Damn fine cup of coffee: Innan filmen

Så vad inspirerar en man som ofta kallas för den märkligaste regissör som slagit på bred front i Hollywood? Var kommer han ifrån? Vad påverkade honom? Det finns olika teorier om hur mycket man ska tillskriva en författares/regissörs/skådespelares etc. uppväxt och miljö när det kommer till dennes arbete. Vissa menar att arbetet ska stå för sig själv, medan andra menar att ovanstående är av yttersta vikt. Personligen lutar jag åt den sistnämnda åsikten. Det är, i alla fall för mig, svårt att göra en djupare analys av något om man inte tänker på vem som gjort ett verk och vad som influerat honom eller henne.

David Keith Lynch föddes 20:e januari 1946 i Missoula, Montana. Hans uppväxtår präglades av flertalet flyttar över hela USA, då hans far, Donald, arbetade för Jordbruksdepartementet. Hans mor, Edwina, hade en relativt traditionell hemmafruroll även om hon även gav privatlektioner i engelska från familjens olika hem. Trots alla byten av skola och umgänge hade David lätt för att skaffa nya vänner och tyckte om att röra sig mellan olika delar av landet. Vad han däremot inte gillade var skolan i sig:

"I found the world completely and totally fantastic as a child. Of course, I had the usual fears, like going to school… For me, back then, school was a crime against young people. It destroyed the seeds of liberty. The teachers didn't encourage knowledge or a positive attitude."

Även om David ofta uttryckt att han hade en lycklig barndom är det två händelser som ständigt återkommer i artiklar och intervjuer. Efter att ha sett filmen Wait Til The Sun Shines, Nellie (1952) som sexåring utvecklade David en allvarlig torgskräck som har följt honom från och till under livet. Det är intressant när man tänker på att Lynchs filmer oftast utspelar sig i små, avgränsade utrymmen så som hus eller lägenheter, eller alternativt stora vidder. Det finns oftast inget mellanting i hans bildspråk, vilket kan vara nyttigt att ha i åtanke när ni läser om bildspråk i de olika filmerna jag tänkte ta upp.

Den andra händelsen är djupt sammankopplad med bilden Lynch ger av småstäder och livet i allmänhet:

"[my youth] was a dream world, those droning airplanes, blue skies, picket fences, green grass, cherry trees. Middle America as it was supposed to be. But then on the cherry tree would be this pitch oozing out, some of it black, some of it yellow, and there were millions and millions of red ants racing all over the sticky pitch, all over the tree. So you see, there's this beautiful world and you just look a little bit closer and it's all red ants."

Även om ni aldrig sett något av David Lynch kommer det här bli väldigt tydligt om ni fortsätter läsa inläggen i det här projektet - det mörka och äckliga under en polerad, drömlik yta. Samma tolkning av verkligheten understöddes något senare i livet när David och hans flickvän, Peggy Reavy, bodde i ett av Philadelphias värsta slumområden medan David försökte slå igenom som konstnär.

"I saw so many things in Philadelphia I couldn't believe ... I saw a grown woman grab her breasts and speak like a baby, complaining her nipples hurt. This kind of thing will set you back"

Davids konstintresse började redan i tidig ålder, inspirerat av målare han bodde i samma områden som när familjen flyttade runt. Trots att Lynch inte trodde att han skulle kunna försörja sig på sitt målande påbörjade han en konstutbildning på School of the Museum of Fine Arts i Boston efter high school. Det tog dock inte många månader innan han hoppade av sin utbildning - inte minst för att hans mentor använde hans rum för att träffa sin älskarinna. Konstdrömmarna fanns fortfarande där och David for till Österrike för att tillsammans med en vän studera under expressionisten Oskar Kokoschka. När de båda kom till Kokoschkas hem fick de reda på att han lämnat staden och inte kunde hittas. Efter en rundresa i Europa åkte Lynch tillbaka till USA och påbörjade en ny utbildning, denna gång på Pennsylvania Academy of the Fine Arts i Philadelphia.

Davids experiment med vad han kallade "rörliga skulpturer" började snart väcka intresse hos diverse filmmakare - inte minst eftersom de såg dessa som alternativa specialeffekter. Sin första kortfilm gjorde Lynch som ett projektarbete just för att visa sina skulpturer. Nu är vi framme vid 1968. I nästa del ska vi titta närmre på just denna kortfilm och den handfull andra som till sist ledde honom fram till hans första långfilm, Eraserhead (1977).

