt hur bra John hade fungerat som film om jag inte hade haft förkunskapen. Paradoxalt nog är den på samma gång ytligare och mer komplex än texten den baseras på. Det är helt enkelt en helt för jävlig bok att filmatisera! Jag skulle hellre sett den som en tv-serie då den kunde ha gett desto mer tid åt allt den skulle behöva ge tid åt.

Skådespelarmässigt fungerar John helt okej, även om det är Paul Giamatti som spelar skjortan av huvudrollsinnehavarna i sin ack så lilla biroll. Om jag hade varit casting director skulle jag hittat en roll till Giamatti i alla filmer. Så bra är han.

Sammanfattningsvis är John, trots sina problem, en film som ligger klart över medelbetyg. Jag skulle dock rekommendera att du läser boken först. Dessutom, när du ändå är på det, gör Cracked till en vana du med. Det finns ingen annan sajt på nätet där du lär dig fler roliga faktoider per dag.

Betyg: 3+ köttmonster av 5 möjliga

Regi: Steven Soderbergh

Manus: Scott Z. Burns

Skådespelare: Rooney Mara, Jude Law, Catherine Zeta-Jones mfl.

Produktionsbolag: Di Bonaventura Pictures & Endgame Entertainment

År: 2013

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2053463/

Jag är väl inte alltför förtjust i Steven Soderberghs registil och drog mig lite för att se den här filmen när den damp ner i min dropbox för förhandskopior. Framförallt tycker jag att Soderbergh gör på tok för utdragna filmer som tappar fokus efter halva speltiden. Den här gången har han dock lyckats att spinna ett väldigt tätt nät av Scott Z. Burns mångbottnade manus.

Side Effects handlar om hur Emily Taylors liv vänds upp och ned när hennes make kommer ut från fängelset. Allt borde egentligen vara bra, inte minst eftersom maken "bara" satt inne för insideraffärer och verkar ha lärt sig sin läxa. Emily hamnar dock i en djup depression och börjar gå till den framgångsrike psykiatrikern Jonathan Banks för behandling. Banks föreslår en ny medicin för Emily - en medicin tillverkad av ett företag han fått en större summa pengar från för att genomföra en studie av. Till en början går också allt fint. Sen kommer biverkningarna...

Side Effects är en riktigt smart dramathriller som dels tar upp ett viktigt ämne (vem tjänar på våra lyckopiller?) och dels har fint skådespel och bra manus. Rooney Mara har väl inte imponerat på mig särskilt mycket innan, men här visar hon att hon kan skådespela - så länge hon inte försöker spela svensk hackare. Den riktiga stjärnan bland skådespelarna är däremot Jude Law. Law är nästan brottsligt underanvänd som skådis nuförtiden med tanke på att han alltid åtminstone är "bra" och ibland helt "fantastiskt bra". Law har ett eget uttryck och en intensitet i sitt skådespel som är få förunnat. För att göra skådespelarensemblen så mycket vackrare har vi dessutom Catherine Zeta-Jones i en biroll. Om det finns en vackrare kvinna i Hollywood idag vette fanken vem det skulle vara.

Burns manus är även det bra, även om det finns en markant skarv mellan filmens två delar. Utan att avslöja för mycket så känns Side Effects som två olika filmer. Den första halvan är förvisso intressant, men lyckas invagga tittaren i en slags falsk säkerhet att man sett det här förut och att man vet exakt hur allt kommer sluta. I mitten kommer sen en rejäl scenförändring som sakta men säkert börjar rucka på alla förväntningar och fördomar. Mot de sista 20 minuterna av filmen satt jag som på nålar. Det är en rent briljant filmkonstruktion.

Jag skulle verkligen vilja ge Side Effects högsta betyg, men trots den smarta konstruktionen tappar filmen i tempo mot första aktens slut. Det gör att uppbyggnaden bromsas in och får börja om på noll igen. Det är riktigt synd och egentligen ett problem som ligger framförallt i klippningen. Men, för den som vill se något smart, välspelat och relevant rekommenderar jag ändå Side Effects varmt.

Betyg: 4+ blodiga biverkningar av 5 möjliga