Damn fine cup of coffee: The David Lynch Project

När jag var sju år gammal lärde jag mig en hemsk läxa – mord var något som kunde inträffa runt knuten och inte bara i amerikanska actionserier. Det är inte så konstigt att mordet på Helén Nilsson la sig i det kollektiva minnet. Hörby var och är ett litet samhälle där alla hade någon koppling till alla. Alla kände till det, alla hade på något sätt blivit berörda av det. För en något ängslig sjuåring verkade världen plötsligt så mycket mer skrämmande.

Många år senare såg jag David Lynchs och Mark Frosts tv-serie Twin Peaks (1990 - 1991). Även om serien utspelar sig i nordvästra USA istället för i en liten skånsk by fanns det något mycket tilltalande med en FBI-agent som kunde navigera de mörka vatten som staden formligen drunknade under. Specialagent Dale Cooper var killen jag ville vara, killen som kom till en småstad, vände på alla stenar och såg vad som kravlade ut. Eller som min syster sa om min nyfunna fascination med serien: ”Det är inte så konstigt – du bor ju i Twin Peaks!” Ja, jag bodde verkligen i Twin Peaks. Precis som Lynch & Frosts småstadsidyll hade Hörby sina original. De flesta var ofarliga och charmigt excentriska, men ute i skogarna fanns det något mörkare. Det var områden som socialarbetare och hemtjänst ofta krävde poliseskort för att besöka. Om Dale Cooper hade varit där och lyft på stenarna, vem vet vad som hade krupit fram i dagsljuset?

Jag lade namnet ”David Lynch” på minnet. Efter några veckor (detta var pre-Internet) hittade jag filmen Blue Velvet (1986) på det lokala biblioteket. Sen var jag såld på riktigt. Jag ville se allt av Lynch, träffa mannen och i princip bli honom. Så mycket beundrade jag honom och hans sätt att göra film och berätta på. Även om idoldyrkan på den nivån först och främst verkar hända i tonåren har min kärlek till Lynchs filmer inte minskat sedan dess. Däremot har jag en annan distans till dem än vad jag hade förr och det gör att jag känner att jag kan dra igång det här projektet.

I motsats till Franchise Hell har det här projektet inget reellt syfte annat än att gå igenom David Lynchs filmografi, recensera filmerna, tv-serierna, specialerna, soundtracken och allt runt om dem samt komma med personliga reflektioner om varför just Lynchs filmer gjorde att jag ville arbeta inom film och berättande. Det är nämligen så pass viktig Lynch har varit för mig. Berättande har alltid legat mig varmt om hjärtat, men jag kan peka på en punkt där intresset blev till ett försök till karriärsval, då jag försökte börja skriva på allvar. Den punkten var när jag såg Twin Peaks för första gången. Hur det än går med mina drömmar om författande och manusskrivande vet jag åtminstone vart jag kan vända mig för inspiration, flykt från verkligheten eller för den delen ett nytt sätt att se på verkligheten.

Också i motsats till Franchise Hell har det här projektet ingen satt form eller bestämt antal delar. Jag kommer skriva om Lynch tills jag känner det är färdigt, dock med en satt kronologi. Med det sagt bjuder jag in er under sykamorträden, bakom elementet, igenom det röda draperiet, över det schackrutiga golvet och vidare. Vi kommer ha kul.

Regi: Joachim Rønning & Espen Sandberg

Manus: Petter Skavlan

Skådespelare: Pål Sverre Valheim Hagen, Anders Baasmo Christiansen, Gustaf Skasgård mfl.

Produktionsbolag: Recorded Picture Company (RPC)/Nordisk Film Production/DCM Productions mfl.

År: 2012

Längd: 118 min

Land: Norge/Danmark/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1613750/

Den legendariske äventyraren, författaren och arkeologen Thor Heyerdahl sätter ut för att bevisa att dagens stambefolkning på de polynesiska öarna egentligen kom från Peru och hade färdats med flottar över hela Stilla Havet.

Det sägs att det finns en fin linje mellan galenskap och genialitet och Thor Heyerdahl balanserade vanskligt på den linjen. Övertygad om sin teori försökte han få sponsring från den akademiska världen men fick ingen respons. Istället lyckades han få sponsring av Perus president och den amerikanska marinen. Varför sponsrade den amerikanska marinkåren dem? För att testa om ett antihajmedel funkade givetvis!

Det här är verkligen en fantastisk historia som jag skulle avfärda som orealistisk om jag inte vetat att den har inträffat. Vad driver en man med väldigt dålig sjövana, noll simkunnighet och med fru och två barn att bygga en flotte av balsaträ, övertala ett gäng personer att följa med på en 8 000 kilometer lång seglats utan moderna hjälpmedel för att bevisa en teori?

Joachim Rønning & Espen Sandberg har fångat personen Heyerdahl väldigt väl, men vad de framförallt har gjort är att göra Nordens första riktiga actionäventyr av kvalitet sedan... ja, när? Kon-Tiki tog andan ur mig flera gånger, inte minst för det vackra fotot och de nervkittlande scenerna med hajattackerna mot flotten. Jag tror dessutom vi har en ny måttstock när det gäller manlighetsprov, om det nu stämmer med verkligheten: fånga en vithaj med händerna och hugg ihjäl den med en kniv för den käkat upp ditt husdjur. Ja... herregud.

Pål Sverre Valheim Hagen gör en mycket bra roll som Heyerdahl och resterande ensemble är också av hög klass. Besättningens svenske medlem, Bengt Danielsson, spelas av Gustaf Skarsgård och filmen är samproducerad med Film i Väst. Därför förstår jag inte riktigt varför Sverige inte står med som upphovsland, men nåja, jag gläds med Norge. Den här filmen bör verkligen bli Oscarsnominerad för bästa utländska film. Det är ett högklassigt äventyr med bra skådespel och lysande foto. Så, film-Sverige, hur ska ni nu kontra det här? Danmark är ett filmland av rang och nu börjar även Norge komma upp sig. Kan vi sluta göra Beckfilmer nu?

Betyg: 5 ruttnande flottar ute i ingenstans av 5 möjliga

Regi: Kathryn Bigelow

Manus: Mark Boal

Skådespelare: Jessica Chastain, Joel Edgerton, Chris Pratt mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures

År: 2012

Längd: 157 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1790885/

Zero Dark Thirty (ZDT) skildrar USA:s jakt på Osama Bin Laden (eftersom ingen verkar kunna enas om stavningen på hans förnamn använder jag mig av stavningen från filmen) mellan åren 2003 - 2011. Två år efter 9/11 börjar den färska CIA-agenten Maya börjar arbeta för organisationen i Pakistan. Hennes arbete leder henne efter många förvecklingar till det komplex där Bin Laden till sist hittades.

När Kathryn Bigelow vann sex Oscars för sin film The Hurt Locker (2008) undrade jag om jag och världen hade sett samma film. Jag avskydde verkligen den pretentiösa tonen och var förbluffad hur man kunde göra något så nervkittlande som bombdesarmering tråkigt. ZDT är Bigelows första större produktion efter The Hurt Locker och det är en klar förbättring. Nu är det ju inte så svårt att öka från noll så jag vet inte hur mycket det säger.

Mark Boal har skrivit manuset även till den här filmen och det är också manuset som är filmens största problem. Bigelows regi är okej, ibland till och med riktigt bra, men Boals manus är långt som Malmös Amiralsgata (för er icke-skåningar: den är jävligt lång) och där Boal stöter på problem verkar det som han främst vill ignorera dem och fortsätta berättelsen. Många kritiker har bland annat vänt sig emot användandet av tortyr i filmen. Jane Mayer skriver i sin recension från The New Yorker att:

" [Bigelow is] milk[ing] the U.S torture program for drama while sidestepping the political and ethical debate that it provoked.[...] excising the moral debate that raged over the interrogation program during the Bush years, the film also seems to accept almost without question that the CIA's 'enhanced interrogation techniques' played a key role in enabling the agency to identify the courier who unwittingly led them to bin Laden. But this claim has been debunked, repeatedly, by reliable sources with access to the facts."

Andra kritiker, däribland Andrew Sullivan, menar att:

"In so many ways, this movie echoes what we are told the Senate Intelligence Committee report concludes. We got bin Laden when we stuck to Western values. When we acted like the Nazis or the Communists, we failed. [...] the movie is not an apology for torture, as so many have said, and as I have worried about. It is an exposure of torture. It removes any doubt that war criminals ran this country for seven years"

Om vi skippar Sullivans bullshit om "western values" kan vi se två ganska olika tolkningar av samma filmade material. Anledningen till att jag tar upp dessa långa blockcitat i min recension är att det här är en förbaskat viktig fråga. ZDT gör anspråk på att vara realistisk och skildra de faktiska händelserna - ändå är den kritik som riktades mot USA för agerandet mot fångar i princip borta. Den kommenteras kort i en scen. Det är ungefär som att vilja skildra Vietnamkriget realistiskt utan att nämna fredsrörelsen! Boal har med sitt manus försökt slinka undan att ta ställning, men hans feghet i att göra detta har bara satt spotlighten på dessa delar av filmen än mer!

Det är därför jag också är väldigt kluven till ZDT; å ena sidan är det en tekniskt väl genomförd film med goda skådespelarinsatser (Jessica Chastain i synnerhet) men å andra sidan är det en på tok för lång och alldeles för feg skildring av vad som skulle ha hänt. Filmen skulle behöva klippas ner eller alternativt göras i två delar. Den skulle dessutom behövt en regissör och/eller manusförfattare som inte hymlar med orden. Jag tänker mig Oliver Stone. Det hade varit en film jag skulle vilja se. Jag tycker ändå det är ganska tragikomiskt att USA hade kunnat fånga Bin Laden ganska många år tidigare om de bara anställt en bättre arkivarie...

Betyg: 2+ manhunts av 5 möjliga

Regi: Tim Burton

Manus: John August (baserat på Leonard Ripps manus från originalversionen)

Skådespelare: Charlie Tahan, Catherine O'Hara, Martin Short mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures/Tim Burton Animation Co./Tim Burton Productions

År: 2012

Längd: 87 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1142977/

Victor Frankensteins (ja...) bäste vän i världen är hans hund Sparky. När Sparky blir påkörd av en bil använder Victor sig av sitt vetenskapliga kunnande för att föra sin vän åter till livet. Victor inser att folk kanske inte kommer förstå varför han gjorde vad han gjorde och försöker gömma Sparky, men Sparky har inga planer på att vara still.

Tim Burton var en ung och lovande filmskapare när han gjorde kortfilmen Frankenweenie 1984. Sedan dess har Burton haft en långfilmsversion planerad så fort han hade tillräckligt med pengar att gå in i projektet. Det här är också Burtons film från början till slut - på gott och ont. Att Burton har ett stort intresse för gotik och har utvecklat sin säregna stil från just denna epok är ingen nyhet. Det är därför kul att se en Burtonfilm där han återigen får fritt spelrum för sina gotiska fantasier. Det var ett bra tag sedan nu. Ja, Burton har kommit med flertalet filmer som visar hans egen stil men de gotiska influenserna har oftast fått ligga i träda sedan hans senaste animerade projekt, Corpse Bride (2005). Så långt, så gott, men vad som verkligen skulle behöva en översyn är manuset.

Frankenweenie är, föga förvånande, en pastisch på Frankenstein - i synnerhet James Whales filmer från 1930-talet. Det är bara det att många av referenserna känns väldigt krystade. Exempelvis slutscenen, exakt samma som i Frankenstein (1931), blir mest ett sätt för manusförfattare August att visa att han har koll på filmhistorien. Positivt är däremot att man verkligen lyckats få Sparky att "uppträda" som en hund. Det är inte ofta mitt hjärta smälter för en karaktär för att han/hon är söt, men Sparky fick mig att vilja skaffa hund.

Danny Elfman återvänder som alltid till Burtons filmer och har skrivit ett riktigt bra soundtrack. Det är rätt kul att han citerar sig själv då och då med temat från Batman (1989). En annan rolig detalj är Christopher Lees cameo som rösten till Dracula. Det är första gången på 30 år som Lee återvänder till sin paradroll, om än kort.

Frankenweenie är en helt okej film som gör mig ganska kluven. Den är exakt vad jag hade förväntat mig och just det att den inte bjuder på några överraskningar kan vara det som gör mig något avigt inställd. Om du är ett stort fan av Burton är det möjligt att du tycker den är bättre, men för mig får det räcka med ett lite över medel-betyg.

Betyg: 3 kattfladdermöss av 5 möjliga

Regi: Steven Spielberg

Manus: Tony Kushner (delvis baserat på Doris Kearns Goodwins bok Team of Rivals: The Political Genius of Abraham Lincoln)

Skådespelare: Daniel Day-Lewis, Sally Field, Tommy Lee Jones mfl.

Produktionsbolag: Amblin Entertainment/Imagine Entertainment/Office Seekers Productions mfl.

År: 2012

Längd: 150 min

Land: USA/Indien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0443272/

Januari, 1865: Abraham Lincoln, USA:s 16:e president, står inför sin största politiska utmaning sedan inbördeskriget bröt ut. Sydstaterna är redo att diskutera en kapitulation men Lincoln har ett stort dilemma - om han sluter fred kan han glömma att få igenom tillägget till den amerikanska konstitutionen som förbjuder slaveri. Å andra sidan fortsätter soldater och civila dö i tusental och förslaget är långt ifrån säkert att gå igenom...

Lincoln har varit en upptagen man år 2012. Om han inte spetsar vampyrer så är han huvudkaraktär i ett epos om sig själv. Nej, men skämt och sido så är Lincoln en helt fantastisk film och markerar återkomsten av den Steven Spielberg jag verkligen beundrade innan han grottade ner sig i diverse pekoraler och annat mög. Lincoln är Spielbergs klart bästa film sedan Munich (2005) och jag skulle nog sträcka mig så långt som att säga att det är hans bästa sedan Schindler's List (1993). Spielbergs blick för detaljer är utsökt och jag är inte förvånad över att det tog över tio års research för att göra den här filmen. Framförallt lyckas Spielberg göra diskussioner som skulle kunna vara riktigt tråkiga och träiga spännande. Lincoln är en väldigt dialogtung film, men när dialogen är så här pass välskriven och Spielberg regisserar scenerna med mästerlig touch blir det aldrig segt.

Tony Kushners manus är även det en höjdare. Att förlägga i princip hela handlingen till januari 1865 är ett genidrag. Historiska epos som försöker skildra någons liv från början till slut brukar oftast falla ihop under sin egen tyngd. Det blir för mycket levnadsöde för att göra en film av. De flesta som gått grundskolan vet förhoppningsvis i runda slängar vad det amerikanska inbördeskriget handlade om. Det är all förkunskap man behöver. Kushner guidar oss skickligt genom de politiska ränkspelen och planerna utan att tappa berättarglädjen på vägen.

Allt ovanstående skulle ändå inte räckt om det inte vore för den enastående castingen. Daniel Day-Lewis, känd för att gå in för sina roller med en nitiskhet som nästan slår över till besatthet, gör inte särskilt många filmer men de roller han gör är alltid så in i helsike bra att man nästan storknar. Det är likadant i hans roll som Abraham Lincoln. Nu har jag inte sett alla filmer som lär bli Oscarsnominerade för bästa manliga huvudroll, men mitt tips är att Day-Lewis tar det. Likaså är jag säker på att Tommy Lee Jones är en stark kandidat till bästa manliga biroll för sitt porträtt av Thaddeus Stevens - en av de verkligt stora förkämparna för avskaffandet av slaveriet. Jag blev lite överraskad över att Sally Field castades som Mary Todd Lincoln, men även hon gör en bra roll. Värt att nämna är också de namnkunniga birollsskådisarna Jackie Earle Haley, Joseph Gordon-Levitt, David Strathairn och Hal Holbrook. Helt okej rollista om man säger så.

Som ni märker är jag väldigt imponerad av Lincoln. Det är i min mening bland det absolut bästa som kommit i år och en perfekt avslutning på året.

Betyg: 5 höga hattar av 5 möjliga

Regi: Robert Zemeckis

Manus: John Gatins

Skådespelare: Denzel Washington, Nadine Velazquez, Carter Cabassa mfl.

Produktionsbolag: ImageMovers/Paramount Pictures/Parkes & MacDonald Productions

År: 2012

Längd: 138 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1907668/

Den alkoholiserade piloten Whip Whitaker hamnar i blåsväder när han förvisso räddar merparten av sina passagerare från ett havererande plan, men får sitt missbruk offentliggjort. Hans advokater kämpar för att missbruket i sig inte ska ligga Whitaker till last i en rättegång, men är det egentligen vad han själv vill?

Förhandskopiorna till Oscarsgalan kommer tidigt till recensenterna i år. De närmsta dagarna kommer jag recensera en del saker som inte har kommit ut på vare sig DVD eller bio i Svedala. Det är rätt kul när sånt händer. Som oberoende blogg har jag inte någon skyldighet att hålla mig till några publiceringsdatum om inte bolaget kräver det. Tack och lov är det ytterst få amerikanska bolagsjättar som ens vet att jag finns. Nåja, lika kul som det är att få recensera väldigt nya saker, lika tråkig är Flight.

Har du sett Crazy Heart (2009)? Det här är samma film med mindre countrymusik, mindre story och en helt igenom osympatisk protagonist. Denzel Washington är som vanligt bra, men hans karaktär är ett riktigt as. Medan andra filmer om missbruk oftast skildrar uppgång och dalar (som jag vet inte... ett liv?) börjar Flight i ren misär och håller sig kvar där tills de sista fem minuterna. Jag fick se om en del av filmen för att jag ärligt talat somnade.

Det värsta med Flight är att den aldrig tar slut! De 138 minuterna kändes dubbelt så långa när filmen bara mal på i samma hjulspår utan några överraskningar. Folk har menat på att detta är en fascinerande karaktärsstudie av en missbrukare. Var finns fascinationen? Vi får knappt veta något om Whitaker och hans liv. Han gillar att supa, fine, men varför gillar han att supa? Har han lätt för att bli beroende av saker? Hade han en taskig barndom med försupna föräldrar (inte enligt det lilla han berättar om sin far)? Vad är hans tankar om sitt drickande? Inget av detta tas upp överhuvudtaget. Enda anledningen till att den räddas från bottenbetyg är Washingtons trots allt duktiga skådespel.

Betyg: 2- fly me away (from this shit) av 5 möjliga

Regi: Stephen Chbosky

Manus: Stephen Chbosky (baserat på hans roman med samma namn)

Skådespelare: Logan Lerman, Emma Watson, Ezra Miller

Produktionsbolag: Mr.Mudd

År: 2012

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1659337/

Knappt 1 100 dagar - det är så lång tid Charlie måste klara av för att ta sig igenom high school och han räknar varje sekund av dem. Hans tillvaro blir dock bättre när han träffar sistaårseleverna Sam och Patrick. De båda tar med Charlie in i gemenskapen hos skolans utstötta gäng, ett ställe där Charlie kan uppleva vänskap, kärlek och livsförändrande händelser.

Jag skulle väldigt gärna tycka bättre om The Perks Of Being A Wallflower än jag gör. Vi har duktiga skådisar, med en lysande Ezra Miller som stjäl varje scen han är med i (och Tom Savini som träslöjdslärare... wtf?), bra foto och ett helt okej regiarbete. Men sen är det det där med trovärdigheten. Jag är helt enkelt trött på att se coming-of-age-rullar där alla ser ut som de precis kommit från stylisten och sen börjar gnälla om hur fula de är. En annan fråga som dök upp är om man nu har ett stort kompisgäng som man festar och har kul med... är man verkligen utstött då? Rör man sig inte bara i andra sociala cirklar? Jag måste förresten göra ett undantag till de duktiga skådespelarna - Emma Watson kan fortfarande inte skådespela.

Nåja, nu ska jag inte vara överdrivet kritisk heller. Wallflower har bra scener och en tilltalande underhandling som inte skrivs på tittarens näsa. Att det är något som inte står riktigt rätt till med Charlie får vi reda på väldigt tidigt i filmen, men vad det egentligen är kommer som en överraskning. Jag önskar att manuset fokuserat lite mer på detta och även de övriga karaktärernas bakomliggande problematik. Det blir lite väl många bomber och granater mot slutet med all svärta filmen släpper. Plus måste jag dock ge för alla referenser till The Rocky Horror Picture Show (1975) - en av mina absoluta favoritrullar.

Wallflower är en helt okej film om att växa upp och alla ack och ven som omger tonåren. Det finns dock bättre rullar på samma tema.

Betyg: 3 och jag ska tro på att tre musikintresserade ungdomar inte hört Heroes av David Bowie någon av dem? av 5 möjliga